Jumper korrigerar
jumper | May 5, 2012Jag hade gärna låtit den två dagar före loppet lämnade preliminära rapporten (se tidigare) från Kungsholmen Runt förbli okommenterad, men som den samvetsgranne bloggare jag är, blir jag tvungen att efter genomfört lopp rätta mig själv på några punkter:
De Linnéalöpare med flera (ingen nämnd och ingen glömd) som förhörde sig om läget före loppet fick inte bara veta att jag var dåligt tränad utan framför allt att jag hade ont i magen, en omständighet, som skulle visa sig ha betydelse för loppets gestaltning och utgång.
Någon trängsel kunde inte skönjas i starten, där det gavs fritt löpfält, även om jag själv tog det försiktigt och lät mig springas om av ivriga ungdomar.
Trots detta gick det överraskande fort, med farter en bit under 5:30/km i medvinden, vilket resulterade i första fem kilometer på 27:30 och första 10 km på 56:05.
Efter att vinden mycket riktigt friskat i vid Hornsberg, hade jag gott om rödblonda hästsvansar att följa, men ingen av dem verkade vilja hålla mitt alltmer stapplande tempo, och de flesta av dem försvann efter 10 km, för att mycket riktigt lämna plats åt klampande och lufsande pojkar runt omkring. Dessa hade dock inga problem att följa mig, ty mitt vanliga vägvinnande, tassande steg lyste helt med sin frånvaro på det andra varvet.
Med tre kilometer kvar, hade jag förvisso kunna spurta in under två timmar, om jag lagt på en rem, men jag valde klokt att stappla vidare i samma takt, mot en preliminär sluttid av 2:00:59.
Någon speakerpresentation begåvades jag inte heller med, vilket jag är tacksam för med tanke på mitt tillstånd, som inte medgivit några ömhetsbetygelser tillbaka. För övrigt var det nog inte heller Lorens röst jag hörde i högtalaren.
Nöjd? Ja med att ha eländet överstökat, ty så här trött har jag aldrig varit på en halvmara!
“Så går det när man jinxar”, skrev en av mina vänner på jogg, och däri kan hon kanske ha rätt.



![IMG_0516[1]](http://maxochnisse.se/wp-content/uploads/2012/03/IMG_05161-1024x770.jpg)






Senaste kommentarer