maxochnisse.se

Första milen fungerade alldeles utmärkt, tack. Stockbymilen är en enkel match första vändan oavsett. En liten sväng kring badet, förbi fåren och stockbygård, lilla backen upp till utsikten, ned för killingebacken sväng vid sjön och ta en avstickare förbi skidbacken och ta den något mindre branta varianten brevid, spring glatt förbi hästarna (ett måste) och plana ut på kyrkogården. Där finns det möjlighet att planera sin löpning långsiktigt så man slipper stanna där allt för tidigt.

Kräng dig upp mot kyrkan vid kyrkvikens slut (och slipp få munnen fylld med knott), bränn spänstigt förbi de mycket dyra radhusen från 30-talet, behåll spänstigheten brevid de lite billigare radhusen från 50-talet och sväng sedan matt in på skogsstigen bakom kolsta. Genom LL-starten in på “Evil-980″ för att uthärda den onda terrängen fram till kottlasjön och du har fått en mil i benen.

Därefter tänkte jag i mitt nu lite avtrubbade sinne att jag skulle ta alla de elakaste backarna i området. Kors och tvärs tryckte jag min, smala men funktionella, lekamen upp för den ena backen efter den andra som Nix hade gnällt i B-moll över. Kul var det men när jag efter dessa synnerligen kuperade 6 kilometrarna nu bestämde mig för att ta milen i repris började det blåsa så erbarmligt.

Det var ingen skön löpstil på slutet. Jag hammrade ner benen i marken med en föraning om det nog kommer att vara ett gäng blåsor på fossarna ikväll. När jag möter upp motvinden vid kolsta ser jag nog ut som en illa lyckad korsning mellan Sylvester Stallone och elefantmannen, grimarserande och fladdrande. De stackars flanerarna jag möter ryggar tillbaka, drar undan barn och små hundar till skydd. Det är ren ondska i löparshorts på vägen! Polisen söker förgäves efter den förmodade pundaren på flykt i Stockbyskogen.

Hur som helst slutade passet på 26,2 km på 2:06:06. Jag konstaterar att långpassens mängd behöver ökas alternativt köper jag Botox.

Träningen går ganska bra, tack. Det blir några pass när arbetsschemat tillåter och då springer jag det som huvudet verkar ha lust med för närvarande. Det har lyckat bli några långpass över 2 timmar, något pass med tusingar på 3:50/km i snitt, ett tröskelpass på 12,65 km och en hel del distans med 20 sekunders rusher i var 4:e minut. Ganska roliga pass då om man räknar bort långpassen som ju är dötråkiga utan sällskap. Faktum är att jag fick till ett litet pass med NiklasN t o m.

Under ett av dessa pass kom jag in på en fundering jag ofta haft gällande backintervaller. Jag springer ju ofta i terräng för att jag inbillar mig att det ger mig benstyrka och förvanldar även det enklaste distanspasset till ett litet fartlekspass. Behöver jag då springa intervaller i backar? Jag springer ju t ex ofta två varv på stockby friluftsområdes 5 km bana. Den har killingebacken insprängt i sig och den är faktiskt lite elakare än abborrbacken. Man springer faktiskt ned för killingebacken under Lidingöloppet,  den branta och långa backen innan första vätskan, men stockby 5:an är dragen åt andra hållet. Borde inte det räcka? Behöver jag verkligen backintervaller om jag dessutom springer mina tusingar i terräng? Jag bara undrar.

Ett ställe vars namn innehåller både Kulle och Berg (Kullaberg) måste väl vara riktigt backigt. Det var iallafall nollhypotesen.

Eftersom familjen nu befinner sig hos Mormor i Viken så passar det bra med en förmiddagsetapp upp till fyren på åsen. Motvind bort till Mölle och sedan 12% lutning gav ganska möra muskler när jag på stappliga SPD-fötter vobblade upp till fyren för att ta ett fotobevis att jag varit där. Tyvärr är den lilla kabeln som man kopplar ihop telefonen med datorn på jobbet och jag kommer aldrig att bemöta en besserwissrig kommentar om bluetooth, så det kortet får ni inte se. Utom Nix som fick det som MMS.

Lika sakta som det gick upp till fyren gick det snabbt nerför. Eller det kunde gjort om jag inte hade varit en fegis och bromsat hela vägen. Med hänsyn till alla bilister. De gillar säkert inte att bli omcyklade på insidan av en galning när de själva körde i 50km/h. Nollhypotesen visade sig hålla. Det var backigt.

Medvinden från Mölle till Höganäs gjorde att jag höll ca 34km/h över slätten.

En underbar cykeltur. 41km cykellycka.

En gammal Evinrude.
Doften av bensin och Plastic Padding.

Först nu är sommarlivet på landet komplett. Jag har en Evinrude. Och en Askeladden, men det är inte hälften så romantiskt

Båten är inköpt vid Bergs slussar, ett intressant ställe för den som gillar backintervaller. Cykeln ligger i bakluckan, eftersom planen var att hoppa av i Katrineholm och cykla hem. Men jag kroknade totalt efter gårdagens fem mil, där jag dessutom hade svårt att få upp pulsen. Lite känningar i halsen idag, och allmänt hängig gör att jag avstår helt. Moget!

Familjen N har under ett par veckor levt vagabondliv, och besökt så exotiska platser som Tallbergsbroarna i Västerbotten, barnens mormor och morfar samt Norrbyskär i samma landskap.

Även Borensbergs vandrarhem, Furuvik i Gävle och Furuskärsfortet (barnen grymt ointresserade av ett 3m optiskt centralsikte, men våningssängarna med rutigt sänglinne var en annan sak.) har hemsökts, och i söder har sakernas tillstånd i Yngsjö, Ottenby och Glasriket undersökts.

Som ni förstår har träningen mest bestått i höger ankel… men några kilometer har plogats till fots på ödemarksvägarna, bland bromsar i solen och myggor i skuggan.

Men nu verkar vi vara på hemmaplan igen, lagom till höstmonsunen verkar det som, så det kan bli ett kortare depåstopp. Men redan har terrängspårens beskaffenhet hunnit kontrolleras, 8.5k före frukostgröten med god känsla.

Stort tack till n’batha som stoppade ökenspridningen på balkongen!

Det är inte alltid enkelt att leva ihop med andra löpare, hur praktiskt det än låter. Iallafall inte om löparna i fråga är elitlöpare…

Det är ganska jobbigt att gång på annan bli frånsprungen eller varvad, för att inte tala om allt prat om att sätta pers, springa snabbare, träna mer, bli bättre, slå konkurrenten… Åh, jag blir tokig! Jag har så svårt att slå dövörat till och bara köra mitt eget race. Det ÄR påfrestande att hela tiden försvara sina långpass och sin, relativt sett, långsamma löpning. Jag är så trött på att gång på annan först bli ombedd att vara sällskap och sedan bli frånsprungen, eller när planen på passet ändras så att man plötsligt ska springa olika vägar för att, rent krasst, mitt tempo är för långsamt. Inte det bästa för löparegot…

Samtidigt vet jag att både underbare G, J-16 och R-12 springer under andra förutsättningar än jag själv. Är man Sverige-elit i sin åldersklass så vill man väl självklart vara bäst när det gäller. Man blir inte bäst av att lusjogga med andra, det förstår jag med. Ändå kan jag inte låta bli att önska att jag själv vore mycket bättre (jag har INGA förutsättningar att bli Sverige-elit i min åldersklass!) eller att det var åtminstone någon i min lilla familj som var på samma nivå som jag. Å andra sidan är det ju guld värt att dela ett intresse, för visst har vi det gemensamt även om det är på olika plan. Fördelarna med att vara på min egen nivå är att man slipper det outtalade kravet att vinna/slå pers/slå konkurrenten och dessutom råkar jag vara en synnerligen god förlorare i jämförelse med övriga klanen. Alltid något

Hur som helst, det finns två sidor av myntet och det är nog ändå mest positivt att dela ett stort intresse. Fast det vore ju roligare om jag fick vara bäst, iallafall ibland

Jag har tränat lite teknik. Provade att cykla med högre kadens idag. Jag har tidigare legat lite lågt, dvs dragit lite för tunga växlar. Så jag växlade ner lite idag, och det kändes faktiskt helt okej – till och med riktigt bra. I övrigt klarar jag ungefär 1,5 timme utan att få några problem eller smärtor – sedan är det rätt skönt med en kortare bensträckare. Det är inte speciellt länge, men betydligt längre än tidigare.

Totalt 185W, 147spm, 28,5 km/h och 66k. Det verkar vara mitt A2-läge just nu.

I övrigt har jag ägnat de två vilodagarna åt däcksbyte, det är viktigt att ha koll på de små detaljerna. Men det tar tid att byta däck, även om man har såg, skruvdragare och bräckjärn tillhanda. Men jag börjar få kläm på det!

Alternativtränade igår

Jag sitter här med en sådan där skön känsla i kroppen. Känslan av att vara nertränad, men utan att det gått över gränsen. Benet börjar kännas bättre – och att  det ska ha läkt till den 15/8 känns hoppfullt.

Hur har jag då kunnat hamna i denna sköna känsla, jag är ju skadad? Jo, med den gamla trilogiken “om du inte kan springa, cykla” (och så vidare). Ytterligare två cykelpass har lagts till träningsdagboken. Dessutom har jag levlat (googla det ni som inte spelar MRPG. Googla det med, förresten). Nu är inte jag heller MRPG:are – för när skulle jag ha tid med det? Jag levlar istället i Convict Conditioning. Fortsatt usel på pull-ups, men det börjar närma sig acceptabelt i de övriga:

• Pushups – level 3 (på god väg mot 4)
• Squats – level 6 (nylevlad)
• Pulls – level 2 (inte ens nära trean)
• Leg raises – level 4 (nylevlad)

När jag når femman på leg raises får jag börja med bryggor! Jag har redan börjat lite med att beställa 17 meter flytbrygga till landet, men det blir jag nog inte starkare av… Samma brygga som den nya på Hellasgården, som lite kuriosa.

Cyklingen bör väl i alla fall göra mig bättre på cykling?
Ett intervallpass i måndags: 5*8 minuter i lite (för) varierande effekt. Planen var att hålla 160-165 i puls, vilket visade sig svårt i den relativt kuperade terräng jag valde. Lite omväxlande med-/motvind och -lut gav i alla fall följande fart och effekt:

• 33/250
• 35/210
• 31/230
• 32/230
• 35/270

Variationerna kan ju faktiskt bero på trubbigheten i mätmetoden. Hyggligt bra pass, men trötta ben efter föregående veckas toppnotering i träningsmängd om nästan 12 timmar (inget att skriva om egentligen, men det tog på mig i alla fall).

Följde upp med ett pass som var lite hårdare än alldeles lätt, men ganska långt ifrån hårt. 54k, 28,5km/h, 148spm och 180W. Vill gärna upp över 30 som “normalhastighet”, men får nog acceptera att det är pass som är hårdare än vanliga distanspass i så fall. Men lite mer träning så…

Dagens träning blir möjligen lite vattenlöpning, styrketräning och simning. Ingen cykel idag (TdF har också ledigt…)

I ett tidigare inlägg “Oraklet i Lindholmen” konstaterade jag att den maratonros, som jag fick efter mitt brutna Stockholm Marathon 2007 och som efter att ha vårdats i en kruka några år planterats ut i naturen, inte överlevt den stränga vintern. Detta tolkades i inlägget som att min långa svit av brutna Stockholm Marathon äntligen var bruten, vilket också senare visade sig sant.

Under gårdagens långpass besökte jag platsen för den döda plantan i avsikt att begrunda tidens gång och alltings förgänglighet. Rosens ursprungliga stängel var mycket riktigt helt vissen och bara ett silverfärgat band vittnade om dess forna glans. Till min stora förvåning spirade däremot en mindre rosenstjälk strax bredvid och i dess topp var en röd ros på god väg att slå ut. För att förvissa mig om att ingen velat skoja med en stackars maratonlöpare, grävde jag lite i jorden och fann att den ursprungliga plantan skjutit ett underjordiskt skott, vilket under sommaren utvecklats ovan jord och gått i blom. Om jag ägt en digitalkamera, hade jag kunnat föreviga underverket (och de vackra blåklintsbeströdda veteåkrarna runt omkring), men i brist sådan får läsaren lita på mitt och min påhejerskas vittnesmål eller själva besöka platsen.

Visst är det roligt när rosor blommar och visst är det spännande när naturen drar oss vid näsan, men som (före detta) maratonlöpare blir jag bekymrad. Hur ska denna överraskande återuppståndelse förstås? Kommer jag trots alla föresatser om motsatsen att springa ännu ett Stockholm Marathon och kommer jag i så fall att bryta. Måhända kan inte ens bläckfisken Paul tolka rosens budskap?