maxochnisse.se

Om det heter simma-sam-summit så måste det heta svimma-svam-svummit

I så fall svam jag nästan igår. Eller bonkade, som man kallar det…

Taskig lunch, hela dagen som utbildare i projektledning, mycket kaffe, cykel*2 och en löprunda räckte för mig.
Men en pasta och ett par chokladbitar senare blev det rätt okej när jag väl var i vattnet.
Väl där hann jag inte alls simma lika långt som Masse, men samma övningar. “Tappade” kanske 100-150 meter på honom.
Blev det bättre? Ja, kanske lite faktiskt.
Sedan cyklade jag hem och konstaterade att dagen bjöd på en trisprint ungefär

Har lyckats boka in fyra naprapat/massörbesök mellan alla resor. En bedrift i sig med tanke på att jag har tre hotellnätter i veckan fram till och med sista hela veckan i september.

Skadeläge idag:
V. höft: Lite smärta, men tydligt på tillbakagång
V. insida: liten till ingen smärta – ungefär “standardläge”. Skulle gärna ta det till “borta”
V. vad: Ingen smärta, men stelhet
Benhinnor: känningar men ingen smärta
Övrigt: Trött efter två tunga dagar, men frisk och “pigg under ytan”

Dagens pillertrillande: Magnesium, D-vitamin, allergitablett.

Förklädd till Görel-älsklingen, gick jag upp till Östermalms IP för att hämta ut nummerlapp och besöka mässan. Jag har varit på några mässor genom åren. Den klart minsta var det enda bordet på Åland där det stod några IcePower. Det största i Berlin med miljarder utställare på den fascistmonumentala Tempelhof. Men ingenstans har jag sett så mycket utställare som med så stor spridning. Bland annat fanns ett köksutrustningsföretag där. Troligen sponsor av Tjejmilen. Men vad är kopplingen där egentligen? Hur tänkte de där?

Intersport var där och sålde bara strumpor i en färgkombination. Vit-blå. Hur tänkte de där? (Sorry älskling, det fanns inga svarta)

Simmade eller sam? Dammsugade eller dammsög? Oregelbundna verb som i regel sätter fart på funderingarna är roliga. Det är en diskussion vi kan ta senare.

Igår sam jag i alla fall. Det var dags för SPIF Triathlons crawlkurs i Eriksdalsbadet. Kvällen började med en löptur runt Hammarbyhamnen. Det blev 6km lätt rehablöpning med Nix. Trevligt trots att vi lyckades springa fel (vilse?) och tvingades klättra över både stängsel och staket för att komma rätt.

Mellan löpturen och simskolan så gick bi in på Ringen och åt lite mat som vi tänkte smälta lite innan simskolan. (Note to self: Canneloni smälter man inte på en timme)

I entrén mötte vi upp med de andra förväntansfulla deltagarna för att sedan gå in i det “überfräscha” föreningsomklädningsrummet.

Lektionen började med lite rörlighets- och balansövningar på poolkanten som uppvärmning. Sedan korta instruktioner om vad övningarna i vattnet ska gå ut på. Vi började med 200m crawl som uppvärmning. Sedan 150m med flytplatta där vi bara skulle använda bensparkarna för att flytta oss framåt. Då gick det inte snabbt. Tvärtom!  Därefter 150m med bensparkar liggandes på rygg som var lite lättare eftersom man kunde andas obehindrat. Senare så var det dags för ytterligare 100m med bensparkar där man använder händerna och “skovlar” vattnet framför sig för att få flytkraften i händerna. Sedan en en andningsövning där man bara skulle crawla 100m med ena armen och andas vartannat tag. Denna övning alternerade mellan höger och vänster arm som drivande. Som avslutning simmade vi crawl i 100meter till. Och efter alla övningar så fick jag en känsla på den avslutande övningen som var helt annan är under uppvärmningen. Både benen och andningen satt bättre och jag uppfattade att jag hade ett bättre flyt i vattnet.

Totalt blev det alltså 800meters simning på den timme som lektionen varade. Det var fantastiskt kul och givande. Nästa lektionstillfälle är på söndag kväll. Då blir det 25m-bana. Nästa gång, då jä*lar!

Jaja, inte världens mest inspirerade inlägg – men det ger mig chansen att backa och kolla skadestatistiken.

Cyklade till jobbet, på jobbet, från jobbet idag. Totalt 1,5 timmes riktigt långsam cykling. Precis vad som behövdes (plus läkemedel) för nu känns det i alla fall halvokej.
Stretcha funkade okej idag.
Imorgon blir det nog en sväng lugn löpning innan simskolan. Masse vill ha märken, jag hoppas på att det finns armpuffar.

Skadeläge:
V. höft: Medelsmärta, avtagande till lite under dagen
V. insida: liten till ingen smärta
V. vad: Ingen smärta, men stelhet
Benhinnor: känningar men ingen smärta
Övrigt: Betydligt piggare idag. D-vitaminet?

Dagens pillertrillande: Magnesium, D-vitamin, allergitablett, näsdroppar, två ipren. En alvedon.

…eller så kanske jag borde lära mig att tiga är guld. Eller så gjorde jag helt rätt…?

Så här var det: Jag pratade löpning härom dagen med en av våra läkare inne på deras expedition. Hon springer själv (“hellre än bra”) och vi brukar diskutera träning och lopp när tillfälle ges. Hur som helst så frågade hon om jag skulle springa Lidingöloppet och eftersom jag svarade ja på den frågan så följde en liten diskussion om terräng vs asfalt och några fler läkare kom in och började glatt diskutera det hela. Med i diskussionen kom också en av våra överläkare, en man i 60-årsåldern som gärna tränar. Han granskade mig med blicken och frågade om jag verkligen skulle springa “HEEEEEEEEELA” loppet. Jodå, det ska jag, svarade jag. Och vad säger karln?! “Du vet att det är 30 kilometer, va? Det är kanske lite tuffare än du tänkt dig. Jag har sprungit marathon en gång och det var inte att leka med blablabla… ” Jag blev så otroligt provocerad att jag bara hörde fragment av hans svada, men jag tror att han sa att han sprang på under fyra timmar också. Nåja. När han var klar med sitt mässande tittade jag honom i ögonen, log och sa:

“Jo, jag vet att Lidingöloppet är 30 km, jag tränar för det. Jag har visserligen aldrig sprungit terränglopp förut, men jag har sprungit 14 marathon så jag tror nog att jag klarar mig ganska bra”.

Och sen gick jag… Jag har inte sett honom sedan dess och känner mig lite dum. Jag hade ju inte behövt försöka platta till honom inför hans kollegor. Å andra sidan tyckte jag att han var så dryg och korkad i sitt sätt gentemot mig att jag inte kunde låta bli att ge svar på tal. Måhända att jag inte såg så vältränad ut i mina tältliknade sjukhuskläder, men han om någon borde veta att man inte ska döma hunden efter håren. Basta!

Imorgon ska jag gå på, vad jag tror är, mitt livs första simskola. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin gått på simskola. Jag som inte ens fick följa med badbussen, för busschaffissen när jag var liten. Men det har inte gått någon nöd på mig, för det… Jag har inte tagit ett dugg skada…

Jag tror att jag förmodligen, trots detta, har badat mer än många andra genom åren. Eftersom vi spenderade hela somrarna på sjön och det fanns inget att göra förutom att kasta frisbee och bada när man låg i hamn.

Igår på vägen hem från jobbet köpte jag ett par nya speedos-badbrallor. (Nja! Lite längre ben än de ni ser framför er.) Väl hemma sen så provade jag dem tillsammans med simglasögonen. Då frågade jag i ett fåfängt ögonblick Görel-älsklingen om jag såg ut som en riktig simmare. Den korta tystnad som kom därefter var svar nog. Min kroppskonstitution ser inte ut som en simmare utan mer som en säl. Men de är ju också bra simmare vad jag förstår.

Vad som hänt är att undertecknad och Nix ska ge oss i kast med att lära oss crawla. På rätt sätt! Det är Stockholmspolisens triathlonsektion som håller i kursen och vi har därmed gått med i “Klubben som fängslar” (Jo, i alla fall klubbens basketsektion använder den sloganen). 10 lektioner på Eriksdalsbadet blir det under den kommande fem veckorna. Förhoppningsvis är jag en bra mycket bättre simmare efter simskolan an vad jag är nu. Jag undrar om man kan få ta några märken?

“I don’t now!

Inte det du vill att din fysiska terapeut säger medan han knådar dig. Jag borde kort sagt skänka min kropp till forskning, för det ska inte vara så här.
Jag är stel, men inte SÅ stel.
Jag har svagheter, men inte SÅ stora.
Jag har haft hyggliga veckomängder, men inte SÅ extrema.
Jag har ömma muskler, men inte SÅ ömma.
Det finns inget som visar varför jag mår som jag gör och skadar mig som jag gör. Teorin just nu är att jag inte har alla muskler “inkopplade” och således springer fel, med fel muskler och därmed överbelastande för dem som används. Eller någon typ av muskelkramp. Eller både och. Men jag är inte skadad. Trots att musklerna gör ont.

Inget träningsförbud, mer än att det kan vara vettigt att skippa att springa av cykeln. Och att stretcha efteråt. Fram-, baksida lår, höftböjare, vader. Fortsatta besök och fortsatt redcord för att väcka musklerna och hoppas att det “släpper”.

Jag vägrar citera originalet, så jag nöjer mig med att citera Bono när han frågade vad han tyckte om covern på Where the streets have no name.

What have I done to deserve this

Dagens pass blev 35 minuter i maklig takt, utan vare sig känsla eller njutning.

Och här kommer något som garanterat kommer att tråka ut er till döds: Dagens skaderapport.
Men så är den inte till för er, utan för mig och min stab av terepeuter.

Allmänläge innan passet:
V. höft: Lite smärta
V. insida: liten till ingen smärta
V. vad: Ingen smärta
Övrigt: trött, lite “kli” i näsan – inget i hals/svalg. Trött.

Under passet:
V. höft: tilltagande
V. insida: ingen skillnad
V. vad: ingen skillnad

Efter passet:
V. höft: relativt hög smärta, hindrade stretch av framsida lår
V. insida: relativt lite smärta
V. vad: stelt men ingen smärta – dock lite “spänt” mot benhinnan till (troligen överkänslig)
Övrigt: inga förkylningssymptom, men trött.

Dagens pillertrillande: Magnesium, C-vitamin, allergitablett, näsdroppar.

När jag tog körkort, vilket inte var så länge sen, drygt nio år om man skall räkna noggrant, var det väldigt tydligt att man skulle se sig för i trafiken. Framförallt när man svänger höger och korsar en cykelbana.

Dagens undervisning fokuserar inte på det, vilket bilden nedan visar:

Så, kära politiker och Trafiksäkerhetsverk – börja fokusera på det!

Sammanfattningsvis så räckte det denna gång med repor i skinnet, skelettet höll.

När katten är borta och så vidare.

Ytterligare ett exempel på att när Nix är sjuk eller skadad så går det lätt för mig eller tvärtom.

Jag har inte varit i så här bra form på länge. Och då menar jag verkligen L-Ä-N-G-E!!!

Jag och Görel-älsklingen var ute i Hellas idag efter jobbet. Hon skulle ta en promenad och jag skulle springa hem därifrån. När vi tog en tur nere vid bryggorna ser Görel-älsklingen två våtdräktsklädda tjejer och lyckas att se att ena var Triathlon-Karin och vi går ner och hälsar på dem. De tränade inför Ö till Ö och övade på att ta sig i och upp ur vattnet. (Avdelning: Ingen detalj är för liten) Vi håller tummarna för er!

När jag sen gav mig av hemåt så tar jag skogsvägarna in mot Björkhagen. Det går lätt. Benen är pigga och det rullar på. Som vanligt nu för tiden så är min Garmin inställd på Cykel-mode och rapporterar inga km-tider och visar inte heller farten i min/km utan km/h. ( Hur kommer ni som använder er klocka till både löpning och cykling ihåg att ställa om klockan?) Detta medför att jag inte riktigt har någon koll på hur fort det går. Jag misstänkte att det troligen gick i 5:10-5:15 fart. Det var när jag passerade 8km på 40:10 som jag förstod att det gick lite snabbare. Det motsvarar 5:01-fart.

Jag har gått från en komfort-fart runt ca5:30 till ca 5:05 på en månad. Det känns skönt inför Berlin Marathon som igår var 4 veckor bort. Det innebär 3 veckors hårdträning och en veckas lättare träning. Vad det innebär törs jag inte tänka på nu… Det får sjunka in sakta. Men hur som helst kommer det att bli jädrigt roligt… Eller som berlinarna själva säger: Viel Spass!

(Det trodde ni inte… Att jag återupptog den utrikiska avslutningen igen… )

Alla konflikter i världen startar i en enda punkt.

Det är lite otäckt att det räcker med något så litet som en kort österrikare med fånig mustach och en helvetiskt effektiv retorik för att få igång ett världskrig. Att det går att med rena lögner och spelande på folks xenofobi komma ifråga för riksdagsplatser. Y-barnens revanch startar med Jimm-Y. (Låt oss hoppas att så inte blir fallet). Men allt utgår från en enda punkt.

I mitt fall: iliopsoas. På vänsterflanken.

Det hörs ju tydligt vilket ondsket litet as det är. Som en blandning av illvillig potatis och härsken kalops. Ibland försöker den gömma sig bakom andra namn, som höftböjaren eller hip flexor – men det kan jag säga er; det finns inget hippt med den flexorn. Ett satans sändebud är vad den är. As. Illiops-As.

Den är roten till allt ont.

Speciellt det i höften – men även det i vaderna, ljumskarna och gud vet var, eftersom den gör att jag springer som att någon blåst en saltsvärm i rumpan på mig. Men nu är vi den på spåren.

We shall go on to the end, we shall fight in France (ehh – det här får nog fritolkas som typ Oslo, eller nåt),
we shall fight on the seas and oceans,
we shall fight with growing confidence and growing strength in the air,
we shall defend our Island, whatever the cost may be,
we shall fight on the beaches,
we shall fight on the landing grounds,
we shall fight in the fields and in the streets,
we shall fight in the hills;
we shall never surrender

And then we take Berlin!

(Men först ska jag göra mig av med förkylning numero dos. Säkert Asets fel det med).