maxochnisse.se

Det finns musik. Och sen finns det musik.

Den första musiken är den, som visst, är bra och trallvänlig. Musik som man hör och när den tystnar, så tystnar den.

Sen finns den andra sortens musik. Den som talar till dig. Den som gnager sig fast i hjärnbarken. Den är nästan som ett musikvirus. I olika situationer är det olika musik. Dur och moll i samklang med sinnesstämningen.

Det finns säkert ett hundratal historier om låtar som man kan skriva om som man förknippar med vissa situationer. Allt från total eclipse of my heart med Bonnie Tyler som påminner mig om en obesvarad småskoleförälskelse (minns ej vem hon var) till Lynard Skynard och lumpen.

Jag misstänker att man ibland glömmer händelsen man var med om och endast sinnesstämningen hänger kvar.

Nu är det Salem Al Fakir som sitter som nålar genom mitt skinn. Hans mello-låt kopplar upp sig mot min hjärnbark. Och den sinnesstämning jag är i.

Salem Al Fakir – Keep On Walking

Jag säger som häromdagen – gud vilken tur att det kom ner snö, den gamla höll ju på att ta slut.

Det gjorde jag. Tog slut alltså. Dagens pass var, av logistikskäl, tvunget att startas 07:00. P3 var sugen på ägg- och fruktyoghurtblandning redan vid 06:00, så möjligheterna fanns. Jag satt halvsovande i soffan med en löparstrumpa i handen och tänkte att “det brukar gå över när jag kommit ut”. För det brukar det. Jag kom ut.

Helt okej väder (det var innan himlen började förbereda för den där söderklubbens kommande SM-guld i snöskottning) och tunga ben. Riktigt tunga ben. Men det “brukar gå över efter ett tag”. Jag stolpade på “ett tag” helt utan löpkänsla. Kände mig som en säl på Norrtäljevägen. Såg förmodligen ut som en. Men på Alviksvägen. Stannade efter backen ner emot Ålsten – för att dricka och vila lite. Insåg att jag sprungit knappt fyra kilometer innan jag tyckte att jag skulle vila lite. Insåg att det bästa som skulle kunna komma ut av ett långpass var att det blev helt meningslöst ur träningssynpunkt. Mer troligt var överträning och skador. Någon ljus sida såg jag inte. Det var inte ens kul.

Jag tvärvände och promenerade hem. SMS:ade coachen. Fick ny plan. Blev kallad “Fool!” när jag antydde cykelpass under söndagskvällen. Justerade nästa veckas träning. Bra med coach!

Nöjd med beslutet, trodde att det skulle kunna bli lite för mycket när jag såg mängd- och upplevde fartökningen i veckan som gick – men gillar inte att stryka långpassen. Å andra sidan har jag 15-23-19 passerade i veckan, och det är en bit till maran. Så låt gå för det.

För övrigt undrar jag om tips på bra och billigt boende i Köpenhamn helgen efter maran. Det går tydligen något lopp där som jag är anmäld till som ledarhund. Har ni några sådana på lager? Tips alltså.

Snacka om återhämtningsvecka! Exakt noll km löpning, noll km cykling, noll meter simning och noll km längdåkning (om jag nu hade kunnat det..) Jag har heller inte styrketränat eller kört något yogapass, heller inte powergått. Däremot har det blivit en hel del utförsåkning så mitt behov av frisk luft är åtminstone tillgodosett. Finjusterade mitt näringsintag för framtida träningsperioder genom inmundigande av mjölkchoklad, hamburgare, öl, vin, mjölkchoklad, pasta, jägermeister, mer öl, pizza, mjölkchoklad, bullar, latte, hamburgare, whiskey och en och annan mjölkchokladkaka! Dvs en kost som skulle få Anna Skipper att spänna sina otäcka ögon i mig och väsa något om för tidig död!

 I övrigt: Skitväder, vilket det inte SKA vara så här sent i mars, kallt, blåsigt, snöblandat regn och snöspigg om vart annat. Halvdan After Ski: Intressant med ett band vars snittålder är yngre än deras hela repertoar och då spelade de även Svenne Banan…  

 Men ändå en vecka med total avkoppling och umgänge med familjen! Nu är det dags att köra igång igen….var la jag chokladen?

Som ni vet är näringsintag och envishet två väldigt viktiga parametrar för att lyckas med ett marathonlopp (och -träning). Jag, P3 kommer således att bli en ytterst framgångsrik löpare, med tanke på mitt utmärkta val av frukost:

• Kolhydrater, för att fylla på depåerna: äppeljuice
• Fett och lite proteiner från vaniljyoghurt
• Ytterligare proteiner för att säkra musklernas återhämtning: ett skivat hårdkokt ägg
• Salt, för att inte lakas ur: en klick med kaviar

De sista tre ingridienserna blandar man i en skål och…

- Nej P! Nej! Du får inte blanda det där. Det blir asäckligt!

Det sistnämda var pappa som vrålade. Han pratade om “pappaveto”.
För er som undrar vad pappaveto innebär så är det de där gångerna när de tar undan alla grejer från utanför mitt räckhåll, tjafsar i tio minuter och sedan resignerat ger upp och låter mig få som jag vill.

Jag fick blanda. Jag åt upp alltihop.
Var det någon som sa att envis var en bra egenskap?

Ah! Äntligen fredag. “Let´s Run” på fyran – “Så ska det löpas” på statliga kanalen. Eller?

Jag vet inte, jag var ute och sprang istället. Efter många om och men. Hustrun är fortfarande förkyld, så efter att ha hämtat barn, promenerat med P3 och tittat på tåg, följt L7 till kompisparty och köpt pizza till familjen kunde jag äntligen storma iväg. 18:52 blev starttiden – och jag tackar alldeles extra för uppfinningarna Proteinbar och Energikaka. Utan dem hade energin varit rätt låg.

Jag har inte riktigt vant mig vid att passen mellan långpassen närmast också är att betrakta som långpass och hade således inte med mig vare sig dricka eller energi. En timme och fyrtiofem minuter kan vara i längsta laget utan en droppe – men jag blev egentligen aldrig törstig. Däremot tröt orken en smula mot slutet – strax innan det var dags för 10*30 sekunders ruscher, detta diaboliska påfund av coachen. Plåga stackars trötta ben på det sättet, kan aldrig vara nyttigt Jag tog dem högst försktigt idag – mer att betrakta som kortare fartökningar i omkring fyratempo. Det har varit en ganska markant ökning i såväl mängd som fart som belastning denna vecka och jag känner noga efter innan jag förivrar mig. Idag fanns inte benen för att ruscha med snabbare än så.

Själva passet tog slut efter 17k. I början runt 5:10-tempo, mot slutet mera 5:25-5:30. Totalt 5:22 med 149 i snittpuls. Det var nämligen utsatt 150 i programmet. Ett högst stabilt pass där jag mest låg och bromsade för att inte springa för fort – med en ständigt tanke på söndagens pass i bakhuvudet. 135@145 och 30@165 som bekant. Kom stormande för hämtning av dotter med andan i halsen och gick sedan hem och tryckte in energi i olika former innan jag gick och la mig och…snurrade…

Så nu sitter jag här istället - det är förbannelsen med sena pass.

Mötte för övrigt Linnéaiten Patrick – vi hann i alla fall säga “tjena”. Så vi hade fredagsmys ihop. Typ.

Ha! Det ordet kan ju läsas på två sätt. Båda gällde idag. Passet idag var kortare långpass, till skillnad mot helgens kommande längre långpass. Och kortare långpass sker i något högre belastning – just nu enligt formeln 30min@[145 155 165 145] till skillnad mot längre långpass som går enligt 130-150@145 krönt med 30@165 som avslutning. Glasklart, eller hur! Kul är det i alla fall. I alla fall det kortare av de långa passen.

Har jag krånglat till det klart nu? Inte enligt hustrun i alla fall, som fick ta över vid sånginlämningen 16:10 och sedan komma försent till skolmötet 18:30. Hon var surare när hon gick än när hon kom hem i alla fall… Mitt “försvar” är att jag faktiskt trodde att det började 18:45, och dessutom lyckades missbedöma tiden runt den lilla extrasvängen på slutet.

Jag sprang ner till S:t Eriksgatan och hakade på marabanan. I korsningen Odengatan/Karlavägen hade 30 minuter gått i 5:15. Nerförsbacke. Sedan rantade jag längs marabanan ner till Berwaldhallen – vek av enligt nya sträckningen. Där var det halt. Som i ishalt. Och uppför greve von essens är det slakmota. Precis efter nerförslutet igen hade det gått en halvtimme till. I 5:05 denna gång.

Fartökning nummer 2 i radiobacken således. Helt okej – och skönt att sträcka ut längs Strandvägen. Ända tills jag kom till trafikinfarkten som kallas Normalmstorg. Note to self: spring inte där! Jag fick gå från Hallwylska till Kungsträdgården. Klart nerköp. Klockan avstängd. När jag sedan kom till Slottsbacken var det halt. Som i stopp. I alla fall för bilarna. Slottssprinten var precis avslutad, och det fina med det var att man kunde springa lite som man ville på Skeppsbron. Det kunde man också på södermälarstrand, även om cykelbanan inte alltid är mest uppskattad att man springer på. Av cyklisterna alltså. Nu var det inga sådana på den lilla asfaltssträngen, och lagom när jag nådde Västerbron hade nästa halvtimme passerats i 4:35-tempo. Sista halvtimmen var, som vanligt, en massa broar uppför, med en liten sväng på lillan. Sextempo ungefär, som avslutning.

Totalt 23k i 5:10-tempo med 153 i snittpuls. Ett väldigt lättsprunget pass som jag kan rekommendera er att prova. Tiden går fort när man har roligt!

Mission? Det är ju sådant man gör för att få andra att tycka lika som en själv – gärna med våldsinslag. Är det verkligen det ni menar? Ja, det är det. Minus våldet…

Nej, ni får tycka vad ni vill – men vi vill tala om vad vi tycker om bloggsvärens tilltagande professionalism, med avlönade journalister som bloggar, och bloggen som dold marknadsföring.

Vad är en blogg enligt maxochnisse och vad den är till för?

En blogg görs av privatpersoner – helst utan att man får betalt ens av annonsörer eller tjänar pengar på den. I alla fall en “bra blogg” enligt vår åsikt. Dessutom får den gärna mana till eftertanke och vara med en viss ironi och samhällskritik, blandad med självkritik. Och skribenten får aldrig, aldrig ta sig själv på för stort allvar – för då når man en nivå av patetik som är skrattretande.

En blogg kan vara ett sätt att meddela nära och kära hur livet flyter på, eller en rapportering av utvecklingen mot ett specifikt mål. Många träningsbloggar startar på det sättet. En blogg kan vara en träningsdagbok. Men en blogg kan inte vara en marknadsföringskanal för ett företag, oavsett storlek på företaget. Enligt oss.

Av någon anledning blir det provocerande med inlägg av typen “se på mig” – när det är alltför uppenbart. Bland annat med omotiverade bilder på när man provar 27 olika plagg inför en löprunda eller fotograferar sig själv med en ny sorts ketchup. Syftet är bara att locka nya “sponsorer”. Det trista är att det verkar fungera.

Det är beklagligt att de bloggar som premieras i diverse tävlingar och dylikt är de som är glättiga, produktplacerande och halvprofessionella (det finns undantag). De är inte sällan en del av annat redaktionellt material och upphör i och med detta enligt oss att vara en blogg – det är i själva verket krönikor i bloggform, eftersom de (oavsett hur mycket de försöker friskriva sig) är underställda en chefredaktör. Att använda “antal besökare” som kvalitetsstämpel är för övrigt samma logik som att ge Nobelpriset i litteratur till Guillou eller Marklund. Visst, hyggligt underhållningsvärde – men jag drar mig för att ens kalla det litteratur…

Bloggosfären håller på att ta död på sig själv med allt glätt och bjäfs och semiprofessionalism i form av bloggar under “redaktionella” adresser. Tidskrifterna har en journalistik som är alldeles utmärkt; vi gillar tidningar. Och vi gillar bloggar. Vi gillar också köttfärs och tårta. Det betyder inte att det omedelbart blir bra bara för att man blandar dem.

Så vi gillar inte gratisgrejer? Jodå, skicka hit dem. Vi testar dem gärna. Men det blir inga krambilder av yoghurt bara för att den är gratis. Och vi skriver gärna positivt om saker som vi betalar för. Ni kommer däremot  aldrig att klämma in oss under någon redaktör – men ni får gärna länka och hänvisa om ni snor våra upplägg och idéer.

Vissa ord är vackrare än andra. Just nu står snösmältning rätt högt på min lista. Andra ord kan ibland vara helt vardagliga, medan de vid andra tillfällen blir som ren poesi och kan få en att bryta ut om inte i lyckotårar så i alla fall i ett lyckligt, nästan saligt, leende. Sådana ord kan vara så banala som “det ser bra ut”. I alla fall om de yttras av tandläkaren.

Ni som hängt här ett tag minns kanske att jag inte riktigt gillar tandläkaren. Bland annat skrev jag ett inlägg strax efter att jag bet av en visdomstand. För er som vill bevittna mer ångest rekommenderar jag att söka på “tandläkare” uppe i högra hörnet…

Att då få ett “det ser bra ut” får en att betala de 710 kronorna i ren glädje – jag var helt säker på att de senaste två åren närmast nött ner mina gaddar till en nivå att det var dags att rotfylla dem allihop. “Det ser bra ut”. Det är ren lycka!

Att dessutom kröna besöket med 1,5 timmes löpning gör det inte sämre. Att sedan remmen till pulsbandet gick av är i sammanhanget en värdslig sak. Jag har fler Och dessutom måste jag till RS och reklamera. Det är aldrig fel att gå till RS. Runt 5:50-tempo blev det när jag försökte springa på känn. Förkylningen fick ge sig av bara farten. Hoppas jag. Men en lycka kommer kanske inte heller ensam?

För några år sedan, i det närmaste avdomnade, löparcommunityn puls.se så fanns en Tussilagotävling. Den som först siktade den lilla gula blomman i dikesrenen vann.

I dagen Aftonbladet så meddelas att årets första tussilago är siktad på Ingarö. Men vem blir först med en “riktig” observation? Rapportera in plats och tidpunkt i kommentarsfältet så koras en vinnare.

Den här gången finns det inget fysiskt pris. Det virtuella priset blir en 10-växlad silverfärgad DBS med pyspunka.

Let’s get ready to rumble!

EDIT: Tilläggas bör att det inte tas någon som helst regional hänsyn. En tidigt skymtad tussilago i Skåneland är först i landet. Punkt! Men däremot kan ett hedersomnämnande för första mälardalstussilagon göras.

Jag är statistiker till yrket och i själen. Det är få förunnat att jobba med det sin hobby.

Som statistiker så sysslar man mycket med siffror. Och det fina med dem är att trots att de bara är tio till antalet så kan de kombineras in i det oändliga. Alla har en siffra som är en favoritsiffra. Det roliga är att de allra flesta har sina favoritsiffror mellan 7 och 9. Sju och nio är siffrornas blå och röd.

Min favvosiffra är 0.

Nollan är en underbar uppfinning som man skulle kunna skriva rejält långa och intressanta blogginlägg om. Det är inte bara inget utan även tiopotensen. Underbar dubbelnatur i talet.

Nollan är en naturlig startpunkt. (Börja om från noll) och en vändpunkt (nollgradigt).

Där är jag nu. Där är naturen nu. Det borde vara nyår nu i dagarna. Romarna firade nyår den första mars. Det kanske vi borde ta tillbaka.

Efter en tråkig vinter ser jag nu fram mot våren. Det gror i rabatten och i mig. (NEEEJ, jag är inte med barn ) Jag börjar om från noll (0). Det gäller min löpning, viktnedgångsprojektet och jobbet. Peppad och taggad att starta om på nytt. Nya utmaningar.

Är det en tillfällighet att raketerna lyfter på 0?

I don’t think so. Let the countdown begin!