maxochnisse.se

Jag hade gärna låtit den två dagar före loppet lämnade preliminära rapporten (se tidigare) från Kungsholmen Runt förbli okommenterad, men som den samvetsgranne bloggare jag är, blir jag tvungen att efter genomfört lopp rätta mig själv på några punkter:

De Linnéalöpare med flera (ingen nämnd och ingen glömd) som förhörde sig om läget före loppet fick inte bara veta att jag var dåligt tränad utan framför allt att jag hade ont i magen, en omständighet, som skulle visa sig ha betydelse för loppets gestaltning och utgång.

Någon trängsel kunde inte skönjas i starten, där det gavs fritt löpfält, även om jag själv tog det försiktigt och lät mig springas om av ivriga ungdomar.

Trots detta gick det överraskande fort, med farter en bit under 5:30/km i medvinden, vilket  resulterade i första fem kilometer på 27:30 och första 10 km på 56:05.

Efter att vinden mycket riktigt friskat i vid Hornsberg, hade jag gott om rödblonda hästsvansar att följa, men ingen av dem verkade vilja hålla mitt alltmer stapplande tempo, och de flesta av dem försvann efter 10 km, för att mycket riktigt lämna plats åt klampande och lufsande pojkar runt omkring. Dessa hade dock inga problem att följa mig, ty mitt vanliga vägvinnande, tassande steg lyste helt med sin frånvaro på det andra varvet.

Med tre kilometer kvar, hade jag förvisso kunna spurta in under två timmar, om jag lagt på en rem, men jag valde klokt att stappla vidare i samma takt, mot en preliminär sluttid av 2:00:59.

Någon speakerpresentation begåvades jag inte heller med, vilket jag är tacksam för med tanke på mitt tillstånd, som inte medgivit några ömhetsbetygelser tillbaka. För övrigt var det nog inte heller Lorens röst jag hörde i högtalaren.

Nöjd? Ja med att ha eländet överstökat, ty så här trött har jag aldrig varit på en halvmara! 

“Så går det när man jinxar”, skrev en av mina vänner på jogg, och däri kan hon kanske ha rätt.    

På lördag springer jumper halvmaratonloppet Kungsholmen Runt, men som den obotlige optimist han städse varit och fortfarande är, leverar han sin race report (som det bevars ska heta nuförtiden) redan idag:

“Jag kommer i god tid till Rålambshovsparken, som redan är full av färg- och tävlingsglada löpare, av vilka jag känner igen ett flertal från IF Linnéa utan att komma ihåg vad de heter. Jag har alltid svårt med namn på förmiddagen. Några av dem frågar om min form och jag svarar sanningsenligt att jag aldrig varit sämre tränad. Inlämning av kläder och värdesaker går på rutin, ty det här är mitt sjätte lopp i rad runt Kungsholmen. Att banan som vanligt har en ny sträckning som jag inte orkat memorera, bekymrar mig föga, ty jag litar på Studenternas vägvisare och påhejare. Så går startskottet och jag följer med trängseln i det lusiga tempo kring sex minuter per kilometer som bjuds. När det så småningom glesnar i leden ökar jag farten efter hand, men inte mer än att de första fem kilometerna tar hela 29 minuter. Det börjar redan kännas segt i benen och andningen fungerar dåligt. “Kom igen jumper” försöker en student i ett gathörn och en annan påstår att “det ser bra ut”, men vad hjälper det, när det hela tiden springer förbi löpare som ser ut att bara jogga. Jag får melodin “Just idag är jag svag” med Stoffe i huvet och försöker sjunga med men blir bara ännu mer andfådd. När jag rundar Hornsberg, får jag till råga på eländet vinden i ansiktet. En tant i 40-årsåldern med rödblond hästsvans och ett lätt löpsteg springer förbi, och jag bestämmer mig för att försöka haka på så länge det går. Jag frågar om det är okej att jag ligger i lä snett bakom och låter henne ta vinden, varpå hon svarar att “det går fint” med det svårbegripliga tillägget: ”men det blir inget mer”. I backen uppför Drottningholmsvägen har jag svårt att hänga med och släpper några meter, men när vi så småningom rundar Fredhäll och springer nerför Rålambsvägen, är jag ifatt min draghjälp och vi kan varva gemensamt efter 10 km på 58 minter. Jag erbjuder mig att dra i medvinden längs Norr Mälarstrand, vilket beviljas, men efter en stund finner jag att jag tappat mitt sällskap. Tydligen har hon passat på att smita i vimlet och jag får springa ensam bland idel klampande ynglingar. Här regerar dock mitt vägvinnande, tassande, korta löpsteg och jag börjar plocka placeringar. Oj, som jag flinar när jag glider förbi de trötta gossarna, och oj som de blänger tillbaka! När det är tre kilometer kvar inser jag att jag kan klara mig under två timmar om  jag lägger på en rem, vilket jag också gör för att till slut spurta in på målrakan, där speakern Lorenzo får syn på mig och presenterar mig för publiken. Jag ger honom en slängkyss innan jag korsar pipmattan och behängs med medaljen, som bara blir snyggare och snyggare för varje år. 1:59:45 visar min avknäppta klocka, vilket också blir den officiella tiden. Nöjd”.

Min uraktlåtenhet att skriva race report beror mest på att jag sedan nystarten av Maxoch nisse haft stora problem att komma in på sidan, skriva inlägg samt även skriva/läsa kommentarer. Av någon anledning.
Nåväl lördag 28/4 var det premiär för Svenska Duathloncupen med tävling på Ekerö. Soligt, men rejält blåsigt väder. Har aldrig tävlat i Duathlon tidigare och inte heller i sprintdistanserna (inom Triathlon) 5k löpning, 20k cykel och 2,5k löpning så hursomhelst skulle det bli en erfarenhet rikare. Många var där, 73 deltagare var fler än arrangörerna räknat med så i efteranmälan tog nummerlapparna slut. Jag var dock ute i god tid och hann värma upp lite på cykeln. Noterade medvind ut och motvind hem på varvet som skulle köras två gånger och var lite småtrixigt och kuperat.

Starten för 5k löpningen gick och horden rusade iväg, tidigt i loppet kom en uppförsbacke och jag drog medvetet ner tempot under första km för att inte dra på mig syra i onödan. Väl på flacken gick det bättre och jag kunde springa i dryga 3:50-tempo. Eftersom det var en vändbana fick man hjälp av nerförsbacken på tillbaka vägen och jag sprang in i växlingsområdet efter exakt 20 minuter. Tog uppenbarligen rejält med tid på mig i T1, tappade säkert 30-40 sekunder mot dem jag växlade samtidigt som.

Väl ute på cyklingen (som också började uppför) var planen att köra på så mycket det gick i medvinden och hanka sig tillbaks i motvinden. Hade lite svårt att få upp pulsen och kunde nog ha gjort bättre ifrån mig än de dryga 33 km/h jag snittade. (Dock med träningshjul) Eftersom tävlingen gick på allmän, ej avspärrad väg, var kvoten av överraskningar rågad! SL-bussar t ex, som pga sin längd skär kurvorna rätt rejält, skulle kunna köra något mindre aggressivt när de ser att det är tävlingscyklister på vägen. Men jag är tacksam för de tre decimeter som blev över i en av kurvorna. Kör man hästsläp behöver man heller inte ta hänsyn till cyklister eller att det står funktionärer med viftande röda flaggor vid korsningarna. Nej, har man betalt vägskatt har man givetvis rätt att svänga ut framför tempocyklister som ligger i 40-50 km/h. Det finns ju bromsar på cyklarna!

Fördelen med sprintdistanser är att det rätt fort tar slut och efter 20 km cykel var det dags för (en långsam T2) och de sista 2,5km löpning. Samma bana som tidigare fast med tidigare vändpunkt så uppförsbacken hanns med förstås! Seg första km, men lyckades få igång benen någorlunda och sprang in på 10:16 (4:06 tempo) och totalen 1:08:56.
Kan inte påstå att jag kan ståta med placeringen, 28:a av 33 i tävlingsklassen och 35:a av 57 totalt bland männen. Nöjd med löpningen, ok cykling och värdo växlingar blir det sammanfattande intrycket. Kul tävlingsform och fungerar utmärkt som ett bra tempopass. Kanske blir det ytterligare något duathlon under våren annars är det Stockholm Marathon, Vansbro Halv IM och Kalmar som står i kalendern. Den som tränar får se.

Jag köpte två par Adidas Glide 4 i USA, och slogs av att de gjort alla förändringar jag önskade med dem. Så till den mildra grad att jag vid något tillfälle sa: “det är som om de gjort dem för mig personligen”.

Insåg just att jag köpte ett par som matchar SPIF-kläderna och ett par som matchar Linnéa-kläderna.

Med tanke på vad jag spenderat på Adidas genom åren är det banne mig inte mer än rätt!

Andra tävlar, men underlåter att skriva race-reports…

Men jag skriver inlägg efter enklare träningspass

Fortfarande lite rosslig i halsen, med ett odefinierat hälsotillstånd – vilket är samma sak som “man får träna!” I alla fall rulla lite på cykeln i utepremiär på P3:an.
Sagt och gjort så slängdes cykeln på taket ner till Mariefred, med handling på ICA i cykelkläder (familjen får onekligen utstå ett och annat) och vad jag trodde skulle vara medvind, men som visade sig vara “sida-mot”.
La mig i en lugn och skön “strax under IM-belastning” för att se vad det gav i hastighet, lite spänd på om vinterträningen gett det resultat som jag hoppats.
Och banne mig om det inte går fortare?! I långtights, jacka och skoskydd gjorde jag i alla fall inte 30 i snitt i den ansträngningsgraden förra året. Speciellt inte i motvind.
Till skillnad från simningen (poolen i USA var som jag trodde 25 yards) så finns det inga större felkällor i det här sammanhanget. Jag tror helt enkelt att grundfarten ökat med någonstans mellan 1 och 3 km/h. Om det sedan går att omsätta det till tävling är en helt annan fråga, men det känns som att jag är vassare.
Körde ut till Överselö och tillbaka, för att få en vind- och höjdeliminering, och det gick i 30,5 km/h – vilket stöder tesen.
Eller också var det bara ett “infektion i kroppen som gav superkompensation”-pass…

Tror ni jag räknat ut vilken cykeltid man får med 31,5+3 km/h

Tjena dagboken

Det var ett tag sedan…

Men jag har haft att göra, okej? Dels med att däcka sex dagar i feberyra och influensa, dels med att vara 2,5 vecka i USA. Träna göra jag också ibland, även om det mest känns som att jag är sjuk hela förbannade tiden. Nu igen, efter flygresan i söndags/måndags. Rösten försvann och halsen strular. Men det är på uppgång igen, och nu får det vara sista innan Kalmar!

Men! Trots detta är jag i bättre form än förra året, vilket säger en del om i vilken usel form jag var då?!

Det hände något med simningen i USA. Simmade tre pass (det var inte det lättaste att få till, eftersom enda chansen är att gå som gäst till en närvarande medlem på YMCA. Tur då att Olle som vi besökte  är medlem. Och triathlet. Och tränar inför S:t George nästa helg). Olle vidhåller att bassängen är 25 meter och inte yards. Rent armtagsmässigt och när jag stegar den håller jag med, men tidsmässigt känns det fel. För OM den är 25 meter så ligger min “truckerfart” (dvs distansfart för er löpare) på ungefär 2 minuter per 100 meter – vilket är 20-30 sekunder snabbare än ifjol. Dessutom är jag betydligt mer distansuthållig.

Cyklingen har underhållits med spinning och trainer, och det känns spontant som att jag ökat ett antal watt – som borde kunna omsättas till 2-3 km/h ökad hastighet fram till augusti. Jag hade ett par fantastiska cykelpass. Ett längs med Coastal Highway, med vändning i Ocean City (åtta mil tur 0ch retur) och ett från Tarrytown (20 km norr om Manhattan), över Manhattan och Central Park, och med slutdestination Brooklyn. Låt vara att Brooklyn Bridge inte blev den fantastiska upplevelse jag tänkt, eftersom jag råkade hamna i den (ytterst smala) vägbanan – med viss uppmärksamhet från mina medtrafikanter…

Löpningen sker på något lättare ben och i högre farter än ifjol, även om dagens brev med startbeviset  till maran kanske inte vållar jubel. SÅ bra tränad är jag egentligen inte, men jag får hanka mig igenom ungefär som ifjol och se vad som händer. 1233 är startnumret i alla fall.

Med mig från USA, förutom upplevelserna och ungefär 20 timmars träning, fick jag i alla fall två par löparskor, en hel del energikakor, ett par armsleeves, ett Garmin-Cervèloställ, och inte minst en Cervèlo S5 i en cykelväska. En cykel som jag skruvade isär rätt enkelt, men fick ägna 2,5 timme och ett besök i en cykelbutik för att få ihop.

Enda problemet är att hustrun numera anser att det är hennes cykel…

Efter en tid i guldglans återgår denna blogg till sin vanliga blygråa vardag, där mindre ädla grundämnen behandlas, och för att även andra skribenter än jag ska våga ta språnget ut ur tystnaden, anger jag en riktigt tråkigt gnällig ton i detta inlägg.

Inte förstår jag hur jag tänkte, men i höstas slängde jag in en anmälan till Stockholm Marathon. Kanske trodde jag att jag skulle träna hela vintern och våren med långa härliga långpass och fokuserade kvalitetspass för att, idiotiska tanke, kunna upprepa något i stil med Vallentuna Banmaraton 2011. Nu är det knappt sju veckor kvar till start och min löpform är den sämsta sedan 2004, ja kanske den sämsta någonsin. Vad var det som hände?

I november sprang jag ett par tremila långpass och ännu i december hade jag god fart på benen, men därefter har löpningen för det mesta känts som dritt på ren norska. Långsamma distanspass har känts snabba och korta långpass har känts långa och själv har jag känt mig oinspirerad, för att inte säga ointresserad och tänkt på hur skönt det ska bli att efter den 2 juni få börja träna sprinterlöpning och kulstötning och kanske på sin höjd ta en och annan five-mile som motion. Kungsholmen runt två varv ska jag väl orka dessförinnan, men i nuvarande form är är jag inte säker på att gå under två timmar. Vad det där marathonloppet beträffar har mina förväntningar sänkts från att ta mig runt till att över huvudtaget komma till start. Slik er det.   

Veteran-VM Jyväskylä 2012

The road to gold…

Det är fantastiskt att få förverkliga en dröm om att vinna VM-guld. Både de sakerna som blev precis som man tänkt och de som blev helt annorlunda…

Redan tidigt i höstas tänkte jag på hur det skulle låta när den finske prisutdelaren på bruten engelska läste upp ”World Sampion and vinner of the gold medal Gunnar Turen, Swidin”. Precis så sa han! Nationalsången lät precis som vanligt, men vad som inte var som vanligt var att stå på högsta prispallen och inse att Du gamla du fria spelades för mig. På andra raden kom jag på att man kanske borde sjunga med. I övrigt gick det mesta inte alls enligt planerna…

Dom schemalagda tre semifinalerna blev hux flux till fem försök, vilket meddelades i callroom strax före calling till allas förvåning. (Vi diskuterade detta med bl a de holländska bröderna Romkes, varvid Johnny plötsligt växlar till klockren norska (!) ”Don’t worry – he lives in Norway”, sa brorsan Benjamin). Två bästa per heat plus sex tider vidare till nästa omgång. Bara att ställa om till nya förutsättningar, försöka springa smart men vinnande. Gick bra, sprang heatet behärskat och ledde från start till mål. Fick öka lite på upploppet för att hålla avståndet till italienarna bakom, som spurtade mot varandra i kamp om den andra direktkvalificerande platsen. Puh. Vilken tid semifinalerna för de 16 kvalificerade skulle äga rum meddelades inte. Vi stannade kvar i hallen och försökte ta reda på starttiden. När det inte meddelades via datorskärmarna gick vi till TIC och fick prata med Markko Aho, general manager för arrangemanget. Hmmm, sa Markko, och plockade fram det officiella programmet som redan var inaktuellt (vi hade ju uppenbarligen sprungit försöksheat istället för de tre semifinaler som programmet påbjöd). Han visste således inte om att det blivit försök istället för semifinaler (!). Återstod att vänta på besked… Med jämna mellanrum kontrollerade vi informationsskärmarna, inga nyheter. Fram till kl 16 då plötsligt två semifinaler med start 16.11 fanns utannonserade. PANIK!!! Rusade tillbaka till läktaren och slet åt mig skopåsen (tävlingslinnet glömdes kva,r men det var jag lyckligt omedveten om då) och därifrån vidare ner till callroom med andan i halsen. Ingen annan var där. Hm. Callroom hade inga startlistor för semifinalerna och blev förvånade när jag visade dem vad jag just sett på skärmarna. Jag talade om för dem att jag var ensam på plats, att information uppenbarligen inte gått ut i tid samt att loppet omöjligen skulle kunna genomföras på utsatt tid. En efter en kom mina medtävlande till callroom, även de med andan i halsen och panik i blicken. Samtliga påpekade det jag redan sagt. Efter viss palaver på engelska, finska, franska och animerad italienska med illustrativt kroppsspråk av Giuseppe Romeo, kom callroom-ansvariga fram till att vårt förslag om att senarelägga heaten till efter dagens schemalagda löpningar, dvs efter 18.30, var bra. Callroom tyckte dock istället att 18.00 var en bra tid, oklart varför. Däremot kunde de inte fatta detta beslut. Jag erbjöd mig då att förmedla detta till TIC för beslutsfattande och TIC godkände planen. Call-room lovade att anslå tiden på papper intill datorskärmarna och vi gick för att ladda om för semifinalerna.

Vid uppvärmningen strax utanför callroom meddelades att starten för semifinalerna blivit förskjuten 40 minuter och att loppen nu istället skulle gå ca 18.40. Bara att avbryta uppvärmningen och ladda om igen… Vid calling saknades fem av löparna, varav tre var finska, vilket jag påpekade för callroom. Dock fullföljdes callingen enligt utannonserat tidsschema och semifinalerna genomfördes med de löpare som infunnit sig i tid. Trots strulet kunde jag vinna mitt heat ganska enkelt på en betydligt bättre tid än i försöket och med en mycket bättre känsla i kroppen. 2.04,49 – och det var INTE max… Tillförsikt inför morgondagen! Sören lätt vidare som klar tvåa i sin semifinal.

Vaknade med samma känsla av tillförsikt som dock utbyttes mot en riktig kalldusch så fort jag kom till hallen. Då meddelade Sveriges team managers att tävlingsledningen på morgonens technical meeting ensidigt fattat beslut om att de fem som missat gårdagens semifinaler skulle få plats i finalen ”som kompensation” för att det blivit miss i kommunikationen mellan tävlingsledning och callroom!! Högste ansvarige tävlingsledare Serge Beckers hade inte blivit informerad om gårdagens förändring med heat och seminfinaler, vilket föranledde beslutet. Fribiljett för fem no-showers till finalen, varav tre finnar. Det luktade fusk (eller rent av fisk)! 13 personer på fyra banor i en VM-final på 800 meter är bara rent kaos och fullständigt oacceptabelt. Våra svenska team managers tyckte dock att det här var i sin ordning och att beslutet redan var fattat och uttryckte att ”bäste man må vinna” i alla fall (när fem av 13 har sprungit ett lopp mindre?!?!?). Det tyckte inte jag och inte någon av de andra löparna som sprungit gårdagens semifinaler! Så snabbt som möjligt sökte jag upp fransmannen, italienarna, portugisen och Sören och förklarade läget. Vi var alla överens om att tävlingsledningens beslut var oacceptabelt och efter att ha pratat med Winston Thomas, fd tävlingsledare, fick vi klart för oss att vi kunde lämna in en protest vilket kunde leda till oklara konsekvenser. Ett scenario var att de fem eftersläntrarna skulle få springa i ett eget ”B-heat” innan finalen, varefter grensegraren skulle utses genom bästa uppnådda tid oavsett heat. Inte helt klart en nackdel för B-heatet; var det värt protestavgiften på 100 euro? Jag blev tveksam på vägen till de andra. Italienarna beslutade att på egen hand lämna in en skriftlig protest, de bad oss göra detsamma men då var Sören och jag halvvägs på väg ut genom dörren för att värma upp och med mindre än en timme kvar till start kände vi att uppvärmningen trots allt var viktigare. Loppet skulle ju bli av hur som helst…

Väl nere i uppvärmningsrummet meddelade holländaren Romkes att tävlingsledningen höll på att behandla den inlämnade protesten och att starten för loppet tillsvidare var uppskjuten. En av eftersläntrarna, finländaren Savolainen, kom fram och beklagade den uppkomna situationen och sa att tävlingsledningen hade klantat sig. Hur han kunde ha trott att 16 personer från försöken skulle vara direktkvalificerade till en final kunde han dock inte förklara. Jag kände att stämningen i rummet krävde försoning och bad alla i rummet att uppträda sportsligt och göra bästa möjliga av loppet oavsett tävlingsledningens beslut. Det kändes bra. Strax därefter kom Serge Beckers och meddelade att finalen skulle löpas av de ursprungligen 8 kvalificerade löparna. De andra fem skulle inte få delta. Finalen skulle äga rum senare på eftermiddagen, om två timmar på förslag på italienarna vilket godtogs av alla. Eftersläntrarna var besvikna men samlade och vi tog i hand efteråt. Föreslog för finnarna att vi skulle mötas i en veteran-finnkamp senare i år om möjligt. Det tyckte de lät kul.

Med loppet uppskjutet, men i ordning, återgick känslan till morgonens tillförsikt. ”Bara” att göra det jag kommit hit för: springa det fortaste jag kunde i min första inomhus-VM-final. Bära eller brista. Strax före start hittade jag min mentala tunnel, smiskade mig på låren och tänkte ”nu springer du hela vägen!!”. Tog täten och höll den, passerade 400 m på 59 sekunder, fortfarande i ledning vid 600 m. På bortre lång hörde jag flåset i nacken. Det var Sören! Han kom som ett jehu och passerade mig vid ingången till sista kurvan. Typiskt, hann jag tänka, men bet ihop för att försvara silvret. Vid utgången av kurvan ändrade jag mig;”näe, jag ska slåss om guldet!” och tryckte på det sista jag hade. Tog in meter för meter på Sören och med 10 meter kvar var jag uppe jämsides med honom. Då ramlar han och jag passerar honom överraskad före mållinjen. Stackars Sören blev liggande 50 cm från mållinjen efter tillfällig blackout och blev passerad av hela startfältet. Själv var jag helt berusad av segerglädje, sträckte armarna i skyn och skrek ”jag vann!”. Så konstigt det kändes, att drömmen blev sann… Vid staketet väntade Karin med en segerkyss verkligen värd namnet. Då kände jag mig sannerligen som The World’s Greatest som i låten av R.Kelly som jag haft som uppladdningslåt.

Givetvis var även prisutdelningen försenad. Tredjepristagaren var inte på plats och resultatlistorna fanns inte tillgängliga. Det löste sig dock till slut: fransmannen Abdellaoui lokaliserades i duschen och lotsades till pristältet och resultatlistan anlände. Den som väntar på något gott…

och för er som är nyfikna så finns loppet här:

“http://www.youtube.com/embed/8EHjGRfTUK8“

Så här fint kan det vara ibland…

Jag vet att jag har skrivit om det förut. Jag älskar ordet stretar. Det är lika kärvt och slitigt som det låter.

Jag har uppförsbacke i träningen. Det går trögt. Jag har i närheten av noll motivation. Eller rättare sagt, jag har mer motivation att göra allt annat.

Igår kväll drog jag ändå på mig tajtsen, de nya skorna och den nya löparjackan. I med ipoden i öronen. Ut i regnet. Det stretade riktigt med regn och motvind och det var precis så där härligt som det låter. Och då ska man vet att det är just sånt väder som är mitt favoritväder så med härligt menar jag verkligen det.

Jag flög fram i regnet… i två kilometer, sen stretade det på. Jag är banne mig i den sämsta formen jag varit sedan 1996 då jag började springa. Men jag har förtröstan för jag har grunden och det räcker med ett par pass och det känns bra igen.

Nu måste jag bara skaffa ett simkort. För simningen har varit lidande i höst och vinter. Några få pass bara för att inte glömma hur man simmar har jag genomfört. Men inte mycket mer.

Cyklingen är väl det som jag ändå utfört med någorlunda frekvens. Det är nu dags att kränga på utedäcken och ge sig ut på en första utetur. Det kunde blivit nu till helgen man det verkar som om det blir busväder, så utepremiären få anstå. Däremot ska jag nog börja cykla till jobbet snart. Det ska bli skönt.