maxochnisse.se

Det slog mig just att jag var 21 sekunder snabbare igår än Allan idag. Den stora skillnaden var att han sprang 42,2km och jag 30km… wow… He’s way out of my league…

Allas vår vän Allan var nere i Berlin idag för att försöka sig på ett snabbt lopp under 3:10. Gör han det så är han kvalificerad för Boston marathon.

Berlin ÄR en snabb bana och det visade sig att Allan sprang på 2:56:50. SÅÅÅ jäkla strongt... Det var rejält under de 3:10 som var målet… Hoppas Boston blir kul också!

Den andre som gjorde ett fint lopp i Berlin var Haile Gebreselassie som gick imål på 2:04:26. Det är världsrekord med 29 sekunder. Det är också ganska strongt. Den grabben har satt 25 världsrekord på distanser från 3000m till marathon. Now that’s impressive

Idag gjorde jag min LL-debut. Träffade Niklas på Slussens perrong för gemensam färd ut till Lidingö. Det regnade och vi drev mest omkring för att få tiden att gå. En halvtimme innan start ungefär lämnade vi in väskorna och gick bort till startområdet. Niklas behövde besöka en baja-maja men jag avstod… visade sig att det kanske var dumt. Niklas startade 10 minuter för mig och jag fick fördriva tiden till start med att snika till mig lite regnskydd under ett stort paraply. När man sedan tog av sig överdragskläderna kändes det kallt och det spöregnade. När starten väl gick blev man snabbt varm igen. Jag gick ut ganska hårt med drygt 52minuter på första milen. Det gick enkelt men det var i och för sig ganska lerigt på marken.

Andra milen gick också ganska lätt och jag avverkade den på nästan 55 minuter. Det var den fart som jag tänkte hålla hela vägen enligt min taktik. Efter två mil låg jag tre minuter före det schemat. Jag började jag känna av att jag inte besökte baja-majan.

Stannade och besökte en precis där man springer förbi Grönsta gärde efter ca 21km. Det tog sin lilla stund, men det var det värt. Tyvärr stelnade benen i och med detta. Det var jobbigt i uppförsbackarna och där på tredje milen började blåsorna på fötterna komma. Det var plaskblött i skorna av gyttja och det bidrog säkert en del. Men nu kan man väl betrakta skorna som väl insprungna.

Sista milen var som sagt jobbig men jag tog det ändå lugnt. Gick i de längre backarna och sprang nerför. Aborrbacken är klart överreklamerad. Visst den är lång och i början brant. Men inte omänsklig. Det som fäller avgörandet är att man har sprungit 26km eller så… Den sista milen gick på 1:04. Det är inte snabbt… Men det var nu inte min mening att maxa på Lidingöloppet utan mitt fokus ligger på Åland Marathon. Jag vill inte dra på mig en lång återställningsperiod.

I mål var det trängsel runt matbordet men det kvittade när man hade medaljen runt halsen. Vid utlämningen av kläderna var det kaos. 10-åriga tjejer som gjorde sitt bästa att identifiera klädpåsar vars nummerlappar hade regnat bort. Jag ruttnade på att vänta och hoppade över avspärrningen och hämtade mina egna kläder. Jag visste ju vad jag skulle leta efter. Efter påklädning träffade jag Niklas igen. Vi snackade på vägen till bussen och hela vägen till Slussen. Han var nöjd med sina 2:43. Det var starkt jobbat! Vi har verkligen kul när vi träffas!

Väl hemma var det dags att spola av sig och skorna och hoppa ner i ett varmt bad. Notera att strumporna var vita.

Efter badet återstod att fylla på med kalorier. Jag övertalade familjen att äta Pizza… Och smågodis. FY vad jag fick ligga i för att de skulle gå med på det. Men det var det värt…

Kommer jag göra om Lidingöloppet? Nja, jag skulle inte bli såå lessen om det krockade med något annat. Det skulle vara för den fina Carl Milles-medaljen i så fall. För blåsorna på fötterna kan jag vara utan. Men det är en erfarenhet att lägga till handlingarna. And I will certainly remember this rainy day.

Jag kommer att starta imorgon. Det står helt klart till 100% säkert nu.

Idag efter jobbet var jag ut på Lidingö för att hämta min nummerlapp å sånt… Det var en mässa där som mest var trams, men hade sina guldkorn. Som tjejen som stod och sålde in Vértex fjällmarathon i Vålådalen. Hon fick mitt intresse… att åka dit alltså… och springa alltså…

I den påsen som ingår fanns en kork till en flaska. Flaskan fick man ta själv… Det var riktigt smart… Det förhindrar att man tar mer än en flarra… Någon har tänkt till…

I övrigt gav jag mig ut på en kortare PowerWalk/joggtur för att väcka musklerna idag. Det kändes riktigt, riktigt bra… Pigga ben och en jag har orken. Alltså inte så slut som man kan bli av att röra sig när man har en infektion i kroppen. Pigg och alert med andra ord alltså.

Imorgon är planen att möta upp Niklas på Slussen kl 1030 för gemensam för ut på ön. Det är skönt att ha någon att snacka med innan loppet… Under loppet kommer jag att gå ut löst och känna mig för. Sikta på att öppna på en fart på 5:30min/km. Det skulle ge 2:45 som sluttid. Det skulle sitta bra. Om jag skulle ösa på skulle jag nog komma ner mot 2:30, men det är Åland också… blablabla… har jag tjatat om det förut eller?… Det är mitt sätt att mentalt försvara att inte göra sitt bästa… Och eftersom det är mitt sätt och min blogg så skriver jag vad fan jag vill… Begrips!!!

Nåja… Hursomhelst ska jag ha kul imorgon och njuta av en skön höstdag… Nu ska jag packa ner det sista i väskan och sedan gå till sängs… Jag kommer drömma om löpning inatt… Sweet dreams…

Nu har procenttalet stigit ytterligare känns det som… Frågan är om det inte är 95% nu.

Jag har psykiskt och fysiskt börja ladda för att springa på lördag. Jag har läst gamla Runners World och kolhydratladdat med Pasta Carbonara. Imorgon kommer laddningen att eskalera ytterligare i och med att jag åker ut på Lidingö för att hämta upp nummerlappen. Det, tillsammans med pastamåltider och lite annan inhandling ska få mig i rätt stämning.

Jag har pratat med Görel-älsklingen ikväll och lugnat henne. Hon är orolig att jag ska ge mig på något som kan skada min hälsa. Jag försäkrade henne om att om jag startar kommer jag att efter en mil ungefär känna efter om det är värt att fullfölja loppet. Det finns ingen anledning att slita ut sig under 3 mil om det inte känns bra. Och dessutom har jag också förklarat att jag på långa vägar kommer att gå för fullt. Jag siktar mer på en tid under 3timmar än en på 2:30. Det ÄR en stor skillnad i tempo trots att det inte låter så i hennes öron.

I benen börjar det pirra och studsa okontrollerat. Det är som om de känner på sig att det är dags att ge sig ut och springa. Det känns som om det kan bli riktigt kul. Om jag nu bara får tillfriskna till 100% och inte återfalla i sjukdom… Touch wood!

Om det igår var 75% sannolikhet att ställa upp på lördag har den ökat till 85%. Så talar en sann statistiker, eller? It’s getting better…

Det är med tungt sinne jag skriver dessa ord. Jag kanske inte kan delta i Lidingöloppet på lördag. Jag kanske får startförbud av Görel-älsklingen.

Jag har ju tidigare haft lite snuva som nu är som bortblåst. Men nu har jag en aningen beslöjad röst.

Blir det inte bra idag eller under morgondagen så kommer jag att allvarligt överväga att inte ställa mig på startlinjen på lördag. Det är ju trots allt Åland som är hösten prioritering och skulle jag starta lite småkrasslig på lördag riskerar jag inte bara allvarlig hälsoprobelm utan även starten på Åland… And we don’t want that…

Dax för en lägesrapport på skofronten. Jag var förbi Runner’s Store och förklarade att jag hade fått en blåsa på insidan av foten. Den eminente säljaren förklarade att de kunde bli så första gångerna. Han gav mig rådet att tejpa på det aktuella stället och “gå in” skorna. Innersulorna gås ner efter ett tag och slutar skava.

Okej… Så får jag göra. Jag kommer lyda deras råd och ha skorna imorgon hela dagen. Jag kommer dessutom att tejpa på aktuellt ställe i preventivt syfte. På Lidingöloppet kommer jag nog till och med ha på Compeed. Det kan man ju inte ha på en vanlig träningsrunda. Det är de alldeles för dyra för.

När vi ändå är inne på snålhet så har jag räknat ut jämförelsepris på skorna. Mina förra trotjänare kostade 70 öre/km. De nya hela 1kr/km. Now, that’s a cheap hobby!

Det finns personer som slagit igenom på komediscenen med en underbar humor. Exempelvis så finner jag Malin Wollin, aka fotbollsfrun, fantastiskt rolig och underhållande. Hennes blogg finns här. Hennes humor är pubertal och elak. Fantastiskt roligt.

På marathon.se har jag idag hittat nästa stjärnskott på humorhimlen, fast jag är rädd att det blir bara ett framträdande. Anders Gärderud avslutar sin intervju (läs här) med att säga;

– Det bästa är att stå som åskådare strax innan Abborrbacken och säga till löparna att ”nu är det bara utför”. Det är kul att se hur de ser ut då.

Det är humor på allra högsta nivå… Det är jävulskt utstuderat elakt… I think a star is born…

Jag hann inte ens komma hem innan jag gav mig ut på premiärturen för skorna. Det var planerat ett milpass idag och direkt i början kändes det att skorna gav ett helt annat stöd för foten än vad jag är van vid. Den värk som jag känt på insidan av underbenen kändes ingenting. Helt perfekt.

Efter ca 7km började jag känna att det “brände” lite på insidan av höger fot precis i gränsen för innersulan. Väl hemma nu inser jag att jag fått ett två-tre centimeter lång blåsa. Man känner tydligt av det området där blåsan uppstod när man känner med handen. Det är som en förstärkning i sulan just där. Och det är inte alls samma sak på vänsterskon.

Det här är ju inte speciellt bra så jag kommer nog gå tillbaka med skorna till affären för att få det åtgärdat. Kanske en ny innersula eller ett par nya skor. Det får de avgöra.

Och passet då? Jo, en mil i 5:20-fart förutom en km mitt i passet med 4:13-fart. FAAAN vad kul det är att springa fort!!!

Summa summarum är jag riktigt nöjd med mitt skoköp ändå… Really satisfied.