maxochnisse.se

Jag håller på och sammanställer kostnaderna för min löpning under sidan “löpkostnad“.
Akta er – det är en del grejer.
Men jag skulle behöva lite tips om kostnader jag missat. Så kommentera det gärna på detta inlägg.

Ja, kanske inte från mig just nu, men från bloggen. Jag börjar fylla på med lite innehåll och är faktiskt riktigt nöjd med de funktioner som finns. Jag kanske till och med är så nöjd att jag kan tänka mig att titta på vad det finns för godsaker på sidan “uppgraderingar”. Inte gratis, men kanske ändå värt det?

Det slog mig att taggmolnet inte innehåller ordet träning, eftersom jag inte ännu skrivit något träningsinlägg. Det verkar ju lite ironiskt på just en träningsblogg. Nu är ju anledningen att bloggen bara är några timmar – och att jag faktiskt har tokviloperiod, men något träningsrelaterat ska jag väl få in.

Målet är att följa Szalkais 3:30-program inför Stockholm Marathon. Möjligen något modifierat, främst avseende högre fart, men kanske också med lite mängd. Och också med mer styrka. Hur det ska hinnas med samtidigt som jag administrerar tre barn och jobb får vi väl se. Jag är också stolt medlem av Team Stockholm Marathon och hoppas att det ska ge lite krydda åt långpassen.

Sedär, ett träningsinlägg mitt i vilan!

 Just det: jättegrattis till Morran. Läs bloggen så fattar ni varför hon är lite extra värd det.

Jag tänkte, för att fylla på den sorgligt tomma bloggen, ta en lite avstämning på skadeläget. Och för nytillkommna tittare ska det kanske tilläggas att jag i söndags stretade mig igenom Åland Marathon på 3:43:26 – premiär på distansen för min del, och jag är ytterst nöjd med det.

Tidigare skada i Gluteus Maximus (också känd som gladiatorn) är naturligtvis fortfarande där. Men påfallande lite faktiskt. Jag trodde att jag skulle blir riktigt konvalescent av att springa med en muskel som uppenbarligen är skadad, men det verkar ha fungerat. Den är ungefär lika bra, eller dålig, som den var innan loppet. Men musklerna är i princip tillbaka igen. Tre dagars återhämtning är tydligen tillräckligt…

Jag har också fortfarande en alldeles påtaglig förkylning i kroppen. Jag föste undan den med ett par ipren och jävlar anamma under helgen, men den är uppenbarligen där fortfarande. Så den hindrar mig att springa, för en gångs skull tänker jag njuta lite av att kunna vila mig riktigt frisk och riktigt hel utan att känna att jag tappar träning inför ett lopp.

Nästa stora satsning är för övrigt mot Stockholm Marathon. Men det kommer att bli ett antal starter innan dess. Premiärmilen, Spring Cross, Kungsholmsloppet, Snömilen. Valmöjligheterna är närmast oändliga. Detta kommer ni att kunna läsa en del om här

För övrigt gick jag ner ett kilo igår. Tror ni att det kan ha varit lite vatten bundet i musklerna?

Bloggen är ny – bloggaren är lite äldre. Tidigare inlägg finns på http://42195.sviden.se om någon är intresserad.

Ålands marathon har rykte om sig att vara en platt bana. Något som ingen jag pratade med efter loppet höll med om. På deras hemsida har de följande banprofil. Det ser väl ganska platt ut? Den högsta punkten är efter 10 respektive 32km. Det ska vara ca 32 meter över havet. Inte alls farligt.

Nu har ju jag en Garmin Forerunner 305 i vilken GPS-data lagras och sedan kan tankas ner på datorn. Väl i datorn finns det ett program som heter Motionbased där man kan plocka ut höjdkurvor. Den kurvan har jag placerat nedan. Nu är just höjdpresentationen med GPS ett sorgebarn varvid en metod som använder sig av befintliga höjdkurvor för att beräkna elevation. I min (och även andras) analyser kan man se att höjden på det högsta stället är närmare 50 meter. Det ÄR en väsentlig skillnad för en marathonlöpare.
För att på ett bättre sätt illustrera skillnaderna mellan min höjdkurva och Ålands “officiella” har jag lagt kurvorna på varandra. För att kompensera för skalskillnader har jag anpassat Ålands höjdkurva och gjort den smalare och högre. Men jag tycker att man klart kan se att Ålands marathon i verkligheten är betydligt mycket backigare än vad de utger sig för att vara. Om detta är ett medvetet grepp låter jag vara osagt men jag anser att Ålands Marathon bör, redan till nästa år korrigera sin information på internet. Och när de ändå är i farten kan de göra om kartan också som har norr pekandes till höger och inte rakt upp.

Fast å andra sidan så är det ett litet lokalt arrangemang med små resurser. Men jag anser att med en mer proffsigt arrangemang kan loppet växa sig stort och generera stora intäkter till Ålands idrottsförbund eller vem det nu är som står bakom tävlingen. Jag kan åta mig att för en resa för två personer med hotell och anmälningsavgift till tävlingen 2008 skriva ihop ett åtgärdsprogram för att skapa ett bättre arrangemang och öka intäkterna. Give me a call!

Livet är underbart. Äntligen kan jag gå ner för trappor. Träningsvärken finns kvar men är betydligt mycket mindre. Det är också underbart att inte känna någon annan värk en den träningsvärken. Inget i underbenen och inget annat heller. Som det känns nu så är jag igång med träningen till helgen igen. Vilket leder mig osökt in på planeringen för november månad.

Tanken är att november ska vara en vilomånad. Jag kommer inte att helt vila, men jag kommer att dra ner på längden och farten i träningarna. Jag kommer mest att ge mig ut för att få luft. De långa passen kommer att vara TSM-passet på söndagarna. Fast det första blir inte denna vecka utan i nästa. Jag kommer nog däremot gå dit för att titta redan på söndag. (brasklapp: OM jag har tid)

I slutet av november, början av december, börjar ju träningsschemat inför Stockholm marathon. Och då blir det inte läge för viloperioder. Det kommer bli attans så kul. Can’t wait!

Det är nu två dygn sedan målgången av Åland marathon. Glädjeruset har lagt sig. Plaketten har hittat sin plats i bokhyllan. Tobleronen är halväten.

Det enda kroppsliga som kvarstår är att jag har svårt att resa mig från en stol och gå nerför en trapp och i nedförsbackar. Det är lårmusklerna som är rejält ansträngda. Även vaderna är ömma.

Vad kan jag lära mig av detta? Kan jag lära mig något om detta?

I så fall skulle det vara att det vore bra om låren och vaderna var starkare. Jag tror att jag kommer börja träna löpskolningen. Med Molotovsteg och tåhävningar. Om jag gör dessa övningar varje dag borde musklerna vara så pass starka att jag kan genomföra ett marathonlopp i samma fart under alla 42 kilometrarna och ändå inte ha speciellt ont i musklerna dagarna efter loppet. Är det uppnåbart eller en utopi? Om jag inte provar så får jag aldrig veta svaret. So I’ll give it a try.

Under natten ändrades klockan till vintertid. Men vi hade varit så listiga att vi inte ställt om klockan dagen före så därför behövde vi inte göra det på natten. Kl0600 ringde klockan och det var dags att gå upp. I frukostmatsalen var det full fart och efter en tallrik vattnig havregrynsgröt gick vi tillbaka för att göra oss redo för loppet. Men vi passade på att vila en stund till.

Väl på stadion var det dags att värma upp. Mark var särskilt dansant, medan Niklas var mer stram i sin koreografi. På startlinjen ställde sig de snabbaste seedade löparna och Niklas, Mark och jag. Vi hade varit inne på att fälla krokben på Janne Holmén för att ha en bättre chans. Men Janne förekom alla genom att stämpla Mark. Så högt upp i ett marathonlopp kommer jag aldrig mer att vara. Vi blev naturligtvis frånsprungna så det stod härliga till.

Loppet gick bra en mil ungefär då jag var tvungen att gradvis släppa Niklas. Jag hade redan tidigt känt att det inte skulle bli en snabb tid. Jag kände att det skulle bli runt fyra timmar. Första milen gjorde jag med 5:00min/km-tempo. Andra milen på 5:11-tempo och rundningsmärket efter halva sträckan rundades på 1:48:43. Det var ändå en bra tid så långt.

I rundningen yttrade jag omedvetet orden oj, oj, oj. Vilket fick gubbarna vid märket att börja skratta. Det var inte nådigt att svänga 180 grader när man sprungit rakt fram i drygt 2 mil.

Dessutom kändes vinden av direkt. Jag hade tydligen haft medvind ut till rundningsmärket i Hammarland.

Men returresan var ganska klart in i motvinden. Den tredje milen hade jag en fart på 5:55min/km. En klar temposänkning. Det var blåsigt och motluten kändes i låren. Det var inga branta backar men ganska långa… Nu började magen göra sig påmind. Två nödlandningar, fick farten att sjunka under respektive km. Jag räknar med att jag har 3-4 minuter längre tid på grund av de stoppen. Trist!

Den fjärde milens tempo var på 6:12. Det var dock mot slutet av den milen som var räddningen. Jag hade kalkylerat att jag skulle in under 4 timmar och det gjorde att jag pressande mig lite mer. Det var även sträckor som vinden kom in mer från sidan och det hjälpte nog till. vägen in mot målet var väldigt skön. Mest för att det skulle ta slut. I mål mötte jag en oerhört glad Niklas som avklarat sitt första marathon på 3:43:26. På sekunden en kvart snabbare än jag. Två nöjda (och snygga) killar stod en stund på innerplan innan det var dags att gå tillbaka till hotellet där duschen väntade.

Direkt efter duschen gick vi till båten, där vi hade bokat en privat bastu, där jag Niklas och Mark återhämtade oss. Det var rejält värt pengarna att ta en bastu och bubbelpool. Efter detta var det dags för mer mat. Vi åt en lite bättre buffé denna gång, men inte mycket. Resten av resan avklarades med Taxfreeshopping och småsnack.

Det var oerhört trevlig resa och det borde, som Niklas var inne på, betyda att resesällskapet var bra. Det var även kul att lära känna Mark. Hoppas vi ses igen! Nästa resa är inte inplanerad än men jag längtar redan till den. Mark rekommanderade Amsterdam. Det kanske kan vara något… Om budgeten klarar det… And let’s hope it does!

Okristligt tidigt! Kl 7 träffade jag Niklas på Slussens tunnelbanestation. Båda två med väskor packade för löpning. Vi gick ner till busstorget och hoppade på en buss som tog oss lite närmare Vikingterminalen. Incheckning och ombordstigning på M/S Salmonella gick relativt smärtfritt. Vi tog och längst bak i aktern för att intaga en Carboloader med Stockholms skärgård som panorerade förbi. När baren sakta fylldes med öldrickare gick vi därifrån. En lite fika och en stund i Sky-baren innan vi gick till restaurangen för en lunchbuffé. Det var en sisådär buffé som det brukar vara på båtarna.

Efter lunchen tog vi oss upp i Sky-baren igen tills båten angjorde Åland. I väntan på att debarkera (kliva av en båt) slog vi oss i slang med en annan löpare som hette Mark. Vi tre följdes åt till hotellen som låg nära varandra.

Vårt hotell hette Cikada och det var väl inte det dyraste hotellet på Åland. Men jag tror att de hade en spaavdelning för vi såg algbadet på baksidan.Efter incheckning på hotellet möttes vi upp och gav oss ut till Självstädighetsgården, vilket kan sägas vara Ålands riksdag. Där hämtade vi upp nummerlapparna. Jag fick nummer 91… Kan det vara upplagt att kallas för 91:an Karlsson? Det hade blivit perfekt om Niklas fått 47… Men tyvärr fick han bara 46. Jag tror ändå att han får heta “Löken”

Efter nummerlappsuthämtningen gick jag, Niklas och Mark till Savoy hotell för att kolla om man kunde boka om Pastamiddagen senare på kvällen så vi kunde gå tillsammans. Det gick inte… Men hade kunnat gått. Efter det gick vi en sväng och kollade in Arenan där starten skulle gå. Den var liiiite mindre än vad vi trott.

Efter den promenaden gick vi hem till hotellet och tog en två timmars tupplur innan det var dags att bege sig till Savoy för pastamiddagen. Återigen är det väl bara sådär bra mat. Ingen kulinarisk höjdare men det är ju av underordnad betydelse.

Efter middagen gick vi till hotellet och fixade inför morgonen. Niklas och jag testade vår outfitar.Därefter var det lite TV-underhållning med Svensson, Svensson och Babben och en hel del tjattrande innan vi kom till ro och kunde somna in. Det var knölig kudde but, I slept like a child!

Åland marathon är nu avklarat. Detta är en snabb redogörelse, en längre kommer senare.
Det var tidig morgon när vi gav oss iväg. Alla startade på samma gång och vi startade i princip på startlinjen och jag har därmed legat bland de tio första i ett marathonlopp. Sen att det väldigt snabbt rasade i resultatlistan är en annan sak.

På Åland går banan ut på landsbygden för att sedan vända tillbaka. Det var medvind ut och efter vändningen blev det motvind… 10-12m/s. Det slet hårt på kraften. Jag vände efter 1:48:43. Det är endast 3:42 långsammare än tiden på Stockholm halvmarathon.

I mål hade jag 3:58:26. Jag är otroligt nöjd med att ha gått sub4h. Det är exakt på sekunden en kvart sämre tid än Niklas för övrigt. Jag sa innan loppet att jag skulle ha UNGEFÄR en kvart sämre tid…

Min jag hade 139 personer före mig i mål och i klassen H35 kom jag på 21a plats… Det är inte helt illa pinkat.

To be continued!