maxochnisse.se

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1548228.ab

 Vad ska man säga? Jävla idioter!

Jaha – året går mot sitt slut – på samma sätt som fjolårets. Med förkylningar och sjukdomar.

S försöker sova sig frisk – har försökt med det i tre-fyra timmar nu. P håller oss ju vakna på nätterna, främst henne.
M ligger snorig i soffan och upprepar mantrat “mamma, mamma, mamma”.
P trillade av en stol och skrapade pannan på stengolvet i köket. Inte stekpannan.
L stojar runt och är frisk – till alla andras förtret.
Själv sippar jag konjak med devisen “hjälper det inte så har man i alla fall roligare under tiden man är sjuk”.

Appropå rubriken så frågade L, med anledning av att Junior-VM stod på i bakgrunden:

- Spelar AIK ishockey?
Mitt surmulna svar var: -mmm, men de är inte så bra just nu…
Men man är inte fem år för inte, problem ska lösas! Så hennes krassa konstaterande var:
- Vi får hoppas att det blir is på sjön snart, så att de kan öva.

Det otäcka i det är att med tanke på hur halltillgången ser ut i Stockholm idag så har hon inte ens fel… Även om hennes perspektiv nog mer handlar om att hon själv vill åka.

jaha, det blir väl en lista här med.

• årets roligaste: Åland – på flera sätt!
• årets bittraste: Stockholmsmaran…
• årets långpass: i april, med masse. 30 km med fartökning. Stark som aldrig tidigare!
• årets skitpass: i Madrid. ont, övertränad, sjuk. Och klockan fick fnatt…
• årets utlandspass: båda i Budapest. Första i kortbyxor den säsongen.
• årets överaskning: att det helt plötsligt började gå så fort i december.
• årets utveckling: TSM
• årets distans: 168 mil, 5:23-tempo, 140 aktiviteter

Och nästa års:

• nästa års roligaste: Att slutföra Stockholm
• nästa års bittraste: Grapefruktjuice. Det enda bittra jag vill vara med om…
• nästa års överaskning: under 3:15 i Amsterdam?!
• nästa års masse: Allan
• nästa års utveckling: framfotalöpning
• nästa års distans: 200 mil, 4:59-tempo, 160 aktiviteter

Så då vet ni…

Man blir glad av att springa har vi konstaterat. Problemet är att även motsatsen gäller för mig. Jag blir skitsur av att inte springa. Och nu har jag inte sprungit sedan i torsdags… Jag har ännu inte skrikit ovanstående till barnen, men snart börjar jag med förtäckta hot av den typen som L häromdagen använde mot M: “Om du inte är snäll så måste vi ge dig till en annan familj. I Afrika!”. Så långt ska vi väl inte behöva gå, men min stubin är inte direkt lång just nu.

Speciellt inte som jag sabbade återhämtningen med att trava omkring i regn och kyla hela dagen igår på “jakt”. Jag hade kamera, de andra gevär – de sex stackars fasanerna som försökte komma undan hade ingenting. Däremot visar det sig att även i det sammanhanget är det bra för hälsan att springa. Det rådde en 45-graders regel för skyttet, dvs att pipan ska peka 45 grader i relation till underlaget, detta för att slippa vådaskott. Så fasaner som flög slutade med det efter en hagelsvärm. De fasaner som sprang på backen kunde göra det i godan ro…

Jag konstaterade också att alla mina kläder är gjorda för att vara aktiv i. Så länge jag gick i drevkedjan var det inga problem, men när jag ställde mig på pass med en av skyttarna så blev det kort sagt jävligt kallt. Och det sammantaget gjorde mig ju inte direkt friskare…

Morgondagens pass ställer jag in redan idag. Torsdagens pass får vi se. Till helgen bör jag vara igång igen.

Gott nytt år på er alla!!

Förlåt!

Det har varit fullkomligt stiltje på bloggandet för mig… Det har hänt för mycket annat kul, som dagar fulla av TV-spel på Playstation3… Inte varit jag som spelat, utan det är Adrian-9 har tvingat mig att sitta med när han spelat… Nja, jag gjorde det liksom självmant…

Igår var det innefotbollsturnering i Brännkyrkahallen. Vi spelade mot DIF, AIK och “Saltsjöbadet”. De vann… med 3-0, 2-0 och 1-0. Trist, men det var bra och jämnt spel. Hade vi kunnat toppa laget hade matcherna slutat annorlunda. Men toppning är ju inte tillåtet…

Idag sprang jag en milrunda i 5-fart. Det var skönt. Det gick lätt. Det är inspirerande med rundor som man inte tagit förut. Det är lite som att bana ny väg genom vildmarken… Men vet inte vad som väntar bakom nästa krök… Eller, nja! Jag vet precis vad som väntar bakom nästa krök. Så stort är inte söderförort mellan Nynäsvägen och Huddingevägen. Jag har några gånger varit över Nynäsvägen in i Sköndal, Björkhagen, Kärrtorp etc men inga långa svängar… På andra sidan Huddingevägen däremot är det jungfruelig mark för mig… Bara en gång har jag tagit mig bort mot Västertorp in till Liljeholmen… Det får bli vårens temaresor…

Nu sitter jag och väntar på att äggklockan ska pipa så min Janssons frestelse ska få lite med grädde på sig… Det är Nyårsmaten som lagas nu. På aftonen ska en Kycklinggryta avnjutas på torpet tillsammans med Görel-älsklingens väninna Nermina från Helsingborg.

Helgen blir lugn med mycket promenader och kvällar framför brasan, med ett glas gott rött… Jag ska försöka få in ett eller annat löppass. Varav ett långpass på 18km tror jag…

Efter nyår ska jag hoppa på Mäster Szalkais 3:30-schema igen… I’m ready to join now!

En gång är ingen gång.
Två gånger är en vana.
Tre gånger är ett missbruk…

Jag är nu anmäld till Lidingöloppet 2008. Bokstavligen fast i träsket. Att anmäla sig innan nyår är aningen billigare, och jag vet ju innerst inne att jag kommer att stå där i september igen.

Men hur stämmer det med Amsterdam då? Jo, alldeles utmärkt faktiskt. Det är tre veckor mellan dem, och det är ju då som det tyngsta långpasset ska ligga. Och det är så jag kommer att betrakta det – som ett tungt långpass. Troligen vilar jag lite extra innan och något pass efter – mer än vad jag skulle gjort om det var ett långpass. Detta för att kunna prestera lite bättre på LL, och för att få viss återhämtning efter. Men LL är fortfarande känslomässigt viktigt. Och någonstans mellan 2:25 och 2:35 känns som ett rimligt mål, som jag vågar sikta på redan nu.

För övrigt påstår S att hon inte alls fattat det här med Amsterdam. Men nu har ju jag och Masse bestämt Svaret var mest “ja, om du fixar barnvakt så!”. Så frågan är Masse: “vad gör G-Ä?” Jag skämtar, såklart. Det finns en hel hög med far- och morföräldrar att knyta upp redan nu.

Jag anmälde för övrigt fyra starter till, ett minimarathon och tre knattelopp på Lidingö.

Det var kanske inte så bra… Jag sprang nog kanske, eventuellt med feber igår. Eller med feber i absolut antågande i alla fall. Lustigt, eftersom det absolut inte kändes som att det var på väg innan passet. För då hade jag ju inte sprungit – såklart. Men halsondat kom ju krypande under passet och jag kroknade under kvällen. Ingen allvarlig feber – men lite förhöjt är det. Inte så konstigt eftersom alla barnen haft det…

Lördagens pass är väl tveksamt. Söndagens pass får vi se. Skräp!

Nja, jag kanske skulle låtit bli ändå? Jag var tveksam innan – tog tempen och kollade vilopulsen, till och med. Men eftersom det inte visade något ovanligt så gav jag mig ut. Tanken var att känna hur det kändes innan jag bestämde mig för tempo eller lättdistans. Men det kändes okej efter en första kilometer i 5:05-tempo. Den andra i 4:57 var också okej, och den tredje i nerförslut (-24 m av de 32 jag klättrat under de två första) på 4:28 var också okej. Men någonstans under fjärde blev det lite tyngre – 4:39-tempo är ju inte supersnabbt, men det var ändå tungt. Sista på 4:18 fick jag slita rejält för – med en snittpuls på 175. Ett tungt pass som kan ha sin förklaring i att jag sprang på relativt kuperad bana och ibland lite slirigt underlag, kanske i kombination med en stundande förkylning.

Efteråt fick jag rejält stumma vader, nästan lite krampkänning, och en obehaglig ont-i-halsenkänsla. Trots dusch och lite mat och dryck finns den kvar. Med tanke på att barnen varit sjuka så kan det vara något skit i kroppen. Den som lever får se.

Skönt att vara igång igen – vi får se hur länge det varar. Ingen större fara med musklerna i alla fall.

Idag var det återigen dags att ge sig ut att springa. Det var skönt att få nöta asfalt. Det blev en 8,5km-runda runt Gubbängen/Tallkrogen som tog 45:15.

Det kändes att det var länge sen jag var ute. Ben och fötter var stumma och det gick tungt överlag. I snitt hade jag 156bpm i puls. Det visar väl att man inte är heelt ur form.

Farten blev i snitt 5:19min/km. Med kilometrar mellan 5:07 och 5:28. Jag hade, till skillnad från tidigare pass, inga problem att hålla nere farten. Men det är väl all Alladin och julmat som gör sitt till.

Den snuva som jag tidigare haft i näsan åkte ut efter två kilometer. Det var två riktiga blobbar jag snöt ut. Det var inte gröngult till färgen vilket signalerar att det inte är någon infektion i bihålorna. Det gäller att se något positivt i den negativa…  

Nja, riktigt så negativt är det inte. Jag kom ut och sprang, det är positivt. Det var skönt, också positivt. Jag hade ganska låg puls (för att vara mig), positivt det med…

What can I say, I’m a positive guy!

Som vanligt kring jul faller familjen som käglor runt mig. P har haft feber, M har feber och kräktes i bilen, S gnäller om huvudvärk och jag är fortfarande tung i kroppen och känner av gladiatorer och annat. Så det blev vila igår – och idag. Sedan får vi se hur torsdagen blir. Jag är däremot ordentligt kolhydratladdad

Jultomten kom med en massa klappar, bland annat är jag nu stolt ägare av en pannlampa av enklare slag och två par löparhandskar i funktionsmaterial. Jag har dessutom med tanke på ovanstående bestämt att det är dags för ett par fotbäddar. Jag får ju uppenbarligen problem både här och där – problem som jag förstått det kan gå att komma åt med just nämda produkt. Så det måste testas.

Appropå testas så blev min julklapp till S ett mindre fiasko, då vi upptäckte att Suuntos GPS-pod inte loggar rundan – så det går inte att få fram kartan i efterhand. Den ger bara hastigheten. Så den får de ta tillbaka (den är orörd i kartongen, så det är ingen fara). Efter att ha letat riktigt nogrannt så konstaterar jag att det inte finns något egentligt alternativ till 305:an på marknaden idag. Möjligen att man kan få ihop en Polar för 5-6000 kr som gör ungefär detsamma, men det imponerar inte! Så vi får se vad den julklappen blir till slut. Kanske fotbäddar till mig