maxochnisse.se

Jag vet att ni kommer att bli arga på mig nu. “Men snälla Nix, hur tänker du?” kommer ni att säga. “Lärde du dig inget av misstagen ifjol” kommer någon annan att ropa. En tredje säger ingenting, utan tittar bara medlidsamt på mig med ögon som säger “stackars, stackars oförnuftiga pöjkvasker”.

Ja, jag sprang idag. Nej, jag tog det inte lugnt. Jag valde att lyssna på två kommentarer igår. En vettig Allan – och Masse. Allan sa: “inga inlägg”. Masse sa “smärta är bara svaghet som lämnar kroppen”. Jag sa “finfint, nya skor, utan inlägg och ut-å-spring”.

Jag värmde dock upp benhinnorna med att rotera fötterna medsols och motsols i några minuter – vilket klart hjälpte det hela. Sedan studsade jag iväg utan nämnvärda problem faktiskt. Hinnorna kändes inte så rasande mycket – så jag trummade på lite mer. Och lite mer. Och ytterligare mer. Efter två kilometer låg jag och trummade 4:30-4:40-tempo utan att förta mig alltför mycket. Sedan kom Liljeholmsbron – men jag höll ändå tempot hyggligt. Sedan gled det ner mot under 4:30 – då Västerbron dök upp.  Det syns dock inte nämnvärt det heller – för jag höll mina 4:30. Sedan drog jag på lite till nerför och pressade ner mot 4:10 i nerförsbackarna mot lilla essingen. Kilometertiderna på de sju kilometrarna blev 4:[58 50 38 48 32 16 12]. Totalt 4:36 med puls 158/173 (82/90)%. Inget kanonhårt pass – utan all löpning under syratröskeln. Hårt men kontrollerat – möjligen lite fladdrigt mot slutet.

Roligast under passet var dock när jag på hemjoggen blev skrämd av att det kom en stor jävla hund utspringande från en uppfart. Mankhöjden var säkert 1,5 meter. Långa ben, lång hals, horn – eehh. Jag kan inte så mycket om hundar, men horn? Jag tror att det kanske, eventuellt, var ett rådjur. Hans kompis såg för övrigt ungefär likadan ut. Jag tycker det är skandal att folk inte kan koppla sina sällskapsrådjur.

När jag väl kom hem så kastade jag mig efter Eezesprayen, som hjälpte lite. Men solklart bäst är IcePowersalvan som kyler ner. Riktigt skönt! En dusch på det strax och livet är strax toppen – speciellt med vilodag imorgon!

Nej det är inget postnummer. Det är mitt startnummer i årets upplaga av Lidingöloppet. Det innebär start i startgruppnr 3. När man anmäler sig till loppet så ska man skriva in sina senaste resultat på olika lopp för att seedas i rätt startgrupp. Jag skrev i den rutan att jag tränade med Team Stockholm Marathons 3:30-grupp och att jag bedömde startgrupp3 vara rätt grupp för mig… Och så blev det…

Idag, eller rättare sagt tidigt imorse, ringde klockan och det var dags att gå upp. Kl 06:00 ÄR tidigt för mig. Stapplade ut i vardagsrummet och klädde på mig. Jag hade kagt ut löparkläderna där för att inte störa de lyckliga som fortfarande sov. Därefter gick jag ut och sprang.

Det var kallt, mörkt och det såg ut som om en högre makt strött florsocker över Högdalen. Jag tänkte att jag skulle köra någon slags fartlekstusingar. Startade lugnt för att inte få hjärtinfarkt. Andra kilometern brände jag på 4:30min. Den tredje tog jag det lugnt men när jag skulle öka igen den fjärde sa kroppen ifrån… Den skrek och började smärta både här och där. Den satte till och med igång magen bara för att ytterligare klaga på den tänkta fartökningen. Det var bara att kapitulera för kroppens signaler… Men den tvingade mig nödlanda i en skogsdunge i alla fall.

Efter det kändes kroppen lättare… bokstavligen lättare. Jag försökte mig på en liiiten fartökning sista kilometern men det var som förgjort… Kroppen ville bara hem till duschen…

Hittills håller min plan ganska bra. Nu är det löpning till jobbet imorgon bitti som står på tur. Det blir en kraftansträngning… Både fysiskt och psykiskt. Det är väl det som sållar agnarna från vetet. The defining moment…

Inte Johnny! Men väl över att inte kunna träna.

Den här veckan känns viktig för att det en en tung vecka och nästa vecka är lätt. Jag känner att den tunga veckans syfte är att träna ner kroppen för att få en superkompensation i nästa vecka. Det känns viktigt för mig att denna veckan inte missa något. Idag skulle jag ha gjort ett besök på träningen för fotbollskillarna och sen hem och träna. Nejdå! Istället hem i en timme och sedan iväg på föräldramöte med fotbollslaget som slutade kl 21.

Hungrig, trött och frusen har jag inte möjlighet att mobilisera krafter att ta mig ut i snöblasket. Men jag har en plan!

Imorgon bitti, torsdag morgon alltså, går jag upp tidigt och springer en runda. På kvällen är jag ju upptagen med “kundsmör”.  Till jobbet tar jag med extra kläder.

På fredag morgon springer jag in till jobbet… Duschar och byter om där. Arbetar, och åker hem. Väl hemma tar jag en sväng till. Sedan på lördag och söndag följer jag schemat.

På det här sättet har jag uppnått en rejäl nedträning trots inställt pass. Sounds like a plan to me!

Benhinnor. Borde heta benhinder på danska. Jag bestämmer att det är så – även om någon dansk säger annorlunda. I så fall lägger jag upp länken till en bra sekvens ur riket igen.

Benhinder. Jo då tack. Precis vad det är… Försökte springa idag – och planen var att excellera i nya inläggen som mirakulöst skulle ta bort all värk och göra att jag bara gled i 4:15-tempo som lättdistans. Kan ni tänka er; det finns de som säger att jag ibland ställer orimliga krav! Obegripliga människor.

Det blev inte riktigt så. Det blev tvärtom… Eller, det är inget fel på inläggen – lustig känsla med en liten plupp under framfoten och kanske att de behöver justeras något i hålfoten avseende skav. Men jag vande mig fort tycker jag. Men bananhinnorna, dessa djävulens påfund.

Efter fem kilometer stannade jag och typ stretchade. Eller snarare: hängde på en stolpe och gnydde. Efter sex kilometer kom jag på att om jag vinklade ut fötterna och sprang lite som Chaplin så kändes det lite bättre. Efter 6,2 kilometer insåg jag att det förmodligen skulle ge helt nya skador. Efter 7 km konstaterade jag att efter 8 km lägger jag av. Vilket jag gjorde – för då var jag tillräckligt nära hemma för att hinna hem till åtta och barnnattningen.

Totalt stapplade jag runt 8 km med två stopp för rödljus och ett för stretch. Det enda roliga i sammanhanget är att jag ändå höll 5:06-tempo med medelpuls på 147. Snacka om att inte få ut allt ur kroppen…

Jag tror att jag låter gamla skorna vila redan nu – för att återkomma på besök nu och då – och kör i de nyköpta. Det är klart som korvspad att anledningen till det här är att jag gått upp rätt snabbt i mängd – men det hjälper inte med ett par ganska nedtrampade dojor på det.

Nya skor och inläggen lär inte göra situationen sämre. I ren desperation körde jag Compexström och Voltarensalva i en ljum förhoppning om att det kan hjälpa. Troligen inte. Vila är det enda. Det enda jag inte vill…

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Jag har inte synkat min kalender med träningsschemat vilket föranleder en aktivitetskrock. I träningsschemat är det tempolöpning inplanerat. I jobbkalendern är ett “kundsmör” inplanerat. Krock!

Vi ska träffa kunder och prova på isskulptering, följt av lite mat och vin. Jag tar ett alkoholfritt alternativ tror jag. Attans vad tråkig man blivit när man inte dricker lite vin för att det inverkar negativt på träningen. Men tårta och kakor kan man smälla i sig…. Dubbelmoralisk fjant, är vad man är.

Eftersom det krävs att jag är med på skulpteringen så får jag lösa träningen på annan tid. Lunchlöpning i stan är en oprövad aktivitet, men tyvärr krockar det också med en lunchdate…

Återstår gör således bara att gå upp okristligt tidigt och ge sig ut på en runda. Det tråkiga är att jag behöver verkligen min sömn. Och tempolöpning på morgonen är en pina… Det får bli ett bulkpass istället… Kanske med en liten fartökning mot slutet när sömnhormonerna har rensats ut ur systemet…

Ikväll blir det bara en liten krock… Det är löpningen och killarnas fotbollsträning som krockar. Det bästa är att jag inte längre sköter träningen men eftersom det nu är länge sen jag var där så borde jag visa mig… Det enda som händer är att passet bara blir lite försenat… Men det gör inget…

Som en bisats i detta inlägg kan det nu meddelas att jag även iår kommer att springa Lidingöloppet. LL30. Det kan inte bli lika hemskt som 2007. But who knows?

I slutet av söndagens 22km långa distanspass hade jag rejält ont i knäet. Igår var det fortfarande ömt och idag har det inte känts av alls. Jag har stretchat IT-senan så fort jag kommit åt. Och masserat området ett par tillfällen. Det verkar alltså ha gett resultat. 

Dagens pass var tänkt att vara ett fartlekspass, men med tanke på hur mycket jag inte gillar fartlek, och knäets status, blev passet istället degraderat till ett 8 kilometers bulkpass (standardpasset vars syfte är att fylla upp antalet km). Det blev 5:26-fart med 155bpm i snitt. Löpsteget var på framfoten hela vägen men vaderna kändes stela. Av knäet kändes ingenting, någongång. Benen var i övrigt inte alls pigga idag och att vi ätit hemlagad pizza gjorde inte heller direkt under för kraften.

Kort sagt var det, trots frånvaron av knäont, ett pisspass eller som någon kallar det, “Junk miles”.

Ha – här händer det grejer.

För det första slipper jag bli bindgalen på Lidingöloppskansliet i år. Är nämligen placerad i startgrupp 3 i år (30044). Duger nog åt mig, om inget högst ovanligt inträffar i träningen. Och i så fall kan jag seeda upp mig.

Dessutom väntar jag bara på en adress i Florida att skicka till – i övrigt är förbeställningen av 405:an klar. Förväntas komma i februari läste jag någonstans. 3000 kr + fraktkostnad – inklusive pulsband och fotpod.

Moneybrother är för övrigt grym. Varierar just nu mellan spellistan med alla hans låtar och den som så fiffigt heter Morrismiths. Kan någon finurlig typ gissa kanske Framför allt känns låten “Pajas på timlön” så fantastiskt träffande. Lite intressant att just den dök upp precis när jag gick in på projektkontoret för övrigt…

Hurra för lilla Agneta
vi ropa allesammans
och önska henne lycka
ja leve hon säll
hur vi på jorden leta
det finns ej ska ni veta
en sådan liten Agneta som vår
så glad och god och snäll

Happy Birthday!!!

Om nyheter ger välbehag – vilket ju sägs ibland – så sprutar banne mig välbehaget ur mig. Men först bedagad: jag är inte purung längre – och som kroppen känns nu är den tio år äldre, DN-artikeln om att träning gör att kroppen verkar yngre till trots. Men det kan ju vara löst kopplat till ett eller annat löppass – det senaste idag.

Fartlek på schemat, och jag lyckades faktiskt hitta runt Kungsholmen. Jag tittade på banan för Kungsholmen runt och försökte hitta runt banan. Det gick okej – blev lite fel på något enstaka ställe. Jag gjorde om fartleken till ett pass på 4*4 minuter med tre minuters joggvila mellan. (Jag tipsade ju Allan utan att ha testat själv…). Ett bra pass, även om jag inte gjorde det i VO2max-fart utan i tröskelfart. Benen var tunga – men jag fick i alla fall ihop ett snittempo på 4:20 [24 22 16 17] på iterationerna. Dessutom förlängde jag fartleksdelen genom att springa tredje uppvärmningskilometern i 4:30-tempo. Försök till framfotalöpning – och med en puls på 160 under denna flacka kilometer så visar ju det vad som kan komma ut av det.

För övrigt hade jag 2-3 sekundmeters motvind hela passet. Det var också mitt 199:e pass med Garminklockan. Lite jubileum imorgon alltså!

Sedan blev det brådis – eftersom jag skulle vara på Runners Store och hämta mina ortopediska sulor. 45 minuter från jag kom in efter passet till jag skulle vara där – dusch och lunch gärna inkluderat. Jag hann!

Förutom sulorna råkade jag hitta ett par av “mina” skor (som gått 70 mil nu) på rea (700 istället för 900), 2 kg sportdryckspulver (som precis tog slut) och två maximgeler med 74 gram kolhydrater. Ska testa på långpassen – och faller det väl ut så kan två sådana ihop med den sportdryck och bananer jag får i mig faktiskt ge de 3,5*70 gram som jag behöver tillföra under ett 3,5timmes-marathon för att inte tappa i prestation. Allt enligt “Idrottsnutrition för bättre prestation”. Läs mer under [aj]LOL-ff och “kolhydratladdning” om ni undrar.

Appropå sportdryck och sådant så kan jag rekommendera energikakans prova-på erbjudande. 399 kronor är rätt billigt – och flaskan ingår… (En liten passning till Enervitpajasföretaget som efter tre påtryckningar fortfarande inte svarar på mitt mail. Idioter!)

Carboloader påse 6 st
Electrolyte påse 6 st
Gainers Gold påse 6 st
Energikakor 5+5
Squeezy Gel 6 st
Flaska 1 st

Jag är lite, lite besviken på att jag var tvungen att springa innan jag hämtade sulorna för att få ihop dagens schema. Nu måste jag ju vänta ända till imorgon. Hittills har de alltså inte löst någonting – jag känner fortfarande av benhinnor och höft. Bah!

I Runner’s world nr 1 2008 är artikeln Håll Stilen publicerad. Artikeln är skriven av Jonas Fredén.

Den senaste tiden har ett par listor om de mest skiftande slag publicerats på denna, och andra, bloggar. Nu har alltså den ärade löpartidningen Runner’s world följt efter och publicerar en lista över de sju viktigaste punkterna för att få ett bättre löpsteg. Jag tycker att listan är så pass bra och tänkvärd att den är värd att tas med i ett inlägg här. Vad tycker ni om listan? Finns det punkter som borde finnas med?

1. Bli av med fett på kroppen
Det är de extra kilona på kroppen som om de bantas bort ger en lättare kropp och därmed blir löpsteget lättare. För att uppnå detta är rådet i artikeln att man ska dubbla mängden i träningen. Tipset är att ta milspåret iställlet för 5km-rundan. Och istället ska man gå långa bitar av passet. Nu är detta inte något alternativ för mig. Jag skulle alltså sprungit ett marathon igår om jag skulle följa det tipset. Och 100km per vecka är inget alternativ för mig. Jag får nog börja i andra änden och dra ner på godbitarna på kakfatet.

2. Förbättra ditt seende
Man ska studera hur andra springer och särskilt sig själv. Rådet är att låta någon spela in sitt löpsteg och analysera. Jag efterlyste löparkliniker där man kan få hjälp för detta. Jag skulle gärna betala lite för den tjänsten men skulle föredra att det arrangeras inom TSM.

3. Förbättra din känsla
Det är kroppshållningen i löpningen som är viktigt. Hur höften skjuts fram och blicken höjs. Det ska kännas som om man springer i nedförsbacke. Jag brukar likna hållningen vid att man springer med underlivet först. Som om man blir dragen i ett snöre fastsatt i byxlinningen… Eller något sånt.

4. Förbättra din teknik 
Kort sagt. Framfotalöpning. Glidande löpstil med fotisättning under kroppen. SUPERVIKTIGT!

5. Förbättra din hållning
En övning som bidrar till att hitta rätt hållning i löpsteget presenteras. Det liknas vid en sprinters löpsteg som kan användas. Liknar en av övningarna i Mäster Szalkais löpskola på web-TV på Marathon.se.

6. Förbättra din rörlighet 
De allra flesta är ganska dåliga på att stretcha. Men under denna punkt står det att om du inte stretchar så ska du i alla fall försöka stretcha höftböjarmuskeln. Om höftböjaren är för kort hämmar det ditt löpsteg i och med att du inte kan fullfölja ditt löpsteg.

 7. Hitta ditt centrum
Det är viktigt att inte sträva framåt i löpningen. Det är emot naturen att inte göra det. Men ett framåtsträvande ger ofta felaktigt löpsteg och kroppshållning. Istället ska man känna att man står still och springer på stället. En känsla som med fördel övas upp på löpband.

Om man har dessa punkter i sitt medvetande vid träningarna och har en fokusering på tekniken under passen så kommer det att generera ett mer naturligt löpsteg. Kort sagt: Ett tekniskt bättre löpsteg, ger en högre fart. Ceteris paribus.