maxochnisse.se

Klockan är 0600 och ringer i det Karlssonska-Englundska sovrummet. Följande viskande replikskiftet äger rum:

M: Oj, jag skulle visst springa idag.

G: Hmmm.

M: Ska jag göra det eller ska jag ställa om klockan?

G: Är du trött?

M: Jag kan nog sova en timme till.

G: Kan du ta igen sömnen i helgen?

M: Mmmm.

G: Då tycker jag att du går ut och springer.

Lydig som M är så kliver hen ur den sömnvarma sängen och stapplar ut i hallen och klär på sig löparmunderingen. Går på toaletten. Sätter på mp3spelaren och kliver ut genom dörren.

37minuter senare rusar M in genom dörren, sliter av sig kläderna och in på toaletten. Konversationen startar igen.

G: Var det skönt att springa?

M: Inte ett dugg.

G: Inte?

M: Nää, var ett par meter från att besudla mig själv och det var jobbigt som faan, jag slet som ett djur för att hålla 5:30-tempo och fick korta av rundan för att hinna hem…

G: Ojdå! Men var det inte alls skönt?

M: Nää, inte ett dugg… Men det var kul att jag hade en snittpuls under 150 spm på passet…

G: Det var väl bra att du sprang nu så slipper du springa i helgen…

M: Inte alls… Det här passet skulle jag gjort igår… Det blir dubbla pass i helgen.

G: Of course… Silly me!

Idag tog jag en semesterdag. tanken var att jag skulle göra något kul med killarna… Det visade sig ganska snabbt att Teodor-14 inte alls hade några planer på att tillbringa dagen med mig. Han skulle spela basket och hänga med polarna…

Det fick bli en dagsutflykt med Görel-älsklingen och Adrian-9 och dessutom hängde kompisarna Adam och Sebastian med till Skansen.

Jag kan verkligen rekommendera Skansen “off season”. Få turister och lite folk som man slapp trängas med hos glasblåsaren etc.

En annan bonus med ett glest Skansen var att alla djuren var riktigt keliga… Både getterna och älgarna trängdes längs staketen för att kunna få lite kel och gos från allmänheten. Sälarna lekte med killarna och slickade på ett annat barns hand.

Tyvärr missade vi att akvariet stängde tidigt. Vi hade spetsat in oss på hajarna…

Det var kallt idag… Rejält med snålblåst och jag frös nästan hela tiden. När vi väl kom hem kände jag inte alls för att klä på mig löparkläderna och ge mig ut på en runda. Jag tror att jag istället går till sängs tidigt och ge mig ut på en runda imorgon bitti för jobbet. Det är ju bara 6km… Det kan till och med blir riktigt skönt… På lördag är det 5*800m testintervall… Kanske på Enskede IP… Kanske på Farsta IP… Who knows…

Helt otippat stod det långpass på schemat idag – och helt otippat startade det från Vreten där jag var på ett alltför ovanligt besök på det kontor som egentligen är min arbetsplats. Jag har startat där många gånger tidigare – men aldrig för långpass på 20 km, så jag var högst osäker på hur jag skulle springa.

Men jag ville starta längs med vattnet ner emot Pampas, i solen, och njuta som att jag återsåg en gammal vän. Å vad många de passen blivit som startat så. Och jag gillar den verkligen. Backen upp, backen ner, stora backen upp och branta nerförslutet. Och sedan har det gått en kilometer och kroppen är uppvärmd. Sedan är det bara att glida längs med vattnet.

Men sedan då? De vanliga rundorna är 8-10 km, så hur får man ihop två mil i en vettig runda? Först tog jag ett varv som jag länge velat göra – runt Karlberg. Eller snarare – på utsidan av staketet en kilometer tills jag insåg misstaget och vände. Lagom vid vändningen pep klockan till. Låg batterispänning… ÅÅÅÅÅH. Trååååkigt. Jag vill inte springa resten av passet utan klocka. Jag slog av belysningen och hoppades på att den skulle hålla så länge som möjligt, och vek in på Karlbergsområdet.

Till skillnad från den där otäcka och illaluktande fotbollsplanen som man tvingas springa förbi vid kaknäs så doftade det viol och kärlek vid den man springer förbi vid Karlberg. Konstigt det där? Ett rätt fint spår runt slottet med omgivningar som är lite lagom kuperat sådär. Tempot sjönk en aning, pulsen steg en aning – men jag gjorde vad jag kunde för att behålla långpasskänslan och lyckades riktigt bra med det. Lite drygt 2 km i knappt 5:30-tempo med puls på 157 spm (tack Karin för en korrekt svensk förkortning som jag läste på din blogg, jag snor den direkt!). En underbar lite omväg – men några extra 10 km blev det ju inte. Däremot blev jag riktigt trött av att titta på hinderbanan. Brr – bara tanken på att någon ställer stora klätterställningar ivägen ger mig kalla kårar…

Sedan gick den förvirrade färden upp emot S:t Eriksplan, halvvägs nerför Torsgatan på väg mot norrmälarstrand (vilket hade blivit för kort), vändande upp igen och in på marasträckningen med en plan att fortsätta till stadion, men skippa djurgården (vilket ändå hade blivit för långt), en hastig krök ut på halvmaravarvet upp längs med Dalagatan och den underbara nedförslöpan över Barnhusbron och ner på Kungsholmsstrand. Men åt fel håll enligt halvmaran. Men tillbaka igen nere vid stadshuset. (Den nerförlöpan är för övrigt riktigt snabb. Helt plötsligt sa klockan 4:41 på kilometer 11, och runners high infann sig riktigt ordentligt). Klockan ja, den funkade fortfarande…

Nu blev det lite räknande igen – där Liljeholmsbron var med ett tag i matchen. Men jag irrade ut på Riddarholmen istället. Pucko, typ. Efter fyra felspringningar och kullersten med risk för stukningar lyckades jag ta mig av den lilla fjantholmen efter en kilometer i inte alltför imponerande 5:45-tempo.

Det blev ner mot Södermälarstrand och mot fartökningen. Och jävlar vad jag var laddad för den. Klockan räknade upp emot 14 km och jag var som en frustande häst som drev startbilen framför mig. Pip sa klockan. Och jag klev iväg. Upp vid Slussen, ner på Södermälarstrand i ett kontrollerat men rätt hårt tempo. Jag parkerade på 4:30-tempo och det var så skönt att adrenalinet bara forsade i kroppen på mig. Ingen som helst ansträngning eller kamp, utan vackert som en gasell på stäppen (eller, okej – en fet zebra kanske är mer sant – men inte lika poetiskt. Tyst nu). Och efter 2 km stod han där. Herr Cooper. Han sa: kör 400 meter till efter dina två i lite hårdare tempo och stäm av det mot tabellen i Gustrins bok. Resultattabellen för Coopertesten. Kolla tiden på 2400 meter och se var du ligger.

Så jag gjorde väl det då. 2400 meter på 10:40. Med 14 km “uppvärmning”. Och långt ifrån max. Jag stannade inte ens efteråt utan lunkade stranden fram och klättrade sedan Västerbron upp i 5:30-tempo. Men vad blir då svaret på dessa 10:40?

Jag tillåter mig en liten avrundning till 10:30. Vilket ger det helt obegripliga talet 50. Men i nästa tabell kan man läsa att om man är man, 31-40 år och har över 51 så är man “Mycket bra”. 10:15 hade gett mig 52. 10:15 är inte max på 2400 meter för min del – och således kan jag konstatera att jag är i högsta klassen i Coopertestets skala. Känns typ, helt okej För övrigt blir det 4,3 liter per minut i syreupptag. Vilket är lågt räknat, då det ju inte direkt var ett maxtest – vilket det egentligen ska vara. Nu tror jag inte att jag kommer så rasande mycket högre än 54-55 i ett maxtest och då blir syreupptaget 4,6-4,7 någonting.

Nåja – en grymt skön fartökning i alla fall. Under 4:30-tempo utan att förta mig (dvs 169/175 i puls). Klockan funkade för övrigt fortfarande. Och den gjorde faktiskt det hela vägen hem. Underlig reaktion det där…

Ett helt galet skönt pass blev det – lättlöpt, bra svar av kroppen, inga krämpor. Det enda är en blåsa på hälen av sulorna och en blesyr på lilltån av en taskigt placerad strumpa – men förutom det en promenad i parken.

Drygt 20 km i 5:15-tempo och 156 i puls. Och våren är här!

Dagens pass var i och för sig ett inplanerat pass utan plan… Efter omklädning stod jag där och väntade på att klockan skulle hitta sina satelliter… Jag hade absolut ingen aning om vad jag skulle göra… Skulle det bli fartlek? Skulle det bli lättdistans? Skulle det bli tempo? Eller skulle det bli intervaller. Jag visste inte ens vilken runda jag skulle ta…. Det blev tillslut den gamla vanliga rundan fast åt andra hållet…

Jag gick ut ganska normalt som i en lätt distans. Sedan ökade jag farten och tog en snabbare kilometer på 4:44, varvid en lite längre sträcka med varierande fart på ett lekfullt sätt och sen lite långsammare igen för att avsluta med en snabb kilometer på 4:40 igen… Det blev mischmasch och pyttipanna av det hela. Men det funkade och var roligt…

7,71km på 39:21 vilket ger en fart på 5:05min/km och allt detta med en snittpuls på 160bpm…

Efter passet en lite stretch i badkaret. Jag har liite ont i vänster benhinna… märkligt… I duschen togs dessutom det första steget mot en Rune-musching… Adrian-9 skrattade högt. Görel-älsklingen tyckte jag påminde om Hitler eller Groucho Marx.

Det var nog de värsta sågningarna som jag varit med om… Maybe it wasn’t such a good idea after all.

Du skall inga andra gudar hava jämte mig…

Budordet är designat för att man inte ska tappa fokus på Gud genom att idolisera andra än Gud. Men om man inte tror på Gud i första hand så är därmed inte detta budord applicerbart…

Jag har många idoler… Den absolut störste idolen är Ingemar Stenmark… Men jag har några andra också… Min familj…

Och Rune Larsson…

Rune är den mest maxade personen jag aldrig träffat. Jag såg honom stå i målfållan efter Lidingöloppet… Och jag svär att marken var torr runt honom… och solen sken på honom… Vilken närvaro den mannen har… Och vilken mustasch! Jag har blivit besatt av mustacher… Det är ju sååå coolt!

För er som inte är insatt i Runes bravader kan jag nämna segrarna i Spartathlon som är ett 24,6mil långt lopp mellan Athen och Sparta. En rodd över atlanten och diverse andra äventyr.

Jag vill bli som Rune… Se bara till hans namn Rune… Det innehåller Run som är springa… Jag måste byta namn… Eller inte, jag heter ju Göran i andranamn. På engelska blir det Go ran… Två rörelseverb i olika tempus… Nu är det bara mustaschen kvar… Den tar någon vecka… Få se nu! Fattas det något? Ja, just det… En radda ultraloppsvinster… That can take a while!

Jag såg i min statistik över bloggen att någon kommit in på min sida från denna länk… http://botd.wordpress.com/?lang=sv Vad kan det vara?

Det visar sig vara en lista över den populäraste wordpressbloggarna på svenska… Överst ligger Carl Bildt… På 50e plats återfinns Asfaltsjokerns leende och på 55e plats 42195… Återigen slagen med 10%… attans… Alltid denne Vessla…

Men visst är det coolt… Det är rejält många sidvisningar man fått… Idag på vår konferens meddelades att vi på MarketWatch hade 4400 sidvisningar undet 2007… Det har jag på 14 dagar…

Jag skämtade lite lätt att jag kanske skulle kunna tänka mig att länka till www.marketwatch.se mot lite ersättning för att driva upp besöken… Jag vet inte om någon tog det på allvar… Men mot en viss ersättning kan jag tänka mig att lägga in en banner… Men då gäller… Show me the money!!!

Lidingö… En ö… Ett ställe med vatten runt… Ett vattenland… Det regnar alltid på Lidingö…

Jag har varit på den regnön två gånger nu… Senast på Lidingöloppet. Då regnade det så till och med asfalten löstes upp.

Idag var jag där¨på konferens… Och det regnade… 100% av gångerna jag har varit där har det regnat… Alltså regnar det alltid där. 

Stackars jä*la Lidingöbor…

Det skulle kunna vara jag, som kommer med regnet. Så därför borde Lidingöborna betala mig för att hålla mig från ön…   

Dagens pass har således regnat bort… Näää, det är inte sant… Jag kunde gett mig ut nu på kvällen och sprungit en runda, men jag känner inte för det… Jag vill inte ge mig ut… Jag vet att jag skulle älska att springa i regnet, men det drar inte… Jag skulle mycket hellre springa imorgon… Eller som spanjoren säger… Mañana

Det blev ett lite annorlunda testpass den här gången. Normalt brukar det vara dagtid, lördag, (faktiskt) bra väder, stora mossen och lättviktsskor. Idag var det kväll, tisdag, mörkt, regnigt, stockholm stadion och vanliga skor. Men å vilka lätta ben! Min stretch har gjort susen, helt enkelt. Eller, när jag tänker efter. Det var tungt under uppvärmningen, det var tungt första koordinationsloppet. Och andra. Men sedan klack det liksom till och steget föll på plats. Det är andra gången jag upplever det fenomenet – vilket ju talar till koordinationsloppens fördel.

Sedan var det som sagt 5*800m på schemat – då jag inte kommer att få till det på lördag av olika skäl. För en gångs skull kunde jag faktiskt hålla ner tempot första iterationen. Det var helt okej både andra och tredje, lite tyngre fjärde – men inte mer än att det gick att dra på ordentligt på femte.

Totalt 3:[12 09 12 11 03] Jag manuellklockade och tappade faktiskt till 0,81 på tre av dem (men 0,79 på en) men det struntar vi i. I snitt alltså 3:09,4. Helt i paritet med tidigare två 3:07,6 och 3:09,2. 170,8 i snittpuls idag mot 167,4 respektive 164,4. Skillnaderna är närmast marginella och kan nog tillskrivas väder och vind. En annan skillnad är en helt annan jämnhet första fyra idag. Det var betydligt lättare att hålla uppe tempot idag – även om jag kom på mig själv med att tappa koncentrationen på steget under ett par av dem.

Sedan sprang jag till Hötorget, tog en snabb cheesepuck och en mellanshake och satte mig på bussen hem till familjen. Det skönaste på hela passet var när jag sprang hem från bussen – för det var på lätta, lätta ben. Helt utan motstånd, helt utan krämpor. Det är lite, lite smärta i benhinnorna och lite, lite ont i ljumsken. Men det ska jag stretcha bort med höftböjaren – enligt mitt nya exceldokument!

Jag såg en diskussion om Runner’s world och att tidningen blivit alltför mainstream. Jag kan hålla med om det i viss mån, även om jag kan förstå anledningarna till det. I detta kan jag däremot inte låta bli att raljera en smula kring det. Ni kan ju fortsätta med uppslag i kommentarerna

Här är i alla fall listan:

• Rune Larsson tipsar: spring kortare, du kan skada dig annars.
• Blossom: Så nödlandar du i storstan
• Colting: skit i vad du äter , det går bra ändå
• Anders Szalkai: Så här undviker du omgivningens påtryckningar om att springa maraton
• Melker Andersson: Ett recept med ingredienser som finns i matvarubutiken

ska nog kanske satsa på att bli naprapat…
Efter att ha detaljstuderat den eminenta ”stora stretchboken” och strukturerat informationen till en för mig begriplig logik så har jag hittat felet, tror jag. Felet långt tillbaka i tiden – det som naprapaten missat.
Genom att i ett excelblad lägga in informationen som finns i boken om respektive muskelgrupp så fick jag helt plötsligt en sökbarhet på två olika nivåer:

• Var har du ont?
• Hur gör det ont?

Svaret kommer sedan ut som ett antal potentiella muskelgrupper som man kan dyka lite djupare i och läsa om orsaker till smärtan och åtgärder mot den.
Detta arbete ledde fram till en intressant vetskap: Det verkar inte alls vara Gluteus Maximus utan istället Piriformis – den päronformade muskeln som har varit mitt dilemma. Samma muskel som för övrigt bidrar till löparknä. Det tycker jag att naprapaten borde hittat och upplyst mig om, även om jag påstod att det var GM. Han kanske har hittat det – men inte sagt det…
Efter stretch av päronet igår så blev livet helt plötsligt mycket lättare att leva. När jag dessutom stretchade djupa vadmuskeln (Soleus) och inte bara yttre vadmuskeln (Gastrocnemius) så gick vadsmärtan också tillbaka (ihop med lite strömbehandling).

Det blev plötsligt jättekul att försöka planera om veckan. Och då blir det:
Testpasset idag
Förra söndagens långpass på torsdag
Eventuellt en rehabjogg på fredag
Snabbdistans på lördag
Långpass på söndag

Man kan ju inte slarva bort långpassen hur som helst!
Jag får se om jag håller för ovanstående. Jag tycker att det borde gå…

Enda nackdelen med ovanstående är att jag inte har lättviktarna med mig till jobbet, utan måste köra i tungpjucken på testpasset. Men det är ju en bra ursäkt