maxochnisse.se

Loppet igår är nu analyserat. Inte kilometertider och pulskruvor utan i ett mer holistiskt perspektiv. Här kommer resultatet i punktform.

• Brist på motivation.

En kort lista… Som kräver en längre förklaring:

Jag tränar inför Stockholm Marathon enligt en träningsschema som oss som siktar på att göra loppet på 3:30. Men jag kan inte, hur mycket jag än vill, säga att tiden är viktig. Jag skiter blankt i om jag springer på 3:58 eller 3:30. Visst vore det härligt om kroppen fixade ett lopp på 3:30, men det är inte viktigt för mig. Jag tränar efter schemat för att det är en träningsnivå som passar mig. Om jag ska försöka mig på en bra tid, så gör jag det någon annanstans. Tex. på Åland eller i Växjö. I Stockholm ska jag ha mysigt och bekvämt och därmed brister motivationen redan här.

I dagsläget är mitt fokus på långa lopp. Inte på 10km-lopp. Hade det inte varit för att jag blivit automatiskt anmäld till Premiärmilen så hade jag aldrig sprungit loppet. Jag kände att jag hellre ville springa ett långpass med TSM än att springa en mil.

Jag skrapade i alla fall ihop lite mer motivation för att se fram mot loppet men den motivationen var baserad på självbedrägelse och efter 3km sa kroppen ifrån och verkligheten hann ifatt. Jag hade hög puls (över 180 spm) och illamående. Men var det sjukdom? Jag kanske helt enkelt gått för hårt en bit och behövde dra ner på tempot… Men den 26/4 sprang jag 7,7km på ett snitt av 4:32min/km med en snittpuls på 167 spm. Inte kändes det så här då, så något var det som sa ifrån igår. Det i kombination med min köldfrossa på vägen ut till start och lättfeber igårkväll tyder på att något skit var det i maskineriet. Men hade jag varit motiverad att springa så hade jag slagit av på farten och gått imål på en tid strax under 50 minuter.

Det enda som grämer mig var att jag inte fick medaljen… Trots att den var ful som stryk… Jag är medaljfetischist…

Hur ska jag nu vända på det här? Det första steget är att skriva det här inlägget. Jag skriver det för min egen skull och inte för någon annans. Men ni får förståss läsa det Sedan kommer jag att ta ett par dagar ledigt från löpningen och efter det ett lättdistanspass på en mil för att få det ur kroppen.  Jag känner också att jag faktiskt riktigt, riktigt gärna hade sprungit Vällingby marathon nästa helg. Men då åker vi till torpet för vårbruk, så det fungerar inte. Fanken också… Det hade varit skönt att ta ett riktigt långt träningspass. Men jag får väl ta ett långpass på torpet istället… Eller som Mick Jagger sjunger nu i mina lurar. You can’t always get what you want. But if you try sometimes, you might find, you get what you need…

Did not finish. Borde ha varit DNS, Did not start. En erfarenhet rikare, men en erfarenhet jag hellre varit utan… Det känns så jä*la surt… Okej, jag tar det från början.

Jag träffade Niklas på Slussen som vi gjort upp i förväg. Sedan åkte vi den långa vägen till T-centralen för att hämta upp Karin… Sedan åkte vi ut till universitetet. På vägen ut till stadion träffade vi Jane som kände igen Karin…

Ute vid startplatsen var vädret helt underbart. Det var verkligen helt perfekt förutsättningar för en löpptur.

Ungefär en halvtimme stack vi iväg på en uppvärmningstur som kändes kanon… Jag var stark och benen gick lätt. Väl tillbaka i startområdet gjorde vi oss redo att springa… Fortfarande riktigt laddad. Det skulle gå fort och vara kul…

Bara precis någon minut före startskottet kom Jumper och hälsade. Kul att ses!

Skottet gick och jag tassad lätt med Arne och Pertti i farthållningen. Efter någon kilometer var jag så pass pigg att jag gled ifrån farthållarna. Allt kändes ju så bra. Efter tre kilometer började jag må illa. Hur kunde det ske? Jag var ju så pigg i benen och allt kändes ju så bra. Pulsklockan visade på en puls över 180 spm och jag var nära på att kräkas, så jag klev av.

Jag tog mig tillbaka till startområdet för att klä på mig varmare kläder lagom till Niklas och Karin varvade. En stund senare kom eliten med Rubin i täten och gick i mål. Så småningom kom Niklas och gled in på runt 44minuter. Starkt jobbat! Karin som hade varit sjuk i veckan som var kom in några minuter senare. Efter slite snack i målfållan gick vi bort och hämtade varmare kläder åt dem. Karin träffade MarathonMia, (Jag förstod först senare att det var du).

Vilken konstig känsla att vara så deppad och umgås med löparhöga personer… Jag var inte allt för trist va?

På väg hem stannade vi på Max och käkade. Jag och Niklas lämnade av Karin på Stationen och vi gick vidare ut mot StEssingen. (som vanligt) Det var en terapeutisk promenad för mig… Det kändes betydligt bättre efter det…

Nu har jag brutit ihop och nu är det bara att ta nya tag inför nästa lopp. Det blir nog Kungsholmen runt. Det är ett halvmarathon och lite mer min distans… Det kommer dröja länge innan jag hoppar på ett millopp igen… Men jag har inget officiellt personbästa än, så jag får väl ta ett lopp bara för att ha gjort det… I guess I have to have one…

Åh – det där var riktigt, riktigt skönt. Helt annorlunda än vad jag trodde att det skulle vara faktiskt.

Vi samlade ihop trupperna redan på tunnelbanan. Jag och Masse sammanstrålade på Slussen, Karin anslöt på T-Centralen – och det var i princip helt tyst fram till start I alla fall runt oss, för någon annan fick ju inte en syl i vädret. På vägen dit tävlade vi i att baissa – jag tog som vanligt i allra mest, Masse höll låg profil i baissandet. Väl på plats träffade vi lite mer folk, en här, en där och vips var vi kanske 15-20 TSMare som samlades för uppvärmning. En uppvärmning som kändes så där. Vi sprang tre kilometer, och den sista höll vi 4:55- tempo. Och det var rätt jobbigt… Sedan körde vi strides i uppförs-/nerförslut och det kändes ännu sämre.

Jag kastade mig över både smärtsalva och kylsalva när jag väl kom till väskan och bytte sedan till lättviktarna (med sulor) och gled ner till starten – utan några ambitioner.

Jag hittade ryggarna på Pertti och Arne och höll mig där. Starten gick, jag hängde på och det kändes helt okej – även om det kändes som att det kanske gick lite långsamt. Efter 500 meter tittade jag på klockan och konstaterade till min förvåning att vi höll 4:25-tempo. Redan efter 6-700 meter började jag glida ifrån dem (De lovade att farthålla för sub45) och det kändes fortfarande bra. Jag bestämde mig för att hålla mig runt 173-174 i puls och att inte dra för mycket syra i backarna – jag anser ju fortfarande att jag inte är helt frisk (jag har faktiskt fortfarande ont i halsen, men det är nog knappast någon förkylning…). Och det gick bra. Drog upp tempot lite ibland, drog ner lite ibland – men höll stabila kilometertider fram till varvning 4:[23 13 28 26 26]. Varvade alltså på 22 minuter rätt exakt. Möjligt att klara 44 alltså. Men det är lätt att vara kaxig halvvägs…

Jag fortsatte med min pulskoll. Första fem kilometrarna höll jag perfekt [161 173 174 174 174] och jag kände mig fräsch – inte alls sådär som jag hade trott. Så jag höll tempot bra kommande tre 4:[25 30 33], pulsen [173 173 173] vilket förklarar det något lägre tempot. Det är ju rätt uppenbart att tempot sjunker en aning. Men jag var pigg som sjutton och tyckte att ett rus mot att faktiskt greja 44 var möjligt. Lite att jobba in efter de två senaste, men det är 17 meters stighöjd – så det fanns en del att jobba med nerför. Så jag klev på lite och pressade ner nionde kilometern till 4:21, med puls på 175. Och på väg uppför den rätt sura stigningen som inleder sista kilometern så hojtade Pertti (eller Arne) bakom mig att “håll i nu så klarar du 45″. Och det väckte mig en aning faktiskt – jag låg liksom i komfortzonen och mös utan att egentligen klämma i. Mera halvmara- än milkänsla (ja, drygt så det räcker – jag vet. Men det var ju så. Ska jag ljuga för er eller?) Så jag drog på. 4:02 sista kilometern. Snittpuls på 179, men inte mer än 181 som max. Och på chiptiden hade jag nio sekunder till godo – och således 43:51 i mål. Utan att någon gång under loppet ha haft den där känslan av panik och ångest som gärna inträder på kortare distanser. Det var ärligt talat inte max (men tillräckligt nära) och jag är inte säker på att jag är intresserad av att ta i det allra sista – i alla fall inte förrän möjligheten finns till sub40. Det kan jag jobba lite för – men sub44 eller sub42 kan faktiskt kvitta. Och jag har med mig en fantastisk känsla av att det faktiskt var kul varje meter idag. Och den är värd mer än ett lite, lite bättre pers för mig.

Ytterligare en fobi borta. Den inför millopp Check!

Helt plötsligt ser 1:35 på halvmaran möjligt ut. Och till och med ner mot 3:15 på maran en bra dag. Det var en kickstart inför sista två månaderna som jag tog emot med glädje! För jävlar vad det var kul idag – ursäkta franskan.

Stora tack till Pertti och Arne för att de “bromsade” de där första 700 metrarna. Där gjordes mitt lopp möjligt, för risken att jag hade rusat annars är uppenbar!

Stora tack till Masse och Karin för att ni stod ut med en endorfinspäckad lyckostudsande pajas efteråt, när era lopp kanske inte lämnade samma glädje. Speciellt inte Masse som bröt redan efter 3,5 km. Men jag skulle ju aldrig reta honom för det Jag vet ju hur det känns. Upphöjt i 4,2195.

Extrakul också att träffa jumper och Exjobbs-Linda. Ädel Vallentunaadel kort sagt! Bra jobbat båda två!

För övrigt var klädseln lite fel. Efter 7 km insåg jag att det hade räckt med bara linnet – för jag ville ta av mig t-shirten jag hade under. Så var det med det!

Va, vill ni ha grafer? Okej då

Precis som före alla andra lopp som jag ställt upp i så har jag en rejäl föreloppsångest dagen före loppet för att sedan vara lugn som en filbunke när tävlingdagen kommer. Jag går upp i en högre nivå av medvetande… Det kallas uppladdning va?

10:30 ska jag träffa Niklas och Karin på Slussen för att ha lite sällskap ut till Frescati och Albano… A more extensive report will be published later today. Please, stay tuned!

Lite konstig känsla i kroppen idag. Det kan liksom sluta lite hur som helst det här. Litar inte riktigt på förkylningen som ligger och lurar (resten av familjen har snorat och haft sig i en vecka nu). Men på helt andra sätt känns det bra…

Sitter lätt nervös och väntar in att klockan ska bli tillräckligt mycket för att jag ska kunna gå till tåget, och det slutar väl med att jag ändå lyckas missa det och bli sen till mitt och Masses möte. Men jag lovar, jag ska försöka.

Eftersom alla andra skrivit om kläder gör väl jag det också. Stillsamt undrar jag om ni har andra termometrar än jag hemma? Jag har i alla fall korta tights och kort t-shirt på mig – och blir förvånad om inte det räcker. Jag har i och för sig med långa stassen i väskan – men tror inte att den ska behövas. Men vi får väl se. Kan inte bestämma mig för skor heller. Troligen lättviktarna – men med eller utan sulorna? Det skulle kunna vara värt att chansa på att köra utan – men med risk för bakslag i kommande träning. Å dessa val, dessa helvetets kval

Nehej - jag kanske ska knalla iväg nu. Vi ses!

Imorgon är det så dags för Premiärmilen. 10 långa, jobbiga, stretiga, kletiga kilometrar. Startskottet smäller av kl 1200… Det är kl1100 i nutid… Tror jag… För visst ställer man fram klockan…

Jag har några funderingar hur jag ska ha det… Skor, kläder, vätska, fart, etc

Vilka skor ska jag ha? De svarta Nikeskorna eller de vita Reebokskorna. Jag tror det lutar åt Reebokarna… De är lite lättare och bättre för mitt löpsteg tror jag…

Vilka kläder ska jag ha? Det blir 7-8 grader varmt med lite sol. Det kan vara varmt med jacka. Men på Åland var vädret i princip detsamma och då var det lagom med en jackan som en väst. Det hade ju varit kul att springa i TSM-linnet men det kan kännas lite kallt… Å andra sidan är det ett kort lopp och man hinner inte frysa. Så det får nog bli min långärmade svarta tischa med linnet över… Och på benen blir det långbenta tajts.

Ska jag ha vätskebältet med mig? Jag trivs i vätskebältet, och jag tjänar tid på att inte stanna på vätskeplatserna utan jag kan dricka när jag vill. Vad som talar mot är tyngden. Men jag behöver inte fylla flaskan. Jag kan ha den halvfull… Och det är ett så pass kort lopp att jag egentligen inte behöver dricka…

Vad ska jag sikta på för tid? Antingen går jag för fullt och maxar… I så fall ska jag försöka hänga på farthållarna Pertti och Arne som siktar på 45minuter. Det vore riktigt kul… Jag sitter nu och försöker hitta på anledningar till att inte maxa… Kan inte riktigt komma på ett hållbart argument. Mer än att det är jobbigt. 

Hursomhelst tänkte jag vara på plats ute vid starten kl1100, alltså en timme före startskottet… Och jag byter om hemma… har bara lite överdragskläder med mig… Och andra skor… Tar väl tunnelbanan hemifrån strax efter kl1000. Resan till universitetet tar väl 40minuter eller så… Och ca 10 minuter gångväg till starten…  

Jag är lätt nervös men jag kommer att sova gott inatt trots att man får en timmes kortare sömn.

Jaha – har man inget annat att göra så kan man ju stampa lite med foten och upprepa sig likt Boring holm gjorde på en presskonferens en gång. Hans mantra var “Hon (Inga-Britt Ahlenius) har uttryckt intresse för ett annat uppdrag”. Mitt mantra var “jag vill häva köpet”. Han misslyckades kapitalt. Jag lyckades rätt okej. Men är ändå jävligt sur på en grej – så nu ska här sågas elektronikföretag! OnOff i detta fallet.

För åtta veckor sedan (ett annat mantra som jag upprepade ett tiotal gånger, liksom “konsumentköplagen”) lämnade jag in vår dator, som pajat, för garantireparation. Fem veckor senare (och efter fyra telefonsamtal till deras helt odugliga support) gick jag till butiken istället. Fick då reda på att de missat med någon leveranssedel vid frakten, så datorn har nog helt enkelt stått på hyllan utan åtgärd fram till dess. Men nu minsann hade den dykt upp hos PowerMill – och de saker som skulle skruvas dit (moderkort, hårddisk) hade kommit – så onsdag eller senast torsdag skulle den komma – och självklart kommer jag att kompenseras. Det var veckan innan påsk.

Jag ringde i torsdags och fick reda på att “de ska bara skruva dit komponenterna så är den klar”. Samma som för två veckor sedan alltså – var mitt rätt sura svar. Han skulle kolla upp och återkomma. Han återkom inte under fredagen – och där någonstans började jag närma mig ett “Falling Down“-utbrott.

Så jag åkte till Hötorget idag – med den fasta övertygelsen att kedja fast mig i butiken om jag inte hade med mig en dator därifrån. (Jag tror att P hade blivit lite sur efter några timmar dock – så det hotet kanske inte var SÅ tungt… Han sov i alla fall under tiden jag diskuterade med dem…)

Första anhalt var en säljare som lyssnade på historien och log medlidsamt innan han konstaterade att “hur gärna han än skulle vilja ge mig en dator så måste han kolla med chefen först”. Och efter att ha pratat med chefen så kom han tillbaka och sa att de måste prata med PowerMill först – och de har stängt på lördagar. Efter att ha inlett ett “det ger jag fan i…-resonemang med honom så sa jag helt sonika “hämta chefen”. Att skicka honom fram och tillbaka hade möjligtvis varit ett bidrag till folkhälsan, men han såg rätt vältränad ut, så det fanns ingen anledning till det. Jag tycker för övrigt att det är vekt av chefen att skicka honom att försöka lura mig…

Chefen dök i alla fall upp. Vi spelade något som kan liknas vid förhandlingspingis där hennes repliker var “jag måste prata med PowerMill” eller “datorn är klar nästa vecka, står det här” och jag svarade med “jag har köpt datorn av er och inte av PowerMill” och “jag tror inte på det som står i er dator längre”. Efter fem minuters av replikskifte plockade hon åt sig mina papper med en knyck och började plutta på datorn och sa, lätt surt (vilket jag kan förstå – det är aldrig kul att dra det kortaste strået i en diskussion, man gör det inte med glädje direkt), “du får hitta en dator för motsvarande belopp”.

Så jag “vann”. Varför är jag då fortfarande sur? Jo, för vi kommer till frågan om kompensation. De kompenserar med 100 kr per vecka. Men max fyra veckor!!!

Så krasst sett: att jag var schysst och lät dem få chansen där den 17/3 har jag INGENTING för. Det hade redan gått fem veckor. Hade jag hävt köpet där och då så hade jag fått 400 kr i kompensation och en ny dator. Samma som nu alltså. (Eller, datorn kommer på tisdag från centrallagret, så jag är krasst sett fortfarande utan). Och det gör mig jävligt sur. Jag var schysst, men utan att få något tillbaka. Att de dessutom försöker få mig att acceptera en ytterligare väntetid och först efter att jag nästa skrikit åt dem backar retar mig också.

Det är intressant att de riskerar sitt rykte och mina återköp för några sketna hundralappar. Någon på marknadsavdelningen kommer att få ett mail snart om min syn på saken som kund. Det brukar ju gå kalas för mig när jag mailar företag om att jag är missnöjd. Enervit har fortfarande inte hört av sig…

Rättshaverist? Vem? Jag?

Hur hårt ska man egentligen känna efter?

Jag är lite skrovlig i halsen och lite snorig. Hostar en gång eller två ibland. Men mår i övrigt utmärkt. Ingen ledvärk, hyggligt pigg i benen. Krasst sett mår jag ruskigt mycket bättre än förra gången vi skulle dra klockan fram eller tillbaka. Det är nämligen lustigt nog när vi gick till vintertid som jag tävlade senast, på Åland. Men krasst sett; jag skulle nog inte ha sprungit på Åland.

Nu har jag sovit ut ordentligt idag – och vips så känns halsen bättre, vilket tyder snarare på trötthet och överträning än på sjukdom. Men ska jag springa ett maxlopp med de symptomen?

Jag är ruskigt kluven. Hur skulle ni ha gjort?

124 är mitt startnummer i Premiärmilen. Lappen hämtades ut tillsammans med Niklas på Runners Store. Till denna fick jag även fyra säkerhetsnålar. Jag har en hel del säkerhetsnålar nu. Jag läste i senaste Runners World att Paula Radcliffe hade en uppsättning tur-säkerhetsnålar. De är tämligen rostiga nu. Riktig så nojjig är jag inte… Än!

Men bara för att jag läst att den nojjan finns så kommer jag troligen att utveckla motsvarande egenhet… Jag är sån..

Jag måste, till exempel, tvinga mig att byta plats på tunnelbanan. Jag sitter nämligen och lutar mig mot fönstret. Och eftersom jag sitter på samma plats lutar jag mig åt höger under en timme varje dag och får därmed ont i ryggen. Därför måste jag tvinga mig att börja luta mig åt vänster. Åtminstone varannan gång.

På jobbet finns två sorters kaffekoppar. Ett par helvita och ett par randiga. Vissa av mina kollegor dricker bara ur de randiga. Detta har de avslöjat för mig och jag är säker på att jag kommer att utveckla en nojja bara för att jag nu vet att de kan existera.

Hemma har vi höganästallrikar. Gula, vita och blå. Om jag kan välja så väljer jag alltid de blå tallrikarna för att de är godare att äta ifrån. Jag har försökt att tvinga mig att äta från de andra tallrikarna, men jag får återfall hela tiden… Tallrikarna framkallar även ett annat tvångsmässigt beteende hos mig. När jag plockar ur diskmaskinen försöker jag att ställa upp tallrikarna på hyllan så inte två tallrikar av samma färg ligger bredvid varandra…

Jag har dessa beteenden men är inte slav under dem. Jag är en potentiell missbrukare som inte riktigt ramlat dit än… Och jag vet att jag inte är ensam… Så nu öppnar jag Pandoras ask och ber er delge oss om era egenheter… Are you anything like me?

Nu blev det sådär konstigt igen. Planen var att köra precis det passet som programmet föreskriver:

“Starta lugnt, men om det känns bra öka upp farten något efter att du blivit varm, och flyt på i lite snabbare distansfart (ej kvalité)”

Det vill säga: Bra tempo – men ingen mjölksyra. Översatt till mina pulszoner: under 170 i puls för att hålla lite marginal till laktatgränsen. Och lite, lite lugnare första kilometrarna. Nu är de nerför – så tidsmässigt blev det inte så lugnt. 4:22 och 4:33 mer exakt. Men rätt skönt rull i benen. Jag plöjde sedan på med koll på klockan och vek av runt stadshuset och mot söder mälarstrand. I snitt 4:33 fram dit – med en liten spridning mellan 31 och 37. Men sedan i slutet av söder mälarstrand dök det upp en gammal bekant – och tempot sjönk till 5:10 ungefär på grund av detta. Västerbron – känner ni till den Pulsen steg något, men snittet upp till krönet var ändå bara 172 – och ingen syra faktiskt.

Nerför är det lättare – men när jag sedan vek av upp emot tidningshuset så blir det en del uppför igen och jag såg precis ingen anledning att trycka på utan planade ut i cirkus 4:40-tempo.

Pulsen steg bara över 170 de där fem minuterna över bron, och max på beskedliga 176 tog inte död på mig direkt. Snittet landade på 165 vilket är medelhård distans mitt i prick.

Men det intressanta är att jag trots detta slog nytt milrekord. Fortfarande en rätt beskedlig tid, eftersom jag bara maxat milen en gång (och inte idag heller som sagt…). Men 46:24 – eller ett tempo på 4:37 får definitivt ses som ett styrkebesked.

Så nu är det bara att invänta sjukdomen som följer efter kanonpass och vackert vila på söndag… Ständig optimist Men halsen känns skum, jag skyller på taskig sömn och tandläkaren.

Jag gillar för övrigt inte att Masse börjar baissa med alla mina gamla undanflykter. Det borgar för att jag får stryk på söndag… Men tävlingar under två mil räknas ändå inte…

Men OM allt stämmer på söndag (väder, form, skador, sjukdomar, sömn, etc) så ska vi nog se en tid under 45 i alla fall. Jag vet inte riktigt vad backigheten straffar mig med – eller hur mycket det innebär i tid att dra upp snittpulsen 5-10 slag. Men någonstans mellan 43-45 minuter bör jag hamna för att vara nöjd. Men det kommer att göra ooooont. Det är stor skillnad på 46,5 och 43,5. Tre minuter faktiskt. 180 sekunder. 18 per kilometer. 4:19 per kilometer på milen är jäkligt snabbt. (Tyst Allan!, jag menar för MIG – inte för gaseller och andra djur…)