maxochnisse.se

Idag (läs lördag) efter en mycket mysig frukost på balkongen med Görel-älsklingen åkte vi ut till Hellasgården. En 3km promenad i solskenet med älsklingen var en perfekt uppvärmning.

Jag har inte sprungit en meter sedan senast jag var ute på Hellas och rullade i blåbärsriset. Knäet har nu blivit smärtfritt och det var dags att se om det skulle hålla att springa på. En come back helt enkelt.

Jag började klockan som vanligt vid tennisbanan och sprang iväg. Jag hade som en plan att om det började kännas i knäet så skulle jag springa femman istället. Men det kändes bra och jag svängde av på milspåret. Benen var lite tunga och det kändes att det var en vecka sen de senast fick springa.  

Efter rundan, gick jag ut på bryggan där Görel-älsklingen som satt och solade och pluggade. Vi tog ett dopp i sjön innan vi åkte hem. Det var riktigt skönt… But quite cold.

Igår kväll hade vi avtackning av en kollega som slutar hos oss. Med libanesisk plockmat och vin. Och mer vin och ännu mer vin. Det var riktigt trevligt och mycket vin. Nämnde jag att vi drack vin?

Väl hemma somnade jag sittandes på sängkanten (en egenhet som jag utarbetat under flera år).

Imorse, var det jobbigt att komma upp. Riktigt jobbigt.

Efter en stor burgare till lunch börjar äntligen hjärnan komma på rätt plats men jag är fortfarande långt ifrån att vara pigg. Vilken tur att det är en vecka kvar till Stockholmshalvan. I should be sober by then.

Min kropp har förklarat ett falling down-liknande krig mot mig. I sin iver att få mig att ge fan i att springa småskadad så började den som bekant med smärta i benhinnorna. Vilket jag struntade i. Då la den på smärta i ledbanden i fotens utsida. När det sedan gick över så slängde den på smärta på insidan av foten.

All smärta är nu borta! Två veckors löpvila gjorde susen. Så idag planerade jag att springa igen, äntligen. Då börjar kroppen om! Dels med att intensifiera förkylningen som ligger och lurar, dels med att sätta magen fullständigt ur spel. Jäkla gerillakrig är vad det är!

Allt jag vill är ju att springa lite

P tackar Butlern alldeles särskilt för gratulationerna på två-årsdagen. Han blev rörd! Födelsedagen avlöpte väl. Jag hävdar att den bästa presenten var den skitsnabba radiostyrda bilen som jag köpte och låtsades att den var till barnet. Mer sansade bedömare hävdar att den stora traktorn alternativt grävmaskinen till sandlådan var bäst – i P:s ödmjuka uppfattning alltså.

Grattis till Karin som har hittat en intressant och givande alternativträning Jag gissar på att det bränner ca 200 kcal per halvtimme och är i huvudsak aerob träning med vissa inslag av styrka. Ni får fråga henne om mer detaljer…

Grattis också till Ninni som äntligen blivit av med sina benproblem också! Och till Masse som är bakis – mer oklart varför det förtjänar gratulationer. Och till Johan som är i kanonform. Och till alla er andra, hitta på något själva

Jag har en fundering. Eller nja, så välformulerad är den inte…

Hur många marathonlopp kan man få in under ett år utan att resa land och rike runt? I år kommer jag precis som förra året att springa två marathon. Men man borde lätt kunna avklara ett antal till.

Inom en inte allt för lång sträcka från Stockholm (nej, jag är inte stockholmifierad och tror att allt kretsar kring Stockholm. Jag råkar bara bo här.) finns förutom det självklara Stockholm Marathon, även Vällingby marathon på tidig vår, Ålandmarathon under sen höst och Månkarbo marathon under sensommaren. Det är ändå fyra maror som är klart löpbara.

Till detta kan man även lägga Växjö och Göteborg i oktober. Heleneholms relativt samtidigt som Vällingby. För att inte tala om alla lopp som går i Skövde. Det finns många tillfällen att springa om man vill. Men ändå är det rätt glest för mig. Varför?

Jag funderar på att jag, under 2009, ska prova på både Vällingby, Månkarbo (om det går igen)… Helst av allt skulle jag gärna åka ut och springa något storlopp som tex Berlin eller London. Men jag misstänker att den ekonomiska budgeten inte räcker för det nästa år heller. 

Nu har jag inte ens räknat med diverse ultror, SUM, LL30 eller Lidingö50k… Då är det ännu fler möjligheter till löpning… Jag tror jag får sätta mig ner efter Åland och strukturera löpningen… Hur som helst har jag som mål att springa fler än två maror under 2009…

Hur tänker ni? What’s your plan?

Nu har det hänt igen!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3193995.ab

En uppgörelse i undre världen mitt i Högdalen. Vad värre är så håller några av mina grannar att stryka med på kuppen när en kula rikochettar i vår husvägg några meter ifrån dem.

Det är helt sjukt område vi bor i. Ni skulle läsa den lokala tidningen Söderort. Den innehåller bara repotage om brott som begåtts i området. Det är värsta vilda västern här.

Nu gick det lyckligtvis bra. men det kunde gått illa. Eller som grannen sa: “Det höll på att bli akut blyförgiftning”.

Det är ett tufft och luttrat släkte som bor i Högdalen. We’re badass people!

Knäet är i det närmaste bra. Det är bara vissa rörelser som ger en smärta. Som tex att ta på sig strumpan på den friska foten medan man står på det onda benet.

Men den påtvingade vilan ger mig ångest. Ångest att inte kunna springa nästa lördag. Mentalt vet jag att jag kommer att vara hel tills dess men omedvetet ger det mig ångest… Det gör att hjärnan glider in på mörka tankar som handlar om att det är en skada som måste opereras. Och att jag inte kommer att kunna fortsätta att springa mer i hela livet, någonsin. Det gäller att tvinga bort dessa mörka tankar och inte låta de få gro fast.

Att vara skadad för mig är inte bara en kroppslig kamp, utan även en mental sådan. Och jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att många får samma apokalytiska tankar vid en skada. Men hur allvarligt är det för er andra? Drar ni täcket över huvudet och går i idé tills skadan är läkt, eller skakar ni på axlarna och går vidare som om inget har hänt? Please, tell me that I’m not alone…

Jaha – en ny karriär har inletts. Jag kan numera titulera mig fotbollstränare. Jag bidrar med stentuff konditionsdrillning och avancerade teknikövningar i topplaget Essinge IK – F01/02. Jag hamnade i ett läge där det inte gick att säga nej med äran i behåll. Jag hade nog i och för sig sagt ja i alla fall…

Nåväl – första träningen idag. 28 barn, och med min röst, och med ont i benet var det ju upplagt för succé. Tur att vi är sju stycken… Men jag petade i mig lite voltaren innan jag knallade upp, och det blev i alla fall något bättre. Vi struttade runt lite som uppvärmning – och redan det gjorde ont… Jag provade att göra lite korssteg och knälyft, men gav upp rätt snabbt med det. Resten av träningen bestod, för min del, av passningsträning och sedan nedvarvning/stretch. Och här någonstans uppstod något intressant. Benet liksom trillade på plats igen – smärtan försvann?! Det kan vara Voltarenen – men det känns inte riktigt så. Det var kanske precis det “passet” som behövdes?

Vi får se vad morgondagen bjuder – men det vore riktigt skönt att vakna smärtfri. Nu kommer jag troligen inte hinna springa imorgon, men det är nog kanske lika bra det? Eller också hinner jag det! Kom just på att jag måste hålla mig kontaktbar och vara kvar på ön under inskolningen. Hmmm. Två timmar att slå ihjäl. Jag undrar just vad jag ska göra då

Men bara om jag är hel. Bara då! (Eller om Voltaren hjälper…) Schhh

Knäet blir stadigt bättre. Jag har ett sånt elastiskt tubbandage på knäet. Det går bra att gå även om jag haltar. Att gå i trappor är inga probelm heller. Det enda som medför en svårighet är att ta på sig byxorna när man ska stå på det onda benet och trä i det friska. Det görs med en vinkel på knäet som ger en liten smärta. Jag har inga som helst tvivel om att jag kan springa en sväng redan till helgen, men jag ska nog ändå ta det liiite lugnt bara för att vara på den säkra sidan.

Jag upptäckte imorse ett nytt ställer som jag har ont på. Jag har ett rejält blåmärke i ryggslutet. Det måste ha kommit från min frivolt i blåbärsriset. Och det ÄR ett blåmärke och inte krossade blåbär

I övrigt kan jag meddela att jag nu äntligen fått ett nytt ex av RunnersWorld. De är fantastiskt dåliga på att distribuera tidningen till sina prenumeranter. Jag såg den för några dagar sedan i affären och jag misstänkte att min prenumeration gått ut eftersom jag hittade en obetald faktura på förlängning hemma i tidningshögen härom veckan men tydligen hade jag ett nummer kvar på prenumerationen. Nu är det bara att betala fakturan för att få läsa den framöver. Men min marginalnytta (jodå nationalekonomikunskaperna finns kvar) av att läsa den börjar avta… But it’s still worth the money…

Appropå http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article3179061.ab

Påfallande många av dessa verkar gå på fotboll. Jag tänker kanske inte ondgöra mig så mycket över just denna gång eller vråla om poängavdrag och annat. Men jag har en liten analys. Tre gånger har AIK-HIF derbyt avbrutits de senaste åren. Alla tre gångerna har det lag vars fans brutit matchen “vänt” till oavgjort. Alltså lönar det sig kortsiktigt att kasta in saker. Långsiktigt kommer naturligtvis böter och minskade publikintäkter att göra det hela till en skitdålig affär.

Jag tror helt enkelt att de som leder matchen kommer ur sitt “momentum” och fokuserar på fel saker – nämligen att matchen “borde” brytas. Eftersom man anser att matchen “borde” brytas så sitter det som en liten tanke i bakhuvudet – en utväg om det går åt skogen. Man kan säga “det var ju det vi visste”. Samma logik anser jag kan föras avseende felaktigt dömda frisparkar, hörnor och till och med inkast. Fokus från det försvarande laget flyttas något – och jag är övertygad om att det oftare blir mål på feldömda än på rättdömda situationer – procentuellt sett. Det sistnämnda ingår dock i spelets idé – ibland gör domaren fel. Att kasta in saker hoppas jag att vi slipper anse ingå i spelet, även om de senaste derbyna antyder annorlunda…

Som sagt – jag är inte ute efter en separat supportergrupp, eftersom de är lika goda inkastare alla tre…

Frågan är hur man ska bestraffa detta beteende – eftersom det ju ger sportsliga fördelar. Jag är, av den anledningen, inne på sportsliga straff i form av poängavdrag. Först då tror jag att vi kommer åt problemet. Jag vill också att fotboll ska avgöras på plan, men när läktaren lägger sig i så blir ju konsekvensen att matcherna till viss del avgörs av läktarbeteenden. Och då måste ju straffet bli av samma karaktär… (Även om det troligen skulle drabba “mitt” Gnaget oftare än andra).

Och nej, det var inte straff. Men som gammal domare kan jag förstå varför han blåser, med den vinkeln han har. Det ser ut som att han skär in och täcker undan utan att gå mot boll, och då är det straff. Men från sidan ser det annorlunda ut. Men som sagt: domaren gör fel ibland – det ingår i spelet.

Det brukar ju funka när jag är sjuk som uppladdning, och jag har en teori.

Förmodligen överskattar jag gravt mitt behov av återhämtning. Jag tror att jag kan springa mycket mer än jag kan, och således blir jag skadad och övertränad.

De gånger jag blir sjuk så kan jag inte träna, och kroppen får återhämta sig – och då kommer helt plötsligt bra resultat. Det verkar vara möjligt i alla fall.

Numera är jag i alla fall rejält genomförkyld, vilket jag delar med stora delar av familjen. Foten är bättre – och smärtan har den lustiga egenheten att flytta runt. Numera gör det mer ont i vristen än under fotknölen. Jag ser det som ett gott tecken – oklart varför.

Det optimala nu vore om jag kunde bli frisk från det här under veckan, för att sedan hinna med ett par lätta pass och ett fartpass (typ 8*200 m) för att få upp tempot lite. Formen oroar jag mig inte för - den försvinner inte på ett par veckor. Men för en gång skull ska jag vara smart och bli frisk innan jag springer – istället för motsatsen.

Jag måste också särskilt tacka NiklasN (eller Ninni som jag döpt honom till) för att han står bakom mig i mitt tablettmissbruk Jag har för övrigt inte käkat mer än tre tabletter någon dag – och bara fyra dagar i följd. De senaste dagarna har jag struntat i det helt – för att tydligare känna förändringen. Så det så!