maxochnisse.se

Heeeere’s Masse!

En bild säger mer än 1000 ord…

Scary dudes!

Ibland säger en bild mer än tusen ord. Och hur mycket säger då inte tre bilder… Alla är från photomotion. Jag kommer att köpa i alla fall en av dem!

Vem har sagt att Linnéalöpare inte ger allt på upploppet? Inte jag, i alla fall!
Fighting faces!

Nu så var det klart…

Sämst på att gissa sin tid var Allan som gissade på 3.58.07 men kom imål på 3:04:29. Men grattis ändå. Skönt att benen höll. Bokstavligt talat.

Här är listan:

LL30
Masse gissade 2:48:14 blev 2:54:46
Nix gissade 2:31:27 blev 2:40:00
Johan gissade 2:37:19 blev 2:38:43
Ninni: Gissade 2:30:00 blev 2:31:47
Dagispappan gissade 2:14:59 blev 2:22:28
N’Batha gissade 2:14:20 blev 2:26:21
Henrik gissade 2:58:50 blev 2:53:20

BM
Allan gissade  3.58.07 blev 3:04:29
Mia gissade 3:50:28 blev 3:46:12
Helena gissade 4:45:15 blev 4:36:50
Karin gissade 3:19:24 blev 3:20:01

Winner of the Virtual Toster Contest LL&BM08 is KARIN!!!

Jaha – tillbaka igen. Det börjar bli en vana att åka bussen från Ropsten, tredje dagen i rad nu. Idag var det trippellopp i knattesnubbel. Jag tog – min vana trogen – hand om den långsammaste som fanns att tillgå: P.

L kutade ifrån farmor och gick i mål på någonstans kring 11 minuter. 6:30-tempo är rätt bra jobbat som sexåring… M hängde av mamma och spettade i mål på 18 minuter. P skruttade på – ville att pappa skulle bära två gånger – snubblade sex gånger, men klev till och från på bra. Speciellt i nerförsbackarna. Till slut hittade vi målet på 28 minuter, helt på egen hand för P:s del (ja, min också – även om jag till och från hade uppskattat att bli buren jag med). Syrran gjorde samma sträcka på 46 minuter för två år sedan – så det var rejäl skillnad (låt gå för att hon var två månader yngre, månader som spelar roll när de är mellan 23 och 25 totalt).

Fantastiskt väder, jag lyckades träffa alla – utom DP med familj. Bland andra Tone, Felicitas, farbror Tomas och en gammal kursare som bor på ön. Farbror Tomas var för övrigt med i the magnificent seven: startgruppen helt utan lokalsinne som svängde vänster i starten… Världsklass!

DP såg jag däremot senare – han var inte helt otippat hemma hos sig när vi fikad edär på eftermidddagen Mycket trevligt och mer löparsnack än vad jag tror att den hälft som inte sprang egentligen uppskattade…

Imorgon ska jag INTE ut på ön. Tror jag… Men benen mår bättre än förväntat och träningsschemat ställs nu om mot ytterligare ett ö-lopp. Jag längtar faktiskt redan! Både efter lite tung träning i en dryg vecka – men mest efter ett riktigt hardcore-maraton. Jag menar: vem behöver egentligen publik? Eller chiptider? Eller löparmässa? Eller medvind?

Underligt inlägg det här. Pers med över tre minuter, och inlägget kommer att innehålla en massa resonemang om varför det inte gick bättre??? Först av allt ska jag kanske säga att jag är helt okej nöjd med resultatet. Jag kollade mot förra året och upptäckte något rätt intressant. Båda loppen har sett likadana ut över milarna. Andra milen gick 2 minuter långsammare än första. Tredje milen ytterligare en minut. 169/170/167 i puls i år. Max 182. 166/168/169 Max 180 förra året. Identiska – förutom farten då. Men det har sina förklaringar…

I år var i alla fall alla yttre förutsättningar perfekta. Problemet var de inre… Jag har helt enkelt inte kunnat träna tillräckligt med tanke på skador. Det har blivit för lite långpass och för lite backpass sedan maran, ja egentligen sedan en bra bit innan maran. Och det avslöjas obarmhärtigt på “ön”. Jag har bara kört fem långpass sedan i juni – jämfört med åtta förra året, som redan det var för lite. Men är man skadad så är man…

Jag var också oerhört tung i benen i veckan. Troligen har jag tränat för hårt för nära inpå loppet – men det är en investering för Åland, och var det i så fall värt. Jag har betraktat LL som underordnat halvmaran och maran i år.

Efter att ha läst Masses inlägg så kom jag på att jag också troligen drack för mycket. Jag fick håll efter ett par-tre kilometer och slet med magont större delen av loppet. Första åtta var rätt tungjobbade. Sedan flöt det rätt bra till mörka skogen (ca 15-16 km). Tyckte att jag kom ur den hyggligt levande (vid 19-20), men troligen tog benen en hel del stryk där. Mer än jag trodde.

Så över till det positiva:

Det känns inte som att jag har några skador alls att bråka med – vilket egentligen är mitt huvudmål just nu.
Det var jättekul att träffa Masse, min farbror, Jumper, en kompis som jag känt lääänge, Johan och alla andra.
Jag missade inte jumpers hejande
Jag är djupt impad av de tider som Clarence, DP, Johan, Magnus, Ninni och några till av er presterade.
Jag hade i alla fall kraft att spurta in sista 800. Jag anser fortfarande att jag passerade mållinjen på under 2:40 – vi får ser om det blir en ändring av det när de officiella resultaten kommer.

Nåväl: för att avsluta med mitt nya favoritcitat: I can tell you (more), but then I have to Nerd you

Nytt personlig rekord på LL30. Det gamla rekordet var 2:56:29. Alltså hela 1:43 snabbare. Eoner av tid. Jag borde ha gjort ännu större förbättring med tanke på att underlaget förra året var gegga. Då slutade jag på plats 3824. Iår på plats 427. Placeringsmässigt ganska mycket sämre. Den kille som hade plats 3842 iår sprang på 2:51:49. Det skiljer bara 3 minuter.

En rolig sak är att jag vägde 900gram mer när jag kom hem än när jag gick. (Håll det i minnet en stund)

Dagen började med att jag mötte Niklas på Slussen. I Ropsten träffade vi Jumper som förberett sig med tider och matsäck. Vid två tillfällen hejade Jumper fram mig. Andra gången joggade han med mig en bit. Tack för stödet. Det betydde kalasmycket!

På Lidingövallen träffade vi dessutom Niklas gamle kompis Magnus och Niklas farbror. Även Dagispappan dök upp och hälsade.

Efter inlämnandet av väskan gav vi oss bort till Koltorp gärde för starten. Som vanligt blev det lite stressigt att ta sig till starten eftersom toaköerna var så långa. Vi fick besöka skogsbacken istället. På vägen till startfållan mötte vi Ana som följer med resesällskapet till Åland. Trevligt! I startfållan ropar Johan på oss. Det är lite väl tajt med tid. Vi hinner dumpa överkläderna och vänta någon minut innan starten går. 

Starten går och jag känner mig ganska fräsch i benen och lufsar på. Jag gör inga större försök att avancera utan följer i strömmen. Det var ett medvetet val eftersom jag förra året sprang utanför stigen under långa sträckor bara för att jag tyckte att det gick långsamt. Jag hade med mig en sportdrycksflaska i handen för att spara tid i första vätskekontrollen. Tiden flöt på och jag avverkade en mil på 53:07. Det är 44 sekunder långsammare än förra året. Andra milen som är lite mer svårsprungen gick iår på 56:24. Det är 1:36 långsammare än förra året. Men den tredje milen gjorde jag på 1:02:15 iår och det är 3:22 snabbare än förra året. Dessutom gjorde jag den sista ca 600m nästan en minut snabbare än förra året.

Jag spurtade på riktigt mycket bara för att gå under 2:55, vilket jag klarade med 14 sekunders marginal. Och på upploppet stod Catti och hejade… Tack!

Efter målgången grabbade jag lite mat och dryck och gick bort till klädfållorna och hämtade upp mina väskor. Det var betydligt smidigare system iår när man fick hitta sina egna väskor. Där träffade jag även Johan och tillsammans letade vi upp Niklas som redan bytt om.

Hur kändes det då? Allt som allt. (avdelningen för bortförklaringar kommer nu.) Jag började med att jag kände mig pigg i benen. Det var mot slutet som det blev lite kämpigt. Men benen höll ihop bra. Jag räknar inte med några större besvär de kommande dagarna. Magen kändes däst och jag kände en spännande känlsa nästan hela vägen. (inte thrillerspännande utan mer uppblåstspännande) Den känslan och det faktum att jag vägde mer efter loppet än innan tyder på att jag förmodligen druckit för mycket vätska idag. Det är ju nästan lika dåligt för prestationen som att dricka för lite. Får tänka på det. Och lära mig känna hur magen känns.

Lidingöloppets kandidat till Vitual toaster-tävlingen är Johan med 1:24 ifrån sin gissade tid. NiklasN är näst bäst med 1:47 ifrån. Vi får se hur det går i Berlin imorgon. Kommer Johan ta sin andra raka inteckning?  Soon we will have som answers. Good Luck!!!!

Imorse packade jag träningskläderna och tog med mig dem till jobbet. Vid elvatiden gick jag till Niklas jobb och klädde om i omklädningsrummet i företagsgymmet. Tanken var att vi skulle ge oss ut på en kortare löprunda i väldans låg fart. Nu blev det så. Men ändå inte.

Eftersom min klocka låg kvar på jobbet så fick jag ingen mätning på tiden och längden. Vilket i min värld gör att passet inte riktigt räknas som ett riktigt pass. Ett ickepass.

Enligt Niklas klocka sprang vi strax under 5km runt ett soligt Skeppsholmen och Kastellholmen. Fantastiskt skön joggningsrunda. Niklas puls låg under 145 hela tiden, vilket skulle motsvara 155spm hos mig. Passets syfte var att få en genomblödning i musklerna och det uppfyllde sitt syfte.

Efter passet gick vi upp i företagsmatsalen och åt lunch. För mig startade kolhydratuppladdningen där med mycket ris, bulgur och ostkaka. På vägen tillbaka till jobbet stannade vi till på godisavdelningen på NK och fyllde på kolhydratlagren med lyxgodis…

På eftermiddagen hade vi möte och mer godis. Efter mötet serverades svenska färska kräftor. Fantastiskt gott men inte så mycket kolhydrater. Men som tur var så hade min älskling lagat en gryta med ris när jag kom hem. Mycket gott och välgörande.

Imorgon är det dags för en sväng ut till Lidingö. Nummerlappen ska hämtas upp och den sista fasen i uppladdningen inledas. Det är då jag räknar med att bli semiautistisk. Att gå in i den näst sista fasen.

Bacillskräcken är nu så svår att jag inatt kommer att sova i Adrians rum eftersom Görel-älsklingen har lite ont i halsen och håller på att bli jätte förkyld. Hon försöker att hejda förkylningen fast med Baileys istället för whiskey. För whiskey är inget gott och gör ont i halsen att gurgla sig med.

You’ve got to love that woman…

Allmännheten vill att jag ska skriva om något annat än baciller… Och som den populistiske sell out jag är så gör jag allt för allmännheten.

Nja, inom vissa ramar vill säga. Jag skulle aldrig ta betalt för att skriva om något, som Blondinbellan gör… Eller, jo förresten… Ingen har bara erbjudit mig pengar… Jag skulle nog ta bra betalt för en exponering av ett varumärke… Eller, nja. Jag skulle göra det för en billig penning också…

Jag är ju konsult. Jag gör allt för pengar…

If there only was another word for people who sell themselves…

Den antar nya dimensioner. Idag hade jag ett kundmöte och efter att ha hälsat på deltagarna berättar den ena att vederbörande var ruskigt förkyld och att hon borde i princip ligga till sängs. 

Huuuu…. 

Jag hade sån lust att direkt springa och skura händerna… Att ta någon i hand när man är förkyld och berätta det efter borde vara lika stor no-no som att nysa rakt ut i luften. 

Jag kommer från och med nu att ösa i mig vitlök och Kan Jang och allt annat som kan mota Olle i grind…

Jag tänker inte bli sjuk. No way, José!