maxochnisse.se

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/friidrott/article3666486.ab

Återigen visar det sig att det är alldeles för många hundägare som totalt saknar respekt för både samhällets uppsatta regler och sina medmänniskor.

1. Det är inte tillåtet att ha sin hund lösspringande på annat än tydligt markerade platser (i Stockholm)
2. Du är strikt ansvarig för det din hund gör
3. Om det nu finns folk som inte gillar att hundar springer fram emot dem, ska det behöva vara så svårt att visa lite medmänsklighet och låta dem slippa bli attackerade?

Det kommer säkert att komma en massa hundägare som säger en massa saker – jag vill gärna att argumenten i så fall på något sätt säger emot ovanstående tre punkter…

Hysterin inför stundande snöovädret tvingade ett stort antal bilister att söka sig till däcksverkstan imorse. Jag trodde att jag var smart som åkte dit en stund innan den öppnade. Det var 200m bilkö. Pensionister som är livrädda för att åka när det är halt. Jag har svårt att tro att dessa bilister ska åka ner i smålandsskogarna i helgen. Det ska jag.

Jag åkte hem och bytte mina däck själv. På egen hand. I regnet. Det är tur att man är ung och pigg. För det är ingen dans på rosor att byta däck. Det är nästan så att det räknas som alternativträning (i ordets ursprungliga betydelse). Eller kanske rent av Core-träning.

Mina löpmuskler har vilat ordentligt nu. Jag känner ingenting av maran. Jag vill springa igen. Mycket och snabbt. Jag är sjukt sugen på att träna igen. Riktigt peppad, men jag ska försöka hålla mig i det längsta. I need the rest!

Eftersom jag avbröt mitt comeback-pass efter 1,5 km med knäont så kan jag kanske ägna mig en smula åt låtlistan istället Det är ingen fara med knät, och musklerna mår finfint. Lite stretch och rehabstyrka fick mig för en sekund att fundera på att ge mig iväg igen.

Låtlista, ja. Det här är låtarna som dök upp i mp3-spelaren under loppet. Jag hade ingen speciellt utvald ordning – utan slumpade de 200 låtarna som valts ut som bra springlåtar (bra i sammanhanget innebär oftast att jag tycker att det är en bra låt, inte att den har rätt bpm etc.) Milindelningen är högst ungefärlig…

Första milen:
Born to Run
Cemetry Gates
Dude (Looks like a lady)
Dunkla Rum
Här kommer Lyckan för sådana som oss
Jag vill inte vara rädd
Run! Run! Run!
Suck my Kiss

Vilken start! Born to run följt av Cemetry Gates, med textrader som “‘Cause there’s always someone, somewhere With a big nose, who knows, And who trips you up and laughs, When you fall“. Sedan föll jag in i att springa mer än lyssna – men kunde naturligtvis inte låta bli att utbrista ett “Du kan slå mig i bitar, nånting inuti kommer att stå upp ändå” när Jag vill inte vara rädd dök upp. Här någonstans börjar man inse varför folk antingen sprang förbi eller höll sig en bit bakom under hela loppet. När jag dessutom följde upp med “Hit me you can´t hurt me” för fulla lungor i Suck my Kiss så var vansinnet bekräftat.

Andra milen:
The Loneliness of the long Distance Runner
Why Can´t I be You
You Can´t Steal My Love
Eiffeltornet
Back in Black
Bigmouth Strikes Again
Celsius
Cheek to Cheek
En timme en minut
Evil Twin

På toppen av Svinryggen kom maratonlåtarnas låt: The Loneliness of the Long Distance Runner. I princip kan man kopiera in hela texten, men just där, just då var det nog “Keep the pace - hold the race” som fick upp mig på tå nerför. Och sedan kom Allan med mig i Why Can´t I be You. Och jag kände mig nästan precis så lätt i steget som han alltid ser ut att vara! Och mot slutet av milen, på väg mot vändningen, när det ändå var en liten smula tungt så drogs jag uppför av En timme en minut “... Här står tiden stilla, Jag är bara ljud, Jag gör allt på ren vilja” och inte minst “Jag har ett kontrakt med Gud, Så jag gör som jag vill“.

Trejde milen:
Get the fuck out
Ha Ha Ha Honey
Hard to Handle
Helter Skelter
How Beautiful you are
Höghus, Låghus, Dårhus
I’m a Rebel
It’s the end of the world
Just another Summer
Paradise City
Pollenchock och Stjärnfall

Att vråla “You’re standin’ too close what the fuck’s with you, You ain’t my old lady and you ain’t a tattoo” mitt under ett maratonlopp ÄR normalt efter tre mil, och kan få folk att backa undan. Speciellt om man drar till med Get the Fuck Out! strax efter. Och här blev det fler och fler gutterala läten som möjligen med oerhörd välvilja kunde tolkas som sång. Ha Ha Ha Honey bidrog med “Baby I am still here wating, Baby I’m anticipating, Baby I am masturbating, Baby I am suffocating, Like a rolling stone and just like honey, A superstar without making money“. Höghus Låghus Dårhus med “Han sätter på videon istället för mig” och jag avfärdade förslag från benen om att stanna med “Offer me solutions, offer me alternatives, and I decline” eftersom det faktiskt inte var slutet på världen, som vi känner den.

Det här var natten då vi dansade tills älvorna kom fram
Det var pollenchock och stjärnfall över staden

In i mål:
Århundradets brott
Annie’s Angle
Can I play with Madness
Can’t buy me love
Jag är en Idiot
Livet börjar här
(Lång väg hem)
Some might say
World
You shook me
Pojken med hålet i handen
Self-Esteem

“Min enda insats är min kropp” Fler än jag som haft den känslan i slutet av en mara? Har Pimme sprungit, eller handlar Århundradets Brott om något annat? “I was a stoned drunk silhouette of my past ” överensstämmer tydligen även det när man sprungit över tre mil – även om Annie’s Angle handlar om helt andra saker. Jag är en idiot är inte en främmande tanke, men det motas lätt med Livet börjar här samtidigt som man passerar en kille i en uppförsbacke åtta kilometer från mål. Jag var SÅ när att brista ut i “livet börjar här, för dig och mig” när jag passerade Jag tror att han hade uppskattat det bättre än “jag hörde om ett sammanbrott, och att du hamnat på akuten” från samma låt.

Lång väg hem däremot. Den tryckte jag bort…

Hellre då Some Might Say med den i gnagarsammanhang klassiska “Some might say they don’t believe in heaven  – Go and tell it to the man who lives in hell” som passar rätt bra såväl i maratonlopp som i superettan.

Mot slutet brister man gärna ut i textraden “How can we fail, what could go wrong“ från World och kröner det med “och jag springer förbi, slår på bilar - väcker larm” (även om man inte är Pojken med hålet i handen) för att det är vad man vill göra – för att tala om att nu jäklar är jag på väg. Sedan viker man ner lurarna och glider in på upploppet utan musik, strax efter “The more you suffer, The more it shows you really care“ - för faktiskt: vem vill lyssna på “I’m just a sucker with no self esteem” när man klyver mållinjen efter 42195 meter. Det kan inte stämma sämre faktiskt!

Tro inte att det är postmarathondepressionen som slagit till. Nejdå! Inte alls! Jag är pigg och glad och har det känns inte att jag sprang ett marathon för några dagar sen. Jag står med gapande mun över återhämtningshastigheten. 

Nejdå, den grå vardagen är hur dagen ser ut nu. Det är grått ute. I mörkret är alla katter gråa, säger man ju. Det är förvisso ljust ute, men de klara höstfärgerna är inte så klara när det är disigt och mulet. Om man skulle se på hur man upplever ett pass så tror jag att ett träningspass i klar höstluft med strålande solsken skulle ge högre halter av lycka i blodet än motsvarande pass i disigt väder. 

Jag älskar hösten. Det är faktiskt min favvoårstid. Men mina höstminnen är av klara höstfärger, inte av dis och gråhet. Så när det är sånt här väder så känner jag mig lite lurad. Var är MIN höst?

Nu kommer en långhelg med stormsteg. Mycket tid kommer att spenderas ute. Jag hoppas att det klarnar upp tills dess och att det inte snöar och dummar sig. Jag hoppas således att SMHI har fel. Senast jag hoppades det så blev jag besviken, för de hade rätt på pricken… Det är svårt att gräva land om man måste skotta fram det först. Twice the effort, half the fun.

Här kommer ett bildalbum från helgens bravader!

Enjoy!

Som ni alla vet får ju löparen bara röra sig diagonalt. Konstigt det där, men det kanske har med dålig löpskolning att göra…

Jag har skissat på en tävling. Det kostar 20 kronor att vara med (som betalas till mig vid lämpligt tillfälle efter att man anmält sig). Jag kommer att fixa ett pris till segraren, eller till topp-10, eller någon annan lämplig sammansättning.

Tävlingen går ut på att man varje vecka ska utföra tre moment:

• Löpstyrka, 1 gång
• Löpskolning, 2 gånger
• Löpstretch, 2 gånger

Jag förtydligar lite hur jag tänkt mig: Man kan köra passen samtidigt. Det enda som inte är tillåtet är att köra löpskolning+löpskolning eller löpstretch+löpstretch samma dag. Minst två dagar i vecka är alltså det som gäller. Däremot rekommenderar jag att öka på med mer än minimikravet när ni väl är igång. Det svåra brukar vara att komma igång, inte att träna när man väl gör det. Förhoppningen är att vi till maran har vant oss vid det här så till den milda grad att vi inte kan låta bli att slänga in lite löpskolning var och varannat pass,,,

Löpstyrka ska minst innehålla:
vadträning (typ dips i trappa)
Utfallssteg
Djupa knäböj
Minst två valfria coreövningar
Tre set av varje 8-15 repetitioner

Löpskolning ska innehålla tre löpskolningsövningar 3 set 8-15 reps.

Löpstretch ska vara 5-10 minuter stretch av de muskler just du har behov av.

Tävlingen startar nästa vecka och pågår fram till veckan innan Stockholmsmaran (dvs v. 21)

Det är upp till var och ens samvete att sätta kryssen. Den som fuskar kommer att brinna i helvetet.

Anmälan sker genom att man skriver sitt namn i namnkolumnen, och då förbinder man sig att betala avgiften. Jag är enväldig domare (och deltagare, jäv? Äh – lägg ägg, det här är ingen demokrati!)

Dokumentet ligger här och är alltså färdigt för anmälningar. Förhoppningsvis får det mig att komma igång med dessa förbannade övningar! Så häng med för min skull om inget annat…

Jag vill passa på att tacka för alla gratulationer som kommit efter loppet. 

Hur känns det idag då? Så här två dagar efter loppet. Den postmarathon depressionen som tidigare infunnit sig efter loppen har inte visat sitt fula ansikte denna gång. Jag är fortfarande rejält nöjd med mitt lopp och längtar till nästa. Om det blir Stockholms marathon eller Vällingby marathon vet jag inte än. Men mycket lutar åt Vällingby. Mest som ett långt långpass i komfortfart. Om det blir Vällingby eller inte beror på hur det känns då och hur det passar in med övriga aktiviteter.

Idag är kroppen trött. Benen är piggare än efter tidigare lopp. Men mage och ryggmuskler är trötta. Två nätter i rad har jag sovit upp emot tio timmar. Men jag är ändå trött i kroppen. Men jag räknar med att det mesta har släppt tills i morgon.

Det känns som om loppet var det kortaste marathonloppet som jag gjort. Det kändes mer som en halvmara. Det tror jag beror på att tiden gick så fort med musik i öronen. Det var nog också det första marathonlopp som jag inte gick någonting. Jag gick som längst fem-sex meter vid några vätskestationer men i övrigt var det löpsteg. 

Nu blickar jag framåt mot vintern och våren. November kommer att vara väldigt lite löpning. Mycket fokus på viktminskning (notera att jag inte kallar det bantning). I december kommer löpningen sätta igång igen. Under vintern blir det mycket långa pass. Ofta in till jobbet på mornarna. Med TSM och på egen hand. Ett mål under vintern blir att nå en bra viktnivå för att må bra och ge mig själv förutsättning att tillgodogöra mig min träning. 

Ikväll kommer ett bildalbum från helgens resa att publiceras. Tills dess får ni hålla till god med Tones bild på mig från direkt efter målgången.

Precis så här känns det att springa ett marathon. Now you know! 

Så mycket mer än att bara runda på en landsväg. Se här bara vad bra den är, tolkat av en mellanstadieelev:

 

Historian om Kon

 

Kon är ett husdjur… Men den finns också utanför huset. Och den lever ofta på landet, men den kommer också in till staden, men bara när den skall dö. Men det bestämmer den inte själv.

 

Kon har sju sidor… Den översta sidan – Den nedersta sidan – Den främre sidan – Den bakre sidan – Den ena sidan – Den andra sidan- Och den invändiga sidan.

 

På den främsta sidan sitter huvudet… Och det är för att hornen skall ha något att sitta fast på. Hornen är av horn och dom är bara till prydnad. Dom kan inte röra på sig, men det kan öronen. Dom sitter på sidan av hornen. Kon har två hål framme i huvudet. Dom kallas ko-ögon. Kons mun kallas mule. Det är nog för att den säger mu.

 

På den bakersta sidan sitter svansen… Den använder den för att jaga bort flugor med, så att dom inte ramlar ned i mjölken och drunknar.

 

På den översta sidan – Och den ena sidan – Och den andra sidan, är det bara hår… Det heter ko-hår och har alltid samma färg som kon. Färgen på kon heter kulör.

 

Den nedersta sidan är den viktigaste för där hänger mjölken. Och när mjölkerskan öppnar kranarna så rinner mjölken ut. När det åskar så blir mjölken sur… men hur den blir det har jag inte lärt mig ännu.

Kon har fyra ben… Dom heter ko-ben. Dom kan också användas till att dra ut spikar med. Kon äter inte så mycket, men när den gör det äter den alltid två gånger. Dom feta korna ger helmjölk. När kon är dålig i magen ger den ost. I osten är det hål. Men hur den gör hålen har jag inte heller lärt mig ännu.

 

 Kon har god luktsans… Vi kan känna lukten av den på långt håll. Kons valpar heter kalvar. Kalvens pappa heter tjur, och det gör kons man också. Tjuren ger inte mjölk och är därför inte ett däggdjur.

 

Den som kommer och hämtar kon när den blir gammal heter ko-fångare. Den sitter ofta framme på bilar. Så blir kon slaktad, man häller mjölken i tetror som vi kan köpa i affären. Kons fyra ben skickas till snickaren. Det kallas återanvändning.

 

Som man kan se är kon ett nyttigt djur. Och därför gillar jag kon väldigt mycket.

 

För er som vill ha Ålandspannkaka finns det ett recept här. Jag fick ingen på detta besök, och M ratade den som lunch strax innan hemresan. Kardemumma passar inte hennes smak, och det ger en förklaring till varför bullar ibland kan åka ner som att det saknades botten – för att nästa gång ratas efter bara någon tugga.

Men pannkaka rent prestationsmässigt blev det ju inte – tvärtom som sagt. Men det intressanta är ju att titta på varför det gick som det gick. Och jag har några tankar:

vikten – såklart. 5 kg ner är 5-10 minuter
värmen – jag är känslig för den. säkert 10 minuter ner
lättare bana – 5 minuter
å andra sidan blåste det: +10 minuter (se nedan)
bättre formtopp: 5 minuter

Det ger 20 minuter – och jag persade med 17:38…

Låt oss säga att det varken är varmt eller blåsigt i Stockholm (10), att jag väger ytterligare 5 kg mindre (5-10) och dessutom kan träna lite mer och lite bättre (10). Det ska gå att kapa 15-20 minuter till Stockholm (jag fick lägga tillbaka de fem som jag drog av för banans karaktär) och således göra ner mot eller till och med under 3:10. Det är alltså en rimlig ambition att träna emot. Hur overkligt det än kan verka här och nu. Pers med 18 minuter igen kanske

Ge mig sedan en lättare bana (läs Berlin) och kanske ytterligare vässad träning under sommaren. Do the math Äh, knappast i år – men om två-tre år ska faktiskt inte sub3 vara en total omöjlighet att börja fundera över! Knasigt.

Jo, det där med vinden: Det blåste ganska exakt dubbelt så mycket i år som ifjol. 12 sekundmeter med 15 i byarna ställt emot 7 sekundmeter utan byar. Det är lite vanskligt att titta på placeringstider på lopp med så få deltagare, men plats 50 och 100 tror jag är ganska konstanta – och det skiljer 10-15 minuter mellan dessa placeringar.

Startfältet kan ha varit betydligt sämre – det vet jag inget om… Själv kom jag på 25:e plats!

Tack alla medresenärer och grattis till alla pers, placeringar, segrar, pokaler. Tack för allt trevligt sällskap!

Eftersom jag minns exakt hur trist jag tyckte att det var under delar av banan ifjol så hade jag denna gång med mig musik. Tanken var att köra igång det ungefär halvvägs. Men det blev inte riktigt så…

Nåväl. Starten small av – och 200 meter in i loppet, när vi lämnade arenan, sa jag till Johan och Masse att jag just upplevt min absolut snabbaste Runners High. 200 meter och håret stog upp på armarna, för det kändes så otroligt bra! Tyvärr fick pulsmätaren spunk – troligen beroende på mp3-spelaren som låg bredvid? Det är min gissning i alla fall – för pulsen var uppe i 185 i princip med en gång, vilket stämde dåligt med upplevelsen… Så jag struntade i att titta på pulsen och gick på upplevd känsla och tempo istället. Och det låg runt mina planerade 4:40-4:45. Mitt i faktiskt. 4:41 i snitt på första två. Sedan vände vi upp rakt emot vinden och jag minns tydligt känslan. Min enda tanke var “jag kommer att älska den medvinden om 38 km…”. I det läget var den ingen stort problem.

Någontans där började jag känna att jag ändå gärna ville ha lite musik, inte minst eftersom jag visste att första låten var “Born to Run” med Brucan. Hur bra kan det egentligen bli? Ja, inte särskilt mycket bättre…

Det gick något alldeles vansinnigt lätt att springa. Jag låg runt 165 i puls och 95 i kadens – en sifferkombination som skulle återkomma väldigt intensivt senare i loppet. Första milen gick på 47:30 och det kändes otroligt bra – trots att vi då nått toppen på Svinryggen. Nerför sedan gick det ändå lättare. Det intressanta måttet snittvind visar att vi fram dit totalt haft ungefär 4 sekundmeter i ryggen.

På väg nerför Svinryggen upptäcker jag att Johan smugit med hela vägen dit – vilket gjorde mig oerhört glad. Jag övervägde att “vänta in” honom – men i slutändan handlar det trots allt om att göra sitt lopp både för honom och mig, så jag struntade i det.

Andra milen gick också den oerhört lätt. Självklart bidrog de 13 sekundmetrarna ryggvind, precis som 19 metrarna i höjdskillnad, nerför. Således gick den något snabbare: eller i exakta tal 46:45. 167 i puls och 98 i kadens.

Kilometer 21 var en tyngre historia. Motvind och uppförbacke gjorde att tempot på den kilometern sjönk till i sammanhanget rätt beskedliga 4:53. Halvmaran passerades alltså på strax under 1:40. Och där vände det på andra sätt också. Att få nerförsbacke, lite medvind och börja möta löpare (bland annat Masse) gjorde att de kommande fyra kilometrarna flög förbi. Trots lite motvind och relativt platt så klämde jag av dem i 4:40-tempo med 169 i puls och 98 i kadens.

Vid 25:e kilometern börjar sedan loppet… Förutom att man vrider upp rakt emot den vind som bidrog tidigare så blir det dessutom uppför. Eller snarare, det känns som att det går uppför… För fram till Svinryggen dyker upp igen så går det faktiskt neråt. Men det mesta är uppför när man har 16 sekundmeter i plytet och 25 km i benen. Här började jag rabla mantrat 165/95 ganska intensivt. Det gick rätt bra, för jag höll 169/97 – alltså något bättre. Jag ansträngde mig också för att inte gå för högt i puls, och upprepa fjolårets misstag med att gå in i väggen. Tredje milen gick på 48:20, vilket inte alls är en dum tid, med tanke på att vinden som sagt helt plötsligt vänt. Eller snarare inte vänt, det var ju jag som gjorde?! 9 sekundmeter i fejan i snitt.

30 km. Rätt så långt. 12 km kvar. Ingen barnlek i det läget. Och vad ser man då: jo, en uppförsbacke! Som det promenerar löpare i. Har man då lite krafter kvar så är det rätt så uppbyggande faktiskt! Med viss medvetenhet lät jag tempot sjunka något – styrt av mantrat 165/95. 5:20 fram till och uppför ryggen, men med bibehållet 168/94. 32 km avklarade på toppen och två riktigt välkomna nerförskilometer – låt vara med lite motvind. 170/98 gav ett tempo i snitt på 4:43 och ryggen avklarad med ett fullt godkänt 5:02-tempo i snitt.

Vid vätskekontrollen 31 km gav jag min lite andrum genom att gå genom kontrollen till en kostnad av kanske 10-15 sekunder. Men med tanke på att jag kom igång bra efteråt så kändes det som en rätt bra idé. Så jag upprepade den vid 36 km. Det gav mig dessutom tid att verkligen få i mig vätskan och någon tugga banan och saltgurka. Ingen kombination man vinner kock-SM med för övrigt. Löptempot hade nu sjunkit till strax under femtempo, men eftersom mantrat låg stadigt på 170/97 så var det liksom inte mycket att göra.  All min ansträngning gick åt till att tala om för kroppen att om du vill att jag ska stanna så krävs det mer än lite ont i vänsterknät och i musklerna. Jag tänkte springa tills jag bokstavligen föll omkull! Med mantrat molandes i huvudet: nu justerat till 170/95!

Med fem kilometer kvar dök det upp något oerhört välkommet: millöpare. Dels fanns det ryggar att ta sikte på och springa om, dels fick jag helt plötsligt fyra markeringar varje kilometer. Först pep min klocka och talade om tempot senaste kilometern. Hundra meter senare kom maratonpasseringsskylten. Ytterligare 100 meter senare kom halvmaraskylten för att till slut följas av milmarkeringen, som dessutom gav mig möjligheten att lura kroppen igen. Fem gånger fem är 25. Således 25 minuter kvar att springa. Lättare att räkna än att försöka få med de där 195 på slutet i beräkningarna.

Kilometrarna var alltså bara 600 meter. Plus 100. Plus 100. Plus 100. Plus 100. Vid sista vätskekontrollen vid 37 gick jag genom kontrollen och halvvägs upp i slakmotan för att samla kraft till slutfasen. En promenad på kanske 200 meter och knappt två minuter. Kroppen var kanske inte sådär kalassugen på att sätta igång igen – men med en kvart löpning kvar var det bara att lura iväg den igen. 3:25 hägrade som slutmål! Fjärde milen på 50:46 med 170/96 och lite schysstare sex sekundmeter i snittmotvind.

Eftersom målet nu närmade sig med stormsteg blev inte pulsen lika viktig. Dessutom dök ju den så efterlängtade medvinden upp. Med 175/95 höll jag mig under femtempo in mot mål, trots att den sista kilomtern är rätt tung uppför.

På väg mot mål tog jag upp nummerlappen ur brallorna (den höll på att blåsa av redan efter tre kilometer) och tog av lurarna för att faktiskt få njuta av publikens jubel. Karin mötte upp på målrakan och drev upp spurten till i alla fall 4:30-tempo sista 300.

Väl i mål skrek jag rakt ut i någon form av kombinerad smärta/glädje/lycka över att jag faktiskt grejade 3:25 och ännu mer: att jag faktiskt klarade att driva på steget hela vägen. Jag har läst att “riktiga” löpare klarar att hålla kadensen hela vägen – och jag är fanimej en riktig löpare! Så jag gjorde det Att det dessutom gav att pulsen faktiskt steg sista halvmilen är en positiv bieffekt: det har jag inte lyckats med de två gångerna innan! Jag skulle faktiskt vilja säga att det var första gången jag sprang ett helt marathonlopp!

Andra halvan tog för övrigt cirka 1:45. Att bara tappa fem minuter, trots att vinden i snitt gick från åtta i ryggen till åtta i ansiktet gör att halvorna troligen var ganska exakt lika snabba. Om inte den andra till och med hade gått lite snabbare under likartade förhållanden. 3:24:48 totalt, men det visste ni redan.

Sjukt nöjd – jag återkommer med lite fler slutsatser och reflektioner, för det här blev ett låååångt inlägg