maxochnisse.se

Ja, mossjokern var det ja. För att slippa asfaltens och inte minst betongens obarmhärtiga bankande på benhinnorna. Det är inte lika kul, men jag har ju i alla fall nya trailskor.

Så vad tror ni: asfalt eller lera?

Själva passet blev helt okej. Någon sorts fartlek som pressades fram spontant av lite uppåt och lite neråt. Drog på lite ibland, slog av efter ett tag. Avslutade med att glida ut nerförsbackens tempo även på platten och höll 4:10 sista 700 metrarna (ja, och backens 400 meter, med det var ju inte SÅ svårt…). Det var skönt att få lite fart i kroppen, och benhinnorna höll okej i alla fall. Pulsen var uppe i 90% (175) mot slutet - strax över tröskelpuls för min del. Drygt 7km i femtempo, puls 161 i snitt.

Och när jag ändå håller på så kan jag ju köra nästa lilla adventspyssel. Det förra spikade N´batha (och jumper). Det är U2 – Silver & Gold. I ordet parafras ryms att man gör om det en smula, till skillnad från citat som är direkt återgivet. Och de blir ju för enkla, eftersom man då bara kan googla rakt upp och ner. Därför fick “him” bli “me”.

Ja, ja. Dagens fråga har kanske många olika svar och är en gammal sjuttitalsklassiker: En ska bort?

Vilken? (S hade städat bort mina flaskor och tuber till badrummet. Knasigt, eller hur. Själv hade jag ställt dem på det logiska stället: köksdisken! Jag höll ju knappt på att hitta dem. Men det smög sig in en till i samlingen).

[polldaddy poll=1153501]

För er som undrar vad det är, och varför man (enligt Jack Daniels, mfl) ska hålla ett tempo som kanske är lite lättare än vad man kan klara som max så rekommenderar jag varmt Tröskelkungens inlägg. Det är en riktigt bra sammanfattning.

Och jag sammanfattar igen: springer du snabbare så får du mer mjölksyra, utan ökad träningseffekt (det blir anaerobt, vilket vi inte har nytta av som långdistansare). Om du tränar med mer mjölksyra så får du längre återhämtningstid. Får du längre återhämtningstid så påverkar det kommande pass, som blir sämre eller måste modifieras. Alltså blir din träningseffekt sämre av det – eftersom den ökade farten på tusingen inte ger någon positiv effekt.

Tanken var att jag skulle ge mig ut och springa en sväng på fredagskvällen. Men det hanns liksom inte med.

Tanken var att jag skulle ge mig ut och springa en sväng idag på lördagen. Men det hanns liksom inte med.

Idag har vi haft fotbolssavslutning med vårt pojklag. Det var sista gången. Någonsin. Laget upplöses på grund av bristande underlag. Bara 4 killar är intresserade av att fortsätta spela i laget. Det går inte att fortsätta. De andra killarna kommer gå till andra lag eller sluta helt och hållet.

För fyra år sedan startade jag och Görel-älsklingen upp laget och fick snabbt ihop ett lag som till stora delar bestått till idag. Vi har kämpat med killarna i ur och skur. Tränat på vattensjuka fotbollsplaner och skjutsat runt i söderförort. Jag hittar nog varenda grusplan söder om söder. Men det har varit fantastiskt roligt

Nu är det alltså slut och jag känner ett visst vemod men samtidigt en stolthet att vi har kunnat ge killarna, födda 98 i Högdalen/Bandhagen, den upplevelsen att delta i ett lag och spela fotboll tillsammans. Jag tror, och hoppas, att de har tyckt att det varit roligt. Och att de fortsätter att idrotta. Med fotboll eller någon annan sport spelar ingen roll. Bara de sportar.

Genom mitt löptränande så tror jag att jag har gett dem insikten att man behöver inte sluta satsa på en idrott, bara för att man växer upp och inte blir proffs. Man kan satsa på en idrott även om man vet att man aldrig kommer att nå toppen. Men bara för den känslan att man överträffat sig själv och gjort sitt bästa. Jag springer för glädjen i löpningen, precis som killarna spelade fotboll för att det var det roligaste de visste. Det är en viktig insikt för mig. Thank you, guys!

Rätt svar är just vad. Om det nu var en fråga.
Jag tror att en spänd och stel högervad står för problemen. Så nu startar stora massagetiden på vaderna. De går ju faktiskt hyggligt att komma åt själv. Sedan när man ändå håller på så kan man ju knåda lite på benihnnan med.

Det kan eventuellt vara så att min ganska dramatiska ökning av löpskolning och -styrka bidrar till problemet. Men det löser också problemet på sikt – så jag ändrar inget just nu.

Den nya XT-trailen ser inte så ny ut längre. Den har inte gått på is och haft det glatt, utan mer i lera och sörja. Det är svårt att avgöra om det är bättre grepp eller inte, men jag halkade i alla fall inte, trots att underlaget till och från var mer än lovligt sladdrigt.

8 km, 40 minuter, 159 i puls. Typ lätt-/medeldistans. Eller så. Ont, men inte så jätteont. Masserade innan – och körde lite Voltarensalva vilket säkert bidrog till att det kändes lite lättare.

Jag förstår inte hur jag kan göra på detta viset mot en vän. Bete mig på det sättet. Att bara gå för egen vinning och egna lustar, utan tanke på sina nära och kära.

Jag bytte min knarriga Tempo igår. Mot DS Trainer. Och Masse var med i butiken. Hans gnyende “det där är min sko” borde kanske ha fått mig att låta bli. Men det fick det inte…

Jag spädde dessutom på det med att slänga in en trailsko i bytet. Adidas Adizero XT närmare bestämt. Jag tror nämligen att det är ett bra alternativ i stockholmsområdet när det ser ut som det gör så här års. Slask, frusen slask och dåliga ursäkter till snö med fläckvis halka. Icebuggarna är bra – men när det blir 90% asfalt så blir det lite trist i längden. Det går att jazza runt i vanliga pjuck, men jag spänner mig litegrann i väntan på att halka. Det går väl kanske an när det inte går så snabbt, men att köra kvalitet på det sättet är en bra bit ifrån optimalt.

Således är skoparken utökad:

Vad gäller skadeläget så har jag konstaterat att jag slarvat/missat lite i stretchen av inre vadmuskeln. Dessutom har jag inte alls egenmasserat benhinnorna så mycket som jag borde. Jag har nu intensifierat det arbetet och det börjar redan kännas som att jag gör framsteg. Lite test av trailskon (DS:en ligger och mognar i garderoben) lördag och söndag ihop med en massa stretch och massage borde fixa biffen.
Eller också kommer Karma att ta mig, eftersom jag snott Masses span. Var det förresten ingen som visste vad parafrasen “instant Karma’s gonna get you, if I don’t get you first” var tagen ifrån för låt?

Inget TSM på söndag, tyvärr.

Känns det igen Det var ett massepass… Dels för att jag fick slita för det lilla jag fick till. Dels för att jag luktar ammoniak.

Jag var på Stjärnklart med jobbet igår – och det blev rätt sent och dessutom förgiftade jag mig med både rödtjut och starksprit. Själva showen var rätt okej. Det var härligt att se kämpaglöden i en fortfarande bräcklig Marie Fredriksson och dansarna var grymma. Annars blir det tyvärr lite karaoke på hög nivå när man ger sig på ett Madonna/Michael Jacksson-medley. Det är svårt att bräcka originalen, och alla det hur låtarna låter (eller “ska” låta). Även om artisterna är duktiga.

Stefan (inte Jesper) Odelberg är kul och jätteduktig på att trolla. Men jag har en fadd eftersmak eftersom han under hela showen låtsashackade på sin påstått? assyriske hjälpreda med en arsenal av invandrarfördomar. Det hade varit kul om Håkan (som han hette) hade fått chansen till revansch i slutet. Då hade det till och med kunnat vara en vass poäng. Men den uteblev. Tyvärr – för han var grym i övrigt.

5:15-tempo. Drygt 9 km. Lite löpskolning och stretch. Men fortfarande ont i benhinnorna. Men det släpper väl…

- du vaknar en morgon i februari med 38,5 grader. På eftermiddagen har du ett superviktigt möte, och din första tanke är “faan, mitt intervallpass!”. Inför Stockholm Marathon. Fyra månader senare.

- alla födelsedagar, dop, bröllop, julaftnar etc ses som potentiella hot mot träningsschemat och ska undvikas till varje pris

- din kollegor tittar konstigt på dig för att du INTE dricker vatten på firmafesten

- du ställer inte in en träning. Inte ens om det innebär att du måste springa i shorts i minusgrader. Gröna shorts. Från 80-talet. Dammodell. Bevis finns här…

- De enda vänner som numera orkar med dig är de som också springer.

- Alla förslag på semestermål från familjen måste först stämmas av innan godkännande avseende:

• krock med tävling
• Alternativ tävling på orten
• Träningsmöjligheter på orten

- du svarar alltid med hur träningen gick på frågan: “hur gick det igår?”. Frågeställaren är inte sällan mer intresserad av mötet/utbildningen/läkarbesöket/tentan som också råkade vara på nämnd dag.

- när du kollar kontoutdragen står det oftare “Runner Store” och “Löplabbet” än “ICA Maxi” och “Konsum”

- du har fler löparskor än övriga skor

- du använder funktionskläder privat

- du är med i mer än en löparklubb/träningsgrupp

- du har skrattat åt varje punkt i listan…

Tack för en trevlig Linnéaträning i tisdags till er alla. Det gör så ont att inte kunna vara med mera än vad jag är! Jag älskar er med!

Jodå, det dröjde inte lång tid efter det att jag stigit innanför dörren förrän jag klev ut igen med löparkläderna på. En metamorfos hade inträffat.

Det märktes tämligen omgående att jag har legat med “svettfebran” i tre dagar och konvalescens några dagar till. Googla på det och få upp 3 träffar. Min och min systers bloggar. Trots att det är ett klassiskt Pistvaktavsnitt. Okultiverat!

Det gick inte fort! Det var jobbigt! Det genomfördes! With löpskolning on top of that!

Jag är redo!

Jag är redo att ge mig ut i löparkläder igen. Jag är redo att än en gång ta andedräktens moln i min mun. Jag är redo att träna.

Men jag får inte göra det idag. Imorgon allra tidigast. Hade jag inte haft en stor rapportering i morgon på morgonen så skulle jag springa in till jobbet. Men ni kan lita på att det inte dröjer många minuter efter att jag har kommit hem förrän jag står ombytt i hallen. You can count on it!

I torsdags när jag vaknade var jag lite halvsliten och seg. Klädde på mig och gick pliktskyldigt till jobbet. Men framåt 10-tiden kom verkligheten ifatt mig. Jag mådde rejält dåligt och åkte hem och la mig igen. 

24 timmar senare vaknade jag med en feber på 38,5°C. Ont i magen och i huvudet. 

På lördagen var febern borta men huvudvärken var kvar. Igår, på söndagen, var även skallebanket borta.

Idag på tunnelbanan på väg in till jobbet gjorde jag sällskap med Görel-älsklingen och hon tyckte att jag skulle vänta tills på torsdag med att träna igen. Jag lyckades förhandla mig till att få träna på onsdag. Så nu går jag och tittar på det underbara, karaktärsbyggande, snöfallet och längtar efter en löptur. Jag får ännu en gång offra något till väderguden på SMHI för att få behålla lite snö tills dess. Det verkar inte vara några svårigheter, eftersom jag såg en lavin utlösas från ett hustak här inne i stan. I swear, it’s true!