maxochnisse.se

* springa med så ont i benen att man gråter

* tempo 30 sekunder långsammare (dvs 5:15) än vad man brukar hålla, utan att man kan öka

* overreaching

* bryta efter 7 av 8 av hygieniska skäl (sk*itn*dig)

* 145 i snittpuls – om det är max vad man får ut av benen

* skölja ner voltaren med återhämtningsdrycken

* orientering

Av ovanstående är det bara en som inte stämmer på dagens pass… Frågor på det

Gott nytt år på er alla! Det har varit ett superår som gick – jag hoppas att nästa blir ännu bättre!

Leken är av gammal hävd något som barn sysslar med. Helst under föräldrars uppsyn, annars kan det gå illa. (Hoppas P blir bra…) Det är med tonårsförälderns erfarenhet som jag kan drista mig till att säga att barn (läs: pojkar) slutar att leka i 12-årsåldern. Vissa återfall kan ske under några år efter det. Efter brytpunkten övergår de spontana lekarna till mer organiserade övningar.

Alltså! Vuxna leker inte då spontaniteten har försvunnit (läs: hos den nyktre). Och OM vuxna ska leka så ska det organiseras i lag, regler och strukturer. Jag anser att det är däri problemet ligger. En fartlek kan inte vara spontan och därmed faller själva konceptet. Att spontant springa olika fort olika sträckor är något barn gör. (Att det sen är ett naturligt sätt att springa på i ett terrängspår är utanför diskussionen). Det de kallar för fartlek är inte ett vuxet sätt att träna.

Därför sprang jag idag 3km uppvärmning följt av 6km med varvat 500 snabba metrar följt av 500 långsamma metrar. Nedtrappningen blev idag 1,5km. Mina snabba “intervaller” höll 4:[16, 15, 22, 23, 22, 12] utan att dra på mig några kännbara mängder mjölksyra. Ett pass om aldrig riktigt kändes riktigt roligt. It was definitally no play! But a few farts…

Jag håller med Masse: fartlek är inget vidare. Jag vill ha mer uppstyrd träning än så, jag är inte spontan nog för fartlek. Så jag körde intervaller istället. Men för att göra det lite mindre intervalligt så körde jag på tid istället för på sträcka. 4*(4+3). Ett gammalt klassiskt pass!

Och efter att ha fått spunk när vi la om bandaget på P på vårdcentralen så behövde jag ett grispass… Jag har inga problem med blod och sår – men känslomässigt var det tydligen riktigt jobbigt. Jag blev illamående och fick svimningskänslor av de känslostormar som vrålade i mig.

Så därför behövde jag vråla efteråt. En lätt och fin uppvärmning och lite löpskolning innan jag gav mig iväg. Kilometrarna (för det blev sådana) passerades i rätt fin fart: [3:46 3:53 4:01 3:59] De första två var i nerförsbacke, så det blev lite glädjetempo där. Rejät trött – men ändå bara 175 i maxpuls. Det är något som är annorlunda…

Snittade för övrigt 4:10 för knappt ett år sedan på ett likadant pass. 3:55 ungefär idag. Känns skönt.

Jag håller för övrigt på och latjar lite med SportTracks och rundan kan ses här, med karta och allt. Speciellt jumper kan vara intresserad

Mån: långpass 18 km: @5:00
Tors: lättdistans 8 km: @4:51
Fre: snabbdistans 5 km: @4:10 (3upp+1ner)
Sön: långpass 20 km: @4:59

Det kom en jul i mitten som röjde runt i schemat. Bland annat tvingades förra veckans långpass in i denna vecka, vilket ger en lite snedfördelning mängdmässigt. Och att löpskola efter långpass är ingen höjdare…

Totalt i alla fall 55 km.

Ja, det var en annorlunda känsla i kroppen på långpasset i går. Jag började bland annat storgråta efter ett par kilometer och kan som sagt bara ana hur det känns för dem som har barn som faktiskt råkat ut för livshotande skador. Med tanke på min reaktion på denna, i sammanhanget, lilla grej så förstår jag inte hur man klarar allvarliga saker. Eller, jag fattar att man gör det – men jag hoppas innerligt att såväl jag som ni slipper det.

Eftersom kroppen, minst sagt, utsatts för en del stress de senaste dagarna så tänkte jag ta det lite lugnt och bara låta benen gå de 20 kilometrarna som står i programmet. Det gick. Sådär… Första två, i uppförsbacke, gick väl an. Jag höll 5:20-tempo där. Men sedan blev det lite nerför och när det väl blev uppför igen travade det liksom på. Vädret bidrog definitivt! Helt fantastiskt och en underbar avslutning på ett härligt löparår.

Första milen passerades rät obemärkt. Jag jobbade på runt 5:05-tempo, med 157 i snittpuls. Ganska okej, men inte det lätta långpasset som var planerat. Men det kändes väldigt lätt att springa – så jag hade ingen lust att ta ner det.

De sju efterföljande kilometrarna höll samma puls, men med sjunkande tempo. 4:55 i snitt. Sista tre blev ungefär som det brukar… Pulsen låg faktiskt kvar, men backarna och hemlängtan tryckte ner tempot till 4:40 i snitt. Ett grymt skönt pass. 20 km i 4:59-tempo. 156 i puls. 98 i kadens.

P tackar för allas omtanke och hälsar att han mår alldeles utmärkt! Det gör inte ont, och verkar läka bra. Vi ska lägga om såret imorgon, och hoppas att det ser bra ut.

Jag kan dock konstatera att begreppet “partiell amputation” helst inte ska sättas i samma mening som “tvååring”. Även om den som sagt är högst partiell. Jag är inte heller speciellt förtjust i träningscyklar just nu… Det var tydligen en sådan som han skadade sig på. Ni vet en sådan där gammal med stort vitt hjul längst fram. *morr*

Årets sista vecka och träningsprogrammets fjärde började med en intensiv rapportskrivning och tillsammans med julförberedelserna ställdes tisdagens fartlek in. Julaftonen var träningsfri enligt schemat. Men juldagen skulle innehålla en 5km tempolöpning som inte heller genomfördes.

Torsdag: 5km powerwalk med Görel-älsklingen i Hellas. Följt av 2,3km löpning. Makalöst skönt att röra på sig efter julmiddagarna.
Lördag: Löpning enligt schemat. 8,3km på 44:53 vilket ger 5:24-fart och en snittpuls på 160spm. Sega ben och kämpigt.
Söndag: Långpass 18,73km på 1:40:47 vilket ger 5:23-fart och en snittpuls på 161spm. Passet gick uppöver Årstafältet genom Årsta och över Årstabron till Söder och längs Årstaviken bort till Johanneshovsbron och ner längs Nynäsvägen ner till Gubbis och in till Högdalen igen. En härlig dag men det var ett par minusgrader och jag var rejält kall om magen när jag kom hem.

Denna veckan har varit en fantstisk lisa för själen, som julveckor har en tendens att vara. Det har varit fantastiskt mysigt och trevligt mest hela tiden. Och nu när det bara återstår en procent av året vill jag passa på att tacka alla mina nära och kära för det här året. Jag hoppas att 2009 blir minst lika bra, om inte bättre.

Nu ska jag sätta mig ner och fila på mina nyårslöften… Hmmm, I don’t know where to start…

Efter ett par anno horribilis-julberättelser vill jag berätta om min jul. För oss var det två saker som föll utanför ramarna.

1. Vår julgransfot klarade inte den Tjenobylsgran som vi inhandlade och jag var tuvngen att åka halva stan runt på julaftons morgon efter en ny… Det höll på att sluta illa men till slut hittade jag en billig plastig julgransfot på EKO:- i Länna som var kraftig nog att hålla uppe monstergranen. Fast jag är helt och hållet övertygad att den kommer knäcka den också. Metallisk utmattning är inte att leka med.

2. Varje jul/nyår försöker jag och Görel-älsklingen att hitta en smarrig kaka att baka och äta på julafton eller nyårsafton. I år föll valet på en saffranscheesecake med pepparkaksbotten. En halvtimme innan vi skulle iväg på julaftonsfirande bolmade det ur ugnen och farhågorna om en förstörd kaka blev bara farhågor. Den var faktiskt helt klart ätbar. 

Julaftonen firades hemma hos syster-Agneta, SvågerSven och Hanna med syskon. Tomten kom och gjorde succé… På den traditionsenliga frågan om det fanns några snälla barn räckte Hanna ivrigt upp handen och sa att hon minsann varit snäll hela året, men att de två storebröderna Lucas och Erik hade bråkat en hel del.

Ryktet om Görel-älsklingens Berlinresa är sant… Hon fick en guidebok över Berlin och kopplade genast ihop trådarna… Smart tjej, det där! Jag fick ett par löpartajts av Nike-modell av henne med vindblockerande tyg på lår och gren. Lite otympliga men det är säkert en vanesak. Av min bror-Björn fick jag en resa till New York, Chicago eller Washington med honom… Det blir kul…

På annandagen var det dags för den andra julen… Då kom barnen hem till oss och vi äter en brontostor portion revbenspjäll innan vi ger oss på julklapparna igen. Från att ha varit en frenesi i julklappsöppnande som varit över på fem minuter tidigare år, hade det nu utvecklats till en lugn tillställning med fika och lugn och ro. De små liven börjar bli stora… Inte bara kroppligt, utan även mentalt…

Ibland händer det saker som till och med får mig ur balans.

Som förälder lever man i ständig oro och det har några av oss fått veta hur det känns när den realiseras. Min tankar går till Mias dotter, och till Mia. Jag orkar inte referera – ni får läsa själva.

Vi har ju lite yngre barn och slipper för tillfället den oron. Men det finns annat…

Vi var på släktmiddag ikväll. Många barn i stort hus, ja herrgård faktiskt. Barnen får mat innan oss vuxna och stormar sedan omkring fritt, vilket ju alltid har sina risker. Men det händer ju nästan aldrig något. Förutom idag.

Helt plötsligt hör jag P gråta på ett sätt som jag aldrig hört – och det blir inte mindre i en stor trapphall i sten, med högt i tak. Jag stormar ut och ser honom med ett par, tre andra vuxna omkring sig – och en hel del blodigt papper. Min första reaktion var att taxen, som han haft någon tidigare incident med, huggit honom i handen, för det var där ifrån blodet kom. Nu var det inte så, dessbättre får jag nog säga – för släktfridens skull. Men det var värre på ett annat sätt…

De hade en cykel inne i huset (vilket inte alls är så orimligt som det låter – vi har själva en tramptraktor inne just nu, som inte alls får rum. I deras hus finns det ju till och med plats). På något sätt har P fått in fingret i kedjan/navet medan ett större barn suttit på den, och helt sonika klippt av övre delen av fingertoppen ner till ungefär halva nageln mot navet.

Så festen fick ett rätt abrupt slut… Mormor och S for till akuten, jag tog med tjejerna hem. Senare rapporter säger att nagelanlagen verkar vara kvar. Kvar är också P – men på sjukhuset. Doktorn vill kapa en bit av benet för att vara säker på att det läker ihop och det gör de tidigast imorgon bitti.

Så till slut gick det väl bra då? Själv är jag nog fortfarande i viss chock – men redan efter att ha tvingat er att läsa om eländet känns det bättre. Skrev till och med något skämt ovan (som jag raderade) om att jag hoppas att doktorn menar benet i fingret och inte ger sig på dem man springer med. Jag kan dock rekommendera er att låta bli att titta på era tvåårings avkapade fingertoppar liggandes i en servett – för det gör ont i hela själen!

P är enligt telefonuppgifter vid ganska gott mod, efter att fått värken stillat med alvedon och ipren. Men tvååringar ska inte behöva sova på sjukhus – det gör för ont på deras pappor.

Det är till slut under kontroll. P “opereras” imorgon och det kommer säkerligen att läka ut så att han har få, om ens några, men av det. Vi får nog till slut vara tacksamma för att det inte var värre. Teoretiskt hade han säkert kunnat kapat en större del – till och med hela fingret i värsta fall. Så jag riktar en bön till samma lyckostjärna som vakade över Mias dotter och säger Tack! Jag är också glad att det helt saknas syndabock. Ingen har gjort fel, ingen behöver känna skuld. Ibland är oturen bara där. Jag ska se om jag kan få några sekunders sömn, men P:s hjärtskärande gråt ringer i öronen på mig… Tack och lov har jag pratat med honom i telefon, och han var sitt vanliga glada jag med “hej, hej pappa!”, “natti, natti pappa” och telefonlurspussar på repetoaren.

Hur intressant känns mitt snabbdistanspass att läsa om… Ibland handlar löparbloggar om annat.
Men okej då: 5 km, 20:50, 166 (172) i puls, 103 i kadens. Snabbaste någonsin på femman för mig. Det känns lite som att det kvittar just nu…

Jag har hittat mitt julgodis!

Efter att ha sprungit en lätt åtta idag – med ständig påminnelse av gluteus, men utan egentlig smärta, så hittade jag en ask. Orange med blå logotype. V*lt*r*n (jag vågar inte skriva ut det, för kollegor och vänner ondgör sig över det. Och inte minst Görel).

Och tänk, helt plötsligt känns det riktigt bra

Intressant runda. Jag tror inte att jag och klockan var riktigt överens, eller snarare – den hittade inte satelliterna. Underbart löpväder i strålande sol och puder på marken. Det var som att springa på en stor julsockerkaka. Rät hård sådan, men i alla fall. Inspirationen påbjöd – och lite för att testa – att dra på litegrann näst sista och lite mer rejält sista. Avslutade således med en 4:10-km efter att ha legat och såsat i 4:50-5:00 (beroende om ni tror på mig eller klockan…). Totalt 4:50-tempo, 153 i puls, 97 i kadens och såväl löpskolning och styrka efter passet. Stretchat har jag gjort varenda dag – och en liten löpskolning till bara så kan jag trekryssa i utmaningen!

För övrigt fick jag inte en enda löprelaterad pryl i julklapp. Blev oerhört förnärmad tills jag insåg att jag har allt Karin kallade mig löpnörd när jag sa det. Dels var det fantamig det finaste jag hört sedan jag konfirmerades, dels var det inte jag som sprang runt julgranen på Skeppsbron igår

Ryktet säger också att Görel fick en resa till Berlin av Masse. Ryktet säger också att vi är anmälda till ett maraton samma helg. Vilken otrolig slump! Det kan vara läge att boka för er andra också – det är någon konferens i anslutning till den helgen – så risken finns att det kan bli trångt.

Vi har kommit på namnet på dagen som är idag. Den innan julafton. Den med alla förberedelser (vuxna) och olidlig väntan (barn). Den med griljering av skinka, klädning av julgran och återigen: väntan, väntan, väntan.

Innandag jul. Ett lysande namn!

Okej, om man googlar på det (jag gjorde det precis) så var vi inte alldeles först. Men inte heller allra sist med det.

För mig innebär innandag jul att man svåreligen får till löppass. Julafton likadant. Så varför inte acceptera det faktumet – och konstatera att min nemesis är tillbaka. Gladiatorn. Också känd som Gluteus Maximius. Med sin medhjälpare Gluteus Medius som ständig vapendragare i kampen mot löpningens helande kraft. De förlorade kampen förra gången – men är tillbaka med ny kraft. Nu förstärkta från inre flanken av Sulcus Inguinalis, vilket låter lite som någon ur prästerskapet, någon obehaglig magikertyp.

Jag har satt in den största kraften mot just Sulustypen. Genom att bända och tänja honom fram och tillbaka så hoppas jag att de alla tre ska ta sitt förnuft tillfånga och jämka sig med övriga och arbeta med mig och inte emot mig. Det verkar lovande så långt, faktiskt.

Sulussnubben dök för övrigt upp redan efter Åland och har envist hållit sig fast. Naprapaten beordrade stretch, jag har kanske inte prioriterat det allra högst… Men redan nu – ett par timmar efter senaste holmgången – verkar kriget lugna ner sig och jag slipper en imperietlik situation.

Jag behöver en mun till för att kunna andas
ett hjärta till för att inte stanna
Jag behöver en mun till för att kunna andas
men jag e förlorad
i kriget med mej själv

Och appropå Imperiet så är ju följande en passande text just idag:

Raska fötter springa tripp
Mamma har så bråttom klipp
Juleklappar lackas in
Dörren stängs för näsan till
Det är bara roligt

Med tanke på morgondagens alternativträning (dvs att ränna runt mellan olika släktmåltider) så passar jag på att säga God Jul redan nu. Och för att följa upp citatdroppandet:

Well, son tomorrow it’s christmas
Yeah, daddy it’s such a thrill
I’ll suppose we’ll be watching TV
Yeah, and have a burger meal
‘Cause mommy she left us
She took the keys to the automobile
She took the creditcards and the furs
And now we can’t afford a tree

I said sonny, It’s a sad sad christmas
Oh boy, It’s a sad sad christmas
Oh no, ’cause daddy, I love you anyway
And I don’t care if she has gone away
And I love you twice as much on christmas day
Yeah, daddy, I love you any way

Well, now we can’t afford to celebrate the lord
Daddy, what a lord? He made mother take the Ford
But who’s gonna give you your goodnight kiss
And who’s gonna clean up after this
Daddy, don’t be blue
You know that I love you

Yeah but sonny, It’s a sad sad christmas
I tell you boy, It’s a sad sad christmas
Oh no, ’cause daddy, I love you anyway
And I don’t care if she has gone away
And I love you twice as much on christmas day
Yeah, daddy, I love you any way

Ja, jag är lite, lite trött på de mer traditionella julsångerna…