maxochnisse.se

I dag blev det ett sådant där pass som man liksom inte har så mycket att säga om. Lite tyngre än i torsdags, men på det stora hela rätt okej. Det är ju i alla fall bakhalt – så det är ju inte så konstigt att det känns i benen även med rätt moderat puls.

Jag virrade runt lite i Vallentuna och stannade på 8 km i 4:41-tempo med 156/165 i puls. Lite känningar i benet, mest i låret faktiskt, men även det hanterbart.

M är för övrigt sjuk, och jag är inte hundra på att jag är frisk heller. Men det lär jag ju få reda på… Ska förresten på konferens i morgon och på måndag, och har helt otippat tagit reda på var man kan springa vid Tammsvik. En åttakilometersslinga ligger utritad på en karta i receptionen när vi kommer, och jag har fått med mig inte mindre än tre kollegor som hänger med i alla fall delar av passet. Själv siktar jag på tre varv…

Jumper brukar vara nyfiken, så jag slänger in en karta över dagens pass. Håll till godo.

Jag var i Finska kyrkan idag – ganska okänd för de flesta, underligt nog.  “Adressen” är nämligen Slottsbacken…

Besöket hade kunnat vara roligare, eftersom jag var där för att säga farväl till en kollega som redan från första dagen hittade en speciell plats i mitt hjärta. Hon var en sådan där mysig, mumintrollsliknande tant som man bara måste älska. Hon hade en förmåga att beröra hjärtan, och som hennes syster sa: det var kanske hennes uppgift på jorden. Och i så fall har hon gjort den fantastiskt bra!

Jag tror att de högre makterna har för stora problem i världen, och ser en möjlighet att bringa ordning genom att kalla hem den största människovän och konfliktlösare jag någonsin träffat.

Men varför denna runa på en löparblogg? Jo, för att hålla tårarna borta i alla fall en liten sekund innan, under ocg efter begravningen så försökte jag tänka på annat. Och landade på: maraton. Så klart. Och faktiskt helt i Liisas anda. Hon var alltid genuint intresserad av konditionsträning (även om hon kanske inte praktiserade den i alltför stor utsträckning själv…) och ansåg att Stockholm Marathon var en given höjdpunkt under året. I hennes fall med ett glas vin på en uteservering – men det är gott nog!

Och jag fann rätt många likheter mellan kampen med tårarna och kampen med marathondistansen. Jag var tydligt spänd innan, jag kastades mellan att småle åt något fint minne och att millisekunder efter översköljas av djupa passager, när jag minst anade det. Och efteråt hamnar man i den där konstiga känslan av tomhet och tillfredsställelse som ett marathon ändå ger. Eller också är min hjärna alltid inställd på löpning, och sedan letar jag efter bevis, och då brukar man lyckas…

Vi har en supporter mindre i år på gatorna. Jag kommer att tänka på henne när vi springer, förhoppningsvis ser hon oss i alla fall.

Astrid lät Ronjas pappa Mattis vråla “han fattas mig!” om Skalle-Per. Jag vill utbrista något liknande, vilket känns fånigt om en kollega man känt i två år… Men jag hade så mycket kvar att lära av henne! Tack för att jag fick lära känna dig Liisa, och sov gott nu.

Igår eftermiddag på jobbet drog jag på mig mina tajts, till arbetskamraternas stora förtjusning, och gav mig ut i stockholmstrafiken på väg hemåt. Farten var god och jag sprang inte vilse en enda gång. Däremot var det ganska slirigt på cykelbanorna så fort man lämnat stan och det var rejält halt på vissa ställen. Ändå blev tiden på de 12,39km 1:01, vilket ger en fart på 4:55min/km, vilket får sägas vara bra med tanke på underlaget. Pulsen var också ganska bra, 163spm i snitt.

Fördelen med att springa hem är att trots att jag kommer hem en halvtimma senare än normalt så är ändå kvällen intakt. Det finns ett annat sätt att sköta träningen på så att kvällen blir intakt, som jag provade på idag. Att springa in till jobbet.

Imorse, sprang jag raka vägen in till jobbet, och då blir det 9,90km och idag tog jag passet som en återhämtningsrunda och snittfarten blev 5:26min/km. Pulsen var låga 154spm. Imorse började passet med riktigt stela ben och jag funderade på att springa in till närmaste tunnelbana och avbryta passet. Men allt eftersom passet pågick så återkom studsen i benen och det gick lättare och lättare att springa. 

När jag springer har jag ofta ett fokus i löpningen som jag tänker på. Just nu har jag som fokus att sätta i foten lite närmare tyngdpunkten och därmed få en bättre flyt i löpsteget och mindre påfrestning. Jag tycker att det fungerar riktigt bra nu och jag funderar nu på att jobba lite extra med det korta ögonblicket som foten lämnar marken. Där sker den sista energiöverföringen och där kan man med rätt teknik få mycket extra fart. Speciellt svårt är det att få till detta när benen är trötta. Det är då lätt att man bara lyfter fötterna. Det kan tyckas som små petitesser, men alla bäckar små bidrar till en effektivare löpning. And we all want that, don’t we?

Ja herregud. Har jag sagt att jag har dåligt lokalsinne? Har ni trott att jag skämtar? Här kommer beviset!

Jag skulle bara ta en liten sväng på lunchen, kanske 7-8 km. Lite lugnt och fint sådär – eftersom jag på förmiddagen tog ett “pink pill”, som får en att glömma att man har ont…

Så lugnt blev det nu inte, för det var otroligt skönt att springa och jag lät benen plocka iväg i sitt tempo. Och det började ju så bra. Snurrade mig mot Sumpans centrum, kom ut på gränsvägen och via vackra vägen (den heter faktiskt det – och var faktiskt rätt vacker) kom jag till någon typ av sjö. Lötsjön.  Sprang längs med vattnet en bit för att slippa sprinta uppför alltför branta backar, och vände sedan upp på ursviksvägen.

Om ni tittar längst upp på spåret så skulle det vara kul att veta varför jag tycker att norrut är en bra idé vid Ör? Norrut??? Vreten (där jag jobbar) ligger med några graders osäkerhet, 180 grader SÖDERUT!

Efter att på något sätt insett att E18 mot Oslo kanske i alla fall inte var rätt så lyckades jag i alla fall komma på att vända kanske var bra… Men jag ville egentligen hålla österut (Hagaparken hade jag nog i alla fall känt igen till slut…)- och envisades med det ett par gånger innan jag kom på att jag kanske i alla fall ska fråga efter vägen…

Generellt kan man ana att man är en liten, liten bit fel när killen man frågar inte ens känner till stället man frågar efter. Om han dessutom, när man svarar att man inte alls kör bil utan springer, säger “ojdå” när man frågat efter Sundbyberg istället är det inte heller ett tecken på att man har en snabb spurt hem…

Han sa att man skulle förbi en liten sjö som hette Lötsjön (jaså, jaha – var kan den ligga?) och uppför vackra vägen… Men eftersom jag redan kommit upp i 7,5 km så ville jag inte springa tillbaka samma väg. Och det är ju asbra att gena då – med tanke på vilket kanonlokalsinne jag redan visade upp. Vänster? Ja det måste ju vara rätt!

En bit uppför backen på sjövägen (en helt ny sjö!) så hittade jag dysgyrektikerns bästa vän: en busskur! Ja, inte för att man ger upp så lätt – men det finns en grej där som man kan få hjälp av. Sundbybergstanter!

Nu fanns det ingen sådan, men det satt i alla fall en karta på glaset… Jag studerade den ett litet tag och konstaterade att jag nog förmodligen, om jag bara sprang åt rätt håll på vägen, skulle komma fram till Råsunda! Och: därifrån hittar jag tillbaka. Jippi!

Och eftersom jag nu “visste” att jag var på väg hem så drog jag på lite till, med planen att köra en mil – löpskola lite – och sedan jogga sista biten hem.

Och Fan tro’t.

Sista två (efter att ha pausat i busskuren) gick i 4:26-tempo. Uppför. Lite högre puls så klart (164), men långt ifrån max. Jag stannade mest för att inte äventyra skadekänningarna, bara för att det kändes bra.

Totalt 4:39-tempo och 157 i puls. Nästan inga känningar (men med handen på hjärtat var det nog rosa faran som bidrog till det…). Men jäklar i den, vilket skönt pass. Första på länge med riktig löpkänsla! En klockren lättdistans. Så klockren att jag bara väntar in förkylningen nu…

Idag firar vi, födelsedagsbarnet, min kära syster-Agneta.

Hätila ragulpr på fåtskliaben! Hipy papy bthuthdth thuthda bthuthdy! 

I vanliga fall, dagen efter ett långt pass, så känner jag ingenting. Kanske lite tröttare i benmusklerna än normalt, men det brukar släppa framåt lunch. Idag har benen varit oberörda, men hjärnan har varit helt under isen. Jag har haft stora svårigheter att avsluta meningar. Det gick till och med så långt att jag passade på att blunda i några minuter på lunchen. Jag somnade som en stock och väcktes abrupt av Nix som var pratsjuk. Jag har nu i efterhand ingen aning om vad vi pratade om. Det enda jag kommer ihåg är att han var i Gamla Stan. 

Jag somnade vid tolvtiden igår och gick upp runt sju. 7 timmars sömn är ändå rätt bra. Förmiddagen var i det närmaste outhärdlig och jag trodde då att orsaken till tröttheten stavades ENERGIUNDERSKOTT och att botemedlet stavades MAT. Men en rejäl portion pasta och en apelsin gav ingen lindring. Jag är lika trött för det. 

Jag hade planerat att ge mig ut ikväll och ta en löprunda, men jag tror att jag skippar det till förmån för en tidig kväll. Jag oroar mig dessutom för att jag ska somna på tunnelbanan och vakna upp på ändhållplatsen.

Under de två senaste dagarna har Adrian-10 varit hemma från skolan med lätt feber och lätt hängig. Håller jag på att insjukna? I hope not!

I söndags var det kalas för fulla muggar och vi firade Teodor-14 som blev Teodor-15. Det innebar att mitt långpass inte kunde genomföras. Då var det istället tänkt att jag skulle ta ett långpass på måndagen, men jag hade lite att fundera på i måndags så jag strök träningen… Planen ändrades snabbt till att springa en sväng efter jobbet igår, på tisdagen, innan Linnéaträningen. För att landa några minuter i klubblokalen innan träningen började.

Det visade sig att Karin hade planerat samma upplägg och vi möttes på stan för att ta träningen tillsammans. Det blev en sväng på Norrmalm, Kungsholmen, Södermalm innan vi var framme på Zinken. Totalt blev det 11,53km på 59:13 med en snittpuls på 158spm. 

Andra milpasset kom sedan tillsammans med IF Linnéa. De andra hade planerat att springa långa intervall på Årstabron, men eftersom jag samlar kilometer så valde jag springa fram och tillbaka i jämn fart över bron, tillsammans med Karin och Daniel. Det passet blev 9,68km på 52:31 med en snittpuls på 157spm.

Totalt igår blev det 21,21km. Det är ett bra långpass. Men det tog en del energi. På tunnelbanan hem frös jag som ett djur och var rejält trött. Hemma väntade en varm dusch och en makaronipudding som laddade batterierna igen…

Det var det andra (och tredje) passet med mina nya skor och de imponerar mer och mer. Så jä*la härliga att springa i. Jag vill ha ett par till… Eller två… I just can’t get enough!

Lunchpass idag. Som blev klockan 14. Vilket inte är helt fel tid på dagen att springa.

Nya fina skor fick invigas. Vita och glänsande skulle de ta mig runt på förhoppningsvis isfria gator, valda med omsorg. För inte kan isen ligga på Birger, Strand, Karla, Oden, Svea och Hamn?

Nej det kan den inte. Men jag var inte heller ensam ute… Kryssandet som klockan visar i SportTracks var inte alldeles fel – men jag undrar varför den fick för sig att jag sprang Döbeln istället för Svea?! Svåridentifierade satelliter redan vid start, och det verkar ha hållit i sig…

Och inte var passet SÅ snabbt? Eller?
Klockan sa 7.02 km och 4:42-tempo, 156 i puls
ST innan redigering sa 7.23 och 4:40-tempo, 158 i puls
ST efter redigering säger 7.27 och 4:37-tempo, 158 i puls.

Nog kändes det bra, visst verkade det gå rätt snabbt. Men 4:37-tempo på lättdistansen? Verkar lovande, eftersom det var ett lättare steg än på länge. Ljumske och höftböjare klagade lite, säkert också på noggrann stretch (jag ska ta det piano Clarre, jag lovar…). Rumpan var väsentligt bättre och tidigare förkylningar verkar bortblåsta.

Tempot får tas med en nypa salt. Tempon satt som en handske. Om det nu är bra om det är en sko?

Det kommer en hel del konstiga mejl med frågor till oss. Främst handlar frågorna om löpning, men det förekommer även andra frågor som ligger i löpningen utkant. Vi kommer nu under en serie inlägg att försöka besvara dem utifrån vår synvinkel. Som vanligt så är vi oense om svaren så vi kommer att antingen dela på frågorna eller ge olika svar. Q&A är för övrigt engelska och betyder “Frågor och Svar”

Q:
Jag är en kille som sett mina bästa år som nyligen börjat springa. Min fråga till er är hur ni får den självdisciplin som krävs för att ge er ut i ruskvädret, dag efter dag.  – Käck värmlänning från Degerförs
A:
Max: Faktum är att tjusningen att komma in i stugvärmen efter ett väl utfört träningspass, är den grund som träningen vilar på. Det är ofta så att ju värre vädret är desto bättre känns det rent psykiskt. När Nix var på semester i Egypten och hade det skönt och Masse var hemma i snöslasket och tränade, myntades uttrycket “När egypterna byggde pyramiderna så byggde vi karaktär” En skämtsam kommentar som ändå lite antyder vädrets inverkan på träningspsyket.
Nisse: Hemligheten, käre värmlänning, är att stanna inne och gotta sig framför brasan när det blåser småspik ute. Det gynnar inte träningen att bli kall och frysa, nej ta hellre extra vilodag. Det är inte svårare än så… Tjipp!

Q:
Jag har länge undrat varför en del löpare som man möter ute på vägarna inte hälsar när man möts. De stirrar bara stint framför sig. -Hälsa Föribövelen
A:
Nisse: Bäste Herr Föribövelen! Jag tror att de löpare som inte hälsar egentligen hellre vill vara någon annanstans. De skäms helt enkelt för att vara ute och springa. Eller så är de semi-autistiska. Eller både och…

Q:
Jag misstänker att mina fötter har börjat växa igen sedan jag började springa. Nästan en hel storlek hittills. Vad kommer det sig? -Nybliven 43:a
A:
Max: Både ja och nej! Ja, dina fötter är större men nej de växer inte. Det är så att senan i hålfoten som kan töja sig lite och du har blivit lite mer plattfotad sen du började springa och foten har blivit lite längre.

Nu stänger vi frågelådan för den här gången. Har ni frågor som ni vill att vi ska besvara så är ni välkomna att skicka ett mejl till max[at]maxochnisse.se. Anonymitet garanteras givetvis.

Totalt 40 km “rehab” och en jädra massa stretch, gummiband och styrka.

Tisdag: 4+9 km lättdistans @5:20
Torsdag: 7 km medelhårt @4:53
Söndag: 2o km långpass @5:10

Rumpan börjar bli bättre, ljumsken krånglar, men utsätts för idog stretch och rehab. Hoppet stiger…