maxochnisse.se

Ja herregud. Har jag sagt att jag har dåligt lokalsinne? Har ni trott att jag skämtar? Här kommer beviset!

Jag skulle bara ta en liten sväng på lunchen, kanske 7-8 km. Lite lugnt och fint sådär – eftersom jag på förmiddagen tog ett “pink pill”, som får en att glömma att man har ont…

Så lugnt blev det nu inte, för det var otroligt skönt att springa och jag lät benen plocka iväg i sitt tempo. Och det började ju så bra. Snurrade mig mot Sumpans centrum, kom ut på gränsvägen och via vackra vägen (den heter faktiskt det – och var faktiskt rätt vacker) kom jag till någon typ av sjö. Lötsjön.  Sprang längs med vattnet en bit för att slippa sprinta uppför alltför branta backar, och vände sedan upp på ursviksvägen.

Om ni tittar längst upp på spåret så skulle det vara kul att veta varför jag tycker att norrut är en bra idé vid Ör? Norrut??? Vreten (där jag jobbar) ligger med några graders osäkerhet, 180 grader SÖDERUT!

Efter att på något sätt insett att E18 mot Oslo kanske i alla fall inte var rätt så lyckades jag i alla fall komma på att vända kanske var bra… Men jag ville egentligen hålla österut (Hagaparken hade jag nog i alla fall känt igen till slut…)- och envisades med det ett par gånger innan jag kom på att jag kanske i alla fall ska fråga efter vägen…

Generellt kan man ana att man är en liten, liten bit fel när killen man frågar inte ens känner till stället man frågar efter. Om han dessutom, när man svarar att man inte alls kör bil utan springer, säger “ojdå” när man frågat efter Sundbyberg istället är det inte heller ett tecken på att man har en snabb spurt hem…

Han sa att man skulle förbi en liten sjö som hette Lötsjön (jaså, jaha – var kan den ligga?) och uppför vackra vägen… Men eftersom jag redan kommit upp i 7,5 km så ville jag inte springa tillbaka samma väg. Och det är ju asbra att gena då – med tanke på vilket kanonlokalsinne jag redan visade upp. Vänster? Ja det måste ju vara rätt!

En bit uppför backen på sjövägen (en helt ny sjö!) så hittade jag dysgyrektikerns bästa vän: en busskur! Ja, inte för att man ger upp så lätt – men det finns en grej där som man kan få hjälp av. Sundbybergstanter!

Nu fanns det ingen sådan, men det satt i alla fall en karta på glaset… Jag studerade den ett litet tag och konstaterade att jag nog förmodligen, om jag bara sprang åt rätt håll på vägen, skulle komma fram till Råsunda! Och: därifrån hittar jag tillbaka. Jippi!

Och eftersom jag nu “visste” att jag var på väg hem så drog jag på lite till, med planen att köra en mil – löpskola lite – och sedan jogga sista biten hem.

Och Fan tro’t.

Sista två (efter att ha pausat i busskuren) gick i 4:26-tempo. Uppför. Lite högre puls så klart (164), men långt ifrån max. Jag stannade mest för att inte äventyra skadekänningarna, bara för att det kändes bra.

Totalt 4:39-tempo och 157 i puls. Nästan inga känningar (men med handen på hjärtat var det nog rosa faran som bidrog till det…). Men jäklar i den, vilket skönt pass. Första på länge med riktig löpkänsla! En klockren lättdistans. Så klockren att jag bara väntar in förkylningen nu…