maxochnisse.se

Rubriken är ett litet internskämt mellan mig och ett par kompisar som också håller på världens viktigaste fotbollslag - AIK. Nu är det dessvärre inte världens bästa fotbollslag, rätt sällan ens sveriges bästa fotbollslag… Vi har en “tävling” om vem som snabbast lyckas ge upp säsongen med ett vettigt argument (årets säsong lever fortfarande, även om ingen på allvar tror att de ska vinna…).

Snabbast hittills är två veckor innan premiären -06. Då tippade Ralf Edström AIK som slutsegrare. Han har aldrig tippat rätt, så säsongen tog slut redan där…

Ungefär så snabbt tog mitt lopp slut igår… Eller som jag sa till någon (eller alla?): Det var rätt okej fram till två.
Mil? Kilometer? var motfrågan.
Nope. Klockan två, sedan gick starten.

För låren hade inte vaknat. Inte alls faktiskt. Den feta träningsvärken satt kvar som ett spännband kring musklerna. Det var knappt uthärdligt i 4 km. Sedan var det krig i stort sett oavbrutet resten. 38 km… Tyvärr lyckades jag inte riktigt anamma någon glädje heller. Att själva målsättningen fick revideras gör mig inte så mycket, marathon är en svår konstart och man kan inte pricka rätt jämt. Men smärtan gjorde att det inte var jättekul.

Det tydligaste tecknet att jag inte sprang på allvar var att jag stannade och pussade barnen på Torsgatan – första varvet…

Men ungefär där träffade jag Thai-Thomas, och vi sprang ihop en bra bit – vilket lyfte de kilometrarna. Plus allt superhejande från alla som stod och hojtade. Det värmde! Tack!!

Jag promenerade för övrigt genom vätskekontrollerna och hällde vatten över låren för att försöka få något att hända – till rätt liten nytta… Däremellan sprang jag i ungefär 5:10-tempo, tror jag. Jag hade inget fokus alls på tiden, utan konstaterade istället att det fanns rätt lite värde i att försöka trycka på bara för att tjäna några minuter på sluttiden. Det enda intressanta var att ta sig i mål. Vilket jag gjorde – tvärtom vad alla som såg mig trodde

Nu tror ni att jag är missnöjd – men icke! Jag är otroligt nöjd över att jag sprungit ett maraton med smärta från steg ett. Om jag någonsin hamnar på startlinjen i ett ironman så är det en fantastiskt viktig vetskap att ha: jag klarar det! Och att klara ett maraton är alltid en bedrift, oavsett tid! Det kommer ju dessutom att komma fler lopp. Många fler lopp. Och om 3:47 är en “dålig tid” så kommer jag att vara nöjd med kommande lopp. 3:47 är för övrigt en kanontid – jag hade bara tänkt mig en halvtimme snabbare

Festen sedan blev toppen – även om det var lite snopet att det tog mig så otroligt lång tid att ta mig hem. Trist att inte hinna mer än fyra ord med tröskelkungen, men vi får hoppas på nya chanser! Alla ni andra gjorde ett fantastiskt jobb med de sista grejerna för att då allt på plats – och att Thomas orkade stå och grilla tio kg kött var inget annat än en bedrift!

Efter sex timmars sömn och fem kisspauser under natten så har dagen bjudit på minimaran, bröllopsdagslunch med svärföräldrarna och födelsedagsfika hos S kusin. Och två timmars bilkörning. Lite sliten, så jag återkommer med fler reflektioner och minimaraberättelser senare.

Stort grattis till alla som kom i mål. Ni andra får knyta näven och konstatera: “Nästa år, då jävlar…”