maxochnisse.se

Neeeej! Jag har inte fått barn. Neeeej, jag har inte varit med Karin på jobbet.

Jag har varit på mitt jobb. Mitt alldeles nya jobb. En intensiv dag med mycket nya intryck. Hjärnan var så där lagom mosig som den: a) är efter sommarens ledighet. b) brukar vara första dagen på ett nytt jobb, när jag kom hem.

Efter lite energiintag (är det normalt att kalla middagen för energiintag?) så höll jag på att somna efter att jag hade pratat med mamma i telefon. Istället hoppade jag i kläderna för ett löppass.

Första passet i mörker (om man bortser från midnattsloppet) på evigheter. Det ÄR mysigt att springa i mörker. Under hela sommaren har jag känt att löpglädjen inte riktigt funntis i mina pass. Men idag var det tonvis med löpglädje. Det måste ha funnits en förlösande faktor i denna nyfödda glädje.

Jag tror att min korta sejour som arbetslös/ stressen inför ett nytt jobb, har tagit udden av löpglädjen tidigare. Men idag var den som bortblåst.

Passet blev en 13,9km lång runda i 5:09min/km-fart. Pulsen låg på 162spm i snitt. Benen var riktigt pigga och studsade hela vägen. Jag kände mig alldrig riktigt trött. Och för första gången på länge har jag fått tillbaka tron på att 3:30 kan vara möjligt i Berlin. But we’re not there yet!

Ja, det är ju tre veckor kvar… Tre veckor utan löpning. Och min oro för att inte “orka” runt är påtaglig. Eller, att inte orka i tänkt tempo snarare. Så jag tänkte försöka bena ut begreppen (med hjälp av er) för att svara på frågan: “är det bra att vila i tre veckor?”

Det första man kommer att tänka på är konditionen. Där är jag ganska välförsedd i nuläget – det gör inget om det sjunker litegrann, för jag har goda marginaler både vad gäller syreupptagningsförmåga och mjölksyretålighet. Men hur länge kan man bibehålla konditionen med bara måttligt alternativträning? Upp till fem veckor har jag för mig – vad säger ni?

Däremot är jag allvarligt oroad över mitkondritätheten. Frågan där är: hur långt tillbaka kan jag titta i träningsdagboken? Och hur mycket ger cykelträningen för löpningen?

Nästa steg är muskelstyrkan, den löpspecifika alltså. Samma frågor som ovan – hur långt tillbaka kan jag luta mig mot träningsdagboken? Har det någon avklingande effekt? Och vad ger cyklingen?

Och som tredje del: senor och ligament? Samma frågor som ovan.

Jag vill ju att ni säger “det är lugnt. Den mängdträning du gjorde i mars, april och maj räcker gott och väl för att du ska orka ett helt marathonlopp i rätt fart. Snälla?!

Det här är min berättelse om hur jag sprang en mil för andra gången och hur jag slog mitt personliga rekord.

Jag, och mina kompisar från skolan, hade bildat ett lag för att springa Tjejmilen tillsammans. Eller, nja! Kanske inte tillsammans. Vi hade lite olika ambitionsnivå och startade därför i olika startgrupper. Det var lite tråkigt. Jag hade gärna sprungit tillsammans med någon.

Aldrig trodde väl jag att man skulle känna sig så ensam bland 27000 tjejer. Jag har ju blivit bortskämd med eminent sällskap på Vårruset och Midnattsloppet. På Vårruset av alla goa Linnéatjejer och på Midnattsloppet av min älskling Masse. Men idag var jag alltså mol allena. Nu fattar jag vad Masse menar när han pratar om the loneliness of the long distance runner.

Innan loppet hann jag iallafall prata bort lite nervositet med Karin och Catti med flera. Det var underbart. När alla gått till sina fållor så var det bara Masse och jag kvar på Gärdet. Superskönt att slippa köa till bajamajorna.

Sen var det även min tur att ställa upp på startlinjen. Som första delmål hade jag tre km och sen till fem och har man kommit till hälften så borde man klara av att springa hela om man har lite tur. Jag gick in i väggen vid 2km, det är alltid här som jag slutat springa i hela mitt liv. Men nu har jag lärt mig att gå igenom väggen och dimmorna lättar och det känns som om man dansar fram. Efter väggen började jag springa om andra tjejer. Det är en mäktig känsla att springa om någon. Efter 5km började det gå tungt igen. Den “hemska” backen upp till Rosendals trädgård sprang jag och väntade på. Jag märkte den inte! Plötsligt vände det ner igen. När man kom ner till djurgårdsbrunnskanalen igen så flöt det på förvånansvärt bra.

Vid 8,5km stod Masse och jag fick lite hångel. Därifrån flög jag fram till mål. Jag var tvungen att ropa åt gående att hålla till höger eller börja springa om de ville klara 1:10. För det ville jag. Och det gjorde jag!

1:07:26 lyder mitt nya personliga rekord på. Jag hade tydligen något som heter negativ split. Och det är tydligen positivt. Masse säger att det är något att vara stolt över. Så det är jag!

I mål bjöd Masse på rosa champagne och jag fick en ros runt halsen, som matchade min fina medalj riktigt bra!

Efter lite mingel med teamkompisarna och andra vänner så gick jag och Masse ner mot stan för att träffa en gammal kollega som varit funktionär på loppet. Vi tog en fika i solen på Strandvägen och sen gick vi vidare hemåt. Vi kom till Globen innan Masse började gnälla om ont benen och diverse krämpor. Vekling!

Nu ligger jag i soffan och läser Runners World. Blir lite sugen på Hässelbyloppet. Det ska vara snabbt, har jag hört.

Jag gillar egentligen inte millopp. Det gör ont. Det är jobbigt. Det är slitigt… och någonstans otroligt kul, åtminstone efteråt…

Dagens Satmara var inget undantag, snarare tvärtom. Kroppen kändes tung och trött, förkylningens envetna grepp om mina luftvägar har ännu inte gett med sig och jag var allt annat än tävlingssugen när jag och G begav oss mot Gärdet imorse. Väl på plats infann sig en välbekant nervositet och rastlöshet, vilket mest gjorde mig irriterad eftersom kroppen så klart signalerat att den inte alls var upplagd för tävling. Nervositeten ökade stadigt i takt med att klockan närmade sig start och inte ens världens mest underbara Söderhjältar kunde få mig att känna mig mindre rastlös… fast jag blev åtminstone varm i hjärtat av löparkärlek och fick Tones suveräna mantra med mig. Tack Tone!! Tack även till Görel-älsklingen som gav mig löparrysningar. Starkt kutat, tjejen!

Väl inne i startfållan hade jag i princip ångrat mig, jag ville inte alls springa, jag blev grinig på allt folk som knuffades och trampade på mig och tänkte “ALDRIG MER!”. Två minuter innan start hade jag en puls på närmare 120 spm och ett adrenalinpåslag utan dess like. Och tunnelseende. Jag som inte ens skulle tävla…

Av själva loppet minns jag mest att det var jobbigt trots att  jag fokuserade på att springa på och på att inte känna efter hur trött jag var. Fick kryssa rejält de första kilometrarna, trots att jag startade långt fram i första startgruppen, men efter tre kilometer kunde jag springa obehindrat och fick i princip sololöpa resten av loppet. De första fem kilometrarna kändes bra, men den sjätte kilometern (min långsammaste) kändes evighetslång. Mellan den sjätte och åttonde kilometern pendlade jag mellan hopp och förtvivlan och funderade ungefär varannan minut på att bryta och bara lägga mig ner och låtsas som om jag var en del av naturen. Det var så himla motigt, inte så mycket i musklerna som i flåset… Med två kilometer kvar att springa fylldes jag av viss tillförsikt att kanske orka i mål. Sista kilometern gick på ren envishet, jag var trött, omotiverad och törstig. Fick dock lite extra energi i den sista uppförsbacken när Studentcoach L ropade “Rör på benen, du kan inte springa och blogga NU!” Nej, såklart jag inte kunde… Men jag kunde inte springa så värst mycket fortare heller

Sista biten in bars jag fram av alla härliga löparvänner som peppade och hejade för fullt, men jag mäktade inte med att ta in de sekunder jag tappat tidigare. Kom i mål på 148:e plats på 44:07, förvisso nytt officiellt PB men en ganska medioker tid mot vad jag tror att jag s-k-u-l-l-e kunna göra. Fast vad gör väl det?! Känslan av att gå i mål och känna glädjeendorfinerna rusa genom kroppen, att känna lycka över att ha besegrat löparmonstret och äntligen, ÄNTLIGEN känna att det känns som om kroppen ändå svarar… Det, mina vänner, är den högsta vinsten av dom alla! Jag vill tävla igen, jag vill vara nervös, irriterad, adrenalinstinn, flåstrött… ALLT! Snabbare tider kanske kommer, men utan löparglädjens bränsle är jag ingen löpare. Nu vet jag att jag är det. På riktigt!

(För detaljintresserade blev det två jämna femmor; 22:13 och 21:54 och alltså en liten, men ändå en negativ split )

Okej, en av mina absolut sämsta rubriker. Någonsin! Och DET säger inte lite…

Men jag blir mer än lovligt sugen på en våg, när den automatiskt lagrar värden i datorn med hjälp av ANT+. Tanita BC-1000 heter den, och priset är lååga 280. Dollar…
Det blir ingen våg (om jag inte kan få hustrun att tycka att det är världens allra bästa produkt…)
Men det vore sjukt ballt att automatiskt få indikationer (bättre blir det inte med impedansmätning) på:

Vikt
Vatten
Benmassa
Muskelmassa
Fysisk “rating”
Kroppsfett
Metabolisk ålder
Dagligt kaloriintag

Jag kommer att göra ALLT för att optimera “metabolisk ålder” av helt oklara anledningar

Tror ni att man kan få ett tristyre på köpet?

…och jag har äntligen tagit mig
in i en annan värld.

Varför Jacob Hellman bara gjorde en platta är en gåta, eller egentligen är det inte det – som jag fattat det. Kombinationen av ångest över att inte kunna toppa den förra blandat med en djup scenskräck gjorde att det bara inte gick.

Men i alla fall – i originalet var det två timmar kvar. Den innehåller också textraderna “natten är vacker, och månen är full. Du är som natten och jag är som månen”. Genialt!

Jag är varken eller just nu. Mina ben är allt annat än vackra efter dagens långpass om (lite knappt) tre mil. Första milen i 4:58-tempo med 151 i puls. Skönt som tusan och glasklar “långpassbelastning” konditionsmässigt. Andra milen i 4:58-tempo med 155 i snittpuls. Liten svacka efter 15, men på det stora hela en lika bra fortsättning. Sedan höll benen okej i 6k till. Tempot sjönk till 5:10, pulsen steg till 157. Sista fyra kombinerade broarna hem (västerbron och essingebron denna gång) med rejält stolpiga ben. Dels märks frånvaron av långpass, dels märktes det att jag hade lite för lite vätska och energi med mig (fem perfektaflaskor svag sportdryck förslår inte om man ska hålla tempot). 5:44-tempo, pulsen sjönk till 154. Såg ingen idé i att ligga och slita…

Totalt 29,5k på 2:30. 5:06-tempo och 154 i snittpuls. Kändes som sagt helt okej fram till 22-23 km. Men det är ju tre veckors löpvila nu – så det ska nog gå att få ihop det! För övrigt så är jag jättenöjd med under 3:15 i Berlin. 3:0x vore helt sjukt och sub3 kommer helt enkelt inte att hända!

En rätt kul runda förresten, för er som inte gillar varv- och vändbanor! (Antingen länken ovan till Garmin Connect, eller bilden nedan).

Det är imorgon 3 veckor kvar till Berlin marathon. Jag har inte skött träningen som jag borde ha gjort och mitt mål på 3:30 har för länge sedan reviderats till “ha kul”.  ”Det är inte kattpiss det heller”

Och med tre veckor kvar så finns det en liten liten chans att ta igen förlorad träning. Med några lite längre pass under nästa vecka och eventuellt i början av nästnästa. Sen är det dags att trappa ner och vila sig i form.

Det kan bli bra. Men det stora i nästa vecka blir att jag börjar nytt jobb. I 10 veckor har jag haft skönt och vilat upp mig. Ett sommarlov. Men på måndag morgon börjar jag min tjänst. Det kommer att bra jobbigt i början. Massor med nya saker att lära sig och nya intryck att sortera. Och då ska jag samtidigt köra med hård träning. Kommer det verkligen att fungera?

Kommer jag vara för utmattad för att kunna springa eller kommer löpturerna fungera som en ventil? Jag vet inte?

Imorgon söndag är det dags för Tjejmilen. En av årets stora festligheter. Jag är avundsjuk på alla som får springa. Jag kommer att stå och heja någonstans efter vägen. Troligen på Djurgården utanför Sport support center. Bara för att snabbt kunna ta mig upp till målområdet så jag kan hylla min allldeles egna hjältinna. You’re the best darling!

Okej, Johan bara hånar mig för min vita styrlinda – så jag behöver tydligen bygga om min svindyra cykel. (det har inget att göra med att jag är prylgalen och gillar att frossa i dyra grejer – allt är Johans fel).

Och jag tänkte att det här verkar kul, det måste man ju prova själv att skruva med! Och så börjar jag titta – och får något som varierar mellan ångest och panik! Det är helt omöjligt att fatta… Så därför ska ni hjälpa mig (ni som trodde att det här var en blogg om löpning verkar få tänka om, det är ingen här som springer längre…)

Det optimala för mig är att bygga en helt egen enhet – som man med några enkla handgrepp byter till på en halvtimme eller så…
Det sitter som bekant Ultegra 10-delat idag.

Fel styre, uppenbarligen. Så då behövs det något liknande det här:

Som hittat för sisådär 2730 kr.
Nästa fråga blir då: styrstång? Eller passar den på min? Eller måste man ha ny “bara för att?” Och vilket tempostyra ska man ha?

Och växla är tydligen bra att kunna göra…

Bara 640 kr får väl anses vara ett kap?

Bromsa gör tydligen de flesta med låren. Mot asfalten… Själv föredrar jag de mer konventionella bromshandtagen, om behov uppstår:

295 kr! Att det ens finns så billiga cykelgrejer är väl nästan kriminellt?

Och hur skulle det se ut om man satt alldeles fel till så fina grejer? Självklart måste man ha en 15 cm lång pinne för flera tusen! Det finns för övrigt 85 sadelstolpar på cyclecomponents.com och jag fattar inte ens vilken jag ska ha…

Om jag nu köper alla dessa prisvärda grejer för sisådär 6000 pix, kan jag bara skruva av vajrarna från växlarna/bromsarna och sätta dit de nya grejerna? Eller behövs det något mer? (förutom balanssinne – jag har googlat som fan efter det i storpack, det finns inte!)

För er som undrar varför jag inte köpte en trihoj direkt så är svaret att jag gärna lär mig cykla innan jag lägger halva överkroppen över styret i 60 knyck, utan möjlighet att bromsa…

Är det förresten någon som vill hyra en alldeles bedårande treåring (han blir P3 idag!) för en billig slant. Eller byta mot ovanstående grejer? Ni kan få ha honom tills jag lärt mig hålla balansen och kommit tillbaka från kommande sjukhusbesök efter vådliga vurpor.

En slank han hit! En slank han dit! osv osv osv…

Från att ha varit inne på en Nishiki Finisher så gled jag över till en Cannondale Caad9 och sen när jag väl tänkte till så bidde det en tumme.

Jag kan inte i min nuvarande ekonomiska situation köpa en cykel. Det fungerar inte. Jag har inte de pengarna som krävs. Och för att köpa på avbetalning så måste jag ha ett jobb. Det har jag inte. Förrän på måndag

Vad jag däremot kan göra är att avvakta och spara. Jag MÅSTE inte ha en cykel nu. Jag väntar istället på rätt erbjudande, som kommer när jag har råd.

Fan vad tråkigt det är att vara förnuftig… Man känner sig så präktig. Jag ska banne mig ge mig ut och springa bort den känslan. Löpning dövar all ångest. Och jag ska sätta käppar i hjulet på alla som törs cykla om mig. You want a piece of me?

Det lutar åt den här! Sweet!