Görel: Tjejmilen
Masse | August 30, 2009Det här är min berättelse om hur jag sprang en mil för andra gången och hur jag slog mitt personliga rekord.
Jag, och mina kompisar från skolan, hade bildat ett lag för att springa Tjejmilen tillsammans. Eller, nja! Kanske inte tillsammans. Vi hade lite olika ambitionsnivå och startade därför i olika startgrupper. Det var lite tråkigt. Jag hade gärna sprungit tillsammans med någon.
Aldrig trodde väl jag att man skulle känna sig så ensam bland 27000 tjejer. Jag har ju blivit bortskämd med eminent sällskap på Vårruset och Midnattsloppet. På Vårruset av alla goa Linnéatjejer och på Midnattsloppet av min älskling Masse. Men idag var jag alltså mol allena. Nu fattar jag vad Masse menar när han pratar om the loneliness of the long distance runner.
Innan loppet hann jag iallafall prata bort lite nervositet med Karin och Catti med flera. Det var underbart. När alla gått till sina fållor så var det bara Masse och jag kvar på Gärdet. Superskönt att slippa köa till bajamajorna. 
Sen var det även min tur att ställa upp på startlinjen. Som första delmål hade jag tre km och sen till fem och har man kommit till hälften så borde man klara av att springa hela om man har lite tur. Jag gick in i väggen vid 2km, det är alltid här som jag slutat springa i hela mitt liv. Men nu har jag lärt mig att gå igenom väggen och dimmorna lättar och det känns som om man dansar fram. Efter väggen började jag springa om andra tjejer. Det är en mäktig känsla att springa om någon. Efter 5km började det gå tungt igen. Den “hemska” backen upp till Rosendals trädgård sprang jag och väntade på. Jag märkte den inte! Plötsligt vände det ner igen. När man kom ner till djurgårdsbrunnskanalen igen så flöt det på förvånansvärt bra.
Vid 8,5km stod Masse och jag fick lite hångel. Därifrån flög jag fram till mål. Jag var tvungen att ropa åt gående att hålla till höger eller börja springa om de ville klara 1:10. För det ville jag. Och det gjorde jag!
1:07:26 lyder mitt nya personliga rekord på. Jag hade tydligen något som heter negativ split. Och det är tydligen positivt. Masse säger att det är något att vara stolt över. Så det är jag!
I mål bjöd Masse på rosa champagne och jag fick en ros runt halsen, som matchade min fina medalj riktigt bra!
Efter lite mingel med teamkompisarna och andra vänner så gick jag och Masse ner mot stan för att träffa en gammal kollega som varit funktionär på loppet. Vi tog en fika i solen på Strandvägen och sen gick vi vidare hemåt. Vi kom till Globen innan Masse började gnälla om ont benen och diverse krämpor. Vekling! 
Nu ligger jag i soffan och läser Runners World. Blir lite sugen på Hässelbyloppet. Det ska vara snabbt, har jag hört.
Powered by FireStats
Du är så grym!
Och ja, han är en vekling
En mara i benen… – det var ju flera veckor sedan. Get over it!
Just ja, jag glömde ju:
Man har inte upplevt det “på riktigt” förrän man inte tagit sig genom det själv – utan draghjälp! Även om draghjälpen såklart är bra, så är tillfredsställelsen större utan!
För övrigt sneglar S på broloppet – hon tyckte vi skulle åka ner tillsammans! (Det är dock helgen efter maran, så masse och inte minst jag kommer säkert att gnälla en massa…)
Koolt! Jag tror det är kört för dig Görel, nu är du fast i löparträsket!
Stort grattis Görel!! starkt jobbat! Du får nu anses vara en officiellt invigd löperska och ditt liv kommer aldrig bli sig likt igen. Det kommer bara bli bättre!!
Din framfart är nog (i konkurrens med Karins återfunna löpglädje) det roligaste och mest spännande som händer i löparbloggosfären just nu. Grattis säger jag!
Stor grattiskram!
IF Linnéa ska det ju stå… <3
Härligt!
Stort grattis till första milen och en superbra tid!!
Jojo, nu har jakten börjat…. och aldrig blir det så ljuvt som den första jungfruliga gången. Men bra jobbat, en förbättring med sisådär 4 minuter är inte illa – där är man lite avis…
Nix har en fru: “frunix”, det är jag det!
BRA JOBBAT GÖREL!!!!!
Som N redan komenterat så har jag bestämt att vi ska springa Broloppet ihop 12 juli. Eftersom våra veklingar till män inte orkar springa så fort veckan efter maran så kanske vi vår sällskap också
Tack snälla söta rara alla
Det var verkligen en mäktig upplevelse i söndags. Men jag tror jag måste få smälta den lite… Visst vore det jätteroligt att springa igen. Samtidigt som jag känner att nu har jag ju provat det här… Och jag är så himla glad och nöjd över att i framtiden slippa stå vid sidan av banan och vara avis. Nu kan jag åka med Masse till Berlin och njuta av er framfart där och tänka: Jag är faktiskt också en tjej som kan springa!!! En hel j*kla mil 
Det är inte kattskit det heller 
Vad härligt du skriver!! Starkt med nytt personligt rekord, nu är det bara fortsätta springa lite då och då för att kanske sätta upp ytterligare ett mål.