maxochnisse.se

Fanfar!

På tredje plats kommer: Johan!
Med en gissning som är 1:42 från sin sluttid. Bra kämpat!

På andra plats kommer: Dunceor!
Med en gissning som är 1.48 från sin sluttid. Fler sekunder än Johan men utspritt på längden på loppet närmare procentuellt.

Vinnaren av det mycket prestigefyllda priset “Den virutella brödrosten”, med en tidsskillnad på 62 sekunder………:

N’batha M’bwele

Congrats, dude!

Det här inlägget har ingenting med filmen att göra. Tror bestämt att jag missat att se den filmen. Det måste vi ändra på. Jag får väl “hyra” den.

Nej, det här inlägget handlar om kärleken till, och längtan efter, hösten.

Jag älskar hösten. Och jag har längtat efter den. Nu tror jag banne mig att den äntligen är här.

End of story!

Minnet av Berlin Marathon sitter kvar i kroppen i form av två tappade tånaglar, tre blånaglar och ett skavsår på magen (fråga mig inte hur det gick till, jag fattar fortfarande inte…). I övrigt känns benen snälla, fina och pigga och jag har inte ens lyckats få PMD. Efter tidigare marathonlopp (SM i år borträknat, katastroflopp gills inte!) har jag känt mig trött, sliten och lite ledsen. Nu känner jag mest en konstig blandning av glädje och besvikelse. Jag är jätteglad över att ha en så himla snäll kropp som ställer upp på mina galenskaper, att de löppass jag har haft efter Berlin har känts mycket bra och att jag faktiskt tog mig i mål på överraskande bra tid. Trots det känner jag en viss besvikelse över den uteblivna “kicken” som brukar följas av svackan, PMD:n… Det är ju så det brukar vara, varför blev det inte så nu?

På det hela taget känner jag mest ett “jaha”, ska det vara såhär?! Behöver jag nya utmaningar eller har jag bara varit så blockerad av rädsla för att misslyckas att både kick och svacka har uteblivit? Eller har jag helt enkelt blivit immun mot marathonkicken?!? Jag får väl ge mig till tåls, kanske får jag svaret redan 1 november… Fast ett marathon i New York är liksom inte som ett vanligt marathon. Det är visserligen långt, hårt och jobbigt, men publiken längs banan är helt hysterisk (nu ryser jag igen) och stämningen påminner mer om en rockkonsert än om ett lopp. Och får jag ingen kick av det så lär jag väl aldrig få det igen…

Jaha – ont i hålfoten. Solklart beror det på vaderna!

Ur stora stretchboken: “En spänd eller förkortad [vad]muskel kan ge [...] smärta eller värk i  hålfoten.

Detta är ytterligare ett bevis för att gud är kvinna! För varför säga det man tycker när man kan säga något helt annat…

“Din vad är för kort – så därför gör jag illa din hålfot”.

(Nu tycker jag egentligen inte att det är så att tjejer är obegripliga, men det blev en alltför enkel poäng för att jag skulle kunna låta bli).

Om ni ursäktar ska jag stretcha vaden och kolla på fotbollstabellen resten av kvällen

Många är de misstag som man kan göra inför ett marathon. Dr Owen Anderson har på Active.com skrivit en artikel som tar upp 11 vanliga misstag som man kan göra inför ett lopp. Många är självklara, andra mindre självklara. Det finns säkert fler än dessa 11, men här kommer ett kort referat av artikeln på svenska. Kryddad med mina egna åsikter och erfarenheter. Jag är inte helt säker på att jag håller med om alla 11 punkter, men dessa får Dr. Anderson stå för. Så gnäll inte på mig!

1. Felaktig målsättning

Bara för att du kan springa 10km på 45minuter så betyder inte det att du kan springa en mara på 3:09. Försöker du detta så kanske du klarar dig till halvmara-markeringen. Men troligtvis inte längre. Även om det här verkar fånigt så är det en ytterlighet av ett vanligt fenomen.

Använd gärna McMillan runnings fartkalkylator för att se att 3:30 är ett mer realistiskt mål för en 45 minutersmillöpare.

2. De flesta marathonlöparna misslyckas med att få in långpass i marathonfarten.

Många marathonlöpare springer sina långpass alldeles för långsamt. I Mäster Szalkais 3:30-program så ska långpassen springas i 5:30-fart bara för att sedan springa loppet i 4:55-fart. Det må vara mer skonsamt och bygga lika mycket mitokondrier, men det ger en felaktig växel i löpandet. Att kunna springa ett maraton på 5:30-fart ökar inte sannolikheten att man ska kunna springa det i 5-fart, eller vilken annan fart snabbare än 5:30-fart för den delen

Owen Anderson säger att ”en löpare hoppas att löpargudarna ska strössla ett magiskt pulver över löparen på startlinjen, som får en ny talang att blossa upp”.

Det är bättre att springa ett 30km-pass med halva sträckan i mara-fart för att få känna på farten och se om det är en rimlig målfart.

3. Långpass varje helg

Många resonerar att maraton är ett långt lopp och därför bör långa pass springas en gång i veckan. Problemet med ett långpass är att det görs för långsamt.(se misstag 2) och efter ett långpass så bör kroppen ges tillfälle att vila och då går man miste om följande veckas träning. För när musklerna försöker återhämta sig från söndagens långpass så ger inte intervallpasset på tisdagen eller backpasset på torsdagen den effekt som de borde.

Här i ligger nackdelen med tex Team Stockholm Marathons träningsupplägg. Bättre vore att springa ett långpass varannan eller var tredje vecka. Däremellan kan halvlånga pass läggas in. Mäster Szalkais 25km och 8km-pass kan bytas ut mot färre långpass och tex 15km-pass.

4. Felaktig konsumtion av sportdryck under loppet

Man ska inte spara drickandet av sportdryck till slutet av loppet när man börjar känna sig trött. Vid den punkten har sportdrycken liten effekt på orken. För sportdrycken måsten passera magen ner i tarmarna, passera tarmväggarna och ut i blodet som för ut energin i musklerna. Det tar tid. Troligtvis hinner du i mål innan kolhydraterna kickar in. I så fall påverkas bara återhämtningen av sportdrycken du dricker.

Den viktigaste intaget av sportdryck är 10 minuter före start, då 3dl sportdryck ska drickas. Sedan ska 1,5-2dl drickas var tredje kilometer.

5. Blanda inte på löparbanan heller.

Precis som på krogen så ska man passa sig för att blanda olika drycker under ett marathon. Om du dricker en mugg vatten och en mugg sportdryck vid varje vätskestation så kommer sportdrycken bli så utspädd att dess effekt försvinner.

Du bör alltså dricka uteslutande sportdryck under ett lopp. Det ger bättre skydd mot uttorkning som vatten.

Den andra extremen är att bara dricka sportdryck OCH gelé ger att man får en sirap i magen som kan ge behov för en nödlandning.

6. Standardisera dina före-lopps-måltider

På tävlingsdagen och dagarna innan så ska du inte prova någon exotisk maträtt. Ät varken Chicken szechuan, Vitaminbrus eller mexikansk böngryta, om du inte är van vid det.

Frukosten innan loppet ska vara standardiserad. Fil och müsli är min frukost. Havregrynsgröt kan fungera. Och se till att ät på lika lång tid före varje lopp och gärna även långpassen. Är frukosten 3 timmar innan start så bör du vänja magen vid det.

7. Pröva inget nytt

Oavsett om det är frukosten eller nya strumpor så bör man alltid ha provat det innan. Köp inget nytt anti-kramp-piller på löparmässan och spring hellre i gamla insprungna skor än de nyinköpta. För om man köpt ett par strumpor som efter någon mil börjar skava lite så är det lätt att börja fokusera på det resterande sträcka och det tar bort fokusen från loppet.

8. Marathonlöpare trappar inte ner i tid före ett lopp

Det tar ungefär fyra veckor att återhämta sig från ett 30km-pass. Det innebär att inget pass ska vara längre än 30km inom sista månaden före ett lopp. Börja gradvis trappa ner fyra veckor innan loppet och inte de sista tio dagarna som många gör.

9. För många fokuserar på kvantitet före kvalitet.

Kom igen! Det är ett marathon som ska springas och korsandet av centralasiatiska landmassan som ska genomföras. Det är 42km som ska springas så fort som möjligt.

En 50km-vecka kan vara mycket bättre än en 100km-vecka inför ett marathon. För det är inte antalet km som avverkas som räknas utan hur man springer dem. Du kan springa tio pass på en vecka om en mil utan att det egentligen tillför speciellt mycket. Bättre är att låta varje kilometer räknas.

10. För många marathonlöpare glömmer att fitness är den ultimata förutsägelsen på marathonsuccé.

Om din VO₂max, laktattröskel, löpekonomi, löpstyrka, kraft och förberedelser är gjorde så kommer du att göra ditt bästa möjliga lopp. Om du inte arbetar på alla de här variablerna så kommer du inte att få ett bra lopp. Att förbereda sig för ett marathon handlar bara om att optimera dessa variabler. Det handlar inte om att nöta asfalt och hoppas på det bästa.

11. Några tror att gå under ett lopp kommer att förbättra deras tider.

Det är bara i Abborrbacken som det är tillåtet att gå. Och kanske för att dricka en mugg full med sportdryck. Annars ska man springa. För det går så pass mycket snabbare att springa att det alltid lönar sig. Om du behöver vila? Spring långsammare ett tag.

Ni kan fundera lite över rubriken, medan jag redogör för ett knasigt lopp.

Lustigt nog ordentligt taggad, men ändå underligt nog ofokuserad dök jag upp på lidandets ö med en nummerlapp som startade på 2 omsorgsfullt fastnålad på bröstet. Huvudsyftet med tvåan var att störa Johan tillräckligt mycket i uppladdningen för att ha en chans. Lyckades på ett sätt – han snubblade ju faktiskt två gånger – men ändå inte: helt planenligt persade han och gjorde processen kort med mig.

Men det störde inte mig att se hans rygg långsamt segla iväg under de första två-tre kilometrarna. Tvärtom njöt jag i fulla drag av att få springa, av att jag kunde springa, och av att det gick så vansinnigt lätt att springa. Jag gled (tyckte jag) i ett behagligt tempo omkring 5:10-5:15. Men med vanisnnigt hög puls omkring 170. Det stämde inte alls med känslan och var säkerligen ett tecken på något bristfällig återhämtning sedan i söndags. Att ni inte sa det innan?! I så fall hade jag ju naturligtvis inte sprungit, det verkar ju helt vansinnigt att springa 30k i terräng om man inte återhämtat sig sedan maran sex dagar innan?

Nåväl, tecken nummer två på att ett marathon satt i benen dök snart upp. Det stavas nerförsbacke… I nerförsbackar används framsidan av låren och det är inte alldeles ovanligt att man sliter på dem i platta, tyska asfaltslopp heller. På fullt allvar var det skönare att springa uppför, en känsla jag nog knappast delar med så många i det loppet “ja!, en uppförsbacke” hörs rätt sällan på det hela taget. Jag blev omsprungen nerför, och det händer sannerligen inte ofta.

Benen gjorde sig som sagt påminda efter 4-5k, och jag började befara att det skulle bli en lång eftermiddag… Men ner mot kyrkviken och efter glada tillrop av Catti, Masse och Rubin så kändes det bättre och det hela rullade på fram till 14 utan större problem (Första milen på 52 ungefär). Där dök första kvadratroten upp och klippte till mig rakt över tårna på vänsterfoten. Jag var duktigt nära att golva, men eftersom jag (till skillnad från andra) har både balans och benstyrka så räddade jag situationen. Men så kan jag bära matkassar utan att få ryggskott också…

Men skönt är det inte – och det sliter i musklerna. Men jag skakade av mig det och pinnade vidare. Fram i mörka skogen bestämde jag mig för att ta det lugnt och när jag passerade grönsta, med nya glada tillrop och en högst uppskattad medjogg av Masse så började benen bli ordentligt trötta. (Andra milen på 58 vittnar om det). Och, fan tro’t, så bestämde jag mig för att bara ta det lugnt och njuta av sista milen, för en gångs skull. Så jag promenerade uppför grönstabacken, snackade med en kille under några kilometer, knallade lite till i någon backe, tog en kaffe och en bulle vid 24, gick uppför i princip hela aborren och golfbanebacken (som heter Karins backe?!).

Sedan kom andra kvadratroten och sopade till högerfoten denna gång. Kanske samma rot som attackerade Johan, som fått smaken på Linnéablod? Nu fick inte den heller mig i däck, men det är inte kul efter sisdår 26-27 km att slå undan foten och fara framåt tio-femton steg innan man återfått balansen. Om ni nu trodde det…

Sedan satte jag lite fart sista två, efter att ha återhämtat mig från krocken med roten, och småjoggade in precis under 2:50 – med ett leende på läpparna och en sista mil på strax över timmen.

Je ne regrette rien! Men för att ge Ingmarie lite, lite rätt – och för att återkoppla till rubriken så gör det ont i fotvalvet på höger fot. Jag vet inte om det är någon typ av plantagefascist eller om det är någon annan typ av lättare överansträngning, men det är några dagars vila så är det borta skulle jag tro. Jag har för mig att jag haft det förut.

Just ja, det vågade jag inte berätta förut: jag sprang också i helt nya skor. Ny modell också
Så, det är fritt fram för tillmälen nu – jag förtjänar inte bättre…

Det var ett kaos och blodbad utan dess like på Lidandets ö i helgen. Mycket blod, svett och tårar. Smärtan låg tungt över Grönsta gärde denna brittsommardag i september.

Krigsskador visades upp och historier delades i skyttegraven. Kapten Alm, radiooperatör Svidén, Främlingslegionärerna Ninni och N’batha samspråkar under vapenvilan. Ett tungt allvar vilade på krigshjältarnas fårade anleten. Det var hög tid för permission. Höger vänster om, marsch! Dismissed!

Fantastisk skön känsla att återigen knyta på mig löparskorna och ge mig ut på den första löpturen sedan Berlin. Betydligt kortare än de 30km som Lidingöloppet omfattar.

Det blidde 8km löpning på egen hand och sedan 3km med Görel-älsklingen som nedvarvning. De första fem kilometrarna höll jag maratempo och det kändes bra i nästan hela kroppen. Det var mest fötterna som protesterade. Jag har de senaste dagarna haft lite ont under hälen. Lite hälsporrekänning. Eller som Adrian-11 sa, “jag har sån där fotlax” Efter lite efterforskning konstaterade jag att det var hälsporre som han menade. Hans reaktion var “jag visste att det hade något med fisk att göra”. Störtskön logik!

Efter passet hämtade jag upp Görel-älsklingen och vi gav oss ut på en trekilometersrunda. Jag introducerade fartleken för henne och vi sprang ömsom snabbt och ömsom långsamt mellan lyktstolparna. Med lite snabbhetsträning så är hon snart sub60 på milen. Men säg inte det till henne, för då får hon ångest.

Under den kommande veckan blir det några lugnare pass och med gradvis ökning av fart och längd. Det blir en fantastisk oktober i år. Med kulmen på Åland. Det är en god känsla i magen när jag tänker på det loppet. Det bådar gott. I’m looking forward to it.

Grattis till alla kämpinsatser för Lidingöloppet är ett j-vla lopp!

Grattis N’bataha, så bra, så nära silvermedalj, så lätt det blir nästa gång! Visst var det en metabolisk kvart. Drygt. Dessutom vinnare av virtuell brödrost??
Vet inte om ett grattis är på plats till Ninni, jag brukar klaga på kramp, men att justeras så att man inte kan springa när du är så nära målgång måste vara oerhört bittert.
Grattis till Nix som vågade trotsa Ingmarie, men som i alla fall vägrade lämna komfortzonen när han sprang!
Grattis till Jumper för väl genomfört lopp! Vi var många som saknade de jumperska hejaropen (även om man nu oftast får påkalla uppmärksamheten själv!   )
Sist men inte minst ett stort tack till alla påhejare i form av Linnéaner, kollegor och sist men inte minst Masse – the man, som ingjöt nytt mod i ens trötta kropp utmed banan och dessutom langade Snickers med bravur! (Tack för att du inte stod i Grönsta-backen!)

Härligt väder annars. Lagom varmt i skogen och på öppna områden fläktade det rätt bra. Trångt! Är nog den övergripande minnesbilden. Det verkar som om det tryckt in alldeles för många i varje startgrupp (typ direktanmälda oduglingar och annat löst folk!) Fram till Fågelöudde var det det tempo som omgivningen påbjöd. Vid 18 km stöp jag i backen för första gången och skrapade upp handen, knät, axeln och armbågen.  Lite lustigt vad som först dyker upp i huvudet i ett fall som åtminstone teoretiskt skulle kunna orsaka en del skada –  eftersom jag sprang med gelpåsar i handen och tappade dem i fallet, var min enda tanke att inte bli av med dem! -Gick det bra!? Ropade folk omkring mig.  – Ja, jag hittade båda två, svarade jag.

Det blödde rätt ordentligt från handen och jag blev lite orolig att jag skulle behöva stanna till för att plåstra om mitt ”köttsår”, men det torkade upp efter någon km. Ytterligare någon km senare stod Masse vid Grönsta och jag fick en Snickers som tröst. Sista milen kändes helt ok för omväxlings skull. Jag sprang om folk, s-p-r-a-n-g  o-m.  Abborren är inte mycket att orda om, jag gick som jag alltid gjort. Efter backen såg jag på klockan att 2.30 inte var möjligt men däremot borde min gissning på 2.33 vara inom räckhåll. En rot ville något annat. Jag stöp för andra gången (PB!) och krampen som hittills inte visat sitt fula tryne, tog omedelbart chansen och klippte båda vaderna. Rejält. Jag blev sittandes på marken med tårna pekandes rakt fram och kom  inte ur fläcken. Efter ett tag släppte det något och jag försökte ställa mig upp. Liiite för tidigt, tyckte krampen som uppenbarligen njöt av att plåga mig när den väl fått fäste.  –Jag kommer inte upp! Ropade jag förtvivlat till de som sprang förbi, men efter 26 km ska man nog inte räkna med att någon vare sig förstår eller ännu mindre är i stånd att hjälpa någon upp i spåret. Till slut kom jag upp på fötter och kunde börja springa riktigt hyggligt resten av vägen. Hade inte roten varit där hade jag kanske kunnat få uppleva ett Lidingölopp utan kramp. Kanske var jag bättre tränad, kanske mina magnesium/mineral cocktails dagarna före loppet gjort sitt eller var det helt enkelt min” krigs-tejpning” på vaderna med K-active tejp som gjorde det?

2.34.56 blev det till slut med någorlunda jämna (omräknade) 5 km-splitar: 26:05, 24:06, 24:32, 27:08 (första fallet), 25:39, 27:26 (andra fallet). Mitt nionde Lidingölopp. Mitt nionde lopp med kramp.  Nästa år blir det 10-års jublieum. Då jäklar. Jo just det, det blev PB på sista milen med 5:21!

Idag var det premiär för mig. Det var första gången som jag var publik på ett lopp som jag kunde springa. (Vårrus och tjejmilar gills alltså inte)

Man får se många löpare som springer förbi och hinner tänka många löparrelaterade tankar. Här kommer några av de tankar och reflektioner som fastnat tillräckligt länge för att jag ska komma ihåg dem så här länge.

• Många, många, löpare i “eliten” springer jä*ligt fult. Man undrar lite hur i helsicke de kunde bli så bra när de springer så fult.
• Orienterare HAR konstiga och fula kläder.
• Vad många det var som sprang blodiga. Det var knän, pannor, axlar, bröstvårtor och till sist Johans hand.
• Spännande att se hur många som var riktigt fräscha på upploppet. De måste ju missbedömt sin kapacitet grymt mycket.
• Spännande att se hur många som var riktigt trötta på upploppet. De måste ju missbedömt sin kapacitet grymt mycket.
• Varför serveras det alltid bullar till löparna? Det är ju skitäckligt.

Nu kommer jag inte ihåg mer. Eller jo! Jag imponerades sjukt mycket av alla löparkompisar. Och att jag hade mycket mycket gärna sprungit jag också. Det var jättejobbigt att inte få springa. It was a torture.