maxochnisse.se

Personligt rekord med 8 sekunder. Jag knapar in på Haile, sekund för sekund. Snart är jag ikapp.

I fredags morse hämtade jag och Görel-älsklingen upp Nix och FruNix (aka S) för transport ut till Arlanda. Incheckning och frukost på flygplatsen innan flyget tog oss ner. Det gick sjukt snabbt att flyga till Berlin. Jag var övertygad om att vi gick ner i Göteborg för mellanlandning. Men det var Tegel-flygplatsen som tog emot oss.

Inne på hotellet var vi strax efter kl 8, vilket medförde att våra rum självklart inte var klara än. In med bagaget i ett bagagerum och ut på stan. Vi ämnade att ta oss tillbaka till rummet vid 10-11-tiden för att sova en stund. Men det visade sig att det blev lite senare än så.

Promenader och en fika och en lunch, innan vi kom ner till Tempelhof för att besöka löparmässan. En gigantisk mässa. Med mycket folk. Görel-älsklingen passade på att köpa nya svarta fina löparskor. Nix tog en massage medan vi andra låg på plattan utanför hangarerna och väntade/vilade.

Tunnelbanan tog oss hemåt igen och vi åt en trevlig middag på Kurfürstendamm innan vi kom till hotellet i 10-11-tiden för att sova. 12timmar efter planerna.

Lördagsmorgonen gick jag och Görel-älsklingen upp för att åka ut till Schloss Charlottenburg för att springa frukostjoggen med Karin och G. Riktigt trevligt och roligt. Och känslan när man sprang in i Marathonporten på Olympiastadion var magnifik.

Hem snabbt efter joggen för att duscha och ut på stan igen med Nix och FruNix. Planen var att ta en sightseeing med en buss, men vi hade inte riktigt tänkt på att inlinesloppet gick på lördagseftermiddagen och alla turer var inställda. Istället tog vi en reguljärbuss och en promenad. På kvällen tog vi oss ut till de övriga Linnéanerna för en gemensam middag på ett ganska populärt pastaställe. Mysigt och välbefolkat men med en nonchalant servitris.

Hemma på rummet på kvällen var det packning av klädespåsen och laddande. I säng och en god natts sömn innan klockan ringde för att gå upp. Frukosten inmundigades kl6 och efter en stund på rummet så tog jag och Nix oss in till startområdet. Det blev lite tajt med tid, till slut. Mest på grund av att s-bahn-stationen var avstängd och vi fick snabbt ta oss in med annan linje. In med kläderna i inlämningen ett lycka till till Nix och sedan iväg till starten.

När startskottet gick så var jag utanför kravallstaketen men det spelade inte så stor roll för jag kom snabbt över och kunde springa iväg.

Planen var att gå ut i 5-fart, hålla det så länge som möjligt. Och det fungerade ganska bra men några sekunder över per kilometer var resultatet. Första milen gick på 52:00. Andra milen på 52:02. Tredje på 54:41. Fjärde milen på 58:05 och de sista tvåkommatvå på 13:25. Jag tog rejält slut efter 36km. När jag sprang genom Brandenburger Tor så blev jag tvungen att öka för att ta mitt personliga rekord. Det gjorde ont och den euforiska känsla som en målgång brukar innebära uteblev. Den kom istället i målet när jag sett att jag klarade nytt rekord och fick den solvarma medaljen i handen.

Längs med banan var åskådarleden breda hela vägen. Görel-älsklingen och FruNix stod och hejade vid 22 och 37km. Bara några hundra meter före varje gång stod ickelöpande Linnéaner och hejade. Tack för det moraliska stödet!!! Det piggade upp rejält!

Inne på området blev det en del skitsnack med andra Linnéaner och en massdusch i ett tält innan vi linkade iväg ut för att träffa våra kära respektiven. Resan hem till hotellet blev en nästan lika lång pärs som loppet. Vi var inte ensamma om att vilja åka tunnelbana. Tillslut kom vi fram och kunde lassa in en stor portion rumpstek med pommes.

Flyget hem gick lika snabbt som ner och en trött marathonlöpare lade huvudet på kudden vid midnatt, med medaljen i handen. Drömmarna handlade om löpning, konstigt nog. Nästa år är vi där igen. Det går inte att missa. Auf wiedersehen, Deutschland!