maxochnisse.se

Jag har sprungit mitt första riktiga marathon! I söndags fick jag erfara marathonslit av högsta kaliber och det var minst sagt en annorlunda upplevelse…

Det började iallafall lovande, jag och underbare G tog U-bahn till Potsdamer Platz och följde strömmen av marathonlöpare mot Tiergarten och starten. Vi såg solen gå upp över ett sömningt Berlin och det kändes som om det skulle bli en bra söndag. Att det skulle bli en varm dag rådde det väl ingen tvivel om, men att det skulle bli så varmt som det blev hade jag inte med i beräkningarna… Efter lite kringvirrande och ett antal kisspauser blev det puss-och-lycka-till-nu-kör-vi och sedan gick vi till varsin startfålla. Från den stunden var det jag mot 42195 m som gällde…

Av minutrarna före start minns jag inte mycket, jag var så nervös och fokuserad att jag knappt hörde när tonerna till ”Chariots of fire” strömmade ur högtalarna, när de hälsade Haille Gebrselassie välkommen eller när de sa att det var en minut kvar till start. När speakern började räkna ner från 10 vaknade jag upp ur min bubbla och hann väcka Garmin-klockan precis i tid för startskottet.

PANG! och iväg… Jag hann faktiskt aldrig tänka eller känna efter innan jag rullade iväg, jag bara sprang och följde med strömmen. Vid Siegersäule stod mamman och  kusin-J-fru B och agerade hejarklack, härligt! Jag hade inga problem att hitta min egen rytm, det var gott om plats och kroppen fick bestämma tempo (med förbehållningen att jag bestämt mig för att absolut inte springa snabbare än 4:45/km första halvmaran). Efter ett par kilometer fick jag sällskap av Anders från IF Linnéa och vi höll jämna steg till 8 km ungefär.

Den första milen blev det mycket hejande och peppande från andra svenskar, både kända och okända. Dessutom for en italienare förbi mig och skrek “Heja Pippi”… Well, får man inte vara Lilla My så kan väl Pippi Långstrump duga fint då Hur som helst, den första milen kändes kanonbra men vid 11 km kom det plötsligt en svacka. Oroväckande tidigt. Mutade mig själv med gel och tänkte positiva tankar och rullade vidare. Det höll till 16 km när nästa dipp kom… Då blev jag arg och tänkte på kollapsen i Stockholm, som ju kom efter dryga 16 km löpning och tänkte att jag åtminstone skulle avverka 17 km för att slå nytt årsbästa i “längst löpta sträcka på ett DNF-marathon” innan jag gav upp Den tanken höll mig tävlingssugen länge!

Vid 21 km kändes kroppen lätt och pigg och jag konstaterade att OM jag orkade hålla tempot så skulle jag slå till med 3:24 ungefär, en riktigt bra tid. Jag fick dessutom rejält med energi av hejarklacken bestående av Görel-älsklingen och Fru Nix och trodde jag skulle orka hur långt som helst på den kicken… Men… knappt var tanken tänkt innan det tog stopp på riktigt. Jag kan inte förklara vad som hände, men helt plötsligt blev jag liksom bara trött och seg och marathonpsyket havererade totalt. När jag kommit 24 km var jag, på fullt allvar, redo att ge upp. Jag ville inte springa längre och kände att det som hände i Stockholm var ett tecken till mig att sluta springa. Jag minns så himla tydligt hur jag tänkte “det är bara att du lägger ner, Karin. Du KAN inte springa marathon, du är inte bra på det och du tycker inte om det. Skit i det, kliv av nu”. Varför jag ändå fortsatte springa och piska mig framåt har jag ingen aning om, förmodligen tyckte jag väl att det verkade för jobbigt att kliva av och be om skjuts tillbaka till Tiergarten

Efter 25 km orkade jag inte hålla farten alls längre, jag började gå kortare sträckor och hällde vatten över mig så fort jag kunde. Jag gav upp alla tidsmål och fokuserade bara på att komma ytterligare en kilometer framåt. Publiken var dock helt fantastisk, liksom medlöparna, som peppade och hejade så fort jag började gå. Någonstans efter 30 km-passeringen blev jag påhejad av Startnummer X, som jag först inte ens kände igen. Blev oroad över min egen förvirring och funderade ett tag på om jag hade solsting, men beslöt mig för att jag bara var trött… Bestämde mig iallafall där och då för att hålla mig springandes in i mål, om jag så skulle hålla 6:30-fart. Det var hög tid att ro hem den elfte målgången, no matter what!

Att äntligen få påbörja den sista milen kändes som en seger, även om det var 10 långa  kilometrar kvar. Jag bröt ner milen i tusingar och försökte tänka bort tröttheten. Kikade till på klockan när jag passerade 34 km och konstaterade att underbare G förmodligen var i mål medan jag hade 8 km kvar att roa mig med… En bitterljuv tanke!

Vid 35 km infann sig hoppet om att kanske lyckas krypa i mål inom en inte alltför avlägsen framtid, men tanken förångades snabbt i värmen… Med dryga 6 km kvar passerade jag Kattis och Evelina och världens snyggaste IF Linnéa-flagga och fick rysningar av lycka och stolthet. MIN klubb, MINA supportrar. Mäktigt!! En kilometer senare stod dessutom familjeklacken och hejade igen och det kändes positivt för första gången på länge. Men, säg den lycka som varar för evigt… När jag passerade 39-kilometersskylten var jag redo att lägga mig ner och sova, eller åtminstone bara gå in i mål men jag höll mig springandes (nåja, joggandes/stapplandes/vinglandes) framåt och tog sikte på en IF Linnéa-tröja längre fram. Det var Anders som också hade det slitigt, vi passerade 40-km-mattan tillsammans och sa “nu tar vi det ihop”. Jag hade dock lite, lite mer krafter kvar och wobblade i sakta mak framåt mot målet.

Och plötsligt, där stod Brandenburger Tor i all sin prakt! Jag svängde in på Under den Linden med publikens jubel i ryggen, sköt upp solglasögonen och försökte ta in det mäktiga i upploppet. Jag var trött, tröttare än jag någonsin varit under ett marathonlopp, men nu var det jag mot sista kilometern som gällde och ingenting annat! Det enda jag minns var att jag tänkte “spring nu, för i helvete” och när jag såg målfållan undrade jag om det var en hägring eller inte. Det har aldrig, aldrig, ALDRIG varit så skönt att få stövla i mål som det var då. Att få stoppa klockan, sträcka upp armarna över huvudet och skrika rakt ut av lycka över att ha besegrat marathonspöket, tröttheten och rädslan var bland det bästa jag varit med om! Det gjorde det värt att slita hårt i 19 km, det är värt den smärta jag fortfarande har i benen och det gör det värt att göra om det. IGEN! Att dessutom få pussar och kramar av underbare G efter målgång gjorde inte saken sämre

Tiden då? Jovars, 3:30:50 med en fet positiv split och ganska ojämna kilometerpasseringar. Helt olikt mig, men jag är så himla nöjd med insatsen. Jag gjorde ett “skitlopp”, ett slitlopp, en helvetisk resa och ÄNDÅ landade jag på en tid bara 10 min sämre än mitt pers. Jag är nog starkare än jag själv har trott… En 314:e plats i damklassen och 69:e i åldersklassen gör inte det hela sämre direkt

(och för de som är intresserade dundrade underbare G in på 2:45:14. Dessutom sprang ju snabbfarsan på 3:46:32 och kusin-J på 3:42:05. Ergo; jag vann familjekampen!)

Nu väntar New York Marathon om fem veckor… Det ska faktiskt bli riktigt, riktigt roligt och jag längtar redan trots att benen värker. Ska ni med?