Nix: men vad hände nu då?
Nix | September 23, 2009Maratonlopp. De brukar suga det bästa ur mig… Dagar blir till veckor utan löpning efteråt, då kroppen mer påminner om en uttänjd gummisnodd än den starka fjäder den brukar vara (nåja, sluta skratta nu. Den kanske mer är som en våt bit garn än den uttänjda gummisnodd den brukar vara – paja inte min story här).
Men den här gången är det helt annorlunda. Träningsvärken är borta, jag har inga allvarliga smärtor (utom på ovansidan av vänster fot efter chipet…) och det känns på allvar som att det skulle funka att springa igen! Frågan är varför – och den ställer jag till er!
Hur kommer det sig att jag bara några dagar efter maran redan är “på benen”?
Powered by FireStats
Svaret stavas R-U-T-I-N (fast utan bindesträcken då’rå)
Dina ben har helt enkelt vant sig att den ska springa marathon. Efter 5 lopp så har den äntligen fattat.
Antagligen en kombination av att du var bättre grundtränad, låg på en mindre % av max kapacitet under loppet (dvs inte slet lika mycket) samt att kroppen var mer utvilad innan loppet. Nåt sånt gissar jag på.
Eller är det ren tur.
Bättre tränad än förra gången
Bättre träningsupplägg
Mera rutin
Kanske dags att utforska Ultra istället för sprint distansen Maraton:=)
/S
Håller med om allt ovanstående (med undantag för att träningsupplägget, rutinen eller att du var mer utvilad innan skulle påverka så himla mycket!
) Även om du känner dig ok är kanske kroppen inte helt återställd. Därvidlag talar jag av egen erfarenhet efter IM. Så tok-kör inte!
Det är för mycket Lilla huset och för lite DrHouse här nu!
Jag är alldeles för gammal för att veta något. Däremot undrar jag hur du kunnat få ont av ett litet chip (Som många redan påpekat tjugo gånger för dig, ska det fästas utanpå och inte inuti skon).
Ja, och inte alls så långt ner i snörningen som du hade, utan lite längre upp på vristen. Told you so!
Mäh! Jag gick ju efter bilden. Tyskjv..
För övrigt: tre halvsnälla kommentarer i rad var tydligen mer än vad jag förtjänade…
Johan: jag tror fortfarande på den sjunkande metaboliska åldern och min lyckade karriär som triathlet – som vi redan varit inne på mailledes! Du tror uppenbarligen på tur…
Jag funderar på att slå Johan på lördag – vad säger ni om det
Man får inte slå äldre!!
Du har lägre metabolisk ålder…
Men vilken bra idé att förstöra en perfekt återhämtning med att ta ut sig i skogen på Lidingö. Du blir säkert vass på Åland då!
Ja, precis! Men det är det värt
You got to sort out your priorities!
Bråk pjuklarver emellan lägger jag mig inte i, men jag undrar fortfarande hur det är möjligt att få skavsår av ett chip som sitter UTANPÅ skon (antingen det sitter uppåt vristen eller neråt tån). Såg chippet inte ut som i Stockholm?
Det var så att den unge Nix hade satt chippet för långt ner, i höjd med tåleden, och det spände mot tån vid varje steg. Jag misstänker att det blev lite kinesisk vattentortyr av det. Ett steg gör inte så ont. Men efter 20 000-30 000 steg började det kännas lite.
Staffan; ultra kommer
Men jag tänker blanda in cyklar och våtdräkter…
Masse och Jumper: Är man dum i huvudet ska man ha ett helvete. Jag tror att Bostonskorna “drogs åt” lite för tight runt foten på mig också – vilket ökade trycket… Ja, det kvalar in som “tönigaste sportskadorna genom tiderna”.
Skillnaden från Stockholm är för övrigt att man drog fast chipet med skosnörena och inte med de fiffiga plastade klisterremsorna som man får på SM.
Jag tror nog att lite stilla skogslöpning i hög och klar luft är rätt behandling efter helgens bravader. Så länge tempot är lagom, blir det nog bra.
Hejaklacken är inplanerad vid Killing Hill, ungefär 4k efter start, det är ju där man behöver få igång adrenalinet…
Att kroppen känns bra borde ju ha att göra med att den aeroba uppladdningen varit tillräcklig, men om man läser dina inlägg fås en motsatt bild. Kroppen kanske laddar för en fet-DOMS inför andra passagen av Grisryggen?
Direkt troligt! Skönt med lite nervkollapser med milen kvar… Bättre än efter 4k dock…
Med en jumpers envishet hänger jag fast vid frågan om det märkliga Berlinerchippet. Måste man alltså snöra upp skon för att sätta fast den lilla plastbiten? Det loppet tänker jag aldrig springa i så fall.
(Hur är Ålandschippet utformat? Eller är det ett sånt där charmigt lopp, med manuell tidtagning?)
Jepp, om man inte har egna finurliga lösningar så får man snöra upp.
Åland är manuell tidtagning. Startskott – nummerlappskoll vid vändningen – målgång på klocka. Klassiskt och vackert.
Efter att ha funderat hela natten undrar jag: Hur gjorde de 738 löpare som sprang i snörfria skor. Klämde de fast chippet under kardborrebandet? De 184 löpare som under Stockholm Marathon sprang med sådana skor, satte troligen pappersremsan runt kardborrebandet, vilket borde ha fungerat trots att chippets känsliga spröt då pekade i öst-västlig riktning i stället för nord-sydlig.