maxochnisse.se

Fantastisk skön känsla att återigen knyta på mig löparskorna och ge mig ut på den första löpturen sedan Berlin. Betydligt kortare än de 30km som Lidingöloppet omfattar.

Det blidde 8km löpning på egen hand och sedan 3km med Görel-älsklingen som nedvarvning. De första fem kilometrarna höll jag maratempo och det kändes bra i nästan hela kroppen. Det var mest fötterna som protesterade. Jag har de senaste dagarna haft lite ont under hälen. Lite hälsporrekänning. Eller som Adrian-11 sa, “jag har sån där fotlax” Efter lite efterforskning konstaterade jag att det var hälsporre som han menade. Hans reaktion var “jag visste att det hade något med fisk att göra”. Störtskön logik!

Efter passet hämtade jag upp Görel-älsklingen och vi gav oss ut på en trekilometersrunda. Jag introducerade fartleken för henne och vi sprang ömsom snabbt och ömsom långsamt mellan lyktstolparna. Med lite snabbhetsträning så är hon snart sub60 på milen. Men säg inte det till henne, för då får hon ångest.

Under den kommande veckan blir det några lugnare pass och med gradvis ökning av fart och längd. Det blir en fantastisk oktober i år. Med kulmen på Åland. Det är en god känsla i magen när jag tänker på det loppet. Det bådar gott. I’m looking forward to it.