maxochnisse.se

Grattis till alla kämpinsatser för Lidingöloppet är ett j-vla lopp!

Grattis N’bataha, så bra, så nära silvermedalj, så lätt det blir nästa gång! Visst var det en metabolisk kvart. Drygt. Dessutom vinnare av virtuell brödrost??
Vet inte om ett grattis är på plats till Ninni, jag brukar klaga på kramp, men att justeras så att man inte kan springa när du är så nära målgång måste vara oerhört bittert.
Grattis till Nix som vågade trotsa Ingmarie, men som i alla fall vägrade lämna komfortzonen när han sprang!
Grattis till Jumper för väl genomfört lopp! Vi var många som saknade de jumperska hejaropen (även om man nu oftast får påkalla uppmärksamheten själv!   )
Sist men inte minst ett stort tack till alla påhejare i form av Linnéaner, kollegor och sist men inte minst Masse – the man, som ingjöt nytt mod i ens trötta kropp utmed banan och dessutom langade Snickers med bravur! (Tack för att du inte stod i Grönsta-backen!)

Härligt väder annars. Lagom varmt i skogen och på öppna områden fläktade det rätt bra. Trångt! Är nog den övergripande minnesbilden. Det verkar som om det tryckt in alldeles för många i varje startgrupp (typ direktanmälda oduglingar och annat löst folk!) Fram till Fågelöudde var det det tempo som omgivningen påbjöd. Vid 18 km stöp jag i backen för första gången och skrapade upp handen, knät, axeln och armbågen.  Lite lustigt vad som först dyker upp i huvudet i ett fall som åtminstone teoretiskt skulle kunna orsaka en del skada –  eftersom jag sprang med gelpåsar i handen och tappade dem i fallet, var min enda tanke att inte bli av med dem! -Gick det bra!? Ropade folk omkring mig.  – Ja, jag hittade båda två, svarade jag.

Det blödde rätt ordentligt från handen och jag blev lite orolig att jag skulle behöva stanna till för att plåstra om mitt ”köttsår”, men det torkade upp efter någon km. Ytterligare någon km senare stod Masse vid Grönsta och jag fick en Snickers som tröst. Sista milen kändes helt ok för omväxlings skull. Jag sprang om folk, s-p-r-a-n-g  o-m.  Abborren är inte mycket att orda om, jag gick som jag alltid gjort. Efter backen såg jag på klockan att 2.30 inte var möjligt men däremot borde min gissning på 2.33 vara inom räckhåll. En rot ville något annat. Jag stöp för andra gången (PB!) och krampen som hittills inte visat sitt fula tryne, tog omedelbart chansen och klippte båda vaderna. Rejält. Jag blev sittandes på marken med tårna pekandes rakt fram och kom  inte ur fläcken. Efter ett tag släppte det något och jag försökte ställa mig upp. Liiite för tidigt, tyckte krampen som uppenbarligen njöt av att plåga mig när den väl fått fäste.  –Jag kommer inte upp! Ropade jag förtvivlat till de som sprang förbi, men efter 26 km ska man nog inte räkna med att någon vare sig förstår eller ännu mindre är i stånd att hjälpa någon upp i spåret. Till slut kom jag upp på fötter och kunde börja springa riktigt hyggligt resten av vägen. Hade inte roten varit där hade jag kanske kunnat få uppleva ett Lidingölopp utan kramp. Kanske var jag bättre tränad, kanske mina magnesium/mineral cocktails dagarna före loppet gjort sitt eller var det helt enkelt min” krigs-tejpning” på vaderna med K-active tejp som gjorde det?

2.34.56 blev det till slut med någorlunda jämna (omräknade) 5 km-splitar: 26:05, 24:06, 24:32, 27:08 (första fallet), 25:39, 27:26 (andra fallet). Mitt nionde Lidingölopp. Mitt nionde lopp med kramp.  Nästa år blir det 10-års jublieum. Då jäklar. Jo just det, det blev PB på sista milen med 5:21!