maxochnisse.se

Ni kan fundera lite över rubriken, medan jag redogör för ett knasigt lopp.

Lustigt nog ordentligt taggad, men ändå underligt nog ofokuserad dök jag upp på lidandets ö med en nummerlapp som startade på 2 omsorgsfullt fastnålad på bröstet. Huvudsyftet med tvåan var att störa Johan tillräckligt mycket i uppladdningen för att ha en chans. Lyckades på ett sätt – han snubblade ju faktiskt två gånger – men ändå inte: helt planenligt persade han och gjorde processen kort med mig.

Men det störde inte mig att se hans rygg långsamt segla iväg under de första två-tre kilometrarna. Tvärtom njöt jag i fulla drag av att få springa, av att jag kunde springa, och av att det gick så vansinnigt lätt att springa. Jag gled (tyckte jag) i ett behagligt tempo omkring 5:10-5:15. Men med vanisnnigt hög puls omkring 170. Det stämde inte alls med känslan och var säkerligen ett tecken på något bristfällig återhämtning sedan i söndags. Att ni inte sa det innan?! I så fall hade jag ju naturligtvis inte sprungit, det verkar ju helt vansinnigt att springa 30k i terräng om man inte återhämtat sig sedan maran sex dagar innan?

Nåväl, tecken nummer två på att ett marathon satt i benen dök snart upp. Det stavas nerförsbacke… I nerförsbackar används framsidan av låren och det är inte alldeles ovanligt att man sliter på dem i platta, tyska asfaltslopp heller. På fullt allvar var det skönare att springa uppför, en känsla jag nog knappast delar med så många i det loppet “ja!, en uppförsbacke” hörs rätt sällan på det hela taget. Jag blev omsprungen nerför, och det händer sannerligen inte ofta.

Benen gjorde sig som sagt påminda efter 4-5k, och jag började befara att det skulle bli en lång eftermiddag… Men ner mot kyrkviken och efter glada tillrop av Catti, Masse och Rubin så kändes det bättre och det hela rullade på fram till 14 utan större problem (Första milen på 52 ungefär). Där dök första kvadratroten upp och klippte till mig rakt över tårna på vänsterfoten. Jag var duktigt nära att golva, men eftersom jag (till skillnad från andra) har både balans och benstyrka så räddade jag situationen. Men så kan jag bära matkassar utan att få ryggskott också…

Men skönt är det inte – och det sliter i musklerna. Men jag skakade av mig det och pinnade vidare. Fram i mörka skogen bestämde jag mig för att ta det lugnt och när jag passerade grönsta, med nya glada tillrop och en högst uppskattad medjogg av Masse så började benen bli ordentligt trötta. (Andra milen på 58 vittnar om det). Och, fan tro’t, så bestämde jag mig för att bara ta det lugnt och njuta av sista milen, för en gångs skull. Så jag promenerade uppför grönstabacken, snackade med en kille under några kilometer, knallade lite till i någon backe, tog en kaffe och en bulle vid 24, gick uppför i princip hela aborren och golfbanebacken (som heter Karins backe?!).

Sedan kom andra kvadratroten och sopade till högerfoten denna gång. Kanske samma rot som attackerade Johan, som fått smaken på Linnéablod? Nu fick inte den heller mig i däck, men det är inte kul efter sisdår 26-27 km att slå undan foten och fara framåt tio-femton steg innan man återfått balansen. Om ni nu trodde det…

Sedan satte jag lite fart sista två, efter att ha återhämtat mig från krocken med roten, och småjoggade in precis under 2:50 – med ett leende på läpparna och en sista mil på strax över timmen.

Je ne regrette rien! Men för att ge Ingmarie lite, lite rätt – och för att återkoppla till rubriken så gör det ont i fotvalvet på höger fot. Jag vet inte om det är någon typ av plantagefascist eller om det är någon annan typ av lättare överansträngning, men det är några dagars vila så är det borta skulle jag tro. Jag har för mig att jag haft det förut.

Just ja, det vågade jag inte berätta förut: jag sprang också i helt nya skor. Ny modell också
Så, det är fritt fram för tillmälen nu – jag förtjänar inte bättre…