maxochnisse.se

Det är dags att komma ut. Jag är en partypajande tråkmåns. Inget jag är stolt över, snarare är det något jag lider av, men inser samtidigt att det är rasande svårt att förändra något så grundläggande. Det intressanta är om det är ett personlighetsdrag som jag delar med fler av er andra. Och om det är en slump, eller om det är något som är ett “långdistansarfenomen”.

Jag tycker i alla fall att fester är ett närmast helt meningslöst förstörande av tid. I alla fall fester i dess klassiska form, med en relativt lång middag, bar och dans hela natten lång innan vickningen. Jag måste, så här i efterhand, tyvärr konstatera att jag till och med ser på fester där jag står i centrum på ungefär samma sätt. Enda skillnaden är att jag då har möjlighet att säkra det enda som kan få situationen något mer dräglig: en trevlig bordsdam under middagen. Sedan är det lång dags färd mot natt innan klockan blivit tillräckligt mycket så att man kan få gå hem.

Enda gångerna jag verkligen uppskattat den typen av fester är när jag hamnar i en trevlig diskussion med trevliga människor. Dessvärre brukar de flesta vid det tillfället nått en promillehalt att de inte direkt bidrar med någon större intelektuell stimulans. Möjligen kan det vara intressant att studera det mänskliga förfallet som uppstår vid allt mer ökande onykterhet.

Det här innebär inte att jag inte tycker om människor Jag älskar att sitta och prata om allt och inget med andra, speciellt om de också gärna analyserar och överanalyserar frågorna från alla håll. Det är inte en slump att den beskrivningen passar in på rätt många av er… Men att stå och skaka på kroppen till “Who let the dogs out” eller “Michelangelo” ger mig väldigt, väldigt lite. Min hustrus största sorg (hon är rätt lyckligt lottad i livet…) är att jag så sällan vill dansa styrdans, eftersom det var en av (få?) anledningar till att hon fattade intresse för mig från början – att jag kunde dansa. Men inte ens det intresserar mig speciellt mycket, även om det är ett bättre alternativ än tysk eurotechno och “hands in the air”.

Jag har alltid hatat när förfesterna tar slut för att man “ska in till stan” för att frysa i en kö i två timmar, bli döv av skitmusik, riskera att bli nerslagen och inte höra ett ord av vad den man försöker prata med säger – även om det troligen var på en intellektuell nivå som gör att man lika gärna kan snacka med barstolen. Hur det kan vara ett bättre alternativ än att sitta kvar, sippa lite på glasen och snacka har alltid övergått mitt förstånd. Visst: huvudspåret var naturligtvis att få ligga. Det närmaste man kom var att man fick halvligga. I sätet på nattbussen hem…

Är jag en skittråkig snobb med översittarfasoner? Ja, kanske – för det är inte utan att jag kommer på mig själv med att se ner en smula på det debila studsandet med en massa sprit i kroppen – när man skulle kunna ägna tiden åt intressanta diskussioner och ett måttligt drickande som inte pajar morgondagens löppass. Men jag har tyvärr svårt att ändra det. Och nu börjar hela vårt (osannolikt nog) rätt stora umgänge fylla 40. Och på något underligt sätt är det den typen av fester som dominerar. Beror det på att folk vill ha dem eller att man tror att konventionen kräver det? Det är nog för övrigt hustrun som gör att vi ens har ett umgänge.

Nu är det några år kvar tills jag fyller jämt igen - men jag ska försöka hyra något bibliotek och kräva lugna diskussioner i små grupper, sittandes i sköna länsstolar. Gärna med ett glas rött eller konjak i handen. Vill ni dansa? Ja, inte hos mig…

Nu har jag säkert diskvalificerat mig för alla kommande fester som ni tänkte ha. Eller också har ni fester som passar mig, eftersom vi känner likadant. Det bli intressant att se! Helt säkert är att PRO ringer strax och gör mig till hedersmedlem…

Ja, sa var man har igen da. I det forlovade landet dar nagot otackt monster ater upp prickarna over a, a och o… Naja, ni far val gissa er till vad jag forsoker formedla

Marathonfebern har borjat pa allvar nu. Redan i mandags nar jag laste igenom “The official handbook of ING NYC Marathon” kom det bade loparrysningar och en och annan tar i ogat. Det ar sa otroligt maktigt att springa maran har! I ar kanns det pa nagot satt annu maktigare nu nar jag vet hur galet det ar, jag vet att jag kommer att kanna mig som en hjalte och jag ryser over hela kroppen nar jag tanker pa upploppet genom Central Park.

Central Park, ja… Imorse motte jag upp Pertti och hans kompis H for en morgonjogg. Overklighetskanslan var lika pataglig nu som forra aret; ar jag verkligen har, i Central Park, och springer?!? Vi passerade under 26-milesbanderollen och forestallde oss hur vi kommer att kanna oss pa sondag, med 26 miles i benen… Jag vagar tro att jag kommer att skratta och grata samtidigt, det brukar vara sa pa upploppet for mig Vi var for ovrigt inte ensamma i parken imorse. Hundratals, eller kanske snarare tusentals, lopare fran jordens alla horn sprang runt och insop atmosfaren. Gissningsvis kommer majoriteten av dom att sta pa startlinjen med mig pa sondag. Det ar sa himla haftigt!!

Var pa massan igar och hamtade ut nummerlappen. Det var ocksa en upplevelse i sig. Allt ar liksom sa stort i USA och massan ar inget undantag. Blev sa tagen av storheten och hela organisationen runt omkring loppet att jag var tvungen att grata en skvatt. Folk har ar sa vanliga och beundrande, det ar verkligen “Oh, are you here for the Marathon? Congratulations!!” Naturligtvis rakade jag shoppa loss lite och inhandla annu en tisha jag inte behover och ytterligare tva par nya loparstrumpor (men det stod ju ING New York Marathon 2009 pa mudden pa dom, vad ska man gora da?! ). Och idag rakade jag visst ramla in i en Asicsbutik och kopa nya Trainers. Vita med grona detaljer, saaa coola. Och skona. Och billiga…

I ovrigt ar allt ganska lugnt och stilla, imorgon blir det Friendship Run och sen laddning for att ga upp i ottan och ta Staten Island Ferry till starten pa sondag. Jag ar laddad till max, jag har positiva vibbar och kanner mig starkare och lyckligare an nagonsin. Fast… en mara ar en mara och inte forran 42195 m ar avklarade sa vet man hur det har gatt. 12392 ar jag iallafall. 09.40, sondag 1/11. Ar ni med mig?

Nu vet jag hur man blir frisk och hel samtidigt som kroppen känns bra. Man anmäler sig till ett lopp, springer det halvsjuk och väntar till helgen efter.

Obs! Fungerar bara om man inte springer tävling under gällande period av välbefinnande…

I övrigt vill jag citera M4: “Alla borde ha en kompis som säger ´bajskorv´ till en när man är ledsen”.

Kategori: Nej då, jag är inte bitter över att alla andra använde mina baciller till att överprestera och sedan bli sjuka…

Jaha, medan ni andra laddade för ett marathon passade jag på att göra tvärtom. Sällan har förberedelserna varit så kass…

Egentligen börjar det hela redan i april – när benen gick sönder innan Stockholmsmaran. Efter SM har jag sprungit fyra! pass över 20 km. Ja, och två tävlingar inom en vecka då…
Å andra sidan sprang jag bara fem pass över 20k (+ två tävlingar) mellan SM08 och ÅM08 - så det kanske inte var så knasigt lite i alla fall? Även sträckan visar sig vara ungefär samma – eller strax över 50 mil. Men även då hade jag velat träna mer…

Så löpningsförberedelserna var desamma alltså – förutom att jag faktiskt är snabbare nu. Vilket ju talar för ett bättre lopp.

Men då måste man greja sista veckan bättre. Det är inte rätt att kolhydratladda med Raki. Inte heller att stressa som en galning för att få ihop allt på jobbet. Att somna sittandes på ett hotellrum i Oslo, samtidigt som man “jobbar” (Jonas är av avvikande åsikt huruvida jag bidrog…) är inte heller att rekommendera – speciellt inte om anledningen är “frossa” och “halsont”.

På fullt allvar: på fredagen trodde jag inte att jag skulle komma till start. På lördagen käkade jag alvedon. På söndagsmorgonen var det okej, men inte mer. Sex kilometer in i loppet konstaterade jag att det “vore skönt om skiten i bihålorna skulle kunna få för sig att komma ut”. Men jag går händelserna i förväg.

De yttre förutsättningarna var optimala! Underbart väder med en temperatur kring 6-7 grader, lite duggregn i luften och i princip vindstilla, i alla fall för att vara en åländsk höstmorgon… Trevligt sällskap att ladda upp med bidrog med den sista hörnstenen i rekordbyggandet.

Jag valde att lägga mina geler i “egen-vätskalådorna”. Ett bra val att slippa släpa den. Skrev på handryggen vid vilka stationer jag lagt dem, rutinerat värre – och det gav en detalj till som jag rekommenderar: jag visste när nästa vätskestation skulle komma – en inte alldeles oviktig kunskap mot slutet av loppet.

Dessutom värmde jag upp! 400 meter och ett par 50-meters strides. Läskigt! Men rätt skönt. I med lurarna i öronen och iväg! I 4:25-tempo… Om ni läste ovanstående så är “men vad i helvete gööör han???” en rimlig reaktion. Men det kändes rätt okej – även om pulsen var lite för hög. Strax över 170, vilket ju bli liktydigt med omkring syratröskeln. Härligt, hätligt, men farligt, farligt. Johan hamnade bakom – passerade efter några kilometer och seglade sedan iväg mot ett monsterpers. Skönt att jag har 11 år på mig att toppa det…

Mark hamnade däremot precis framför. Och bakom. Och framför. Och så höll vi på. Tempot sjönk till mer rimliga 4:40 – och vi växeldrog hela vägen till vändningen, med några enstaka konversationer – jag hade lurarna på och för min del var det nog rätt bra. Jag tenderar att prata annars, och det sliter både på mig och honom…

Vid vändningen mötte vi Johan med några hundra meter kvar och Magnus några hundra meter efter. Masse dök upp överraskande fort, vilket ju också skulle visa sig bli ett monsterpers i slutändan. Även Jonas överraskade med att komma tidigare än jag kalkylerat med. I alla fall till vändningen…

Vi drog växelvis, fick sällskap av damsegraren fram till 28-29k – sedan seglade hon iväg. Jag lämnade Mark efter ca 35 med ett “I never saw it coming, I should have started running”-rus i öronen. Nu var det kanske inte jag som ökade – för kilometertiderna närmade sig fem med stor hastighet. Uppför svinryggen var de till och med över ett par gånger. För övrigt tyckte jag att “jag har ont överallt – jag måste ha fått svinryggsinfluensan” var fantastiskt roligt, vilket säger en del om hur smart man är efter 30k i tröskelfart…

Sista biten var tung. Riktigt tung. Den tveksamma uppladdningen gjorde sig påmind och 3:20-möjligheten försvann uppför svinryggen. Att öka tempot var inte heller någon riktig möjlighet, eftersom pulsen redan var rätt hög. Snarare så att jag fick bevaka att den inte knallade för högt.

Med tre-fyra kilometer kvar insåg jag att jag höll på att tappa perset med några sekunder, vilket skulle vara rätt retligt. Så efter en kort promenad (ca 30 sek i tidstapp)  efter sista vätskekontrollen (jag vill verkligen ha energin) så ökade jag något sista två (vilket i det fallet handlade om 5:05-5:10) och släppte pulsen vilket fick den att kliva iväg mot och över 180. Således ansamlades rätt ansenliga mängder mjölksyra och benen var löjligt stumma. Men då var det en kamp mot klockan som jag vägrade förlora! 3:24:25 och 23 sekunders pers, vilket väl i sammanhanget får vara okej. Med tanke på att snittpulsen var 171 så gjorde jag nog allt jag kunde. Möjligen att jag hade kunnat kapa någon minut på en smartare start – men det är ju tråkigt

Nöjd? Jag måste vara nöjd. Torsdagen innan var jag säker på att inte kunna starta. Kvällen innan var jag inställd på att jogga runt. Att jag sedan känner att taskiga förberedelser pajade en dag med perfekta yttre förutsättningar är väl strunt samma. För det rådde jag krasst sett inte över…

Benen mår för övrigt utmärkt! Jag lät dem spinna loss på trainern igår i ett tafatt försök att lära mig cykla… 45 minuter totalt med 30 min HLK3 (Hög/Låg Kadens i treminutersintervaller) får väl anses som en bra start, även om runt 200W under H-delen knappast skrämmer livet ur konkurrenterna… Pulsen toppade på 149 i varje högperiod – så jag lät kroppen “vila” en smula i alla fall. Skulle säkert kunna springa, men väntar ett tag till med det… Men det ska bli ruskigt skönt med lite lågintensiv grundträning ett tag nu. Kör nog de intervaller som kroppen känner för på cykeln och joggar mest med löparskorna på. Simma? Äh, det är två år till Kalmar

Dessutom drog jag till Berlin (med jobbet) och blev nostalgisk måndag-tisdag. Den staden tog sig rakt in i hjärtat på mig och jag planerar redan nästa års resa. Det kommer att bli italiensk lyxmiddag på Bacco, Apfelstrudel på operacaféet och boende närmare Brandenburger Tor denna gång. Vem ska med

Nej, det gör jag verkligen inte. Jag tyckte bara att det var en fyndig rubrik när jag tänker skriva om skor.  Alternativrubriken var “Skorsten”. Inte heller kul, jag vet!

Tobias ställde frågan om hur det gick att springa i de lite tunnare Reebok Taikan IB II. Han upplever dem som lite stumma och har inte vågat använda dem på längre distanser.

Det gick faktiskt riktigt bra. Jag sprang i Reebokarna i Landskrona och benen stumnade efter 30km så jag beslöt att jag inte skulle springa i dem i Berlin. Men någonstans på vägen mellan Berlin och Åland glömde jag bort det.

Jag tyckte inte att det kändes stumt och benen höll i princip hela vägen. Däremot har jag betydligt mer ont i låren nu efter Åland, än vad jag haft på mycket länge. Kan bero på skorna och kan bero på att jag ansträngde mig lite mer.

Det var förövrigt lite roligt att både jag, Johan och Niklas sprang i Reebokskorna, korta svarta tajts och en Linnéa tröja. Vad gör man inte för att vara färgkoordinerad med sina kamrater?

Mina ben är nu bra igen. Inte så bra så att jag kan springa. Men det gör ingenting eftersom jag åkt på jorden dunderförkylning. Fattas bara. Det är en evinnerlig tur att den kom efter loppet och inte före. Det är jobbigt med förkylning men precis som med lårsmärtorna så känns det ändå som om jag förtjänat att må lite dåligt. Jag får skylla mig själv. And it was soo worth it!

För att kunna ta in 2000 fler löpare ändrar Stockholm marathon nu sin bansträckning igen.

Detta måste analyseras. Och det grundligt Andra varvet blir bra mycket längre än det första. Puckeln upp förbi SVT på Oxenstiernsgatan är nog inte att förringa på andra varvet.

…minuter! ”-På Åland persar man!” Kommentaren från en löpare på Åland äger sin giltighet.
Om inte vädrets makter fullständigt är emot en, finns goda möjligheter att göra en bra tid. Lättlöpt utan att för den skull sakna stigningar, otrångt, och lagom temperatur.
Jämfört med förra året var förutsättningar klart bättre, något högre temperatur och klart mindre blåsigt. Skillnaden kändes av direkt vi lämnat Mariehamn bakom oss (vilket gick ganska fort). Jag var dessutom rätt nöjd med låtvalet i iPoden i starten ”Are you ready?” och ”Highway to hell” med AC/DC. De första 4 km gick i 4:20 tempo vilket var lite för fort och jag noterade att pulsen redan låg en bit över tröskeln. Jag insåg att det snabbt skulle gå åt skogen om jag inte drog ned tempot och sprang därefter helt och hållet på puls och lät tiderna bli vad de blev. En totalt revolutionerande tanke från min sida om ni frågar mig!

Första 5km gick på 21:25, men påföljande fyra 5:or var mer kontrollerade vad gäller fart och låg på 23 minuter +/- 15 sek, milen på knappa 45 min och halvmaran på ca 1:36.00. Från och med 23 km och ända in i mål sprang jag helt ensam och då menar jag helt ensam. Jag skymtade några prickar i fjärran som jag antog var löpare, men i övrigt var jag helt och hållet utelämnad till min egen förmåga. Tur att jag hade musik. Det var nästan så att jag tyckte synd om de som stod vi vätskekontrollerna när jag sprang förbi utan att dricka, nu skulle det dröja ytterligare ett antal minuter innan någonting hände på den karga och mulna Åländska landsvägen.

När jag närmade mig 30 km började det kännas tungt och stumt och km-tiderna började närma sig 5 minuter. ”Bestrafe mich” sjöng Rammstein i iPode:n och det var verkligen den känsla jag hade då. Femkilometern som inkluderade stigningen över den beryktade ”Svinryggen” snittade över 5 min för första och enda gången under loppet. När jag väl passerat krönet och låtit kroppen återhämta sig något i nerförslutet var det bara att bita ihop och se till att fötterna rörde sig framåt. Benen värkte och kändes stumma och jag grinade illa. Vid 40 km gick jag över till klocka och noterade 3:08:43 och insåg att jag hade möjlighet att göra under 3:20, det var dock långt ifrån självklart för benen var inte alls pigga på att springa så mycket längre till. Strålkastartornen på Wiklöfs arena var en mycket välkommen syn och de sista 100m på upploppet var mycket dimmiga. I mål på 3.19.21, PB med ganska exakt 14 minuter, var jag mycket nöjd med. Medaljen var stor och rund och fin, men förplägnaden efter målgång var inte något vidare. Bananer och kaffe var det som erbjöds och jag var tacksam att jag varit förutseende nog att göra i ordning en termos med Vitargo Gainers gold.

Efter ett ombyte som tog sin tid eftersom jag knappast kunde gå och än mindre böja mig gick vid tillbaks till målgången för att vänta in Niklas kollega Jonas. Trots nya varma kläder och dunjacka frös jag så jag skakade och jag blev inbäddad med filtar av sjukvårdspersonalen som tittade till mig titt som tätt (förmodligen beroende på en total brist på annat att göra). Med viss möda tog vi oss samtliga tillbaks till hotellet och därefter till båten. En varm dusch, bubbelpool och bastu gjorde livet något mer drägligt. En rejäl buffé och några bärs på det och livet blev återigen värt att leva. Sammantaget en dräglig helg!

Det var en evinnerlig tur att jag satte alarmet på klockan också. För mobiltelefonen hade beslutat sig för att ställa om sig själv till vintertid under natten. Tyst som musen smög jag upp och drog på mig kläderna och gick ner till hotellfrukosten. Lite gröt, en smörgås, ett glas äppeljuice och en kopp kaffe, var den frukost som jag skulle stå mig på under dagen. Upp på rummet för en sista stunds uppladdning innan vi gick bort mot stadion.

Kl0830 går startskottet för Åland marathon. Det ÄR tidigt. Men det är avvägt så att man ska kunna springa loppet och ändå hinna med båten tillbaka till Stockholm. På arenan mötte vi upp med klubbkompisen Mark. Han har också skrivit ett inlägg om loppet i sin blogg. Det är dock en blogg med lite viktigare innehåll än vad vi kan uppvisa.

På startlinjen stod alltså 6 st Linnéalöpare och huttrade förväntansfullt. Startskottet går och vi springer. Loppet på Åland attraherade i år 189 män och kvinnor. För mig går det lätt att springa och min kropp är pigg. Den löst formulerade planen var att gå ut i 5:13min/km-fart och se hur långt det håller. Men det visar sig att varje kilometer går lite snabbare. Jag håller igen så gott det går men första milen går på 50:56 och då är man på toppen av Svinryggen. Banans högsta punkt. Ner på andra sidan ökar farten och bibehålls bort till vändningen. Den andra milen springer jag på 49:55. När jag rundade kon vid halvmaranoteringen tror jag att funktionärerna sa 1:46:40. Vilket låter lite högre än vad jag hade på klockan. Men ändå helt okej. Tidigare två år jag sprungit på Åland så har man mötts av en storm i ansiktet efter man vänt. Men i år blev det bara en liten bris.

Den tredje milen går ganska lätt och det rullar på bra. Jag ligger stadigt på farter strax över 5min/km. Och tiden för den tredje milen blir 50:15. I Berlin stumnade jag efter 35 och innan dess i Landskrona stumnade  jag innan 30km. Jag känner mig fortfarande pigg och trots att kilometertiderna ökar när jag tar mig över Svinryggen igen så blir mina ben inte trötta förrän efter 38-39km. Men jag klarar mig från att helt klappa ihop. Den fjärde milen avklarar jag på 54:25. En halv seger redan där. Den sista biten in mot mål säger jag till mig själv “Håll ihop nu, Karlsson”.

Sista halvmilen vet jag att jag kommer sätta nytt prydligt personligt rekord. Jag ägnar min tankeverksamhet år att räkna ut vilka sluttider jag får vid olika farter. Jag känner att en tid under

3:40 inte är omöjlig. När man svänger in mot stadion rycker jag ur hörlurarna ur öronen för att känna stämningen. Jag hör Görel-älsklingen och det andra resesällskapet heja fram mig. Och när jag korsar mållinjen stänger jag av klockan på 3:39:05. Det är en snygg sänkning av mitt PB med drygt 11 minuter. Fantastiskt skönt att ha gjort ett lopp där jag hållt ihop hela vägen och dessutom på en tid som jag är riktigt nöjd med.

Imål fick jag min medalj runt halsen. Den lade jag inte ifrån mig på hela kvällen.

Efter ombyte och inväntande av klubbkamrat så gick vi tillbaka till hotellet där väskorna hade lämnats. Där kunde jag äntligen få torra strumpor och skor på mig. Det var en ljuvlig känsla. Sen gick vi ner till båten och direkt ner till Saunaavdelningen där saltavlagringarna duschats bort. En bastu och bubbelpool gör mirakel för trötta marathonben. Efter badet så var det dags för middagsbuffén. Man blir lätt hungrig efter att ha sprungit drygt fyra mil. Och kroppen skriker efter proteiner för att reparera trasiga muskler med. Och ölen smakade oförskämt bra.

Efter middagen shoppade vi lite och gick sedan bort mot bollhavet där barnen fick leka medan vi berättade för varandra hur vi hade det på banan. Alla 6 Linnéalöpare som sprang marathonloppet satte nya personliga rekord. Den enda Linnéalöparen (jodå, jag har löst medlemskap åt henne) som sprang FunRun, min alldeles egna Görel-älskling, satte också ett personligt rekord på milen. 1:05:25 lyder nu familjens bästa milloppsnotering på.

Nu blir det en lugn tid några veckor framöver innan det är dags att ge sig ut och ta tag i de sista 9 minutrarna som återstår att förbättra sig under 2010. Det är i alla fall den nuvarande planen. och ser man ett år till bortåt så är det att under 2011 springa under 3:20, vilket i så fall kvalificerar mig till Boston 2012. Let’s see what happens until then.

Årets upplaga av Åland marathon började som vanligt i avgångshallen på Vikingterminalen. Det var jag och min bättre hälft, Nix med familj. Niklas jobbarkompis, tillika nyblivne Linnéalöparen Jonas med familj samt Johan och Magnus  som utgjorde årets resegrupp.

Som vanligt var resan över fylld med mat och prat. På grund av det så gick resan över overkligt snabbt. Vips var vi framme i ett grådisigt Mariehamn och en promenad till hotellet genom lövhögarna i allén. Lite vila på rummet var vi värda innan vi gick vidare mot den “hypermoderna” arenan för att hämta ut nummer lapparna. På vägen dit stannade vi på det café som vi hade spetsat in oss på redan förra året men inte fick chans att besöka. Nu dundrade 13 personer en kvart innan stängningsdags och ville fika. Väl värt den korta tid vi var där! Svarta katten tror jag att det hette.

På arenan hämtade vi ut nummerlapparna och Görel-älsklingen passade på att efteranmäla sig till FunRun, vilket är 10km-loppet.  Väl tillbaka på hotellet så gick vi ner till poolen i källaren för lite avkoppling innan det var dags för middagen.

Efter middagen gick var och en upp till sig. Min pre-race-rutin är att prova alla löparkläder och lägga dem i en hög för att underlätta påklädningen på morgonen. Det fick bli korta tajts, med ett par tunna shorts utanpå. Långa kompressionsstrumpor och de röda Reebok Taikan-skorna på fötterna. På överkroppen hade jag en långärmad tajt tischa från Nike och Linnéavästen från NewLine. Det visade sig var helt perfekt avvägt. Det enda som kunde vara bättre ur utrustningssynpunkt var att jag glömde torra strumpor och skor i klädpåsen. Det blev en tidig kväll i säng ändå. Med dubbla klockor satta för att vara säker på att vakna somnade vi. Drömmarna handlade naturligtvis om löpning. Men den här gången gick inget fel i drömmen.

Gnuggar yrvaket sömnsanden ur ögonen efter att ha irrat i dimmorna på Ön i dryga 15k och hittar detta på Åland Marathons resultatsida:

22     Johan (220)     IF Linnéa Löpning     H45     (4)      3:19:21

Hur mycket grattis som helst till den metaboliske ynglingen!

Nix och Masse hittade in på 3.24 respektive 3.39 vilket får i alla fall mig att fundera på lokala väderfenomen som ständig medvind osv eller har de hittat mitokondriernas källa i Vestlands-Lefsa?…men det lär väl redogöras för i rejsrapporterna?