Sub 200
Johan | October 26, 2009…minuter! ”-På Åland persar man!” Kommentaren från en löpare på Åland äger sin giltighet.
Om inte vädrets makter fullständigt är emot en, finns goda möjligheter att göra en bra tid. Lättlöpt utan att för den skull sakna stigningar, otrångt, och lagom temperatur.
Jämfört med förra året var förutsättningar klart bättre, något högre temperatur och klart mindre blåsigt. Skillnaden kändes av direkt vi lämnat Mariehamn bakom oss (vilket gick ganska fort). Jag var dessutom rätt nöjd med låtvalet i iPoden i starten ”Are you ready?” och ”Highway to hell” med AC/DC. De första 4 km gick i 4:20 tempo vilket var lite för fort och jag noterade att pulsen redan låg en bit över tröskeln. Jag insåg att det snabbt skulle gå åt skogen om jag inte drog ned tempot och sprang därefter helt och hållet på puls och lät tiderna bli vad de blev. En totalt revolutionerande tanke från min sida om ni frågar mig!
Första 5km gick på 21:25, men påföljande fyra 5:or var mer kontrollerade vad gäller fart och låg på 23 minuter +/- 15 sek, milen på knappa 45 min och halvmaran på ca 1:36.00. Från och med 23 km och ända in i mål sprang jag helt ensam och då menar jag helt ensam. Jag skymtade några prickar i fjärran som jag antog var löpare, men i övrigt var jag helt och hållet utelämnad till min egen förmåga. Tur att jag hade musik. Det var nästan så att jag tyckte synd om de som stod vi vätskekontrollerna när jag sprang förbi utan att dricka, nu skulle det dröja ytterligare ett antal minuter innan någonting hände på den karga och mulna Åländska landsvägen.
När jag närmade mig 30 km började det kännas tungt och stumt och km-tiderna började närma sig 5 minuter. ”Bestrafe mich” sjöng Rammstein i iPode:n och det var verkligen den känsla jag hade då. Femkilometern som inkluderade stigningen över den beryktade ”Svinryggen” snittade över 5 min för första och enda gången under loppet. När jag väl passerat krönet och låtit kroppen återhämta sig något i nerförslutet var det bara att bita ihop och se till att fötterna rörde sig framåt. Benen värkte och kändes stumma och jag grinade illa. Vid 40 km gick jag över till klocka och noterade 3:08:43 och insåg att jag hade möjlighet att göra under 3:20, det var dock långt ifrån självklart för benen var inte alls pigga på att springa så mycket längre till. Strålkastartornen på Wiklöfs arena var en mycket välkommen syn och de sista 100m på upploppet var mycket dimmiga. I mål på 3.19.21, PB med ganska exakt 14 minuter, var jag mycket nöjd med. Medaljen var stor och rund och fin, men förplägnaden efter målgång var inte något vidare. Bananer och kaffe var det som erbjöds och jag var tacksam att jag varit förutseende nog att göra i ordning en termos med Vitargo Gainers gold.
Efter ett ombyte som tog sin tid eftersom jag knappast kunde gå och än mindre böja mig gick vid tillbaks till målgången för att vänta in Niklas kollega Jonas. Trots nya varma kläder och dunjacka frös jag så jag skakade och jag blev inbäddad med filtar av sjukvårdspersonalen som tittade till mig titt som tätt (förmodligen beroende på en total brist på annat att göra). Med viss möda tog vi oss samtliga tillbaks till hotellet och därefter till båten. En varm dusch, bubbelpool och bastu gjorde livet något mer drägligt. En rejäl buffé och några bärs på det och livet blev återigen värt att leva. Sammantaget en dräglig helg!
Powered by FireStats
Sub200 är stort! Grattis! Blir det Boston nästa år för dig?
….du glömde ju spordrycken! Efteråt menar jag. Grämde mig för att jag inte tog med kolaburken från hotellet. Är ju lite finskt annars.
Om det inte blir New York nästa år heller blir det nog Åland igen.
Tack för tipset om loppet. Bästa i år.
Jo, sub200 var snäppet bättre än jag räknat med! Jag noterade att jag kunde kvalificera mig till Boston, men det ligger inte i planerna för nästa år. Skall jag vara helt ärlig vet jag inte vad som ligger i planerna för nästa år förutom Sthlm marathon…
Du menar det där pissgula ljumma snusket? Nej, det var inget för mig då hade jag föredragit cola! Jo Åland har sin charm, fast jag inser ju nu att om jag inte hade överatalat dig att springa hade jag varit på pallplats i H45!! Du är skyldig mig en pokal
. men ok…stort grattis till klass-segern!
Tänkte inte på pokalen. Var ju riktigt skoj för mig i alla fall, så du får väl ha lite överseende
Sportdrycken fungerade för mig under loppet. Inte så “stickig”.
Jag är beredd att ta på mig en del ansvar för att du huttrade vid mållinjen en dryg timme efter målgång…Ber om ursäkt för det men är samtidigt tacksam att ni väntade och inte gick till båten i rädsla för att inte hinna med. Med tiden någonstans mellan 4 och 5 timmar (närmare 5 faktiskt…) blev det en del väntan för sällskapet med fler än 0 Marathon i bagaget.
Inser nu, efter en natt av feber och en smärta i benen av Guds nåde att min kropp kanske inte hade tillräckligt mycket träning i sig för ett lopp på denna distans. Kanske resonnerade jag som min fru när hon sa att hon visst sprungit Stockhom Marathon, ja fast Mini Marathon alltså…
På frågan “blir det en nästa gång? Alla svar inom 2 veckor räknas inte” Är svaret JA, jag har ju goda förutsättningar att förbättra mitt pers (och enda resultat faktiskt). Idag på förmiddagen anmäld och bekräftad till Stockholm 5 juni. Vilken tid är rimlig att sikta på tycker ni?
Tack alla “något snabbare löpare” för er support men ni får se upp, jag är snart nere på 4 h 20 …. Då får ni passa er!!!
Tack igen för en suverän resa, ses igen.
Hatten av, är för ögonblicket mållös och lätt tårögd av rörelse…
Det är bra att hålla koll på pulsen så att man inte sticker iväg för snabbt
och drar på sig mjölksyra…
Du anar inte hur många löpare jag har sett krokna efter att de har gått ut
lite för hårt…
Att dra ner på tempot i uppförsbackar och nedförsbackar är klokt då det första
undviker mjölksyra och det andra undviker bensmärtor…
Bra sprunget!
Är jag imponerad eller är jag imponerad? Jo, jag är nog lite imponerad! Att du skulle göra ditt snabbaste maratonlopp visste jag men inte att du skulle sätta personligt rekord med 14 minuter. Jag hade tippat högst tio.
Fast är det inte lite mesigt att springa till musik?
Storgrattis! Vilken PB-putsning, verkligen imponerande sprungit! Hur är det psyiskt att springa mara på en vändbara, har bara Stockholm att jämföra med. Sub200 blir mitt mål för Stockholm 2010 (3:23:39 PB idag) men jag kan inte låta bli att också snegla på 3:15…den som lever får se…
Sololöpa och persa på maran det visar verkligen på järnvilja! Strålande bra! Grattis! Säger som jag sa till Masse; Njut, var glad och ladda om batterierna!
Suveränt!
En kvart bättre!? Tänker du göra det till en vana? Snyggt jobbat!!!
Sub200, jag lider med dig. Då måste du ju springa minst sub 3:15 på nästa mara
Jonas: Mitt huttrande hade nog inte så mycket med din väntan att göra, bara total energiuttömning. Starkt att redan ha anmält dig till Sthlm marathon, det tyder på stor löparhängivenhet! Tack själv för trevligt sällskap!
. Samtidigt kan jag inte frigöra mig från tanken att springa lite över gränsen till min förmåga….tänk om man har en bra dag då grejar man det ju (förhoppningsvis)!
Ninni: Både mållös och tårögd!! Jag antar att det krävs stordåd för att denna kombo skall uppstå!
Hans: Tack! Jag är förmodligen en av de löpare du sett krokna
Jumper: Tack! men vadå “Högst tio minuter”? hmpf…Visst är det lite mesigt, men det är sån jag är!
Staffan: Tack! Du har nog inga problem med sub200 i Stockholm om bara vädret är ok. Om du mot förmodan inte skulle klara det då finns ju alltid Åland! Jag har inga som helst problem med vändpunktsbana, jag tycker tvärtom att det kan kännas sporrande att se både de som leder och de som ligger bakom en när man springer. Det underlättar också att dela upp loppet i mindre delar, vilket inte är oväsentligt när man springer långt. I Kalmar körde vi 3 varav både på cyklingen och löpningen och det underlättade nog för min del i alla fall.
Ingmarie: Tack så mycket! Just nu kan jag inte göra så mycket annat än att vila, mina ben är fortfarande stela som stockar!
Bureborn: Tack så mycket!
N’batha: Ja, jag tänkte faktiskt det…det innebär att jag inom 5 år kommer äga Haile på att springa fort!
Tobias: Åh fan, måste jag göra det!? Framgångens ok är tungt att bära!
Nämen vad fan! Nu förlorade jag ju titeln som denna bloggs snabbaste marathonlöpare
Å andra sidan, det gör jag gärna. Starkt jobbat och ruggigt välförtjänt, Johan! Löparmössan av för dig! 
Hänger du med till N.Y nästa år nu då? 