maxochnisse.se

Jaha, medan ni andra laddade för ett marathon passade jag på att göra tvärtom. Sällan har förberedelserna varit så kass…

Egentligen börjar det hela redan i april – när benen gick sönder innan Stockholmsmaran. Efter SM har jag sprungit fyra! pass över 20 km. Ja, och två tävlingar inom en vecka då…
Å andra sidan sprang jag bara fem pass över 20k (+ två tävlingar) mellan SM08 och ÅM08 - så det kanske inte var så knasigt lite i alla fall? Även sträckan visar sig vara ungefär samma – eller strax över 50 mil. Men även då hade jag velat träna mer…

Så löpningsförberedelserna var desamma alltså – förutom att jag faktiskt är snabbare nu. Vilket ju talar för ett bättre lopp.

Men då måste man greja sista veckan bättre. Det är inte rätt att kolhydratladda med Raki. Inte heller att stressa som en galning för att få ihop allt på jobbet. Att somna sittandes på ett hotellrum i Oslo, samtidigt som man “jobbar” (Jonas är av avvikande åsikt huruvida jag bidrog…) är inte heller att rekommendera – speciellt inte om anledningen är “frossa” och “halsont”.

På fullt allvar: på fredagen trodde jag inte att jag skulle komma till start. På lördagen käkade jag alvedon. På söndagsmorgonen var det okej, men inte mer. Sex kilometer in i loppet konstaterade jag att det “vore skönt om skiten i bihålorna skulle kunna få för sig att komma ut”. Men jag går händelserna i förväg.

De yttre förutsättningarna var optimala! Underbart väder med en temperatur kring 6-7 grader, lite duggregn i luften och i princip vindstilla, i alla fall för att vara en åländsk höstmorgon… Trevligt sällskap att ladda upp med bidrog med den sista hörnstenen i rekordbyggandet.

Jag valde att lägga mina geler i “egen-vätskalådorna”. Ett bra val att slippa släpa den. Skrev på handryggen vid vilka stationer jag lagt dem, rutinerat värre – och det gav en detalj till som jag rekommenderar: jag visste när nästa vätskestation skulle komma – en inte alldeles oviktig kunskap mot slutet av loppet.

Dessutom värmde jag upp! 400 meter och ett par 50-meters strides. Läskigt! Men rätt skönt. I med lurarna i öronen och iväg! I 4:25-tempo… Om ni läste ovanstående så är “men vad i helvete gööör han???” en rimlig reaktion. Men det kändes rätt okej – även om pulsen var lite för hög. Strax över 170, vilket ju bli liktydigt med omkring syratröskeln. Härligt, hätligt, men farligt, farligt. Johan hamnade bakom – passerade efter några kilometer och seglade sedan iväg mot ett monsterpers. Skönt att jag har 11 år på mig att toppa det…

Mark hamnade däremot precis framför. Och bakom. Och framför. Och så höll vi på. Tempot sjönk till mer rimliga 4:40 – och vi växeldrog hela vägen till vändningen, med några enstaka konversationer – jag hade lurarna på och för min del var det nog rätt bra. Jag tenderar att prata annars, och det sliter både på mig och honom…

Vid vändningen mötte vi Johan med några hundra meter kvar och Magnus några hundra meter efter. Masse dök upp överraskande fort, vilket ju också skulle visa sig bli ett monsterpers i slutändan. Även Jonas överraskade med att komma tidigare än jag kalkylerat med. I alla fall till vändningen…

Vi drog växelvis, fick sällskap av damsegraren fram till 28-29k – sedan seglade hon iväg. Jag lämnade Mark efter ca 35 med ett “I never saw it coming, I should have started running”-rus i öronen. Nu var det kanske inte jag som ökade – för kilometertiderna närmade sig fem med stor hastighet. Uppför svinryggen var de till och med över ett par gånger. För övrigt tyckte jag att “jag har ont överallt – jag måste ha fått svinryggsinfluensan” var fantastiskt roligt, vilket säger en del om hur smart man är efter 30k i tröskelfart…

Sista biten var tung. Riktigt tung. Den tveksamma uppladdningen gjorde sig påmind och 3:20-möjligheten försvann uppför svinryggen. Att öka tempot var inte heller någon riktig möjlighet, eftersom pulsen redan var rätt hög. Snarare så att jag fick bevaka att den inte knallade för högt.

Med tre-fyra kilometer kvar insåg jag att jag höll på att tappa perset med några sekunder, vilket skulle vara rätt retligt. Så efter en kort promenad (ca 30 sek i tidstapp)  efter sista vätskekontrollen (jag vill verkligen ha energin) så ökade jag något sista två (vilket i det fallet handlade om 5:05-5:10) och släppte pulsen vilket fick den att kliva iväg mot och över 180. Således ansamlades rätt ansenliga mängder mjölksyra och benen var löjligt stumma. Men då var det en kamp mot klockan som jag vägrade förlora! 3:24:25 och 23 sekunders pers, vilket väl i sammanhanget får vara okej. Med tanke på att snittpulsen var 171 så gjorde jag nog allt jag kunde. Möjligen att jag hade kunnat kapa någon minut på en smartare start – men det är ju tråkigt

Nöjd? Jag måste vara nöjd. Torsdagen innan var jag säker på att inte kunna starta. Kvällen innan var jag inställd på att jogga runt. Att jag sedan känner att taskiga förberedelser pajade en dag med perfekta yttre förutsättningar är väl strunt samma. För det rådde jag krasst sett inte över…

Benen mår för övrigt utmärkt! Jag lät dem spinna loss på trainern igår i ett tafatt försök att lära mig cykla… 45 minuter totalt med 30 min HLK3 (Hög/Låg Kadens i treminutersintervaller) får väl anses som en bra start, även om runt 200W under H-delen knappast skrämmer livet ur konkurrenterna… Pulsen toppade på 149 i varje högperiod – så jag lät kroppen “vila” en smula i alla fall. Skulle säkert kunna springa, men väntar ett tag till med det… Men det ska bli ruskigt skönt med lite lågintensiv grundträning ett tag nu. Kör nog de intervaller som kroppen känner för på cykeln och joggar mest med löparskorna på. Simma? Äh, det är två år till Kalmar

Dessutom drog jag till Berlin (med jobbet) och blev nostalgisk måndag-tisdag. Den staden tog sig rakt in i hjärtat på mig och jag planerar redan nästa års resa. Det kommer att bli italiensk lyxmiddag på Bacco, Apfelstrudel på operacaféet och boende närmare Brandenburger Tor denna gång. Vem ska med