maxochnisse.se

En rubrik som stämmer rätt bra! För det första sprang jag och hustrun ihop. Den här gången var det jag som drog… Ett intressant pass med 7:10-tempo och 125 i snittpuls. Intressant eftersom det faktiskt går att röra benen i en löpliknande rörelse även i låga hastigheter. Sedan gick vi på 50-årskalas, vilket var konstigt – för hon som fyllde såg ut att vara 30?! Vi dansade till fem, sedan gick vi hem… Det gjorde att tänkt söndagscykeltrainerpass blev inställt.

Idag är första dagen med nya härliga pass att få välja på! 135 i snittpuls runt en gammal klassisk runda med fyra broar. Gröndal, Liljholmen, Västerbron, Essingebron på sju kilometer. Det blir inte så mycket kvar som inte är bro upp eller bro ner. 6:25-tempo ungefär, det är svårt att hålla under 140 uppför och fortfarande ha kvar farten… Det blir fort både 7:30 och 8-tempo uppför. Ett kort stopp för ett källarbesök på den lokala hamburgerbaren, dock utan inköp av mat

Och, det viktigaste av allt! torsdag den 23/9 till måndag 27/9 är resa bokad. 4000 kr totalt. För fyra personer! Jag rekommenderar att ni bokar ni med! Berlin, Baby!

Stopp för toautsläpp från båtar föreslås i en utredning där man enligt artikeln räknar med miljontals liter toalettavfall varje år. Vi rundar av det till 10 miljoner liter varje år. Stockholm Vatten räknar med att man i snitt förbrukar 40 liter vatten för WC-bruk dagligen.

Det finns i  landet cirka en miljon fritidsbåtar, av dessa är cirka 20% övernattningsbara och dessa utnyttjas i snitt 30 dagar per år. I runda slängar 6 miljoner båtdagar per år.  Dessa dagar skall då generera flera liter toalettavfall varje dag, det verkar ju rimligt. Framförallt om man är flera personer ombord, och tänker på att spolvattnet kommer från havet.

Om man gör några jämförelser så är flödet i Göta Älv 570 m3/sekund, toalettavfallet skulle då motsvara 20 sekunders flöde, av 31′536′000 tillgängliga sekunder varje år.
Vi hade en torskkvot om 12′800 ton i svenska vatten 2009, dvs lite mer än vad som skulle gå ut genom skrovgenomföringarna. Man kan ju fundera på hur många ton avföring kvarvarande torskar klämmer ur sig varje år, eller de för ubåtsjägaren så retliga sillarna? Deras matspjälkning fick ju oanade proportioner på 80- och 90-talen.
25-metersbassängen i Eriksdalsbadet rymmer 4 375 m3 vatten, det behövs alltså drygt två sådana bassänger för att ta hand om allt toalettavfall. Henriksdalsverket renar varje dygn 370 000 m3…

Ändå föreslår utredningen att samtliga fritidsbåtar med toalettmöjlighet skall utrustas med möjlighet till däckstömmning och att samtliga fritidshamnar skall ha möjlighet att ta emot toalettavfall.
Det är inte utan att man undrar hur de tänker på Transportstyrelsen, myndigheten som gett oss Trängselskatter och dubbdäcksförbud på Hornsgatan.

Är det något jag har fördömt när jag var löpare var det att gå. Jag menar det är ju samma sak som att springa, bara det att det går långsamt.

Nu älskar jag att gå. Jag menar det är ju samma sak som att springa, bara det att det går långsamt.

Tolfte dagen av total träningsvila och jag väntar på min remiss.

Men, det där var ju kul!

Jag ska börja med att tacka n’batha – precis som hans uppmuntrande tillrop, helt utan ironi. Jag hade aldrig lagt om träningen på det här sättet utan hans övervakande öga. Och det är så uppenbart nu när jag gör det hur rätt det är. För varför hålla på att tröska så här långsamt – när man kan springa fort? Jo:

• Det ger inte infektionerna chansen att ta tag i en på samma sätt (open window)
• Det ger säsongsvila (om man drar ner mängden)
• Det gör att man kan bygga upp mängd, eftersom:
• Skaderisken minskar

Det som var extra kul idag var att jag sprang samma runda som i tisdags – då ju 133 i snittpuls gav det smått häpnadsväckande 6:53 i tempo. Idag (i och för sig utan känsla av förkylning i kroppen) kördes samma sträcka som då tog 42 minuter på 38 minuter. 10% förbättring på 10 dagar. Jag kommer att bli jättesnabb! 6:12-tempo idag och det börjar närma sig att det känns som att jag springer i alla fall. Och jag hoppas ju på att det kan fortsätta gå lite snabbare ett litet tag till.

Dessutom känner jag mig helt oberörd av det. Det är jobbigare att gå uppför trapporna på jobbet…

Det här var kul, när kan vi göra det igen Ett pass kvar denna vecka – sedan ökar tiden dramatiskt till nästa vecka! 40*4 blir 45*3+60. Brott mot 10%-regeln!! Skandalöst! Men jag tror att jag kan klara det.

EDIT:
I diskussionen i kommentarerna dök följande graf upp som ett ”intressant” exempel på hur det inte ska se ut i träningsdagboken. Ett tydligt fall av överträning/skador och för hög fart!

Jag har skaffat en coach! Han är jättebra och snäll (eventuellt kommer jag att tjäna på att smöra för honom). Han finns ibland på Dumbas under namnet n’batha, kanske dyker han upp här också som (gäst)bloggare – vem vet?

I alla fall – han går just nu under epitetet “max 140″ – eftersom han (genom alarmfunktionen i klockan) skriker åt mig så fort jag närmar mig den gränsen. Och jag får sakta ner…

Nu hör det till saken att jag igår kom hem ifrån Hurghada i Egypten – eller en bit utanför faktiskt. Där är det varmt. Och finns efterrätter. Tyvärr sa den där coachen inget om under 140 wienerbröd per dag – så jag har lite att jobba med rent viktmässigt – eftersom min kropp inte alls släpper ifrån sig fettet som jag vill. Jag har förbannat detta faktum ända till dess att jag läste Haruki Murakamis ”What I talk about when I talk about running” och insåg att det är just det som är själva grundstenen i min löpning – det faktum att jag vägde alldeles för mycket en gång, vilket fick mig att börja springa. Så helt plötsligt är jag tacksam (nåja…) för mina valkar runt magen! Det innebär dock inte att jag gärna ser dem försvinna…

Under 140, ja. Och bara 40 minuter per gång fyra gånger per vecka. Det blir – om man ser till att optimera det lite, fem pass på en semestervecka. På lite olika tider och med lite olika karaktär:

16:35 på torsdagseftermiddagen – precis när solen höll på att gå ner. Bedrövliga trottoarkanter… 6:37-tempo. 134 i snittpuls. 22 grader varmt.
09:38 på lördagsmorgonen – gassande sol. Barnen på Bamseklubb – hustrun i släptåg. Passet gick över sandstränderna och ut på pirarna och kännetecknades av ett gnällande om att “det går för fooort”. Från mig…. 8-tempo! 135 i snittpuls. 25 grader varmt.
14:24 på söndagen – hett som i en bakugn. Dessutom tre kilometer uppför som start… 7:05-tempo och 136 i snittpuls. 26 grader  varmt.
15:40 på tisdagen - lyckas springa vilse trots att jag vänder på samma väg. Starkt! Skyller på värmen… 6:44-tempo och 137 i snittpuls. 26 grader varmt.
16:21 på onsdagen – samma runda som torsdag/tisdag. Äntligen lite “fart” med 6:22-tempo 137 i snittpuls. 23 grader varmt. Upplevde det som svalt…

Totalt har jag tillbringat drygt 17 minuter i den förbjudna zonen – trots idoga försök att låta bli. Men på 200 minuters löpning kanske det kan var okej ändå? Eller vad säger coachen? 146 har varit absolut max på hela tiden – och då bara någon sekund eller så. Den tid jag glidit över har legat på 141-142 i korta sekvenser.

Det ska bli intressant att se vad det här ger för effekt på dagens planerade pass. Liten flagga dock för den magåkomma som jag kämpat med ett par dagar – den kan ge effekter på pulsen som jag inte räknat med…

Dessutom försökte jag simma. Efter att ha gjort idoga crawlningsförsök fredag och lördag satte de upp den här skylten:

Det är inte konstigt att självförtroendet sjunker när man toppar på 6:20-tempo under en hel vecka, blir omsprungen av hustrun och ser till att en hel resort förbjuds att simma…

Detta till trots simmade jag även onsdag, insåg återigen att jag suger, kom på någon liten teknikgrej som gjorde det något bättre och konstaterade framförallt att jag måste hitta en triathlonklubb. Förslag någon?

Förra veckan innebar måndagen att det skulle avverkas tre Radiohusvarv om 4km i progressivt tempo. I måndags var det dags för tre Radiohusvarv om 5km i progressivt tempo.

Jag undrar vad som händer på måndag? Vad har coach Walker stoppat i kinderägget då?

Det verkar vara lite stiltje på maxochnisse nu en stund. Det är väl för att vi alla har väldigt mycket att göra så här års. Men håll ut! Det kommer nya fräscha inlägg snart! Any day now!

När man väl har blivit välsignad med att vara fri från hosta, halsont, snuva och annat äckel. Så åker man på ett ryggskott. När det sen släpper så sätter den andra förkylningsvågen in och man blir däckad en vecka till. Då väntar man ett par dagar till för att vara på den säkra sidan. När det sen är dags att dra igång träningslokomotivet igen så kör det ihop sig på jobbet som gör sena kvällar. Och på kvällarna ska sedan också ett födelsedagskalas planeras.

Det var november!

Två (2) pass har jag sprungit den här månaden. Två!

Jag kanske om jag har tur hinner klämma in ett tredje. Kanske!

Det är inte utan en viss frustration som jag börjar summera året och ser att jag troligen inte alls kommer springa så mycket mer i år än förra året. Men den den analysen är alldeles för tidig att göra. Då ska jag summera. Löpt sträcka. Löpt tid. Antal pass. Antal tävlingar. Där det går bryts det ner på månadsvis. Och jämförelser görs med tidigare år. That will be loads of fun!

Tänkte innan tisdagens core-pass att det kanske vore dags att göra löpbandsdebut och därmed få in en extra halvtimme i lugnt tempo med minimala kostnader i form av tid för ombyte, dusch osv.

Alltså, upp på kommandobryggan för Starship Enterprise och välj vilket profil på passet som passar idag, sedan var det bara att rulla iväg  i vad som sades vara 4.48-fart och 2% inklination med en diskussion om vaccinering i lurarna. Fettdoktorns inlägg var som vanligt minst genomtänkt, med argumentationen uppbyggd kring att “vi som äter LCHF nog inte borde bli smittade, och om vi blev det så borde effekten bli lindrigare…”, det är inte utan att jag undrar på vilka lönelistor hon egentligen står.

Åter till löpbandsupplevelsen – vansinnigt tråkigt. Väldigt varmt. Bra utsikt, utom mot det som skulle kunna motivera ytterligare – fotisättningen – speglar finns, men handledarna skymmer effektivt sikten.

Så sammanfattningsvis blir slutomdömet för löpband nummer 14 en 3:a i Maxochnisse-index. Mest för att utsikten var bättre än Djurgårdsbrunnskanalen i måndagskvällens mörker och dimma.  Nästa vecka testar vi nummer 7 tror jag…

I den underbara filmen “Mitt liv som hund” berättar den lille Ingemar om att det alltid finns de som har det värre än han själv. Det ger tröst åt honom. Det ger honom perspektiv på tillvaron.

Efter Berglunds inlägg så känns det jä*ligt futtigt att komma klagandes med att det kliar i halsen och att ryggen trixar. För det går över inom några dagar. Berglund, jag hoppas du hittar något som ger dig perspektiv. Det kunde faktiskt vara värre. Även om det inte känns så nu. Det är ju som bekant hoppet som är det sista som överger människan.

Men om jag ändå får vara futtig och passa på och klaga på min egen situation så vill jag meddela att min rygg inte gör ont längre. Den stramar. Halsen kliar inte längre. Den stramar, fan i mig den också. Eller är det slipsen?

Det var ett genombrott i sjukdomsförloppet igår. På väg hem från jobbet så var det första gången på länge som jag kände för att ge mig ut och springa. Då var det fem grader varmt, småregn och bäckmörkt. Så det blir jobbiga dagar nu framöver tills jag verkligen FÅR ge mig ut igen. Fast när det är som tyngst så får jag sätta allt i perspektiv igen. Tack vare Berglund så kommer jag passa mig både en, två och tre dagar innan jag ger mig ut.

Shit Berglund! Du är löparbloggosfärens Kristus! Du tog på dig lidandet för att vi ska öppna ögonen. I believe in the almighty Berglund Christ!