Berglund: Det här är min historia
Berglund | November 17, 2009För att förstå den här historians sensmoral måste ni veta en del grundfakta om mig som skriver. Som jag i något inlägg sedan skrev huserade jag på en egen blogg där jag som många andra då skrev, tyckte och tänkte om löpning i allmänhet och min egen träning och tävling synnerhet. När ni läst de inledande styckena kan ni gå vidare men innan dess vill jag bara varna för att jag tror den här texten kommer påverka dig. Förhoppningsvis till en bättre löpare och ja kanske även som människa, i det långa loppet.
Det här är min historia och den är alldeles, alldeles sann – tyvärr.
Det är i skrivande stund den 17 november 2009 och jag minns mycket väl mitt första riktiga lopp, Vilstaloppet 10 km i Eskilstuna. Det var vår och året var 2007. Jag startrusade i början och det är något jag aldrig kommer lära mig att hålla tillbaka, det är ju så trist att stå stilla så man blir så glad när man hör startskottet gå. Dessutom tänkte jag alltid: ”Tänk om det är min dag idag!”. Det var aldrig min dag, inte fullt ut i alla fall. Verkligheten kom ikapp.
Mitt andra lopp var Stockholm Marathon och i värmen för drygt två år sedan stapplade jag runt på drygt 4,5h, relativt otränad med facit i hand men med en grundkondis uppbyggd av många, många timmars träning på tennisbanan. Psyket för att genomföra loppet vill jag också tro att jag fick från de år jag faktiskt tränade och tävlade någorlunda seriöst med boll och racket. Året efter, 2008, hade jag tränat betydligt bättre och siktade på 3:30, ett ganska orealistiskt mål skulle det visa sig och det personliga rekordet på den nobla distansen är fortfarande 4:08:48 från Vinterspring Marathon i ett svinkallt Skövde en tidig januarisöndag samma år.
Jag har förutom ovanstående lopp sprungit ett stort antal mil-lopp, några halvmaror och Lidingöloppet två gånger – varav en som långpass, bara för att det var kul… Jag har sprungit långpass och kört 2-milare ”bara på rutin”, känt mig fräsch efteråt och redan börjat planerat morgondagens intervallpass. Jag har också testat på spikskor och sprungit fyra lopp på den smärtsamma distansen 800 meter. Men det var en sak jag drömde lite extra om för ganska precis ett år sen – att få springa SM. Terräng-SM. Terräng-SM för män mellan 20-22 år. Jag hade en ärlig chans att inte komma sist och den ville jag ta! Jag tränade hårdare och bättre än jag någonsin gjort (tennis inkluderat) men tre veckor innan loppet i april i år hände något som jag inte förstått förrän nu. Och nu är det som sagt den 17 november och alldeles för sent att reparera mina misstag!
Jag slog numret och bet ihop. Det sved riktigt ordentligt men stoltheten var bara att svälja. Några ”ja…”, ”mm…” och ”okej…” senare och jag kunde lägga på. Det var precis vad jag gjorde; klickade av telefonen, stirrade in i väggen och satte händerna för pannan samtidigt som jag kände tårarna komma. Jag ringde mina föräldrar. Jag ringde min bästa vän. Jag välte min stol och svor högt i min förtvivlan och rädsla. Jag visste inte vad jag skulle göra och det enda jag kände var en inåtriktad ilska.
Nu sitter jag här framför datorn och vill dela med mig av min resa. Jag ska trappa upp tempot en aning och gå in på klartext: Idag har jag fått beskedet att jag inte får anstränga mig alls på obestämd tid. Något är inte helt rätt med mitt hjärta, vänster förmak närmare bestämt. Hjärtmuskelinflammation lär vara den troligaste orsaken enligt läkarna och nya tester väntas inom kort hos en hjärtspecialist och sen också regelbundna tester, den enda medicinen stavas V-I-L-A. Hur länge jag får gå på den medicinen vet varken jag eller läkarna, vi får se.
Att ha gått med det sen i början i april gav mig en ordentlig utskällning av farbror Doktorn kan jag säga – så snälla ni, träna inte med feber och gör det inte många gånger. Och om ni nu skulle ha gjort det, för jag vet att med handen på hjärtat lyssnar man inte på sin kropp alla gånger, så ta inte Ipren, Voltaren eller något sånt ”skit” för att lura er själv att ni inte alls är dåliga.
Hjärnan går att lura men inte hjärtat.Våga vila.
Jag påminner er återigen att jag (bara) är 21 år och med det vill jag säga att det kan nog hända vem som helst. Har alltid tyckt jag varit bra tränad, det har varit (och är) det roligaste i mitt liv, det känns inte som att jag saknar en pusselbit nu utan det känns som att jag saknar hela pusslet. Det är mitt eget fel, jag blev fartblind och tyckte att den kortsiktiga ”rushen” träningen gav mig var värt högst av allt i livet. Nu tänker jag inte riktigt så. Det viktigaste är att hjärtat slår – och då menar jag inte 95 slag som vilopuls…
Hur jag upptäckte det? Det kom successivt från i början av april då det tog tvärstopp. Sen märkte jag inte så mycket i maj eftersom jag vilade några veckor innan det trappades upp mer och mer från dess. Jag orkade mindre och mindre, oavsett om det var lätt jogging, tennis eller gå i trappor. Nu de senaste två månaderna har jag fått kämpa för att komma runt ”långa” spåret här i Båstad, det mäter 2,8 km. Jag trodde först att det var allergi, kanske astma, kanske förkylning eller en infektion som inte ville ge med sig – men nej, så länge håller det inte i, inte en hel sommar plus en höst och inte på det här sättet. Det slutade med att hjärtat rusade några gånger och fast att jag inte kände mig det minsta dålig reagerar man ganska snabbt när pulsen ökar utan anledning kan jag säga. Även utan Garmin eller Polar på handleden. När sju trappsteg till lägenheten eller två matkassar över Ica-parkeringen gjorde mig andfådd började jag inse på allvar att något inte stod rätt till. Synd bara att det tog ett halvår ungefär… Förra veckan trillade jag ihop, som tur var med bra folk omkring mig, och då var det så äntligen dags att ringa det där samtalet jag så länge funderat på och varit så rädd för. Sanningen är hård och jag vet att utan träning är mitt liv knappt värt att leva, därför finns det inget annat än vila i mitt schema de närmaste månaderna, ja åren om det så ska behövas.
Sist av allt vill jag bara säga att jag har städat undan alla löparskor, tennisgrejor, löparhandskar, pannband, energidrycker, funktionsstrumpor, ja allt. Allting ligger undangömt så jag inte ska påminnas om hur kul det är att träna, motstå frestelsen. Hur aktiv jag är på den här sidan återstår också att se.
Jag vill bara att ni ska veta min historia och den är alldeles, alldeles sann – tyvärr.
Kör hårt!
Powered by FireStats
Oj nu fick jag tunghäfta och skrivkramp! Det var så kul att se att du skrivit ett inlägg, men så otroligt tråkigt med det som hänt dig!
Tyvärr är din situation inte helt ovanlig (såg en del likadana fall när jag jobbade på en akutmottagning för länge sen) Kloka ord skriver du och kanske dröjer det innan man får ta del av dem igen, men min förhoppning är att du så småningom, när du är frisk igen, kommer tillbaka till bloggosfären, stark och ännu klokare! Du är ung och har gott om tid till rehabilitering. Du som har så mycket kunskap om idrott i olika sammanhang får nog allt komma tillbaka hit och delge oss den på ett el annat sätt! Ha det jättebra och krya på dig i lugn takt nu!
Helena
Ja, det finns blogginlägg och det finns BLOGGINLÄGG. Ditt, Berglund, var definitivt av den senare sorten. Och var ska det publiceras om inte här, där det läses av många. Du skriver att texten kommer att påverka mig. Ja, faktiskt, så gammal jag är. Jag sprang femkiolometersspåret idag, trögt och stapplande efter ett förkylningsuppehåll på fjorton dagar men tänkte att det är det är ändå inte alla i min ålder som ens kan springa några kilometer stapplande. Nu kommer jag att vara än mer rädd om det jag har kvar. Önskar dig verkligen tillbaka till idrott i någon form. Och fortsätt gärna att skriva. En del röster är viktiga. Ville bara säga det typ.
Oj!
Kämpa på Berglund!
Tack för att du delgav din historia, hoppas du kommer tillbaka där du hör hemma, tränandes! Dock är det väl så att det handlar om tålamod, tålamod och åter tålamod.
Helt plötsligt känns mitt pissiga hopparknä ganska fånigt.
Det kan inte kännas bra att begränsas av hjärtat om hjärnan vill springa…
Det är heller inte kul om begränsningen sitter i musklerna eller huvudet
och Voltaren,Ipren,,, etc. är inte lösningen…
Vad jag har sett med löpning är att det verkar vara rätt lätt
i början att komma klart över 200 slag i minuten men att det
senare när man är bättre tränad blir svårare att komma upp över
200 slag i minuten och bli alldeles slut…
Formeln 220-åldern i maxpuls har jag svårt att tro på då jag har sett
många värden som indikerar att maxpulsen för många verkar vara
närmare 250 än 220 och att de flesta inte verkar tycka om att ligga
så högt i ansträngning i maxpulstest…
Att vilopulsen bör ligga närmare 25 än 95 tror jag de flesta här
håller med om,så om mätvärden i pulsklocka visar höga värden
är det en klar varningssignal från kroppen om att det är någonting
som är fel och att hjärtat behöver vila…
Jag hoppas att du orkar skriva, ju tätare desto bättre, om hur det känns just nu – hur det går framåt och använder ytan till någon typ av terapi och stöttning. Jag kan garantera att du kommer få en massa upplyftande kommentarer!
Och den dagen du står där i spåret igen så kommer fler än jag att fälla en tår! Världsapromise!!!
Tack för att du delar med dig Berglund.
Jag tror och hoppas att många får sig en rejäl tankeställare efter att ha läst din text, jag är en av dom iaf.
Som Nix också skrev.. hoppas du orkar/vill skriva framöver om din väg tillbaka.
Kör hårt
Det är skitstarkt! Tänk på att jag var 35 när jag började springa. Det finns ännu massor av tid. Bli världens bästa vilare, nu! Det är en order!
Ni ska ha ett vidunderligt stort tack allihop!
Läser alla era kommentarer men svarar inte specifikt på någon just nu. Det kommer i framtiden för jag kommer nog skriva här någon gång då och då, framförallt när det går framåt. En rapport i veckan lite kort kanske eller något sånt, men som sagt – lovar inget.
Just nu har jag otroligt svårt att lugna ner mig mentalt och den enda låttext jag kan varva ner till är Ebba Grön’s “Die Mauer”. Kommer tillbaka till den flera gånger i tankarna: “Jag har gått här i tjugo år snart, men med en K-pist är det svårt att diskuteeeeera.” sjunger de… Jag har gått här i 22 år snart och läkaren (eller snarare det han sa) känns allt mer som den där K-pisten, det är liksom svårt att diskuteeeeera…
Hörs snart! =)
Starkt inlägg! Försök rikta energin mot något annat ett tag. Du kan ju bli mästare i träningsTEORI tex =) Du är faktiskt ung på riktigt och har tiden för dig. Vad fick du för närmare diagnos?
Hoppas du blir bättre fort!
/obi
Berglund: Välkommen tillbaka till Löparbloggvärlden Berglund, jag hoppades att det skulle vara just du när jag läste ditt första inläg här på bloggen, jag följde din egen blogg tidigare och undrade vad som hände med dig. Nu vet jag. Tänkvärda ord du skriver…det är ju så många av oss som pressar oss och stressar efter kilometerantal och skyndar ut på rundor fast vi inte är helt friska från förkylningar och annat.
Hoppas du hittar ett sätt att kunna koppla av (hjälper läsande av löparbloggar eller stressar det bara?) från träningstänket och tänk på, som sagt, att du har många år på dig att springa, jag började inte heller springa regelbundet förrän jag var 35.
Det var attans och rejält tråpkigt att läsa, jag kan bara önska bot och tillfrisknande och lova att ha din historia i åtanke den dagen som ungarna dragit hem något men “som inte påverkar mig, jag skall ju ut och springa idag…”
Som hypokondriker är det här INTE bra!
Jag sprang (och skäms över att erkänna det…) ÅM på alvedon. Känns ju inte helt okej just nu.
Gissa om jag känner smärtor i bröstkorgen…
Tack för att du delar med dig. Det finns nog ingen av oss som inte förstårhur fruktansvärt det måste kännas att inte kunna träna som man vill. Jag tror vi alla varit i gränslandet av att var sjuka men ändå tränat. Din historia manar till eftertanke. Tyvärr krävdes det att “misskötseln” krävde ett offer. Hoppas du orkar återkomma ofta med dina tankar.
Fantastiskt skrivet! Med tanke på hur ung du är, och redan har fått gå igenom, kommer du att vara både stark och klok som få redan vid 25 års ålder! För du kommer tillbaks! I´m sure! Även om det tar tid…
Det är även just det här jag tjatar på om och om igen (vissa kanske känner på sig vilka jag menar…???) att INTE springa när man känner sig hängig/har feber/ont i halsen. Det kan faktiskt betyda LIVSFARA! Inte ens jag, som den träningsknarkare jag är, gör det…
Jag ser fram emot att läsa mer om hur ditt liv går framåt!
Stort tack allihop! Ni är ett underbart stöd och jag lovar att kika in här så ofta jag kan.
Bra Berglund. Väldigt väldigt bra att du delar med dig av en erfarenhet ingen vill vara med om. Det känns som att man tjatar och tjatar om att inte träna med sjukdom i kroppen men det krävs ofta att någon som upplevt skiten själv måste berätta om vad som kan hända. Då kanske folk lyssnar.
Starkt skrivet och se nu till att vila upp dig ordentligt. Vill du komma tillbaks när du sen kan komma tillbaks så kommer du tillbaks. Ta hand om dig!
Usch och starkt. När jag såg rubriken trodde jag först på ännu värre, men jag förstår helt och hållet hur trist det är att inte kunna träna.
Vila ut dig nu, så kommer du tillbaka desto starkare.
Tack för att du delade med dig. Det är ju något som ens föräldrar tjatat om sedan man var lite, men samtidigt har jag aldrig hört talas om att någon man känner har fått det.
Jag tror nog att skrivandet kan vara en bra terapi.
Krya på dig!
Tack Berglund! För ett fantastisk skrivet inlägg och en massa klokskap. Känner mig alldels omtumlad, faktiskt. Och så ledsen för din skull. Men samtidigt lite, lite glad – för du år ju trots allt här hos oss i bloggosfären. Och du kommer att kunna springa igen – det tar säkert tid – men banne mig, du kommer att kunna springa igen! Kram.
Vilket starkt och bra inlägg. Otroligt tråkigt det som drabbat dig, krya på dig! (Dock kul att du börjat blogga här, har saknat dina kvalitativa inlägg på gamla bloggen,)