maxochnisse.se

De finns överallt, det går inte att värja sig! På radio, på TV och i tidningar finns alla upptänkliga listor över ”årets” och ”decenniets” bästa/sämsta företeelser. Inte heller här på Maxochnisse kommer ni undan. Här följer nämligen min högst personliga ”årets-lista” över saker jag noterat under årets gång.

Årets blogg: Maxochnisse förstås! Ett år då många begåvade och inspirerande bloggare lagt ned pennorna har Maxochnisse vuxit och är mer aktivt än någonsin.

Årets mest skruvade rubrik: ”En kaukasisk plantageägare från Zimbawe”

Årets mest gripande inlägg: Berglunds ”Det här är min historia”

Årets prestation: Här blir det svårt. Listar tre alternativ som alla imponerat på mig:
1. Ninni som passerat två milstolpar i löpningen, både sub40 på milen och sub1.30 på halvmaran.
2. MarathonMia och Staffan som sprang GAX 100.
3. Masse som got his act together på Åland och persade så det stod härliga till.

Årets ringbärare: Frodo…nej visst ja, Karin förstås! Och förmodligen har Underbare G också en!

Årets come back: Hon var nere för räkning, men klev upp på nio och gjorde stilfull comeback! Vem då? Duracell-Karin förstås!

Årets party: After-Marathon hemma hos Nix!

Årets spruckna dröm: Vår vän på ”400 days” som fick bryta Berlin Marathon efter att ha satsat stenhårt under 400 dagar.

Årets puls: Allt under 140 förstås

Årets vidaste definition: Nix triathlonkarriär J

Årets vidaste definition2: Coach Walker tar definitivt död på frågan om ”lämplig fart på långpasset” genom att ange inte mindre än 12 olika långpasstyper.

Årets tävling: Åland Marathon 2009, alla som ställde upp persade! (inte kan det väl bero på tidsomställningen??)

Årets tävling 2: Det verkar som om alla var i Berlin eller New York i år. Dags att beta av något av dem snart.

Årets tävling 3: Brödrosttävlingen! Numera en klassiker!

Årets jobbigaste tävling: Lidingloppet. Varje år.

Årets skavsår: uppstod då jag inte smort in mig med vaselin inför cyklingen i Kalmar…se också ”Årets skrik” när jag duschade efteråt.

Årets mest överskattade: Kolhydratladdning. I år igen.

Årets nykomling: Görel-älsklingen såklart! Välkommen till löparträsket!

Årets träningsläger: The Unofficial Mälsåker Training Camp!

Vad minns ni av 2009?

Nu har inte de sista skälvande timmarna tagit slut än – men jag kommer inte att sakna 2009 speciellt mycket träningsmässigt. Det känns lite rätt att avsluta utan att kunna träna, eftersom det varit så stora delar av året. Men vi tar det positiva:

• Det är kul att springa marathon, och vistelsen i Berlin var magisk (även om loppet blev sådär).
• Cykel är rasande roligt, även om löpningen “ger mer”
• Jag sprang trots allt nästan lika mycket som ifjol, men tränade mer.
• Vattenlöpning var inte heller så dumt. Simning? Låt mig återkomma senare.
• Jag är full av förhoppning inför 2010, med coachens program alldeles rykande färskt i handen
• Jag har en oerhörd potential för viktminskning just nu

Gott nytt år på er. Det ska bli skönt med ett nytt decennie – även om det som passerade naturligtvis är mitt allra bästa totalt sett (det blir svårt att toppa ett bröllop, tre barn och sex marathon). Så tack underbara 00-talet. Om 10-talet ens blir hälften så bra är jag (fortfarande) världens lyckligaste man. Det som är så härligt är att det är gott om plats på den pallen – så alla ni andra är välkomna att vara det ni med!

Det är kul med träningsdagbok! När man sitter och summerar året och låter ögonen bläddra bland alla träningspass kommer minnen åter till liv. T ex 2009-05-23 Cykling: 116 km i grisväder, regnigt och kallt. Fötterna domnade bort efter en timmes cykling och jag fick tina upp dem i duschen innan jag kunde ge mig ut på den efterföljande milrundan. Eller 2009-10-03 när jag sprang i Hellasgården med runners high känslor. Eller en tidig morgon i Central Park i mars.

Summerar jag 2009 är det svårt att komma till någon annan slutsats än att det var ett bra år. Mitt bästa år faktiskt!.Hittills. Jag lyckades hålla mig i stort sett skadefri trots en hög volymökning. Jag gjorde personbästa på halvmaran (1.32.07), Lidingöloppet (2.34.56) och Marathon (3.19.21) och sist men inte minst lyckades jag med det stora målet för året, att genomföra Järnmannen i Kalmar och dessutom på en tid under 11 timmar, något jag inte trodde jag var kapabel till. Så det går inte att vara annat än nöjd. Jättenöjd! Men i stunden – där och då – finns det alltid saker som kunnat gå annorlunda.

Den stora förändringen träningsmässigt var förstås att komplettera löpträningen med cykling och simning samt att jag använde mig mer av pulsbaserad träning i och med samarbetet med SSC. Att träna flera olika discipliner tror jag var förutsättningen för att kunna öka träningsvolymen så pass mycket och det kommer jag fortsätta med oavsett om jag kommer att ställa upp i fler triathlontävlingar eller ej. Löpningen kommer nog alltid var min huvudsaliga inriktning, men jag är övertygad om att cykling och simning hjälper min löpning.

Året i siffror

Antal träningstimmar:331 (216)
Antal pass:258 (192)

Det blev färre löppass och färre mil än förra året: 137 st (148) respektive 181 mil (203 mil)
Å andra sidan blev det nästan 100 000 m simning fördelat på 38 pass och 325 mil cykel på 64 pass (huvudsakligen under april-augusti). Å så lite styrketräningspass förstås.
Mesta träningsmånad: Maj: 37 pass inklusive 4 vilodagar, 53 timmar
Mesta träningsvecka: Vecka 21: 14 pass, 20 timmar
Längsta träningsdag: 6 juni: 7 timmar fördelat på tre discipliner
Bästa passet: 12 april. Första cykelpasset utomhus
Värsta passet: 12 augusti. Misslyckat snabbdistanspass, lite för nära inpå Järnmannen. Förnedrad och förlöjligad av Nix!
Favoritpass: Alla långpass
Hatpass: Snabbdistans 8-10 km.

Mål inför 2010? Efter ett år som 2009 är det svårare att sätta upp mål. Kanske det bästa är taget ur gubben nu? Visst går det att hyvla lite till, göra under 1:30 på halvan och kanske 3.15 på marathon. Allra roligast vore det att för en gångs skull kunna prestera bra på Lidingöloppet. I år är det 10-års jubileum, vad sägs om att fira det med att inte få kramp och med en tid ned mot 2.25. Om det blir Kalmar i år igen har jag fortfarande nte bestämt. Jag försöker upprätthålla träningen någorlunda inför det, men har inte samma entusiasm (liksom min familj). Vi får se. Just nu springer jag bara för att det är roligt. Det är inte heller så dumt!

Året är inte slut än. Men nästan. Jag dristar mig ändå till att sammanfatta årtiondets sista år. Jag kommer nämligen inte att springa imorgon. Det ska bli 11 grader kallt och då passar längdskidor lite bättre än löpning.

I mars startade jag i Vällingbymaran som ett långpass och efter 3 varv valde jag att avsluta passet och åkte hem istället. I april började jag att träna efter Coach Christer Skogs träningsschema. Det medförde en förändrad träningsstruktur med längre och långsammare pass för att bygga mitokondrier. Det var för att stärka musklerna i benen så att de orkade springa 42 km och inte bara 32 som det varit tidigare. Schemat var upplagt för att toppa formen till Berlin. Stockholm Marathon var bara ett träningspass. Men i värmen i Stockholm så satte jag ändå ett personligt rekord på 3:50:21.

Under sommaren flöt träningen på bättre än under tidigare år och sommaren avslutades med Landskrona marathon där jag plockade hem en andraplats i H35. Fast tiden var riktigt dålig. I september åkte vi till ett sommarvarmt Berlin där temperaturen var runt 25 grader och trots det så slog jag nytt personligt rekord, även om det bara var några sekunder snabbare än i Stockholm. Det var ju Berlin som var målet och det kändes lite snopet att sluta en satsning med ett dåligt resultat. Därför snabbokades Åland. Den femte marastarten för året. Äntligen svarade benen som planerat. De höll hela vägen in i mål. Farten var bra och jag kapade mitt personliga rekord till 3:39:05. Riktigt nöjd.

Året slutade med 4 löppass på två månader. November och december kantades av sjukdomar och ryggskott och ett hektiskt jobbprogram som inte riktigt tillät någon träning. Men det har inte gjort något. Det har nog kanske varit bra.

Totalt blev det ändå lika mycket träning som förra året. 150 timmars träning mot 151 förra året. På den tiden sprang jag 162mil mot 166mil förra året. Den stora skillnaden var att jag gjorde detta på 124 pass mot 152 pass förra året. Längre pass var ju planen som Coach Skogen satt upp.

Årets bästa pass var utan tvivel en mil i Central Park, i januari. Men hårt utmanad av frukostlöpningen dagen före Berlinmaran tillsammans med Görel-älsklingen, Karin och Underbare G. och även långpasset i The Unofficial Mälsåker Training Camp. Dagen då jag blev ultra.

Precis som Janus så blickar jag både bakåt och framåt. Vad står för dörren under 2010?

Berlin och Stockholm är redan inplanerade. Troligtvis blir det Åland igen. Eventuellt någon till mara. Men om det är Vällingby, Landskrona eller kanske en 6timmars Ultra ska jag låta vara osagt. Det får komma som det kommer.

Målet är trots allt att gå in under Branderburger Tor med målet i sikte och vara en bra bit under 3:30. Det är målet för 2010. Under 2011 blir målet sub 3:20 för att kvalificera mig för Boston 2012. Det är egentligen Boston som är målet. Allt annat är mellantider.

Eller som någon sa: Goals are dreams with deadlines

Planen var ju att SPA-vistelsen skulle vara det sista utstädandet av tidigare halsont. Jag antar att Johan betalar delar av vistelsen för att slippa gnället och kraxet om halsen? Nehej, men då fortsätter jag väl då. Trots en härlig vistelse är skrovlet i halsen kvar och orken klart begränsad. Det senaste dryga dygnet har jag förbrukat energi genom att:

• Få ryggmassage
• Bada bastu
• Bada i varmt vatten i kall luft
• Bada i jättekallt vatten i sjön (typ nollgradigt, eftersom det var i rörelse)
• Basta lite mer. Duscha
• Äta trerättersmiddag med vinpaket och ostbricka
• Slå hustrun i Yatzy. Tre gånger i rad
• Sova en hel, rätt lång, natt ostört
• Äta lyxfrukost
• Förlora mot hustrun i Yatzy tre gånger. Vinna en!
• Ödmjukt utropa mig till “alla tiders Yatzymästare” efter 4-3 i inbördes
• Sparka spark i fem minuter
• Inte få igång bilen
• Sätta i motorvärmaren
• Fika
• Försöka övertyga hustrun om att “nejd”, “rätteri” och “stenrev” är svenska ord
• Lägga helt andra, kortare och tråkigare men faktiskt befintliga ord
• Avsluta en halv omgång alfapet
• Starta bilen
• Åka och handla mat
• Köra hem hustrun
• Åka och köpa skidor (Fischer RCR med Salomon Pilotbindning)
• Laga mat
• Äta mat
• Natta barn
• Diska

Och det är rätt påtagligt att orken tryter. Typ redan halvvägs in i handlingen. Springa? Kul sagt. Bland annat var det -28 grader imorse. Och halsont. Och rätt begränsat med tid. Inte ens tre skär med nya skidorna hanns med. Men imorgon, då ska jag vara frisk. Jajamän.

The Hives har skrivit en låt om den förhoppningen:

The Hives – A.K.A. I-D-I-O-T

Vi har ett gammalt småländskt torp på gränsen till Östergötland. Det är spartanskt, primitivt, geniunt utan el eller vatten. Enligt sägnen så levde en torparfamilj där i början av 1900-talet, där torparfrun dog i barnsäng. Tragiskt, men inte ovanligt på landsbygden på den tiden. Dagens torparfru a.k.a Görel-älsklingen har en svag föraning om att den tidigare Torparfrun aldrig riktigt släppt taget om torpet. Adrian-11, svär på att han såg en gammal gumma flöt över gårdsplan när han var Adrian-5 eller Adrian-6.

Vi har nu en klarare bild över vem denna Torpfru är. Hon gillar inte tekniska prylar. Hon har tex motarbetat mobiltelefoner i åratal men har äntligen kommit överens med Telia att släppa fram deras signaler.

• För att fira jul på torpet så krävde Adrian-11 att han skulle kunna titta på Kalle Anka, så ett TV-kort till laptopen inhandlades. Det försöket att skaffa TV till torpet misslyckades, precis som alla andra TV-initiativ.
• Ett mobilt bredband inhandlades som julklapp åt Görel-älsklingen. Det försöket misslyckades. Till en början åtminstone.
• Barnen skulle få spela playstationspel så konsol och en gammal TV togs med för att de skulle få spela kortare stunder när det bensindrivna elverket gick. Det visade sig att TV:n dog på vägen till torpet.
• Masse fick nya längdskidor och pjäxor och stavar i julklapp. Hur mycket jag än vill skylla på någon annan så var det faktiskt jag som klev på staven så att den gick av. Men det är något konstigt med skidbindningarna som gör att pjäxan liksom inte vill fastna vid skidan. DET är inte mitt fel.
• Det var mycket mycket snö på torpet. Grannbonden hade plogat vägen för oss men det var ändå en stor mängd snö kvar på vägen. Andra vändan in till torpet i snömodden så styrde någon ner bilen i diket. DET var inte jag, trots att jag satt vid ratten. Jag tror att det var torparfrun som gjorde ett sista försök att hindra en TV på torpet. Vi hade lånat en liten av bonden. Men hon underskattade spelsuget hos Teodor-15 som tar TV:n under armen och pulsar en kilometer hem till torpet.
• När sedan ovan nämnda 15-åring spelade spelet så försökte hon sätta fotogenvärmaren i brand. Men ett rådigt ingripande av den nuvarande torparen släcktes den. Men svedda knoghår som bevis.

Men jag tror ändå att torparfrun ändå gillar att vi är på torpet för hon skapar en galet mysig julstämning för alla i familjen. Vi njöt av vintern, maten, julbak och en egenhändigt huggen gran. Men nu är vi hemma igen i värmen. Och there is no place like home.

..eller någon sorts klister i alla fall – Trecitrusmarmelad, rasande surt och beskt innan man återigen förvånas över hur en grapefrukt, en apelsin, en citron och en lime tillsammans med 1.2 liter vatten kan uppsluka 1.1kg strösocker utan att bli en enda klump.

Marmeladkokeriet är en riktig samvetsstillare,

• miljösamvetet dämpas eftersom frukten är inhandlad lokalt med ett minimalt koldioxidutsläpp.
• jag vet exakt vad den innehåller, till skillnad från Robertson’s, BOB’s och liknande varianter. Möjligen med undantag för besprutningsmedlet som bitit sig fast i skalet…
• Jag kan än en gång använda hushållsvågen och mixerstaven (den som skulle bidragit till att hålla ungarnas matkostnad nere när de var små…)

Dessutom blir den förbånkat god, känns mer och mer som att idag blir en vilodag.

Det är bakhalt just nu. Febern har i och för sig släppt, men halsondat hänger kvar som en stupfull morbror som somnat under julgranen och vägrar gå hem. Det verkar inte finnas några sätt utöver att vänta in tiden. För att fördriva denna (tiden) satte vi oss i bilen och for upp till Tänndalen. Ska man ändå vara sjuk kan man lika gärna vara det i bedårande utsikt, massor med snö, och runt 20 grader kallt – så att man inte får för sig att gå ut.

Nu är det i och för sig bara runt 11-12 grader, och då är det svårt att hålla sig inne! Lite pulkaåkning kan man väl orka med? Man vet att man är i fjällen när det är okej att åka pulka på bilvägarna. Jag kan rekommendera det som depressiv medicinering, för det är helt fantastiskt att se glädjen hos barnen (och de vuxna), samtidigt som solen strålar och snön gnistrar.

Det hela gjorde att jag blev tvungen att trotsa halsen och glida runt en halvtimme i skidspåret. Magiskt och helt omöjligt att hålla pulsen under 140. Verkligen helt omöjligt.

Senare idag ska hustrun och jag åka på julklapps-SPA. God mat, lite massage, badtunnor och ett eget rum, med en egen säng, som det inte kommer att ligga någon annan i. Ovanligt, närmast utopiskt – men ändå sant. Jag lär återkomma med rapport.

Dessutom ska jag äntligen slippa hasa runt på mina gamla vallningsfria lagg från typ förra millenniet, eftersom jag fick pengar till ett par nya. Vilket ger mig möjlighet att ställa en fråga till er:

Vad ska jag köpa för skidor? Jag har bra pjäxor och stavar och 3000 kr (typ) att lägga på dem. Ska jag köpa dem här eller vänta tills jag kommer ner?

Innan dess är Håkans gamla klassiker självklar:

Håkan Hellström – Här Kommer Lyckan För Hundar Som Oss

I takt med att kvicksilverpelaren blev kortare försvann allt vad tights, långkalsonger, buffar, mössor, vantar och långärmat heter. Istället blev det snabba skor, shorts och kortärmad tischa. Till och med strumporna blev en kort variant. Coach Clarre hade till slut fått nog av att halka runt på Djurgården och påbjudit ett pass korta intervaller i Sätra!

Sålunda samlades de fartsugna för lite uppvärmning och löpskolning, både moturs och medurs. Just medursvarven präglades av osäkerhet, skulle egentligen inte den sträckan dras ifrån totalen i slutet?

Själva passet var tänkt att rycka de korta fibrerna ur sin vinterdvala inför Vallentunabataljen på torsdag, och innehöll serien 1000@3.55+5*400@90+5*200@40+1000@3.55, alltsammans kopknutet med elva varv soft joggvila. Efter att ha halkat runt i vinterlandskapet några veckor kändes farterna fantastiska, skulle kroppen verkligen hålla? och hur var det egentligen med ljudbangen?
Nu blev det inte så, utan det hela kändes väldigt naturligt – det är ju i de här farterna jag skall bedriva min löpning. Inte ens den avslutande tusingen kändes oöverstiglig utan kontrollerad och bekväm.

Vi kan ju ta udden av den stigande hybrisen med att konstatera att doseringen i kurvorna var som att kasta pärlor för svin, den är överkurs… däremot utnyttjade underbare G doseringen på ett snyggt sätt när han kom förbifarande på bana 2, observationerna från Långlöparnas kväll om att den banan är snabbare verkar hålla.

En jullåt får ni stå ut med, den osannolika kombinationen The Hives och Cyndi Lauper. Nu kan man inte tröttna på Pogues och Kirsty  – men det är ett klart alternativ att fylla ut tiden med!

The Hives – A Christmas Duel