maxochnisse.se

Idag vaknade jag med en påtaglig, och väldigt skön, simträningsvärk. Sådant botas bäst med löpning, eller hur?

Om ni såg eller hörde någon som dansandes, sjungandes, vrålandes, studsandes, rusandes kuta genom Hagaparken idag – ylandes på “Kom igen Lena” så kan det ha varit jag. Det var nog jag, oddsen för en till är “inte helt troligt” eller ungefär samma som för Jenny Silver att vinna melodifestivalen. Den löplyckan som jag upplevde just där, just då gör mig nästan lite sorgsen å alla ickelöpares vägnar – det finns säkert andra sätt att uppleva det, men det här är gratis, nyttigt och alldeles, alldeles underbart!

Att coachen just då fick stå tillbaka och ge mig några slag till är värdsliga ting! Det får man ta när glädjetårarna sprutar. Sedan uppstod samma känsla en gång till nerför Karlbergsvägen med den gamla Ålandsklassikern I Got Over You. Ibland är det bara så underbart att vara löpare!

Resten av passet gick i sextempo ungefär – med en ständig kamp att hålla pulsen under 143. Avslutningen var på temat “var försiktig med vad du önskar” då coachen, efter syrliga provokationer, slängde in ruscher som avslutning. Sex stycken på 20 sek med joggvila. Låter inte så mycket? Det tog tio minuter och cirkus 1,5 km. Totalt smög jag ihop 23,5 km.

Lite smolk i gläjdebägaren är att gamla känningar i vänsterbenet gör sig påminda  -med gott stöd av bowlingtokerierna. Men lite stretch, styrka och core bör väl få bukt med det tycker jag.