maxochnisse.se

AAAAAAARGH! Det är INTE N’batha som skriver det här. Det är den onde i honom som nu träder fram ur sin oförtjänta skugga för att styra upp eländet min veke värd har satt oss i. Jag, Father of all evil, tryckte idag ut den ynklige tarmen på ett löppass för att få ut vekhet och fylla upp med lite ond kraft. Vad händer? Den arme gnällspiken fiser ur sig en stinkade oral svada av ynkligheter kring tidpunkt, ömmande ben och stel rygg. Mask! MASKFÖDA!

Väl ute började förhandlingen. Masken ville korta sträckan från löjliga 16 km till 15, 13, 12 ja t o m 10 km. Gaaaaaah! Jag blir rasande bara jag tänker på det. Ynkliga svek till människospillra! Som straff förlängdes sträckan till 20 km genom de backigaste delarna av södra ön. Sällan har den tragiska lusen varit så tyst och ömklig. Nu sitter han nöjd och njuter av frukten och har förstås helt glömt vilken liten skit han lät som innan passet. Tragiskt. Kanske har han lärt sig vem som sköter träningsdiciplinen hädan efter. På torsdag ska han springa i 2 timmar. Eller 2:20 om han trilskas.

20,25 km på löjliga 1:36:52.

Mustasch – Mine

Ja jädrar vilken dag!

Hittade en lucka i jobbkalendern som jag utnyttjade (vilket jag får lida för strax…). Alltså, det var lucka i kalendern, 8 grader, strålande sol, blänkade nya skor i hallen och kenyanpass på schemat. Det är att betrakta som tortyr att tvinga folk att jobba under sådana förhållanden!Och eftersom tortyr är förbjudet enligt FN:s stadgar så vill jag ju inte att min arbetsgivare ska hamna i problem – så jag räddade dem genom att helt enkelt dra hem, byta om och sticka. Byta om. Till korta tights. Premiär! Fegade ur med korttischa och jacka. En jacka som efter 3k satt runt midjan… Alltså dubbelkort idag. Ruggigt!

Nya skor. Ni anar kanske av rubriken vad som väntar? K-Swiss K-ona. Lite tidigt att sätta hela betyget – men dagens pass gav en klar tendens till att jag har hittat min tävlingssko till maran!

Senaste marorna har varit i Boston (Stockholm och Berlin) och Taikan (Åland). Av dem är den närmare Taikan. Det är samma känsla av mockasin – men med den skillnaden att den trots det lyckas få med adidaskänslan av att sitta ordentligt tight över fotryggen. Men med rymligare tåbox än Boston. En annan jämförelse är DS Trainer 14 – som ju mest bara är svampig utan styrsel. Kort sagt: kanonsko så långt. Jag återkommer i ärendet.

Men vad utsatte jag den för då?

Jo, som vanligt 30-30-30-30.
Uppvärmningen helt okej i 5:28@144
Första ökningen helt okej i 5:02@155
Andra ökningen på tunga ben i 4:32@164
Nedvarvningen blev intressant i 5:39@147.
Sorry coach – pulsen lite hög där, men jag fick till någon typ av löpkänsla. Riktigt skönt rull längs med norrmälarstrand som utan vidare ansträngning låg i 5:20-5:30, trots trötta ben. Påminde lite om det där flowet som kan uppstå delar av andrahalvan av en mara. Kilometrarna bara försvinner och ansträngningen känns väldigt behaglig. Precis så, fast långsammare. Har hittills inte inträffat någon nerjogg tidigare – gott tecken? Det kan ha varit vädret. Det drar inte ner humöret att springa rakt över tystnaden på Stadshusets borggård och komma ut på kajen och känna vårvärmen och den gassade solen träffa en rakt i själen som en matarbuss.

Uppenbart nedtränade ben, men som verkar hålla för belastningen. Inledde för övrigt transportcyklingen idag också – vilket ger minst en halvtimme oreggad träning per dag det blir av (vilket brukar vara typ varje dag).

Och för att spinna vidare på N’bathas inlägg om min träning: jag gjorde en upptäckt i träningsdagboken: jag har mängdökat fyra månader i rad – för första gången någonsin (på fyra år alltså). Det är till och med fem när jag tänker efter. Precis lika många som N’batha styrt mig med varm järnhand. 70-116-147-150-202 har det blivit. Och alla mina tidigare bakslag har berott på sjukdomar och skador (främst skador). Inte motivationsdippar. Detta gör att möjligheten att, utan skador, nå ungefär samma mängder som förra årets april/maj (229/243) inte ska vara ogörligt. Det är till och med direkt lämpliga mängder. Det intressanta är att snittet per månad förra året (nov-mars) var detsamma, men med bergochdalbaneveckor. Det känns som att det här är bättre. Den stora skillnaden är för övrigt pass över 18k. 7 stycken förra nov-mars mot 11 st denna period. Och då har jag dessutom 17 mot 8 pass som jag betraktar som “långpass” oavsett längd. Alltså: mycket längre men färre pass. 17 långpass på fem månader. Det är inte kattskit!

Okej – jag svamlar. Jag slutar med det och jobbar ikapp de där timmarna istället. Värt varenda sekund!

Vilken otrolig prestation!

Zersanay Tadese ny världsrekordinnehavare på halvmaran med tiden 58:23 i Lisabon i helgen. Femtioåtta och tjugotre! Helt sanslöst. Första milen på 27:53 och sprang ifrån farthållarna efter 9 km…Nästa 5K på 13:40, nästa 5K på 13:48, dvs andra milen på 27:28, vilket gjorde att han slog Hailes världsrekord på 20 km av bara farten. Avslutade sista 1,1 k under 3 minuter… Say no more.

Det finns de som tvivlar på min lovande triatlonkarriär här. Som inte tror att den finns. Idag kom det, som ett brev på posten, ett tydligt tecken på den!

Det kommer ett tecken varje månad, förresten. TriathlonPlus – en utmärkt brittisk tidning om just sporten triathlon. De ger tips, skriver spännande artiklar och testar utrustning. Lite som RW, fast för Tri – och på engelska. Bland annat testar de skor. Det behöver man nämligen som triathlet.

Som ni ju alla vet lider jag ju närmast en panisk brist på just löparskor, varför jag med stort intresse kastar mig över alla tester för att se om jag äntligen kan förbättra min så knapphändiga skopark. Faktum är att jag tror att antalet använda par faktiskt sjunkit ner till nivåer av ensiffrig art. Helt otroligt och såklart ett stort hot mot min så lovande karriär!

Men så plötsligt finner jag då lösningen på denna katastrofliknande situation. Ett test av skor! Underbart. Och en tydlig vinnare också! Av märket K-Swiss? WTF! Vad hände med riktiga löparskor – sådana som säljs i Sverige? Vad ska jag göra nu då? Ja, varför inte maila till återförsäljaren och kolla om det finns någon liten affär i stan som kan tänkas ha en kartong på hyllan? Icke. Men, hör och häpna, den danske återförsäljaren erbjöd sig att mot en skälig ersättning skicka över ett par till mig. Hurra! (Alternativet hade varit någon engelsk nätshop, men det är ju bra att få en avstämning av storleken…).

För övrigt: Strl 10 (UK). 28,2 cm. 300 g. (jmfr med Adidas Glide: Strl 10 (UK). 28,2 cm. 360 g)

Nu sitter jag med skon på foten. Möjligen kan den vara något halvnummer för stor, men det går trots detta att få den att smita åt ordentligt runt mina rätt tunna fötter. I övrigt sitter de som ett par mockasiner. Om de klarar att hålla emot på lite tuffare farter så är det ruskigt lovande! Testet får vänta till imorgon, för jag är hemma själv med barnen. Planen är dock att hoppa upp på trainern och fortsätta min lovande karriär. Appropå den ja, vad har skorna med den att göra – mer än att det är ett par skor?

Jo, på dessa K-Swiss K-Ona står det något tryckt på sidan. Jag ser lite dåligt – så Johan kanske kan ta fram sina pensionärsglasögon och titta lite. Vad står det egentligen där nere vid sulan? Jag tycker mig se ett tecken…

I raden av alla “drick dig smal med röddvin” och GI-metoder så har jag, Nisse, en diet för alla er (andra) tjockisar där ute.

Jag kallar den wienerbrödsdieten. Den går ut på att man får äta hur mycket dagsfärska danska weinerbröd man vill – bara man först springer till Köpenhamn och köper dem.

OBS! Fungerar inte för Köpenhamns- eller Malmöbor. För er rekommenderar jag berlinermunkar. Eller att flytta till Stockholm. Inte för att det gör er smalare, men ni slipper i alla fall skåningar och andra danskar…

They call me mista bombastic…

Ja, fy vad jag har lovat att träna denna säsong. Fy vad jag inte har levererat. Fisken påpekar att det gäller arbetsinsatser också vilket är en klassisk Fisken: att höja sig själv till skyarna och trycka ner sin omgivning. Om ingen annan gör det får han väl göra det själv Det är ju snarare på grund av att jag levererat på skolfronten som jag nu står här med rakad löparhals. Bra betyg och taskig kondis är summa sumarum.

Vad är det då som är på g? Ja, bl a mitt livs första maraton. Man är väl inte löpare på riktigt förrän man gjort maran och jag siktade en gång på sub 3. Not so much anymore, kan man säga. I bästa fall kommer jag att prestera sub 3:10. I alla fall är det det jag hoppas på. 2 månader kvar och jag har bara stora hål i kalendern. Nu kör vi då? Tja, vi får bara hoppas att jag levererar denna gång för skolan suger kraft. Från tidigare 2-3 projekt per år är det nu 2 projekt per termin så det är en anings mer jobb men jag måste få till löpningen ändå, annars kommer det att göra ont på maran. Ett projekt kvar och dags att få ihop ett sommarjobb och en hylla till långa väggen i lägenheten. Som gjort för att sitta utschasad i soffan på kvällen. Det får helt enkelt bli kvällar och morgnar.

Vad tror ni? Blir det någon träning för mig?

42:06 på en mil. Jag är så långt borta från en form som det går. Inte så konstigt då jag prioriterat skola och familj hela slutet på hösten och början på våren. Men nu ska det bli andra bullar! Sanna mina ord. Ok, jag vet att jag sagt det förr. Vi får väl helt enkelt bara hoppas att det blir andra bullar av helt enkelt.

Som ni vet ringde Nix och räddade min start med några enkla frågor. Därefter uppvärmning från Ropsten. En klassisk Nix hade ju annars varit 5-10 min uppvärmning vilket är på tok för kort. Nu blev det 30 minuter istället som sig bör innan ett millopp. Killen kastade in handduken kanske 50 gånger under uppvärmningen vilket gjorde att jag kunde slippa mössan under loppet. Öronen var redan varma.

Sega ben, tunga lår, krumma knän och ont i gasspjällsventilen. Allt var fel idag. DNS:a då påpekade jag, men han konstaterade att han ju trots allt var där och kunde DNF:a i värsta fall. Jag påpekade att tunga ben ofta betyder att man kommer att köra på bra, men så var det ju förstås inte. Nej nej, vad vet väl jag? Själv kände jag mig osugen på att trycka milen. För kort, konstaterade jag men fick ingen arrangör att ändra på banan. Damn. Ett par ömmande baklår oroade också. De gnäller ibland när jag inte gör rörlighetsövningar för korsryggen och det hade jag fuskar med ett tag.

Väl iväg kändes det som att Nix toköppnade. Jag var inte bered på att springa fort idag men jag hakade på och märkte att jag kunde springa. Jag blev lite orolig för pöjken och påpekade att han öppnat väldigt hårt. Som tack ökade han lite till. Jag tog mig om honom för att jag började känna ångan komma upp men fick honom framför mig straxt igen. Va fan, ska han spöa mig idag? Oavsett vad han själv hävdar skulle det ju ha suttit kanon. Vad hedrar en coach mer än att få en adept att utvecklas så? För att trigga honom om han var stark och för att dämpa om han öppnat för hårt påpekade jag att han skulle sakta ner för han stank amoniak. – Är du orolig? Frågade han tillbaka då. Vad svarar man på det? Ja? Ja, om man vill trigga svarar man så. Om man ÄR orolig svarar man nej, va (hoppas hoppas)?

Efter ett tag gick jag om och jag började jaga ryggar även om jag kände mig långsam som en Fisk. Loppet gick som de brukar, lättare i början än på slutet. Sista kilometern fick jag vädring på två Studenter som dragit fram och tillbaka ett tag och tog dem på rakan innan mål. Yes!

Sedan var det 13 km kvar då. Dessa stannade på 5 för jag kände baksidan av låren och konstaterade att jag nog vann mer på att kunna gå under kvällen så jag fick upp rörligheten i ryggen. Den är mycket bättre nu och känningarna är helt borta.

Grattis till Medeldistansaren som persade med en halv minut på fantastiska 37:17. Han har valt en annan träningsmetod än jag, tydligen. Han tränar mer, jag tränar mindre. Undrar om hans metod är bättre? Ska nog testa den

Premiärmil idag. Började dagen med att rädda N’batha. Två gånger om.

- Hej coach N’batha, ska jag ställa en fråga som räddar din dag?
- Ja?
-Vad är klockan?

Det är sommartid nu, som ni säkert vet. Det visste inte N’batha. Han visste inte heller att starten gick 12 och inte 13. N’batha hade fått startat i barnvagnsklassen 14:00 om jag inte räddat hans lilla söta rumpa Men det är tacken för alla jättelånga pass han tvingar mig till. För vem tror ni åkte på att vara hålldam på hans tuffa utrop igår? Jojomensan. “Vi ses på Ropsten 11:00″.

Ropsten? Tävlingen går vid Stora Skuggan? “Ja, men vi ska springa innan serru!”

Visst. Ropsten. 1100. Jag var där. Vi sprang.
Och det var ett gnällande utan dess like. Det var “tunga ben”, “hög puls”, dålig form” och allmän baissning högt och lågt. N’batha var mest tyst.
Mina ben var INTE på banan idag. Uppvärmningen på fem kilometer genomfördes i 6:15-tempo, och jag hade en snittpuls på 137. Ni fattar va? Det här kommer aldrig att gå.

Så här i efterhand var nog uppvärmningen min räddning. Men jag går händelserna i förväg.
VI ställde oss längst bak ett par minuter före start. Kanske inte så genomtänkt med tanke på att vi till slut skulle ta oss in på platser omkring 250-300 av de ca 800 startande (båda siffrorna dam och herr sammanslaget). Det blir en del passeringar då… Det är å andra sidan rätt kul att springa om

Efter två kilometer fick jag ett “du börjar stinka ammoniak, dags att bryta?” av herr coach. Inte för att jag gjorde det, utan för att han började känna viss nervositet över att helt enkelt få stryk. Å andra sidan var det ju enkelt att förutsäga min sluttid redan då, eftersom loppet skulle genomföras i tröskelfart (enligt honom – så enkelt kan det vara att hålla hårda konkurrenter bakom sig…). Det intressanta är att farten så långt låg strax över 4:10 – så jag kan förstå hans nervositet. Men mina snabbdistanser ser ofta ut så. Två relativt snabba för att komma upp i puls, utplaning på tröskeln och, ibland, en liten ökning mot slutet – för att det är kul. Utplaningen mellan 4:20 och 4:30, beroende på lutningen och idag var det kul med ökning. Detta eftersom sista kilometern bjuder på en hel del nerförslöpning, vilket är en av mina styrkor i löpningen. Jag är helt enkelt jäkligt bra på att släppa iväg tyngden (det har med rörelsemängdmoment att göra. Genom att omvandla lägesenergin (mgh) till hastighet genom rörelsemängdmoment (mv) så blir hastigheten hög. Eller nåt, titta inte på mig – jag är askass på mekanik). Sista kilometern på 3:50 i alla fall. Pulsen såklart lite över tröskelpuls precis då, men jag hoppade att göra en sådan där riktig, toktömmande, slutspurt. Mer “kontrollerat obehagligt” istället för loppet fram dit som varit “hårt men utan panikkänslor”. 43:10 till slut. 21 sekunder från pers, men å andra sidan utan att ha förtagit mig. Lyckades faktiskt med konststycket att tappa bort en kilometer. Trodde att det var 3k när vi passerade 4k. Ganska ovanligt på milen, och det gör man inte om man springer milen “rätt”…

Milen rätt. Den springer man genom att avsky det efter 3k, vilja dö efter 5k, faktiskt tro att man kommer att dö efter 8k, och sedan spurtar man. Idag var det mer “går ju fint det här” utan mjölksyra. Och då är jag rätt nöjd med dryga 43. 171/182 i puls. Fram till spurten var max 176 i toppen på backen. Annars låg jag stadigt kring 172. Ungefär halvmarakänsla, var min slutsats i mål (exklusive spurt). Kan nog stämma bra. Klämmer nog halvan på 44+44+5 idag.

Coachens nerjogg stannade vid 5k. Min med. 6:25-tempo efter att vi fått vända efter mina glasögon, som jag tappat i leran (jag hade två par). Min vana trogen fick jag tillbaka dem…
Lite småslitna kroppar skulle inte springa mer än så idag. Bara dumheter. 73k på tre pass denna vecka får räcka

Hur gick det för N’batha? Får han väl tala om själv!

Det blir premiär för mig på premiärmilen. I samband med att jag blev Studenterna löpare slog jag till och anmälde mig. Faktum är att jag kommer att springa fler lopp i år än jag sprungit totalt. Hepp!

Nu ligger det ju så till att jag prioriterat skolan väldigt mycket och därför sprungit för få långpass för att åstadkomma något på Stockholm maraton. Jag tänker därför göra Premiärmilen till en del av söndagens långpass. Min tanke är att värma upp 5 km, köra Premiärmilen på 41-42 minuter och sedan värma ner 13 km (dvs jogga hem). Vad tror ni om det? Det borde väl vara ett lagom pass?

Jag och Ingmarie har funderat lite på hur man får killar att coreträna och få lite känsla för det. Eller som det borde heta på svenska då: kåranda…

Det blev det här: