jumper: Den frivillige löparen 2
jumper | March 6, 2010Med tanke på min i tidigare blogginlägg deklarerade brist på intresse för löpning i allmänhet och min egen sådan i synnerhet, kan man undra vad jag har att skaffa på denna löparblogg. Att jag mitt ointresse till trots spottat ur mig inlägg efter inlägg om löpning i allmänhet och min egen sådan i synnerhet, komplicerar bilden ytterligare, och när jag nu i masochistisk anda skriver ännu ett inlägg om mitt oinspirerade löparliv, befäster jag troligen bilden av en senil gubbe, som inte vet hur han ska ha det.
Ända sedan jag för fem år sen började träna löpning mer seriöst året runt, har jag sprungit ganska regelbundet varannan dag, sommar som vinter, kortare på vardagarna och längre på helgerna. Att jag tappat intresset för löpning tycks inte ha påverkat det mönstret, varför mina siffror i dagböckerna på jogg.se och funbeat.se ger sken av fortsatt seriös träning. De som ser mig lufsa fram på vintervändbanan denna vinter tycker sig också känna igen samma envisa löpare som tidigare vintrar, låt vara något tröttare och långsammare. Föga anas de motstridiga tankar som rör sig bakom hans pannben. Föga anas den latmask som tillfälligt dragit på sig löparkläder.
Om jag förr såg fram emot de dagar jag skulle springa, ser jag numera snarare fram mot vilodagarna. Motvilligt tvingas jag tillstå att tanken på varje löppass är förenad med ett visst obehag. Löpning är helt enkelt inte särskilt roligt längre och när det dessutom är ganska ansträngande, har jag inte mycket att se fram emot.
Inlägg av detta slag brukar generera uppmuntrande och tröstande ord och efter ovanstående utgjutelser skulle många också pliktskyldigt ha fattat tangenterna om jag inte som slutkläm försäkrat, att jag ser fram mot mitt fortsatta liv som löpare med förtröstan. Jag kommer att fortsätta att springa varannan dag länge än, kanske så länge jag över huvud taget kan knyta löparskorna själv. Förklaringen till denna paradox ämnar jag avslöja i nästa inlägg. Håll ut!
Powered by FireStats
“…Om jag förr såg fram emot de dagar jag skulle springa, ser jag numera snarare fram mot vilodagarna…” Tänk om du inte sprang. Skulle du då inte se fram emot några dagar alls då!?
Mycket bra fråga! Den ska jag fundera över när jag nu tar på mig löparmunderingen och ger mig i marssolen. Om det känns bra blir det kanske ett längre pass. Jag ger mig själv stor frihet.
Jag avskyr cliff-hangers (om jag inte gör dem själv vill säga) och väntar Otåligt på ditt “avslöjande”. Jag tror dock att det handlar om att alternativet, att inte springa alls, är ÄNNU värre… (?)
Efter ett rätt segt men bitvis behagligt långpass på 22 km i 6:30-tempo står jag åter till läsarnas förfogande. Villkoren i Johans och Ingmaries frågor samman faller i, att jag inte springer alls, men detta är så hypotetiskt att varje tänkt svar om hur jag skulle uppleva det blir meningslöst. Min framförhållning när det kommer till löpning sträcker sig sällan längre än högst en dag. Däri hittar man en del av min paradoxala långsiktiga strategi. Återkommer.
Ointresse för löpning tycker jag passar bra på en löparblogg
då många av bloggarna här och på andra bloggar skriver
mycket om cykling,simmning,yoga,längdskidkning,slalom,
kost,kläder,skador,sjuka barn,sjukdomar,,, etc. …
Det är precis som med formtoppar svårt att alltid hålla intresset
för något på topp så om man kan få känna glädje för vad man
håller på med några gånger per år är det bra…
Om jag bara skulle springa när jag känner mig riktigt motiverad
och i bra form skulle jag inte springa många gånger per decennium,
så trots vädret (snö,is,kyla) och dålig form ger jag mig ut…
Nog så sant. Erefarenheten och vissheten om löpglädjen som oväntat lurar runt hörnet är en av förklaringarna till jumpers paradox. En annan hittar man i Hans ordagranna slutord “trots vädret och dålig form ger jag mig ut”…..