Jumper: Den ofrivillige löparen
jumper | March 10, 2010Medan löparnörden sällan saknar drivkraft i träningen och ofta tvingas lägga band på sin lust att springa, har den avdankade, ointresserade löparen svårare med motivationen och för att det över huvud taget ska bli något sprunget, får han vara listig. Min egen träniningsstrategi, kallad jumpers paradox, bygger på en blandning av lika delar tvång och frihet. Min grundregel, att springa varannan dag, kan jag följa om jag i övrigt ger mig total frihet, och önskemålet om ett långpass i veckan och något kvalitetspass däremellan kan på samma sätt uppfyllas tack vare stor flexibilitet.
Även om tanken på varje löppass är förknippad med ett visst obehag, ligger i den andra vågskålen en i erfarenhet grundad visshet om att löpning inte bara är välgörande för hälsan på sikt utan också skänker omedelbar tillfredsställelse. Jag vet att jag mår bra till kropp och själ efter en löptur och att jag aldrig i efterhand ångrar att jag givit mig ut. Att löpningen som sådan ibland till och med kan vara njutbar, är att betrakta som bonus.
Hemligheten med min löpträning är inte dess innehåll utan att den över huvud taget blir av. Om jag hade varje träningspass bestämt på förhand, skulle de ofta bli inställda för att så småningom kanske upphöra helt, men det kontrakt jag skrivit på in blanco tillåter mig att fortsätta att springa. När jag snörar på mig löparskorna har jag bara som målsättning att komma ut och känna hur det känns att springa, något som erfarenheten lärt mig att aldrig förutspå. Vinterns hittills bästa löppass höll nära nog på att inte ens bli av, eftersom jag trött och olustig sköt på det till sena kvällen. Även när de första kilometerna känns som ren skit, fortsätter jag successivt vidare och genomför till slut ett skapligt träningspass efter dagens förutsättningar. När jag ger mig ut förberedd för långpass, tar jag mig friheten att springa hur kort jag vill och gå när jag har lust, men när tröttheten väl kommer, springer jag nästan alltid vidare en god stund. Att bege mig till idrottsplatsen med kravet att springa intervaller, som på förhand bestämts till antal och längd, vore förödande för min disciplin, medan lusten att bara springa upp och “kuta lite på bana” ofta leder till intervallträning av kvalitet, ty självvald plåga kan vara njutbar i lagoma doser. Utan att ha någon uttalad ambition tycks jag bli något som påminner om en ambitiös löpare och det paradoxala är, att det är bristen på ambition som som leder till målet. Den ofrivillige löparen. Jumpers paradox.
Powered by FireStats
Nästan lite kusligt men jag känner helt igen mig! Ju mer “krav” och förutbestämda pass jag har desto jobbigare blir det. Jag grejar inte det längre. Inför varje pass så tänker jag” får se hur det känns i dag och jag kan ju alltid gå i stället” eller “jag tar det lugnt i dag”. Samtidigt så VILL jag springa just för att jag vet hur bra jag mår och att det i princip alltid vänder under resans gång. Och precis som du skriver så brukar det t.o.m bli lite MER än vad jag tänkt och jag har (hittills) faktiskt aldrig varken gått eller kortat ner ett långpass. Snacka om att vara lätlurad…;-)
Det gläder mig att det finns fler än jag som är “lättlurade”. Eller ska vi kanske säga “kloka”, ty allt bygger trots allt i grund och botten på erfarenhet av hur det brukar fungera och vad som brukar löna sig.
Jag tror du har ett undermedvetet träningsschema som du inte tillåter komma fram i medvetandet. Men likväl driver schemat dig att göra som du egentligen vill!? Långpass, intervaller, träningsintensitet o.s.v. fast du lindar in det i att du gör som du känner för! Visst är det så? Visst?
Eftersom du lägger huvet på sned och ber så snällt, kan jag ge dig ett halvt erkännande. Naturligtvis springer jag inte ut med helt tom hjärna och undrar vad som ska hända. I bakhuvudet finns en idé, gundad på erfarenhet, om vad dagens pass ska handla om, men detaljerna och graden av intensitet bestämmer jag efter hur det känns. När jag springer vintervändbanan vet jag åt vilket håll jag ska springa, men inte hur långt och hur fort. Tempoväxlingarna styrs av löpform och humör och det händer att jag överraskar mig själv.
Fast å andra sidan, om din teori om förträngning vore riktig, skulle jag ju inte märka någon skillnad. ,
Jorå, så kan löpning också vara. För mig låter det som någonting nödvändigt ont. Även jag har fått allt svårare för schemaläggning, men vägrar köpa Jumpers paradox för egen del. Då skulle det inte bli mycket löpt.
Varför “növändigt ont”? Varför inte lika gärna “frivilligt gott”? Allt beror på var man väljer att stanna i min formulering:
“Även om tanken på varje löppass är förknippad med ett visst obehag, ligger i den andra vågskålen en i erfarenhet grundad visshet om att löpning inte bara är välgörande för hälsan på sikt utan också skänker omedelbar tillfredsställelse”.
För löparen utan brinnande intresse och framtidsmål skulle det inte bli mycket löpt utan denna osvikliga och omedelbara tillfredsställelse och njutning, en känsla som i sin tur förutsätter initialt tvång men i övrigt stor frihet. Till skillnad från de flesta andra aktiviteter kräver löpning (i synnerhet i min ålder) kontinuitet för att bli riktigt njutbar och om jag bara skulle ta på mig löparskor när jag har spontan lust skulle det bli mycket oregelbundet löpt. Min hjärna har numera oftast mer spännande saker att tänka på, varför tanken på dagens löppass är störande och förknippad med ett visst obehag så som andra av dagens plikter.. När löparskorna väl är på fötterna, kan jag dock koncentrera mig på mitt givande mellanspel som löpare och den positiva känslan i den rollen stannar kvar en god stund efter dusch. Ordet “ofrivillig” ska alltså inte tolkas som “brist på frivillighet” eller “mot min vija” utan som “oavsiktlig” eller “utan att ha menat det”. Utan att vara en ambitiös löpare beter jag mig som en sådan när jag får löparskor på fötterna.