maxochnisse.se

En försmak av framtiden. Det var vad gårdagens pass bjöd på. Rätt många meter var med hyggligt bra fäste under sulorna. Om det var det eller något annat som sköt iväg mig i 5:30-fart är oklart, men det gick i alla fall riktigt bra att springa hyggligt snabbt med 143 som max. I 6k. Sedan tog energin slut. Eftersom hela eftermiddagen fylldes med möten så dränerades energiförrådet i samma takt som koffeinmättnaden blev allt högre. Kombinerat med lite småförkylningskänslor så blev det en form av mindre *bonk* av det. Mot slutet var det mer 6-tempo, och eftersom det dessutom är uppför till ön så blev det till och med 6:30. Å andra sidan brukar det kunna bli över sju uppför – så vadårå.

Sedan avslutades det hela med 10 st tjugosekundare i mellan 2:58 och 3:58 beroende på vilken lutning som erbjöds. 2,5k tog det att springa en kvart, således nerjogg på dryga minuten. De tjugo ligger på ungefär 100 meter, nerjoggen på 150.

Men! Det viktigaste av allt hände innan passet. Jag fick äntligen träffa Ingmarie. Jag sprang förbi henne, kände igen henne omedelbart, och tvärvände. Hon har varit inne på det redan, men det är intressant att man kramar personer man träffar för första gången. Rasande trevligt, jag hade krasst sett kunnat stå där fortfarande.

Men det blev knappt 15k i 5:45-tempo med 144 i snittpuls. Ett bra alternativ, men inte bättre. Appropå bättre så mår jag inte det. Bättre alltså. Snarare tvärtom. Speciellt efter tre timmars handling, kombinerad stor- och födelsedagshandling – för imorgon firar vi S. Nuffrorna vågar jag inte skriva