Nix: vackra ord
Nix | March 16, 2010Vissa ord är vackrare än andra. Just nu står snösmältning rätt högt på min lista. Andra ord kan ibland vara helt vardagliga, medan de vid andra tillfällen blir som ren poesi och kan få en att bryta ut om inte i lyckotårar så i alla fall i ett lyckligt, nästan saligt, leende. Sådana ord kan vara så banala som “det ser bra ut”. I alla fall om de yttras av tandläkaren.
Ni som hängt här ett tag minns kanske att jag inte riktigt gillar tandläkaren. Bland annat skrev jag ett inlägg strax efter att jag bet av en visdomstand. För er som vill bevittna mer ångest rekommenderar jag att söka på “tandläkare” uppe i högra hörnet…
Att då få ett “det ser bra ut” får en att betala de 710 kronorna i ren glädje – jag var helt säker på att de senaste två åren närmast nött ner mina gaddar till en nivå att det var dags att rotfylla dem allihop. “Det ser bra ut”. Det är ren lycka!
Att dessutom kröna besöket med 1,5 timmes löpning gör det inte sämre. Att sedan remmen till pulsbandet gick av är i sammanhanget en värdslig sak. Jag har fler 
Och dessutom måste jag till RS och reklamera. Det är aldrig fel att gå till RS. Runt 5:50-tempo blev det när jag försökte springa på känn. Förkylningen fick ge sig av bara farten. Hoppas jag. Men en lycka kommer kanske inte heller ensam?
Powered by FireStats
Oj då! Var det två år sen. Som den empatiker jag är, minns jag Nix ångest som igår, men läser med viss motvilja kommentarerna, där snitsarbo tar mycket plats med illa dold självupptagenhet. Inte undra på att vi strax därpå blev ivägskickade till en egen blogg. Nu är jag tillbaka på brottsplatsen som polis, Tildo börjar bli senil och snitsaren är fullt upptagen av sina egna bloggmarodörer. Så kan det gå. Att de retroaktiva gravatarerna blandas hur som helst mellan oss, är kanske ett tecken på något.
Ja, visst är det läskigt att det är två år sedan. Kunde satt en visdomstand på att det var förra året.
Efter att ha läst kommentarerna kan jag inte annat säga än att jag saknar kommentarerna. Det är kommentarerna som gör bloggen. Vi behöver mer och fler bisarra och ämnesstjälande kommentarsdiskussioner – fjärran från ytligheten i diverse blogginlägg.
Det var faktiskt en fantastisk diskussion i det inlägget.
Ja, en av de bättre!
För övrigt började jag fundera på vad en blogg är och vad den är till för. Av någon anledning blir jag lätt provocerad av inlägg av typen “se på mig” – när det är alltför uppenbart. Bland annat med omoitverade bilder på när man provar 27 olika plagg inför en löprunda eller fotograferar sig själv med en ny sorts ketchup.
Å andra sidan – vad bidrar mina inlägg med till världsfreden, och hur intressanta är mina tandläkarbesök.
Ni kan få kalla det en existensiell kris
Men jag tycker det är trist att de bloggar som premieras i diverse tävlingar och dylikt är de som är glättiga, produktplacerande och halvprofessionella. De är inte sällan en del av annat redaktionellt material och upphör i och med detta enligt mig att vara en blogg – det är i själva verket krönikor i bloggform, eftersom de (oavsett hur mycket de försöker friskriva sig) underställda en chefredaktör.
En blogg görs av privatpersoner – helst utan att man får betalt ens av annonsörer eller tjänar pengar på den. I alla fall en “bra blogg” enligt min åsikt. Dessutom får den gärna mana till eftertanke och i mitt eget förmenande vara med en viss ironi och samhällskritik, blandad med självkritik. Och skribenten får aldrig, aldrig ta sig själv på för stort allvar – för då når man en nivå av patetik som är skrattretande.
Jag tycker att bloggosfären håller på att ta död på sig själv med allt glätt och bjäfs och semiprofessionalism i form av bloggar under “redaktionella” adresser.
Se där: ett nytt ämne att diskutera i kommentarerna – precis som det ska vara
För övrigt måste det gå att hitta en annan formulering än att Thomas Quick “beviljats resning”. Det låter alldeles för otäckt – även om han naturligtvis ska ha en ny bedömning!
För att citera en proffsbloggare, “Väl rutet”
Jag håller faktiskt med dig!
Jag skriver för mig själv och min familj och mina närmaste vänner. Jag vet att det finns andra som jag inte känner som läser mina inlägg men de skiter jag i. Om jag skulle vända min kommunikation mot en okänd massa så skulle jag inte vara en bloggare. Då skulle jag vara en masskommunikatör. Och jag har ingen som helst lust att bajsa ut bilder på mina löparkläder. Dagen outfit får någon annan stå för.
Shit! Det var ett alldeles för bra missionstatement för att glömmas/gömmas i en kommentarslängd. Den är värd ett eget inlägg. Lite maxochnisses förhållningssätt till bloggosfären.
Gör den till det då! Göm det under maxochnisse
Men jag jobbar ju!
Ska jag behöva göra allt? Jag är faktiskt fastknuten. Stortån sitter fast i en fingervirkning som sitter fast i en brioräls som sitter fast i en stol.
Hade jag varit hemma och vabbat hade det säkert varit ännu värre
Men okej då – jag fixar väl det då…
Inte visste jag att de använder Brioräls på din arbetsplats
Se där blev det fart på gossarna! Ser med spänning fram mot ett eller flera blogginlägg om meningen med livet i allmänhet och tillvaron i bloggosfären i synnerhet. Snitsaren, som bara skriver blogginlägg till sig själv, lär någon gång ha yttrat:
“Läsarnas gunst är guld värd, men inget att eftersträva, än mindre spekulera i”
Om Masse inte gillar att bajsa ut löparkläder, så minns vi i alla fall hans “strumptest”, som tyvärr inte verkar finnas kvar på youtube. Det var (möjligen oavsiktlig men dock) stor humor. Ett annat knäppt Masseinlägg med åtföljande bitvis vansinnig vetenskaplig diskussion var “Snälla bullen”:
http://maxochnisse.se/2008/11/05/snalla-bullen/comment-page-1/#comments
Strumpinlägget var med stor medveten humor.
I övrigt är Snitsarens yttrande värt en virtuell korsstyngsbonad!