maxochnisse.se

…eller så kanske jag borde lära mig att tiga är guld. Eller så gjorde jag helt rätt…?

Så här var det: Jag pratade löpning härom dagen med en av våra läkare inne på deras expedition. Hon springer själv (“hellre än bra”) och vi brukar diskutera träning och lopp när tillfälle ges. Hur som helst så frågade hon om jag skulle springa Lidingöloppet och eftersom jag svarade ja på den frågan så följde en liten diskussion om terräng vs asfalt och några fler läkare kom in och började glatt diskutera det hela. Med i diskussionen kom också en av våra överläkare, en man i 60-årsåldern som gärna tränar. Han granskade mig med blicken och frågade om jag verkligen skulle springa “HEEEEEEEEELA” loppet. Jodå, det ska jag, svarade jag. Och vad säger karln?! “Du vet att det är 30 kilometer, va? Det är kanske lite tuffare än du tänkt dig. Jag har sprungit marathon en gång och det var inte att leka med blablabla… ” Jag blev så otroligt provocerad att jag bara hörde fragment av hans svada, men jag tror att han sa att han sprang på under fyra timmar också. Nåja. När han var klar med sitt mässande tittade jag honom i ögonen, log och sa:

“Jo, jag vet att Lidingöloppet är 30 km, jag tränar för det. Jag har visserligen aldrig sprungit terränglopp förut, men jag har sprungit 14 marathon så jag tror nog att jag klarar mig ganska bra”.

Och sen gick jag… Jag har inte sett honom sedan dess och känner mig lite dum. Jag hade ju inte behövt försöka platta till honom inför hans kollegor. Å andra sidan tyckte jag att han var så dryg och korkad i sitt sätt gentemot mig att jag inte kunde låta bli att ge svar på tal. Måhända att jag inte såg så vältränad ut i mina tältliknade sjukhuskläder, men han om någon borde veta att man inte ska döma hunden efter håren. Basta!

Plötsligt händer det…  Jag tror banne mig jag börjar gilla att springa terräng! Det kan möjligen ha att göra med att jag “råkade” investera i ett par sådana här (jamen, de var ju så snygga!!), men faktum är att allt evigt nötande börjar ge resultat. Gårdagens långa långpass med RS Lidingö gav verkligen mersmak, trots att den sista milen var ohyggligt backig. Jag var en av få i min grupp som orkade hela vägen och som dessutom var pigg nog att köra core efteråt. Känner mig riktigt nöjd med det faktiskt, särskilt eftersom jag (i vanlig ordning) var ensam tjej med en drös tuffa killar…

Nåja, nu ska jag inte slå mig alltför hårt för bröstet, jag ÄR ingen terränglöpare och kommer förmodligen aldrig att bli, men jag har fått rackarns starka ben och ett ännu tjockare pannben av sommarens träning. Idag provade jag dessutom att följa upp gårdagens 28 km terräng med ytterligare 20 km terräng-asfalt-pass. Benen var förvånansvärt pigga redan imorse och efter en dag på jobbet kändes gårdagens träning över huvud taget inte av. Således höll jag mig till planen och rullade iväg från Danderyd mot Ursvik i solskenet. Jag var medveten om att kroppen kanske inte var lika övertygad som jag själv om att långpass på långpass skulle vara en klok idé, men hur jag än kände efter så kändes kroppen hur bra som helst! Efter 7 km löpning kom jag fram till Ursvik och valde milrundan, främst för att den är mer löpvänlig än Xtreme-banan. Så fort jag kom till en uppförsbacke växlade benen tempo, högre kadens, kortare steg och HUJ! så var jag uppe för backen… Nedförslöpningen var inga problem alls, jag slappnade av och lät benen rulla på. Jag blev faktiskt inte ens särskilt trött, jag kände mig urstark och ruskigt vältränad tills jag blev passerad av en kille som med lätta steg drog ifrån mig i en lång utförslöpa… Men, skam den som ger sig! Jag kom aldrig ikapp, men tog in på honom i varje uppförsbacke

Glömde av att kolla klockan när Ursviksmilen var avklarad, men 9 av 10 kilometrar gick i 4:50-nånting-fart. Totalt blev det 20 km, varav 10 i terräng och snitthastigheten landade på 4:52 min/km. Jag var inte trött, inte anfådd utan bara otroligt nöjd efteråt. Det känns lovande inför LL, men det är skillnad på 10 och 30 km terräng och definitivt på 10 km Ursvik mot 30 km Lidingöloppsbana… Den stora frågan är väl om jag ska bli skadad eller sjuk nu. I så här bra form har jag inte varit på en evighet, nånting måste vara fel

Eftersom de tragiska konsekvenserna av lördagens Midnattslopp redan diskuterats nedan så lämnar jag det hela därhän. En oerhört sorglig inramning på en, för min del, galet rolig kväll.

Inledde lördagen med en lugn morgonjogg och det tror jag var nyckeln till kvällens framgång. Kroppen kändes okej redan på morgonen, men själv var jag tämligen oinspirerad och mest lätt illamående av värmen och fukten. Underbare G däremot var tävlingssugen och lycklig som få. Vi har uppenbarligen helt olika inställning till tävlande… Jag började stressa upp mig redan på väg in, när fler och fler pippifågelgula tröjor dök upp och den ena såg mer vältränad ut än den andra. Själv kände jag mig otränad och malplacerad och ville helst gå hem. Att G dessutom fick tävla bland eliten och gick i sitt Hässelby-linne, med startnummer 1 på bröstet, gjorde mig avundsjuk. Jag ville också ha en fin klubbtröja istället för den där fula, gula tröjan… Nåja, jag tröstade mig med att färgen på tröjan knappast skulle avgöra farten och dessutom hade ju nästan alla andra en lika ful tröja som jag, så jag var i gott sällskap

Som NiNi redan nämnt hävdade speakern att Midnattsloppet går på en snabb och lättsprungen bana. Lättsprungen?! I halvmörker, på ojämt underlag, med dubbelparkerade bilar som hastigt minskade löparutrymmet… Nja, jag kan knappast hålla med honom. Dessutom lyckades jag reta upp mig på mina medlöpare som redan i första uppförsbacken började gå. Självklart ska man lyssna på kroppen, särskilt kvällar som denna, men startar man i grupp 1B/1C så borde man rimligen klara att löpa 2 km utan att gå. Eller så har jag för höga krav på mina jämlikar…? Hur som helst, jag hade lämnat Garminklockan hemma och fick förlita mig på min egen känsla för fart och tid. De första fyra kilometrarna tillbringade jag med att kryssa mig fram i fältet, trots att jag startade långt fram och gick ut hyfsat snabbt. När det började gå uppför, från Hammarbyhamnen, var det fler och fler som valde att gå och det blev faktiskt mer lättlöpt. Jag lyckades hålla huvudet kallt och tog mig upp för backen vid Sofia Kyrka utan att dra på mig mjölksyra. Trots att jag tog det lugnt uppför passerade jag många löpare och än fler passerade jag i utförsbacken efteråt. Skulle tro att terrängträningen ger en hyfsad backteknik, faktiskt

Efter 6 km passerade jag en elitlöpartjej som måste ha gått in i väggen. Jag kände mig jättenöjd med att ha kommit ikapp, men led samtidigt med henne. Försökte sporra henne till att ta rygg på mig och att vi kunde göra sällskap, men hennes krafter var helt slut. Själv fick jag en extra kick och började känna att jag var på väg hem. Med 2,5 km kvar kändes det förvånansvärt bra och jag hade till och med krafter att mana på den tämligen tråkiga publiken vid Medborgarplatsen. Vid backen upp mot Mosebacke torg började dock krafterna sina. Hade inte käraste Catti stått vid foten av backen och hejat på mig hela vägen upp hade jag nog övervägt att stanna. Jag var så trött, så otroligt trött, men såg att de andra faktiskt var tröttare eftersom jag passerade löpare efter löpare… Med en kilometer kvar bestämde jag mig för att samla lite kraft och sedan köra en långspurt på Hornsgatan. Sagt och gjort, jag vände in på Hornsgatan och satte fart. Det skulle jag inte ha gjort! Jag lurade mig själv att tro att det nästan var mål, men det var ju långt kvar. Det kändes som om jag sprang i en evighet innan jag äntligen fick gå i mål. Sista hundra metrarna kände jag mig både illamående och matt och förstod att det är såhär det ska kännas när man har gett allt. Nöjd och glad kom jag i mål, helt ovetandes om hur fort jag hade sprungit. Att det skulle bli en 37:e plats i damklassen på tiden 43:22 var knappast något jag hade räknat med… Mest nöjd är jag dock med dispositionen av loppet; negativ split och de sista 2,5 kilometrarna på 4:10 min/km i snitt. Det här var ju kul!

Jag önskar att det hade varit mig själv rubriken gällde, men sannolikheten för det är så liten att det inte är mödan värt att räkna på det Nej, det gäller min särdeles underbare G som inom loppet av fem dagar lyckats springa till sig en guldmedalj och ett svenskt rekord. Jag är så sjukt stolt och imponerad och lite, lite avundsjuk (hur är det möjligt att springa så snabbt? Varför kan inte jag få mina ben att pinna på i den farten? Jag vill också!! )

För att ta det från början: det var veteran-SM på Öland i helgen. På vägen dit gjorde vi ett stopp hos Görel och kollade in “Torpet”, fantastiskt fint och väldigt trevligt. Jag är övertygad om att det hade stor del i uppladdningen inför loppet. Den stora loppdagen ägnades helt och hållet åt löpning. Jag inledde starkt med att springa vilse på långpasset mellan Byxelkrok och Högby, så G fick rycka ut och hämta upp mig med bil. Sen höll jag mig snällt på plats och hejade fram både Medeldistans-Magnus (som vann guld på 800 m och 4×100 m stafett!) och Huddinge-Johan, fick se självaste Mattias Sunneborn tangera sitt svenska rekord och rördes till tårar av Rune Bergman som satte världsrekord på 800 m i M85-klassen. Han blev dagens hjälte, otroligt härligt att man kan slå världsrekord som 86-åring, wow! Sedan var det då dags att vässa rösten och heja fram min G på 5000 m. Han visste att det fanns minst en löpare som kunde utmana honom, så planen var att gå ut hårt och öka och helt köra sitt eget race. Sagt och gjort, G tog täten från första steget och skakade ganska snabbt av sig 5-6 löpare. Efter 2000 m hade ytterligare tre löpare släppt, dessa gjorde senare upp om bronset. G låg kvar i ledningen och lyckades inte skaka av sig sin medlöpare som envist låg kvar i rygg på honom, varv efter varv. Jag hejade och psykade allt jag kunde, men inför sista varvet  var det fortfarande de två i täten. Med 300 meter kvar fick G en liten lucka som sakta växte på bortre långsidan, men in i sista kurvan kom den andre löparen närmare igen. På upploppet skrek jag för fullt att G skulle “akta rygg” och någonstans hade han krafter kvar att spurta ifrån. Med tre sekunders marginal kammade han hem sitt första SM-guld på 5000 m och jag jublade så det förmodligen hördes bort till Ölands norra udde… Att se medmänniskor lyckas är fantastiskt, att få se den man älskar vinna en tävling är obeskrivligt. Jag är så stolt och lycklig för hans skull! (Segertiden blev för övrigt 16:30)

Igår tyckte G att det var dags för ytterligare en bravad. Det svenska rekordet på 2000 m låg inom räckhåll för att slås och Långlöparnas Kväll på Stadion hade lämpligt nog 2000 m på programmet. Eftersom loppet finns att bevittna på Youtube på följande länk http://www.youtube.com/watch?v=n9_VuhuZwdc så ordar jag inte så mycket mer om det. Men rekord blev det, en sänkning av gamla rekordet med hela 9 sekunder! Det nya rekordet på 2000 m för M45 lyder numera 5:59,18 och tillskrivs alltså Gunnar Durén himself. Stort grattis, älskling! Jag är mer stolt än jag kan uttrycka i ord!

Jag har nu lyckats följa N’bathas “Karin-ska-bli-terränglöpare”-schema i en månads tid, nästan till punkt och pricka (det kom ett Veteran-EM i Ungern emellan och där fanns det  varken terräng eller svalka, bara dammiga vägar och 38-gradig värme). Jag fattar fortfarande inte tjusningen med terränglöpandet…

Frånsett ett intervallpass på Krillan där jag var farthållare åt Pertti så har jag inte sprungit ett enda pass på asfalt sedan början av juli. Jag har verkligen, verkligen försökt att hitta charmen med terränglöpandet men nej… Det vill sig inte riktigt. Visst är det klart skonsammare för kroppen, mina ben är mindre slitna efter ett långpass i skogen än efter ett asfaltslångpass. Jag känner mig starkare och starkare i kroppen för varje terrängpass jag kör, och det känns som en jättevinst. Ändå kommer jag inte ifrån saknaden av asfaltspassen. Förmodligen är det för att jag är en “minsta-motståndets-lag”-löpare. Det är jobbigt med branta backar och ojämt underlag. Varför göra mer än man behöver, liksom

Skämt åsido, jag kanske lär mig uppskatta terränglöpning med tiden. Man ska aldrig säga aldrig, men efter två söndagslångpass ute på Lidingöloppsbanan börjar jag tro att jag kommer att fullfölja mitt första Lidingölopp iallafall. Jag var jätteskeptisk när bäste Rubin övertalade mig om att följa med på Running Swedens Lidingöloppsträningar, men faktum är att det har underlättat enormt mycket. Att få bekanta sig med banan tillsammans med härliga löpare känns som en bonus och en klar fördel inför det riktiga loppet. Gårdagens pass var förvisso riktigt jobbigt, jag mådde inte bra av värmen och var mentalt urladdad. Kroppen däremot var hur pigg som helst och travade snällt uppför såväl Abborrbacken (men så hemsk är den väl inte?!) som Karins backe. Som ett sidospår måste jag säga att jag är mycket nöjd med att ha samma namn som en backe i Lidingöloppet. Det ÄR verkligen min typ av backe och dessutom påminde backen om min löparskalle; seg, sur och jävlig Om jag så ska krypa i mål så ska jag springa upp för den där backen med ett stort leende på läpparna när det är tävlingsdags!

Idag blir det vilodag, även om kroppen känns bra. Resten av veckan blir det terräng, terräng och terräng igen. Ska man bli terränglöpare är det visst det som gäller…

Det är inte alltid enkelt att leva ihop med andra löpare, hur praktiskt det än låter. Iallafall inte om löparna i fråga är elitlöpare…

Det är ganska jobbigt att gång på annan bli frånsprungen eller varvad, för att inte tala om allt prat om att sätta pers, springa snabbare, träna mer, bli bättre, slå konkurrenten… Åh, jag blir tokig! Jag har så svårt att slå dövörat till och bara köra mitt eget race. Det ÄR påfrestande att hela tiden försvara sina långpass och sin, relativt sett, långsamma löpning. Jag är så trött på att gång på annan först bli ombedd att vara sällskap och sedan bli frånsprungen, eller när planen på passet ändras så att man plötsligt ska springa olika vägar för att, rent krasst, mitt tempo är för långsamt. Inte det bästa för löparegot…

Samtidigt vet jag att både underbare G, J-16 och R-12 springer under andra förutsättningar än jag själv. Är man Sverige-elit i sin åldersklass så vill man väl självklart vara bäst när det gäller. Man blir inte bäst av att lusjogga med andra, det förstår jag med. Ändå kan jag inte låta bli att önska att jag själv vore mycket bättre (jag har INGA förutsättningar att bli Sverige-elit i min åldersklass!) eller att det var åtminstone någon i min lilla familj som var på samma nivå som jag. Å andra sidan är det ju guld värt att dela ett intresse, för visst har vi det gemensamt även om det är på olika plan. Fördelarna med att vara på min egen nivå är att man slipper det outtalade kravet att vinna/slå pers/slå konkurrenten och dessutom råkar jag vara en synnerligen god förlorare i jämförelse med övriga klanen. Alltid något

Hur som helst, det finns två sidor av myntet och det är nog ändå mest positivt att dela ett stort intresse. Fast det vore ju roligare om jag fick vara bäst, iallafall ibland

Efter sedvanlig postmarathonlöpleda och några trevande träningsveckor är jag redo att ta mig an nya utmaningar. Årets stora utmaning, efter att ha överlevt Stockholm Marathon 2010, stavas Lidingöloppet. Jag ska bli en sån där terränglöpare. Tydligen. Jag är inte längre helt säker på att det var en klok utmaning, men nu är jag anmäld och banne mig om jag inte ska lyckas fullfölja lopp-eländet! Bara att säga farväl till min älskade asfaltslöpning och istället försöka finna mig till rätta i skogens snår. Trots att jag är född och uppvuxen på landet kan jag inte säga att jag är särskilt attraherad av löpning i skogen… Kanske beror det mest på min pappas berättelser om möten med älgar, vildsvin och annat vilt otyg under hans löparrundor hemmavid. Själv har jag väl stött på ett och annat rådjur men det är knappast värre än en ilsken lösspringande hund i en park i stan

Nåja, för att jag inte ska kunna fuska med terrängträningen har bästaste coach N’batha snickrat ihop ett terrängträningsschema åt mig. Vid första anblicken såg det alldeles behagligt ut. Sedan läste jag lite till. Tisdag: Terränglöpning, lugn fart, 120 min (herregud! TVÅ timmar! I skogen!). Torsdag: Uppvärmning 30 min. 10×3 min tröskelfart i terräng. Nedjogg 30 min (ajajaj, det blir jobbigt!). Söndag: Terränglöpning, lugn fart, 120 min (okej. Måste hitta en ny skog. Ursvik?). Sedan läste underbare G mitt schema och tyckte att det verkade jättekul. Jahaja, okejdå. Men vart är asfalten? Skämt åsido, det ska faktiskt bli jättekul men jag inser också att det verkligen ÄR en utmaning för mig att tänka i nya banor och framförallt att tänka bort asfalt och tartanbanor. Och inte minst; att sänka farten! Mina första trevande terrängpass höll på att ta knäcken på mig. Testade 5-kilometersslingan i Ursvik på väg hem från jobbet och höll väl 4:50-fart dit. Dessvärre fastnade jag i samma fart i terrängspåret… Om jag hade haft pulsband på hade jag garanterat lyckats med en ny toppnotering av pulsen, helt otroligt vilken skillnad det gjorde att byta underlag! Med en bra terrängsäsong borde jag således kunna toppa med ett riktigt bra marathon i New York i november!

Men… det är i november det. Först ska det nötas mil i backar och spår så det står härliga till! Det enda abret för tillfället är att jag inlett första veckan på nya träningsprogramet med att skaffa mig bältros. I nacken av alla ställen! Så onödigt! Och så ont!Läkaren trodde att eländet var stressutlöst (stress?! jag har ju precis börjat min semester!!) och rekommenderade lugn och ro. Jag väljer att tolka det som att jag får träna, för om jag inte får träna så blir jag svårt abstinent och således stressad. Visst låter det som en rimlig tolkning?

Imorgon blir det morgonterrängpass och på torsdag blir det det där läskiga tröskelterrängpasset, om nu inte bältrosen sätter stopp för det Jag återkommer… om jag överlever passen, vill säga

Så var det dags för ytterligare ett marathon, ytterligare en resa, ytterligare en berättelse. Årets Stockholm Marathon bestod i revanch på förra årets snöpliga slut på Torsgatan efter ynka 15 km. Fokus för mig låg på att komma i mål, oavsett tid. Såhär gick det:

På väg mot startfållan mindes jag med fasa hur förra årets upplaga slutade för egen del. Trots att jag inför årets lopp har haft positiva vibbar så kände jag mig rädd. “Tänk om…”-tankar virvlade runt i huvudet och det var svårt att fokusera på annat. Då kom min räddande ängel från i fjol, underbaraste Catti. Som på en beställning dök hon upp och bara hennes närvaro gjorde mig lugn. Startskottet gick och vi tuffade iväg och bestämde oss för att försöka göra sällskap så länge det gick, både hon och jag satte målfarten till 4:40-4:50 min/km. På Strandvägen passerades vi av Nix, Johan och Startnummer X som alla inledde på pigga ben. Min supporterklack bestående av supersyster S, hennes sambo C och min egen underbare G (som var klok och stod över maran för att vila en överansträngd M. Popliteus) stod vid första vätskekontrollen och tjoade. Ljuvligt! För övrigt var publiken väldigt tam, Catti och jag ägnade första milen åt att heja på publiken för att få lite support…

Allt var frid och fröjd, vi rullade på och vinkade till våra supportande klubbkamrater  på Söder Mälarstrand, svävade över Västerbron och gled vidare längs Norr Mälarstrand. Mina ben var pigga, men min mage började trilskas och i höjd med Centralen kändes hållet som en kniv i höger sida. Catti peppade och höll mig springande uppför Torsgatan (hemska gata!) och förbi Odenplan (hemska sjukvårdstält!) men sen var jag tvungen att släppa henne. Svor och förbannade hållet och undrade om det över huvud taget skulle gå att fullfölja maran med håll och 27 km kvar… Men, skam den som ger sig! Jag gick några steg, drack lite vatten och sen rullade benen igång igen. Kom ikapp Catti-vännen på Valhallavägen och kunde inkassera ytterligare hejarrop från min egna supporterklack. Nu var det Catti som började få krampkänningar både i magen och vaderna och jag fick möjlighet att ge henne lite energi tillbaka. Vi höll sällskap fram till backen vid Greve von Essens väg där Catti behövde stretcha ut lite. Trodde att hon skulle komma ikapp, men så blev det inte.

Halvmaran passerades med det välbekanta “Livin’ on a Prayer” ringandes i öronen och det kändes ganska bra. Djurgårdsvarvet flöt förbi förvånansvärt lätt, passerade många löpare som antingen drabbats av krampförbannelsen eller helt enkelt bara öppnat för hårt. Det kändes riktigt bra, tills jag kom till Strandvägen. Min hejarklack jublade och jag gjorde high five med supersyster S, men krafterna började sina rejält. Det  var varmt. Det gjorde ont. Jag var tröttt. Och det var 14 förbaskade kilometrar kvar till mål! Därifrån blev det en kamp mellan mig och tröttheten…  Jag gick in i den välbekanta marathonbubblan och fokuserade enbart på att röra mig framåt, oavsett hur. På Söder Mälarstrand, efter den otäcka tillfälliga bron som satte världen i gungning, började jag varva löpningen med gång. Tog kilometer för kilometer, gick vid vätskestationerna och sprang däremellan. Eller sprang, jag snarare snubblade framåt…

Tack vare mina supportrar i vätskestationen vid Rålis, Söderhjältarna på Norr Mälarstrand och de trogna pensionerade släktingarna vid Bonniers Konsthall höll jag mig i rörelse. Vid 38 km var jag redo att promenera i mål. Vid vätskestationen på Odenplan var jag så trött att jag tog sportdryck och hällde över huvudet istället för vatten. Vid 40 km fick jag plötsligt hopp och började planera för nästa marathon. Med en kilometer kvar vet jag inte vad som hände, men benen gick på autopilot och pinnade på i sån fart att jag avslutade maran med en kilometer i 4:15-tempo. Vart jag fick krafter ifrån är helt obegripligt, men in på Stadion skulle jag bara. Med 195 meter kvar åkte solglasögonen upp i pannan och tårarna brände bakom ögonlocken. När jag först hörde min systers jubel och sedan såg henne gråta av stolthet och lycka, då grät jag också. Det gick! Banne mig, jag fixade det! Gråtandes, på stumma och smärtande ben gick jag i mål på 3:25:28. En 82:a-plats på damsidan och en putsning av Stockholm Marathon-pers:et med 5 minuter! Det var värt varenda plågsam sekund!!!

Fast egentligen… Äras den som äras bör. Snabb-farsan måste vara hjälten för dagen med sina 3:38. Han är grym!! Jag är så stolt över att vara hans dotter

Så var det dags igen. Jag är mer än lovligt förvirrad och det är MER än en vecka kvar… Jag vet inte om det bådar gott inför starten eller om jag nästa lördag kommer att ha blivit så delirisk att jag beger mig till Lidingö istället för Stadion. Vaknade inatt och fick för mig att det var marathondags redan på lördag. PANIK! Efter visst funderande kom jag dock fram till att kroppen var synkad för föregående års marathonstarter och kunde lugnt somna om. När jag vaknade imorse visade det sig att jag inte var så lugn som jag trodde iallafall. Var helt övertygad om att det var onsdag idag och att jag skulle till jobbet. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det var torsdag, en ledig torsdag… ! Ringde jobbet för att dubbelkolla mitt schema (i detta tillstånd litar jag inte på mig själv!) och när jag fick svar hade jag glömt bort varför jag ringde. Jag kanske börjar bli förvirrad på riktigt?!

Till råga på allt så har mitt startbevis försvunnit i postgången. IGEN! Nu är det fjärde gången det händer, andra gången på raken för startbeviset till Stockholm Marathon. Jag undar om Posten försöker säga mig att jag inte ska starta…? Har tillbringat halva förmiddagen med att försöka bringa klarhet i vem som försnillat min post och varför det aldrig fungerar felfritt. Slutsatsen är att alla skyller på varandra; Posten skyller på CityMail som skyller på Posten och adressändringen. INGEN har en aning om varför eller ens hur det är möjligt. Det enda samtliga instanser ville erbjuda mig var att ta kontakt med adressändring och reklamera min beställning och få pengarna tillbaka. Jag vill inte ha några pengar, jag vill ha min post! Framförallt vill jag ha mitt startbevis… Fast å andra sidan, om startbeviset inte kommer fram har jag en sak mindre att bekymra mig om. Jag kan åtminstone inte tappa bort det, liksom

Frånsett förvirringen så tror jag att läget är under kontroll. Åtminstone försöker jag inbilla mig det… En sak är nämligen säker; tillståndet kommer gradvis att förvärras tills det är dags för start. Och när jag tänker på starten idag så blir jag nervös, på riktigt! Det är marathonfeber på gång…!

Jaha. Så var det dags igen… Det ständiga tvivlet på att ha tränat tillräckligt mycket har börjat gnaga inombords. Det spelar ingen roll att jag vet att jag har tränat bra under våren. Hela februari och halva april gick åt skogen p.g.a förkylningar. Tänk så många kilometrar jag kunde ha sprungit om inte om hade varit! Jag hade hunnit med åtminstone 4-5 långpass till och en massa distans och intervaller och…ja, och vaddå? Mitt logiska jag inser att det kvittar, jag har tränat så bra jag har kunnat utifrån de förutsättningar som varit. Mitt ologiska jag tycker att logik och träning hör ihop. Med andra ord, allt är som vanligt inför ett stundande marathonlopp

Grunden för Stockholm Marathon är lagd sedan lång tid tillbaka. Jag kan inte träna igen mina missade veckor och ett missat pass nu spelar faktiskt ingen roll. Det jag kan göra nu är att antingen lyckas formtoppa hyfsat genom att träna klokt, eller så kan jag förstöra allt jag byggt upp genom att lyssna på tvivlet och börja tokträna. Jag höll i helgen en lång föreläsning för underbare G om just detta. Han tvingades (förvisso av mig, men ändå) att bryta ett planerat 30-kilometerslångpass efter knappt 20 km på grund av trötta ben och en ömmande höft. Att med tre veckor kvar pressa kroppen igenom ett pass som egentligen varken gör till eller från på marathondagen är inte bara dumt. Det är att be om en skada… Så, kontentan av det hela är att helt enkelt strunta i det där tvivlet som ligger och skaver och istället vara nöjd med ATT man har tränat. Nu är det bara 17 dagar kvar och den tiden behövs till annat än grubbel! Själv ska jag ut på sista långa långpasset strax, sen börjar det bli dags att snegla lite mot att kliva in i den lilla marathonbubblan. Inte riktigt än kanske, men snart…