maxochnisse.se

Vad är det svåraste med att träna inför ett marathon, kanske ni undrar? Att hinna få tid till alla pass? Knappast, det är en fråga om att prioitera. Och alla kan faktiskt bli “sitt bästa” med hänsyn taget till den sociala situationen – oavsett om den ger 2:30 eller 4:30 som sluttid.

Kanske att få tid till återhämtning då? Ja, det ligger något i det. Speciellt med ovanstående “sociala situation” så blir det lätt återhämtningen som får lida. Alla har vi säkert mötts av omgivningens krav på “umgås med barnen”, “tvättid” eller “middag med svärföräldrarna” efter avslutade 32k med fartökning – efter vilket man mest vill ligga i soffan och sova med benen högt i några timmar. Brist på återhämtning ger som bekant överträning och skador – därför är tid till återhämtning viktigt. Och svårt.

Det jag har i tanken (och rubriken) har med det att göra. Konsten att känna efter. När man tränar har man närmast ständigt småskavanker, som småbarnsförälder alltid en sjukdomskänning och det är inte alltid träningsviljan är på topp. Men om man ska hålla barnen hemma för lite snoriga näsor så får man säga adjö till arbetsgivaren och börja på säsongsbetonade jobb mellan maj och september (om barnen inte är allergiker, vill säga – för då kan man stryka de månaderna också). Likaså med träningen. Om man bara ska träna när man känner sig i toppform: utvilad, skadefri, utan förkylningssymptom så blir det underbara pass varje månad! Och så lätt att föra träningsdagbok! Det är bara att kopiera raden “underbart pass, allt var toppen” och skriva in på bägge dagarna som innehöll träning. Om det dessutom råkar infalla varannan tisdag så har man ju dessutom det så viktiga “kontinuitet” löst!

Men när är för mycket för mycket? Jumper har varit inne på det. Hans bästa vinterpass höll inte på att bli av. Jag har otaliga pass, gärna de efter jobbet, som börjar med ett “det här är inte rätt” och slutar med ett gutteralt “whoooohooo” och ren och skär runners high. Men jag har också pass där jag i princip blivit sjuk under passet. Som igår.

Idag sitter jag hemma. Från början var det vab. Nackspärren är borta på P, men jag tyckte en dag till var vettigt för att vara helt säker. M5 har fortfarande latmask. Dagen har dock utvecklats till BVAP. Barnens Vård Av Pappa. De sköter sig som de små gullungar de är (det ser ut som fan hemma, på ren svenska – men städa är ett värdsligt problem). Jag hankar mig upp och serverar nödtorftig föda (vilket röner kommentarer som “gnocchi med parmesan är min favoriträtt”) och ligger däremellan mest i ryggläge medan de springer omkring och kommer med små instick som “vilken färg har poliser på strumporna”. Det smarta svaret är för övrigt “vilken färg som helst” eftersom man då slipper leta i strumplådan efter svart…

Jag borde känt efter igår. Det var uppenbarligen fel att springa. Så säkert även i tisdags. Men senast försvann förkylningen. Då var det rätt. I söndags borde höften hindrat mig, om jag hade känt efter. Men det försvann efter torsdagspasset. Så hur ska man kunna “känna efter” med en kropp lika logisk som idén att klubba ihjäl delfiner för att de äter fisk (vi såg the Cove igår).

Skitkropp. Jag var ju på g! Jaja, ge mig ett par dar så är jag säkert på banan igen – men det börjar bli lite för ihåligt i träningsdagboken nu. Speciellt avseende långpass och cykelpass.

Jag har aldrig varit närmre den frågan än just nu, just idag. Och nej, det var inte krönikör Esk som ställde den – trots vår geografiska närhet. Det var istället coachen som ställde den. Eller: egentligen frågande han redan innan hur det skulle kännas efter.

Dessvärre tappar klockan bort filerna i överföringen, eller snarare – den lyckas inte överföra så de blir kvar i klockan. Men å andra sidan talar ju inte klockan om hur det kändes… Än… De kanske löser båda problemen i nästa firmware?

Det kändes toppen. Eller, att springa i normalt tempo kändes ruskigt bra, men jag är nog kanske inte helt kry – det känns i alla fall inte så nu några timmar efter. Jag lyckades i alla fall få vabvakt (P3 har nackspärr, M5 har mask – latmask närmare bestämt) och kunde susa ut på en snabbrunda på 45 minuter (allt enligt plan) med snittpuls på 155 (hmm, stod det verkligen snitt? Det kanske stod max? Äh – strunt i coachen, det var grymt att springa “fort” igen). Rätt snabbt (runt 4:40) i början, till viss del med hjälp av nerförsbackarna. Långsammare i uppförsbackarna hem, dels beroende på allmäntillståndet, tror jag. Strax över femtempo i alla fall, men då var bromsen i ordentligt i uppförsluten.

Så svaret är: får jag bara bli ordentilgt frisk så kändes det kanon! Mer fart under sulorna tack!

En försmak av framtiden. Det var vad gårdagens pass bjöd på. Rätt många meter var med hyggligt bra fäste under sulorna. Om det var det eller något annat som sköt iväg mig i 5:30-fart är oklart, men det gick i alla fall riktigt bra att springa hyggligt snabbt med 143 som max. I 6k. Sedan tog energin slut. Eftersom hela eftermiddagen fylldes med möten så dränerades energiförrådet i samma takt som koffeinmättnaden blev allt högre. Kombinerat med lite småförkylningskänslor så blev det en form av mindre *bonk* av det. Mot slutet var det mer 6-tempo, och eftersom det dessutom är uppför till ön så blev det till och med 6:30. Å andra sidan brukar det kunna bli över sju uppför – så vadårå.

Sedan avslutades det hela med 10 st tjugosekundare i mellan 2:58 och 3:58 beroende på vilken lutning som erbjöds. 2,5k tog det att springa en kvart, således nerjogg på dryga minuten. De tjugo ligger på ungefär 100 meter, nerjoggen på 150.

Men! Det viktigaste av allt hände innan passet. Jag fick äntligen träffa Ingmarie. Jag sprang förbi henne, kände igen henne omedelbart, och tvärvände. Hon har varit inne på det redan, men det är intressant att man kramar personer man träffar för första gången. Rasande trevligt, jag hade krasst sett kunnat stå där fortfarande.

Men det blev knappt 15k i 5:45-tempo med 144 i snittpuls. Ett bra alternativ, men inte bättre. Appropå bättre så mår jag inte det. Bättre alltså. Snarare tvärtom. Speciellt efter tre timmars handling, kombinerad stor- och födelsedagshandling – för imorgon firar vi S. Nuffrorna vågar jag inte skriva

I stan igen efter en härlig vintervistelse. Snö i fjällen är helt okej, snön hemma får gärna börja försvinna. Å andra sidan äter marssolen snö med god aptit, så det finns hopp för barmarken.

Masse och jag bokade möte. 09:00 på Gullmarsplan. Görel ansåg att det var att häda att springa samtidigt som vasaloppet körs. Ligger onekligen något i det, vi sprang ändå.

Jag var lite piggare än Masse och körde runt den stackaren i den vita fläcken på kartan som andra kallar “söderförort”. Runt sextempo i 15k, rejält långsammare sista knappa fem tog oss till säker mark efter två timmar och i mitt fall med oerhört låg snittpuls. 134 i snitt får en ju nästan att tro att pulsbandet var trasigt?

Bland annat avhandlades min likhet med en kyckling i ugnen (jag har nämligen en “klarknapp” som poppar upp när jag åker skidor. Över 80 km/h och hjälmen far upp och stoppas endast av hakbandet) och kroppens njutningscentrum definierades som “höftböjarna och dess (centralt belägna) närområde… Som ni förstår gick ni miste om nästan ingenting, mestadels beroende på att vår respektive snittpuls gjorde att det var jag som höll låda. Skillnaden från annars var att Masse inte ens orkade försöka flika in

Skönt pass – men ont som fan i höft och ljumske. Men bara efteråt? Och inte nu ytterligare en stund efteråt? Har för mig att det finns på skadedefinitionsskalan rätt långt ner, så i mitt fall är det att betrakta som “närmast skadefri”…

Det kanske är någon alldeles särskilt uppmärksam läsare som konstaterat att inläggens kvalitet höjts väsentligt i veckan. Det beror på att jag är i fjällen och inte har hunnit skriva. Men jag har hunnit åka skidor av olika sorter. Med tanke på det backhäng man tvingas in i med sjuåringar som går i skidskola tre timmar, träffar kompis som det prompt ska åkas med och de två andra med enbart 1,5 timmes skidskola så är jag närmast överlycklig att jag åkt längd överhuvudtaget! En kort recap:

Lördag – uppresa. Hann ändå ut i spåren i elljuset. Backigt som bara den. 5k på 35 minuter.

Söndag – Hann med en sväng till strax innan elljuset klev in. Gula 5k-slingan, som inte heller är utan backar. Tack och lov bara två stycken. Först en uppför i 2,5 km… Grymt fäste – absolut inget glid. 7k på 45 minuter.

Måndag – första dagen i backen för barnen. Vi tog det piano, men åkte återigen längd. Bakhalt som tusan (det är svårt att valla…). 5,5k på 45 minuter.

Tisdag – första dagen i backen. Eftersom skidskolan hade barnen fick vi ihop 1,5 timmes åkning. Och eftersom det inte är några liftköer hinner man faktiskt en hel del. Sisådär 8-10 åk i alla fall. Eftermiddagen genomfördes med skidspetsarna pekandes uppåt i backen, fångades P3 som inte alls skulle göra “glasstrutar” utan tyckte “spagetti” var roligare. Roligast är dock när pappa håller en under armarna och far som ett jehu nerför backen. Låt oss kalla det “styrkepass”… Det hela avslutades med en föräldrakurs i carving, medan barnen rusade av sig i lekhuset.

Onsdag – vaderna lite förvånade efter alpinåkningen. Går lite styltigt. Samma upplägg som övriga dagar: 1,5 timme egen åkning, eftermiddagen åt fel håll. Åkte sedan längd hem från backen. Första 3k är helt fantastiska! “Vasaloppslika” påstås det. Bra glid och rasande fart. Höll strax över fyratempo, innan jag jobbade mig uppför berget 2k, nerför igen, och sedan upp igen på andra sidan dalen (hemåt). 8k på 45 minuter, trots klättrandet.

Torsdag - fortsatt förvånade vader. Avslutade med off-pistkurs. Hur tänkte jag där? Skog har träd. Träd är orientering. Jag gillar inte skog…

Fredag, det är idag det. Återigen förmiddag för sig själv, eftermiddagen dock med tävling för barnen.

Lördag: Vi får se. Kanske ett pass längd. Eller också låter jag benen vila! Men med väder som på bilderna är det svårt att hålla sig still.

Ni kanske undrar över viktrapporten? Den kommer! Vi har bara en rasande massa ursäkter att sammanfatta

Jag och Masse käkade lunch idag. Johan ville inte följa med – skyllde på “kort framförhållning”. Jag tycker att tre kvarter räcker…

Vi kom i alla fall in i en diskussion om klädföretagens prioriteringar. Krasst sett känns det som att det finns två vägar att gå: antingen plöjer du ner stålar i att göra grymma produkter eller också plöjer du ner stålar i att få folk att tro att du gör grymma produkter. Det läskiga är att det sistnämda verkar fungera. Min garberob består av stora delar Nike, Adidas och annat som jag köpt för att “det vet man ju att det är bra”. Vet man? Hur vet man det? Jo, det har man ju sett på TV och i tidningarna. I deras reklam.

För om man läser tester i tidningar som har lite streetcred så är det sällan de stora märkena som vinner. Snarare tvärtom, det är ogenomtänkta lösningar och till och från rätt hafsig kvalitet – medan det “okända” antingen är kass eller ruskigt bra. Problemet är att hitta de sistnämnda.

Men i det kanske prylbloggen kan vara en hjälp? Vi pratade lite med Viktor i ett besök på RS (nu förvånade vi er säkert  – att vi går dit på lunchen…) och han verkar vara en vettig kille. Vi försökte klämma honom lite på pulsen på Nikes Lunarwhatever, och han hade den goda smaken att faktiskt inte ljuga ihop ett omdöme utan bara krasst konstatera att han inte provsprungit den på asfalt ännu. Det är hedervärt att inte kränga saker under falska förespeglingar! Däremot när han samma intresserade förhoppningar som vi kring den.

I övrigt har det varit lite tyst ett par dagar – jag skyller på OS och lite ont i “ni vet var”. Sprang hem i onsdags – vilket var helt okej. Lite överraskande ont igår, men bra idag. Jag får se om tänkt långpass hinns med eller byts mot trainer och packbestyr. Nästa vecka blir vilovecka med långfärsskidor på programmet. Helt okej det med!

För övrigt anser jag att snön ska smälta i Stockholm!

Tunga ben igår. Tunga ben idag.

Sitter med lite slötid vid datorn och “hittade” n’batha online på “fejjan” (man är rätt patetisk om man kallar den det, eller hur?). Beklagade mig en smula över trötta ben - efterlöpintervaller onsdag, cykelintervaller torsdag och simintervaller fredag. Simsalabim så hade mitt långpass blivit ett beordrat lättjoggspass på 45 minuter – för att ytterligare en stund senare bli helt bortraderat. Nästa vecka avslutas med sportlov – och problem att klämma in alla pass. Således blev ordern vila idag, n’bathapass imorgon, en lättdistans tisdag och långpass torsdag.

Jag lyckades förhandla mig till ett lätt trainerpass i alla fall

Utan n’batha hade jag kört idag. Utan en tanke på skador, överträning och junkmiles. Och utan nytta.

Tack! Du betyder mer än du förstår!

Bryt mot SMHI:s rekommendation och ge er ut.

Visst – det är en snöstorm där ute, men banne mig om ni sitter inne.

Själv halkade jag runt i en knapp timme. Långpass imorgon. “Återätande” pågår

Vilken känsla. Vilken lättnad. Vilken röra!

Alla har ibland en låg dag och behöver då en kram:

Nu har ju vissa av oss svårare att få gehör för det – och då kan man ta till det näst bästa: Pandas Dumplings! Panda på Vasagatan är troligen en av Stockholms mest prisvärda restauranger. Jag har ätit allt på menyn, och allt är superbt bra. När jag sedan provar rätter med motsvarande namn på andra ställen så utlöser det mest en WTF-känsla… Dessutom är de sjukt effektiva. Nudlarna, dumplingen, Yakinukin, Bimbimbap – allt är att rekommendera!

Livet ter sig nu något ljusare, till och med solen tittar fram. Allt tack vare tusen kalorier dumplings.

Något är knas.

Jag känner mig otroligt låg, trots att det mesta egentligen pekar på att det borde vara tvärtom. Jobbet går bra, träningen har kommit igång igen. Jag är frisk, hyggligt hel (jag provade det där “stretch” som Hans dillar om hela tiden. Verkar funka?!) och känner att det flyter på bra. Men ändå känner jag mig nedstämd och omotiverad.

Vi har för all del världens femårstrotsare hemma. Det suger onekligen en del energi att det i princip krävs två som hämtar/lämnar varje dag för att överhuvudtaget komma iväg. Imorse fick jag ta med P3 och L7 – först till skolan och sedan till dagis. Det tog 45 minuter att komma av ön. Under den tiden lyckades inte hustrun få ut M5 genom dörren ens. Ännu mindre till dagis… Det skulle kläs på och av och skrikas och gråtas så fort minsta lilla detalj inte blev exakt som planerat. Eller: planeringen ändras så att en liten detalj ger möjlighet att braka ihop – jag vet inte. Hämtningen igår tog mig en timme från dagis, via skolan och hem. Trots att vi åkte buss två stationer. En normal dag tar det 15 minuter. Till slut drog jag hem ungen, som för övrigt hade mina handskar – eftersom hon drog från dagis utan sina. Att jag frös om fingrarna så att de domnade bidrog inte till att balansera mitt föräldraskap direkt.

Men det ska ändå inte vara anledning till att sätta mig i lågläge när allt det andra fungerar. Det har krasst sett varit så här i omgångar i sju år – och det har varit hanterbart tidigare rent humörmässigt.

Och medan jag skriver konstaterar jag följande i mat- och träningsdagboken:

Datum               kcal                     träning              netto (avr)

2010-02-18       2 448                  1000 (cykel)                   1500

2010-02-17       2 184                  1500 (löpning)               700

2010-02-16       2 428                  700 (löpning)                 1700

Kan förklaringen vara så enkel? Energibrist? Tja, varför inte. Alltså dags att käka tillbaka lite av dem… Totalt ska jag ligga på cirka 2600 kcal (enligt mitt sätt att bokföra kallisarna – teoretiskt ska jag ligga på över 3000. Men 2600 är baserat på det jag loggat i relation till viktminskningen. Basalförbränning*1,3 ungefär för mig). 2600*3-1500-700-1700 är 3900 eller 50% av kaloribehovet. Lite lägre än de 15-20% som man rekommenderar och som jag legat på sedan nyår.

Slarvputte och buffon! Rättning i ledet!