maxochnisse.se

Jag tränade rätt lite denna månad. Inget konstigt med det. Det är februari och jag har småbarn. Tvärsemot vad fröken Ninnie påstod låg jag dessutom själv febrigt nedbäddad 6 dagar av dess 28 och barnen de övriga. Inget konstigt med det och det är bara att köra på.

Jag tog det med ro och stack till fjälls och for utför med ett par Atomic på pjäxorna. Barnen åker bättre än jag men jag ler mest. Mycket underligt sker när en arbetarpojke gör studiebesök i medelklassen.

Nu sitter jag med en veckas skolprojekt i hasorna och njuter av ett glas vin denna måndag. En dålig vana? Knappast. Det stannar vid ett. Ett gott.

Mina adepter presterar lite olika men jag säger att februari inte räknas. Nu kör vi som vanligt och mars är vår tid för mars gillar strid.

Rubriken? Det står så på min musmatta.
/N’batha

Edward Maya Feat Vika Jigulina – Stereo Love – Original

…eller – bryt ihop och kom igen.

Masses kamera är trasig. Säger han. Han skyller också på resor till Åre och mycket kring mycket på andra plan. Det sistnämnda köper vi, det förstnämnda? Ja, okej för denna gång. Men nya tag krävs!

Nix hamnade på en platå första veckorna, men halkade ner strax under det blå strecket mot slutet. Å andra sidan rör sig fettprocenten försiktigt nedåt – så det kan vara okej i alla fall. Försök pågår att hitta ett jämviktsläge i livet utan att behöva logga varenda kalori – och det kommer kanske visa sig i marsrapporten att det är svårare än man kan tro för en gammal missbrukare.

Nix hörde, appropå missbrukare, under fjällveckan att det är ungefär 5% av de som går ner i vikt som sedan behåller den nya vikten. Det är för övrigt samma procentuella antal heroinister som klarar av att bli rena. Men det är ju lättare, som Masse konstaterade. De behöver ju inte “knarka lagom” i alla fall. Vi måste ju “äta lagom”. Taskigt. Men det är samma grundlösning i båda fallen: hitta ett nytt missbruk – i många fall är det som fungerar löpning.

Ja, det blev inte någon bild på Masse. Och Nix skrev sin vikt spegelvänt. Vi får hoppas på att mars blir bättre än februari – ur i det närmaste alla aspekter.

Efter en sugig lördag som återigen innehöll fyra timmar snöskottning, nej snöhackning! var någon löprunda inte att tänka på. Efter en sen lunch och en tupplur modell längre var det redan kväll och dags för Mello. Visst kunde jag ha gjort det enklare för mig, typ skottat undan snön direkt efter att den fallit istället för att vänta till den blivit vindpinad snöcement, men nu gjorde jag inte det. Är man dum i huvudet ska man ha ett helvete,  har alltid varit min devis. Och så blev det. Ett snöcementhelvete.

Söndagen blev bättre. Till skillnad från andra bloggskribenter som väljer att gå ut och strosa i förorterna, valde jag att se på Vasaloppet. Att se sport på TV inspirerar. Att se en så pass lång och spännade tävling som årets Vasalopp, får en att vilja vara med själv. Eftersom det var påsken 1976 jag senast stod på ett par längdåkningsskidor (dessutom en variant med skruvad stålkant och låg fästpunkt om man ville åka utför) är Vasaloppet inte aktuellt för min del. Än. Däremot kan jag cykla. Fram med trainern och upp i sadeln och trampa. Det hela gick utmärkt i ungefär 28 minuter, då. Plötsligt händer det! Jag får punktering. På trainern. Inomhus. Ingen fjösig pyspunka utan hål i slangen. Är detta ens möjligt?? Jag bannade mig själv för att inte ha bytt till ett trainerdäck utan av ren lättja fortsatt med mina tävlingsdäck. För andra gången denna helg fick jag användning för min devis… Oljig och irriterad, men med ny slang och däck kunde jag åter äntra sadeln. Inspirationen var dock inte riktigt densamma. De nio mil jag tänkt avverka, blev i alla fall 61 km på dryga två timmar. Energipåfyllning, kaffe och ombyte till löparkläder och en lite löprunda på det. En viss frustration tillsammans med glädjen över att det återigen var bitvis barmark, gjorde att de 8 km avverkades i 4:35 tempo, men med rejäl stumhet i benen mot slutet. Jag vet att jag kommer att få lida för det imorgon, men ni vet ju, Är man dum i huvudet ska man ha ett helvete!

Det kanske är någon alldeles särskilt uppmärksam läsare som konstaterat att inläggens kvalitet höjts väsentligt i veckan. Det beror på att jag är i fjällen och inte har hunnit skriva. Men jag har hunnit åka skidor av olika sorter. Med tanke på det backhäng man tvingas in i med sjuåringar som går i skidskola tre timmar, träffar kompis som det prompt ska åkas med och de två andra med enbart 1,5 timmes skidskola så är jag närmast överlycklig att jag åkt längd överhuvudtaget! En kort recap:

Lördag – uppresa. Hann ändå ut i spåren i elljuset. Backigt som bara den. 5k på 35 minuter.

Söndag – Hann med en sväng till strax innan elljuset klev in. Gula 5k-slingan, som inte heller är utan backar. Tack och lov bara två stycken. Först en uppför i 2,5 km… Grymt fäste – absolut inget glid. 7k på 45 minuter.

Måndag – första dagen i backen för barnen. Vi tog det piano, men åkte återigen längd. Bakhalt som tusan (det är svårt att valla…). 5,5k på 45 minuter.

Tisdag – första dagen i backen. Eftersom skidskolan hade barnen fick vi ihop 1,5 timmes åkning. Och eftersom det inte är några liftköer hinner man faktiskt en hel del. Sisådär 8-10 åk i alla fall. Eftermiddagen genomfördes med skidspetsarna pekandes uppåt i backen, fångades P3 som inte alls skulle göra “glasstrutar” utan tyckte “spagetti” var roligare. Roligast är dock när pappa håller en under armarna och far som ett jehu nerför backen. Låt oss kalla det “styrkepass”… Det hela avslutades med en föräldrakurs i carving, medan barnen rusade av sig i lekhuset.

Onsdag – vaderna lite förvånade efter alpinåkningen. Går lite styltigt. Samma upplägg som övriga dagar: 1,5 timme egen åkning, eftermiddagen åt fel håll. Åkte sedan längd hem från backen. Första 3k är helt fantastiska! “Vasaloppslika” påstås det. Bra glid och rasande fart. Höll strax över fyratempo, innan jag jobbade mig uppför berget 2k, nerför igen, och sedan upp igen på andra sidan dalen (hemåt). 8k på 45 minuter, trots klättrandet.

Torsdag - fortsatt förvånade vader. Avslutade med off-pistkurs. Hur tänkte jag där? Skog har träd. Träd är orientering. Jag gillar inte skog…

Fredag, det är idag det. Återigen förmiddag för sig själv, eftermiddagen dock med tävling för barnen.

Lördag: Vi får se. Kanske ett pass längd. Eller också låter jag benen vila! Men med väder som på bilderna är det svårt att hålla sig still.

Ni kanske undrar över viktrapporten? Den kommer! Vi har bara en rasande massa ursäkter att sammanfatta

Jag skulle kunna behöva tänka lite positivt nu.

Tänka att få vara 12 och färgblind igen. Allt blir så mycket enklare då. But all it really takes is a little positive thinking

Styrketräning kanske? Men ryggen värker inte som efter styrketräning precis. Förfrusna fötter och helt ledbruten var det inte att tänka på att sätta sig på trainern. Det får bli ett distanspass idag istället. Annars var lördagen en bra dag. Bondade med sonen på kvällen. Det märks att barnen blivit stora när man går på konsert tillsammans. Rammstein i Globen var en stor upplevelse om man gillar metal, rök, eld och tyska. Til Lindemann sjöng i alla fall om solen så jag antar att den är på väg att värma även Sverige. Någon gång.

watch?v=fTD8hbXgMW0&NR=1

Något är knas.

Jag känner mig otroligt låg, trots att det mesta egentligen pekar på att det borde vara tvärtom. Jobbet går bra, träningen har kommit igång igen. Jag är frisk, hyggligt hel (jag provade det där “stretch” som Hans dillar om hela tiden. Verkar funka?!) och känner att det flyter på bra. Men ändå känner jag mig nedstämd och omotiverad.

Vi har för all del världens femårstrotsare hemma. Det suger onekligen en del energi att det i princip krävs två som hämtar/lämnar varje dag för att överhuvudtaget komma iväg. Imorse fick jag ta med P3 och L7 – först till skolan och sedan till dagis. Det tog 45 minuter att komma av ön. Under den tiden lyckades inte hustrun få ut M5 genom dörren ens. Ännu mindre till dagis… Det skulle kläs på och av och skrikas och gråtas så fort minsta lilla detalj inte blev exakt som planerat. Eller: planeringen ändras så att en liten detalj ger möjlighet att braka ihop – jag vet inte. Hämtningen igår tog mig en timme från dagis, via skolan och hem. Trots att vi åkte buss två stationer. En normal dag tar det 15 minuter. Till slut drog jag hem ungen, som för övrigt hade mina handskar – eftersom hon drog från dagis utan sina. Att jag frös om fingrarna så att de domnade bidrog inte till att balansera mitt föräldraskap direkt.

Men det ska ändå inte vara anledning till att sätta mig i lågläge när allt det andra fungerar. Det har krasst sett varit så här i omgångar i sju år – och det har varit hanterbart tidigare rent humörmässigt.

Och medan jag skriver konstaterar jag följande i mat- och träningsdagboken:

Datum               kcal                     träning              netto (avr)

2010-02-18       2 448                  1000 (cykel)                   1500

2010-02-17       2 184                  1500 (löpning)               700

2010-02-16       2 428                  700 (löpning)                 1700

Kan förklaringen vara så enkel? Energibrist? Tja, varför inte. Alltså dags att käka tillbaka lite av dem… Totalt ska jag ligga på cirka 2600 kcal (enligt mitt sätt att bokföra kallisarna – teoretiskt ska jag ligga på över 3000. Men 2600 är baserat på det jag loggat i relation till viktminskningen. Basalförbränning*1,3 ungefär för mig). 2600*3-1500-700-1700 är 3900 eller 50% av kaloribehovet. Lite lägre än de 15-20% som man rekommenderar och som jag legat på sedan nyår.

Slarvputte och buffon! Rättning i ledet!

Ä-N-T-L-I-G-E-N har förkylningen gett vika och jag har kunnat snöra på mig löparskorna och springa igen. Inte ens den förhatliga snömodden (nej, Johan, man KAN inte förlika sig med den! ) har kunnat dämpa löparglädjen. Helt plötsligt blev världen lite trevligare, aptiten bättre, humöret lugnare och nattsömnen helt ostörd. Förmodligen är jag fortfarande hög på endorfiner efter gårdagens 14-kilometers-runda i knapp styrfart, vilken kick det blir när man varit utan sina älskade endorfiner ett tag…

Det är bara att åter konstatera att jag ÄR en endorfinjunkie, en kilometerknarkare, en löpnörd… Och jag är enormt stolt över det! Jag riktigt längtar till de långa långpassen, de hårda intervallpassen och de tuffa terrängpassen, men mest av allt är jag lycklig över att kunna springa och få fortsätta mitt endorfin(miss)bruk

Bara man är söt.

Nehej. Men om man är ful som stryk då? Måste man vara smart då? För i så fall har jag vissa bekymmer just nu…

Jag insåg precis att det bästa jag kan göra för min arbetsgivare idag är att inte göra några som helst kvalificerade uppgifter, eftersom det bästa resultatet som går att uppnå är att man bara behöver göra om alltihop. I värsta fall förstör jag för några hundratusen. Tur att man har ickekvalificerade uppgifter att ta till…

Men varför är jag sådär alldeles särskilt dum idag då? Det är ju uppenbarligen så illa ställt att jag märker det själv – och då är det inte nådigt. Min gissning är kaloriunderskott. Det är lite som i Robinson, fast värre. Jag har i och för sig mer att äta – men jag har också valet att frossa. Det problemet slipper de. Och att ligga på underskott ger lite effekter. Bland annat fryser jag, och det tog mig tre dagar att inse att det inte bara beror på att det är kallt ute. Det är ju glasklart att jag tappar kroppsvärme också. Smart kille. Lite försent.

Sedan tyckte jag att jag hade lite att äta för igår. Planen är ju att ligga strax under 2000 netto per dag (dvs med avdrag för träningen) i det jag registrerar, inte minst för att det visar sig att jag underskattar med ungefär 10% om man tittar på utfall kontra teoretiskt värde – mer om det på invägningen (det närmar sig, nyfikna?). Men igår var det 1900 kcal på kvällen, trots att jag lubbade en knapp mil. Ja, ja – tänkte jag. Det var väl 3,5 dlmjölksåterhämtningen med Pro Gainer som gav så mycket – och la mig smått hungrig.

Nu upptäckte jag att jag inte reggade löpningen… Så de “knappa” 2000 blev istället drygt 1200 – eller cirkus 40% av det jag totalt ska kunna stoppa i mig för att hålla nuvarande vikt (BMR enligt  vågen 2065, PAL-faktor 1,55). Konstigt att jag var hungrig? Konstigt att jag är lite dum i huvudet idag? Inte särskilt…

Vissa har det, andra inte. Dagar alltså.

Idag är en sådan en-på-miljonen-dag. Det började med att vi avslutade ett oerhört lyckat projekt, med en väldigt nöjd kund. Så nöjd att vi redan nu har propåer på både omfattande och långa fortsättningar. Sedan gick jag tillbaka till mitt andra projekt, som varit lite upp och ner. Idag lossnade det ordentligt, egentligen för första gången på hela min tid i projektet (ett år ungefär – av motgångar av olika slag). Sedan började jag och ett par kollegor att skissa på en kommande intressant lösning på jobbet som känns oerhört spännande!

Såklart måste man då “ta en lott”. I det här fallet innebär det att springa trots fortsatt lätta känningar i främst rumpan. Och, såklart, det gick ju bra. 9k i sextempo. 149 i medelpuls (sorry n’batha) men helt lätt.

Och som pricken över i:et. På väg hem möter jag en (okänd) granne som brister ut i ett: “är det ni som bor där, ni har gjort SÅ fint!” Ni som har varit här vet att det kanske inte är alldeles, alldeles helt, helt färdigt precis, precis överallt… Men det struntade hon i. Och vi.

Ett välstädat hem är ett tydligt tecken på ett bortkastat liv