maxochnisse.se

Symtom på förkylning

Vid förkylning svullnar slemhinnorna i näsa och svalg och avsöndrar vätska. Snuva, täppt näsa, hosta, heshet, huvudvärk eller obehagskänsla i halsen är vanliga symtom vid förkylning. En del personer kan även få feber, men den blir sällan hög.

från Vårdguiden

Ibland är det så enkelt att ställa internetdiagnos Jag kan bara kopiera ovanstående rakt in i dagboken. Vidare kan man läsa “Förkylningen brukar klinga av efter några dagar upp till ett par veckor.” Jag hoppas på det förstnämnda. Det blir gradvis bättre i alla fall – och förhoppningsvis kan jag tassa lite försiktigt fram emot tisdag-onsdag. Men lite trist är det att tappa en vecka. Till.

Frågan är om jag borde avstått träningen i veckan, med facit i hand? Jag är inte säker på det. Jag tror att det kan gå snabbare att bli av med eländet om man “provocerar” fram det och vilar bort det. Inte minst eftersom jag upplever att man ibland kan träna bort lättare symptom. Men det gäller inte vid halsont!

Men lite trist är det, att läsa om era långa fina pass på torra goa vägar, samtidigt som man mest får koncentrera sig på att hålla tillbaka rethostan – och att gå uppför en trappa är att betrakta som stentuffa intervaller.

Vad är det svåraste med att träna inför ett marathon, kanske ni undrar? Att hinna få tid till alla pass? Knappast, det är en fråga om att prioitera. Och alla kan faktiskt bli “sitt bästa” med hänsyn taget till den sociala situationen – oavsett om den ger 2:30 eller 4:30 som sluttid.

Kanske att få tid till återhämtning då? Ja, det ligger något i det. Speciellt med ovanstående “sociala situation” så blir det lätt återhämtningen som får lida. Alla har vi säkert mötts av omgivningens krav på “umgås med barnen”, “tvättid” eller “middag med svärföräldrarna” efter avslutade 32k med fartökning – efter vilket man mest vill ligga i soffan och sova med benen högt i några timmar. Brist på återhämtning ger som bekant överträning och skador – därför är tid till återhämtning viktigt. Och svårt.

Det jag har i tanken (och rubriken) har med det att göra. Konsten att känna efter. När man tränar har man närmast ständigt småskavanker, som småbarnsförälder alltid en sjukdomskänning och det är inte alltid träningsviljan är på topp. Men om man ska hålla barnen hemma för lite snoriga näsor så får man säga adjö till arbetsgivaren och börja på säsongsbetonade jobb mellan maj och september (om barnen inte är allergiker, vill säga – för då kan man stryka de månaderna också). Likaså med träningen. Om man bara ska träna när man känner sig i toppform: utvilad, skadefri, utan förkylningssymptom så blir det underbara pass varje månad! Och så lätt att föra träningsdagbok! Det är bara att kopiera raden “underbart pass, allt var toppen” och skriva in på bägge dagarna som innehöll träning. Om det dessutom råkar infalla varannan tisdag så har man ju dessutom det så viktiga “kontinuitet” löst!

Men när är för mycket för mycket? Jumper har varit inne på det. Hans bästa vinterpass höll inte på att bli av. Jag har otaliga pass, gärna de efter jobbet, som börjar med ett “det här är inte rätt” och slutar med ett gutteralt “whoooohooo” och ren och skär runners high. Men jag har också pass där jag i princip blivit sjuk under passet. Som igår.

Idag sitter jag hemma. Från början var det vab. Nackspärren är borta på P, men jag tyckte en dag till var vettigt för att vara helt säker. M5 har fortfarande latmask. Dagen har dock utvecklats till BVAP. Barnens Vård Av Pappa. De sköter sig som de små gullungar de är (det ser ut som fan hemma, på ren svenska – men städa är ett värdsligt problem). Jag hankar mig upp och serverar nödtorftig föda (vilket röner kommentarer som “gnocchi med parmesan är min favoriträtt”) och ligger däremellan mest i ryggläge medan de springer omkring och kommer med små instick som “vilken färg har poliser på strumporna”. Det smarta svaret är för övrigt “vilken färg som helst” eftersom man då slipper leta i strumplådan efter svart…

Jag borde känt efter igår. Det var uppenbarligen fel att springa. Så säkert även i tisdags. Men senast försvann förkylningen. Då var det rätt. I söndags borde höften hindrat mig, om jag hade känt efter. Men det försvann efter torsdagspasset. Så hur ska man kunna “känna efter” med en kropp lika logisk som idén att klubba ihjäl delfiner för att de äter fisk (vi såg the Cove igår).

Skitkropp. Jag var ju på g! Jaja, ge mig ett par dar så är jag säkert på banan igen – men det börjar bli lite för ihåligt i träningsdagboken nu. Speciellt avseende långpass och cykelpass.

Ett sätt att gå ner i vikt? För all del, men det verkar dramatiskt att ta till yxan…

Nej, jag är lite kluven till dagens pass. Det mesta är tudelat just nu:

• Jag känner av höftböjare, ljumske och höft. Men det blir inte sämre av att jag springer
• Jag har som bomull i skallen och är tjock i bihålorna. Men inget halsont och det blir bättre när jag springer
• Jag är trött, trots att jag sovit hyggligt. Men blir piggare när jag springer

Kort sagt säger kroppen innan passen att “den inte vill”, samtidigt som den tackar mig efteråt. Vila eller springa? När jag velar vet vi hur det brukar bli… Men vi får se – det är i alla fall hem ifrån jobbet som är planen, så jag har några timmar kvar till dess.

Hm… Det kanske är dags att ge sig till känna efter nästan två månaders tystnad i etern. Det har bara inte funnits så mycket att skriva om… Decembers träning blev mest ett enda snökaos, 2009 blev ett löparår jag helst vill glömma och inledningen på 2010 har varit minst sagt motig. I slutet av januari tyckte jag mig dock ha hittat en ganska god form med två långpass och ett snabbdistanspass per vecka plus lite distanspass däremellan, men knappt hade den känslan satt sig förrän Förkylningen med stort F anföll. Naturligtvis kroknade jag efter ett sällsynt snabbt distanspass (4:38-fart, 12 km, -10 grader, sol), ett sånt där pass då allt stämmer och man känner meningen med allt snömoddspulsande. Typiskt!

Inledde februari med 6 dagars vila och började förra veckan så sakteliga ge mig ut igen. Det blev två pass. TVÅ ynka löppass. Höll på att slita mig fördärvad på väg hem från jobbet i torsdags. Nog för att det var moddigt och ganska kuperat, men med tanke på tempot (5:22 i snitt) så var jag långt mycket tröttare än jag borde ha varit. Det var Förkylningen som kom tillbaka med full kraft och hela helgen har jag vandrat i feberdimmans dal, hostat, hackat och varit allmänt ilsken och irriterad. För att muntra upp mig har jag bokat hotell och flyg till höstens äventyr; New York Marathon (jodå, jag kvalade in i år också ) Dessutom kanske jag borde anmäla mig till den förhatliga Premiärmilen snart… Om inte annat så kanske jag kan göra ett nytt personsämsta på den banan Närmast väntar dock IVSM i Bollnäs. Inte för att jag själv ska springa (för det första är jag för ung och för det andra skulle jag aldrig komma på tanken att delta i bantävlingar) men jag tänker heja så att taket på inomhushallen lyfter. Om jag har nån röst tills dess, vill säga. Annars får jag väl köpa en koskälla och bullra med den bäst jag kan. Lite roligt måste man väl få ha?

Gammal hund ska inte läras sitta. Skomakare ska bli vid sin läst och man ska gräva där man står. Var och en ska göra det de är bäst på och man ska inte ändra ett vinnande koncept.

Man ska inte heller spela bowling. Och framförallt inte stå och skjuta stenhårda vristskott helt ouppvärmd, bara för att det är femkamp. Vi vann. Men vilken pyrrusseger det blev.

Torsdagens excesser i form av Ballbreakerkvällsaktivitet (det är för övrigt fortfarande helt kass) slutade som sagt med en överraskande söndag. Lördagslöpningen gick ju bra. Men söndagen var en ständigt stegrande smärta mot ett klimax framemot nattkröken, som gjorde det svårt att ligga, oerhört svårt att sitta och hart när omöjligt att sova. Även med Voltaren som metaforisk huvudkudde.

Varmt bad? Check!
TENS? Check!
Spikmatta? Check!
Smärtstillande? Check!
Stretch? Njacheck. Provar att köra lite dynamiskt, men gör det ont ska man strunta i det har jag lärt mig.
Telefonnumret till naprapaten? Check!

Gamla gubbar ska inte sparka fotbollar…

Ibland vill ni veta vad som gör ont, så för all del: Ljumske, höftböjare, gluteus/piriformis och eventuellt främre lårmuskeln. Men bara på vänster sida, så jag kanske kan springa på ett ben?

Efter att ha tillbringat en liten, liten del av dagen på Helsingborgs hjärtmottagning vet jag varför sjukvårdsköerna är så långa. Man kommer nämligen inte framåt!

Vet inte rikttigt vad jag ska skriva, känner mig helt tom fast jag borde vara glad. Det positiva är att jag får träna, men kommentaren “gör som du känner för” inbringar ändå viss tvivel… Jag vill leva, är det okej eller? Jag vill inte riskera att få hjärtproblem när jag blir äldre, är det okej eller? Visst vill jag träna men jag prioriterar mitt liv liiiite högre, är det okej eller!? “Göra som jag känner”, oooooookeeeej! Förresten, är det DU eller JAG som är läkare? Suck…

Fick göra precis samma undersökning som i Båstad, EKG och blodprov – tydligen hade inte resultaten skickats över från landets tennis-Mecka. Tydligen, ett ganska bra ord just nu känner jag. Doktor Gösta vill se med ultraljud och att jag gör ett arbets-EKG, det vill jag också och hade räknat med att få göra det idag. Men tydligen var det inte så…….. Jätteglad var jag när jag bidrog med ytterligare 300 kr för att förbättra sjukvården, det verkar behövas, tydligen.

Kontentan: Jag får träna men ska tillbaka och göra testerna, om jag hinner göra de innan jag kommer till Strängnäs/Stockholm, om inte annat får jag göra dem där.

Nu ska jag snart ut och springa, lite lugnt.

Kör hårt!

Pulsklocka är en ganska billig investering för att öka chanserna att förbättra sin hjärtkapacitet och därmed konditionen (även om kondition är mer än bara ett starkt hjärta). Glöm bara inte att en pulsklocka är en löjligt billig investering för att se att hjärtat inte blir sämre! Just det där sista missade jag tydligen. Det var roliga att titta på de siffror som visade vilken fart man hade eller vad temposnittet på intervallerna var…

På fredag styr jag söderut till Helsingborg och kardiolog Gösta Rüter. Jag ska ärligt säga att jag för det första känner att det kommer gå bra och att jag förmodligen får börja träna lite lätt redan till helgen. Däremot ska jag också erkänna att jag är så sanslöst rädd för att få höra orden: “Okej, men vi gör så här. Du tar det lugnt i några månader till och kommer hit då så ser vi om det blivit någon skillnad”. Finns några mardrömmar på det ämnet vill jag lova

Självklart har jag googlat sönder Internet på all tänkbar information om vad det kan vara men förhoppningsvis kan jag inte mer än doktor Gösta Rüter som jag ska till. Bland att hittade jag den här artikeln om köerna för de med hjärtproblem, som faktiskt den gode(?) Gösta uttalar sig i. Klipper och klistrar lite för er som inte orkar klicka:

Patienter med hjärtproblem löper allvarliga risker när de kommer till landets akutmottagningar. Det konstaterar Socialstyrelsen i en ny rapport på tisdagen. Allvarligast är att patienter med bröstsmärtor på många håll får en kölapp och får vänta, trots att omhändertagandet av hjärtpatienter bör ske snabbt.

Jo tack! 17 november till 8 januari kändes som en evighet och det gör det fortfarande… Men vad tusan, pumpen slår ju så då är det ju ingen brådska… Eller……. Artikeln dock från 2003 och jag vet inte om det ska vara bra eller dåligt, verkar ju inte hänt så mycket på just det området i alla fall men det kanske bara är jag som är otålig…

– Jag tycker man ska kräva en öppen redovisning av kvalitén på vården och vilken kompetens som finns på olika tider på dygnet för patienterna, säger Gösta Rüter. Det är patienterna som äger vården och de skulle kunna få inflytande om de ställer krav på tydlig redovisning av vårdens kvalité.

Jag gillar Gösta redan nu. Hoppas han gillar mig och mitt hjärta!

Nåja, jag är knappast döende och är helt övertygad om att det kommer bli bra, frågan är bara när men så fruktansvärt bråttom har jag ju faktiskt inte i just det här fallet. Kanske kommer ett inlägg på fredag kväll eller i helgen om jag känner mig motiverad, tills dess: Kör hårt!

Friends – Lyssna till ditt hjärta

Hjärtat har fyra sammankopplade rum: vänster förmak och vänster kammare samt höger förmak och höger kammare. Vänster förmak pumpar syresatt blod till vänster kammare som pumpar det vidare ut i kroppen. Höger förmak pumpar använt, syrefattigt blod till höger kammare som pumpar det till lungorna för syresättning. Klaffarna fungerar som backventiler och hindrar att blodet går tillbaka från kamrar till förmak, och från lungartär och stora kroppspulsådern (aorta) till respektive kammare.

- Hjärt-Lungfonden

Jepp.

Jul.

Det borde vara god mat, glada barn och lugn och ro. Eller i och för sig, det är det väl kanske?
Doktorn har ordinerat vila, värme och vänlighet (så jag skippar väl Johans kommentarer), men avvaktar penicillinbehovet tills morgondagens undersökning. Det är onekligen praktiskt med en svärmor som är läkare.

Svullna lymfkörtlar, hosta, feber och halsont står på programmet tillsammans med Kalle, julklappar och gröt. För barnens skull krävs lite umgänge med andra än febersjuka föräldrar också – så vi masar oss nog iväg till svärmor och svärfar för att få till lite kusinlek i alla fall.

Eller också överraskar svärmor med penicillin som julklapp? Det är nog den bästa löparpresenten i så fall…

God Jul på er! Hoppas att tomten är snäll, gröten är varm och klapparna lagom hårda!

Det står 65 mil bilresa på programmet. Då passar först hustrun och sedan jag på att vika ner oss totalt mitt i packningen. Just nu är det en hård kamp om vem som ska göra vad:

- Ha, bara 38,2 grader. DU får laga mat till barnen – jag ska sova!
- Vänta nu – visserligen har du 38,4, men jag har 0,3 grader lägre normaltemp, så mitt deltavärde är högre. Ha! Du packar!
- Per kilo kroppsvikt är det mycket mer synd om mig! Tjockis!

- Om vi inte åker till fjällen är hela julen förstörd!!!

Det sista kom från L7.

Gårdagens löppass går inte till historien. Slirande i snömodd i 45 minuter. Men med maklig puls (138) och dito tempo (6:05).

Jaha – vad hände där?
Kom hem igår efter en dagstur till Helsingfors – och var riktigt sugen på att springa! Det stod ju extremfarter på schemat, eftersom jag skulle få springa sista 20 minuterna med 150 i puls! Himmel och plättar, det är ju nästan hur snabbt som helst!

Tyckte det var en kul idé att springa ner till Stadshuset, de hade visst fest där, och hem igen. Men något hände på vägen. Helt plötsligt fick jag magknip, känningar i bihålorna och tappade helt kraften. Så här i efterhand skulle jag naturligtvis stannat – men ni vet ju hur det är. Det är så otroligt svårt att bryta ett pass. Totalt drygt 7,5k i 5:50-tempo med 145 i snittpuls.

Väl hemma gick jag rakt i säng, låg och vred mig i magsmärtor, gick upp vid två och tog tempen. 39 grader. Hade problem att komma uppför trappen, var tvungen att gå ner igen – orkade inte upp – utan kraschade i soffan.
Slutförde som sagt passet, men gjorde det troligen med feber i kroppen. Det är inte utan att även jag, som den hypokondriker jag är, tänker på Berglunds situation.

Gick upp imorse, hade jämt skägg med att klara av att maila och ställa in dagens möten. Ringde en kollega, men bara att prata i telefon fick mig kräkfärdig. Gick och la mig igen, sov till två. Har lyckats käka lite, men undrar fortfarande vad det är?

Risken finns att helgens löpning får ställas in