maxochnisse.se

var givetvis evenemanget att bevista om man tröttnat på minusgrader och modd. Eftersom jag för egen del varit utslagen i två veckor  av en illasinnad infektion var alternativen få och då jag dessutom lovat klubben att bistå med vadhelst som kunde behövas var det bara att sporra den silverfärgade till Sätra i lördags.

Min roll blev ordonannsens, vilket innebar att jag var den som sprang längst, om än inte snabbast…

Arrangemanget som sådant var helgjutet, en ofantlig hög med anmälda – närmare fem hundra i alla åldrar – stötte kula, hoppade både längd och stav och löpte allt från 60 meter med och utan häck upp till 3000m. I vissa fall exceptionellt fort också, Spårvägens Moa Hjemler lade de fyrahundra meterna bakom sig i ett tempo som gör henne till den tjugonde snabbaste på distansen i år. I världen.
Ulrika Johansson hade också bråttom – 9.14 på 3000m – sjätte bästa svenska tiden någonsin.

Andra fantastiska upplevelser var att speakern och startern till slut kom överens om i vilken ordning heaten skulle löpas och att en viss Canova-inspirerad coach löpte de 2000 metrarna barfota. Ett heat som den Underbare G för övrigt tog hem med den äran på tiden 6.04! Stort grattis!

På det hela taget var det bra insatser över hela linjen, vilket lovar mycket gott inför säsongen.

Jag är alldeles för lättprovocerad!

Det räcker med ett “jag siktar ner emot 40 – och tror aldrig att någon annan på (kund)firman grejar det” för att jag vips ska vara anmäld.
Midnattsloppet heter det visst – och går i augusti. Jag sticker ut hakan i 1B.

För övrigt så var gårdagens pass en riktig motivationshöjdare – men det satte sig lite i benhinnorna…

Den frågan ställs väldigt sällan i januari. Jag ställde den dock när jag såg denna bild.

Hur det gick för mig vet de flesta men hur gick det egentligen för snubbarna runt om mig på denna bild? Det är ju ändå startgrupp 1 vi snackar om här.

748 i svart till höger hamnade på 7133: plats med en tid på 3.15.19. Han hade det lite kämpigare sista milen än de två första.
1571 i blått straxt framför mig gick i mål som 5659: person på 3.02.55. Jämna mellantider.
1534 i gul tröja jobbar på Transportstyrelsen. Han slutade på hedervärda 1274:e platsen med en tid på 2.30.07
1556 i svart från Stocksund kämpade sig till slutplacering 1431 på tiden 2.31.54

Summan blir således att två av fyra med synligt startnummer från denna bild kommer att stå bredvid mig i startgrupp ett i år om inget oförutsett händer. Jag hoppas ta silver 2010.

/N’batha

Man kan verkligen säga att Vallentunas Nyårslopp gav mycket underlag för anmälningsavgiften, eller många. Från singel på is, sand på is, is on the rocks, modd, näst intill ospårat och slutligen något hundratal meter av torr betong förbi affärerna i centrum.
Misstänker att en stegräknare skulle mätt upp banan till 11428 meter… och då är 43.21 mer än numerologiskt intressant som sluttid.

Men blåbärssoppan efteråt var god och lilla p tror fortfarande att en hemburen medalj innebär seger, alltid nå’t sa fan när han såg Åmål..

Bra avslutning på löparåret 2009, nej inte särskilt. Bra tröskelpass, kanske – eftersom halvorna var ganska jämna.

Det är 6 månader kvar till Stockholm marathon. Det är på måndag som Mäster Szalkais träningsschema drar igång. Tidigare om åren har det varit ett startskott på den organiserade träningen. Jag har sett fram mot den länge, men de senare åren har jag mer och mer gått över till att träna efter mitt eget huvud. Eller rättare sagt efter min egen kropp.

Nu i år kommer jag att träna efter 3-2-1-metoden. Googla det, den som vill. Neej, det handlar inte om att grilla revbensspjäll…

• 3 månader Grundträning. Långa, långsamma pass.
• 2 månader Snabbhetsträning. Lite kortare och lite snabbare.
• 1 månad Uppladdningsträning. Ännu kortare och ännu snabbare.

Inom varje vecka återfinns 3-2-1-metoden också.

• 3 pass med periodens träning
• 2 pass med annan löpning/träning
• 1 pass med styrketräning

Jag gjorde ett skitfancy excelblad med färgkoordineringar och autofiltreringar och allt, men den filen har försvunnit från jordens yta. Så, den här modellen finns bara här och i mitt huvud. I mitt huvud fungerar den jädrigt bra. Och jag vill inte veta av någon kritik. Det lyssnar jag ändå inte på. Den enda som jag lyssnar på är min kropp. Den säger till mig hur jag ska göra.

Nu återstår bara att genomföra planen. Målbilden är champagnekorkens flykt genom luften under eken vid Östermalms IP. Med en medalj och ett nyslaget personrekord på sub3:30 i fickan.

See then and there!

Medan Nix gått ner sig i sjukdomsträsket har jag ägnat dagen åt tävling. Närmare bestämt två tävlingar efter varann. Först femkilometersloppet Snöfemman och sedan direkt efter, knappt att jag hann hämta andan, var det dags för Tömilen.

Jag är nöjd med min insats, jag kände mig fräsch genom bägge loppen och hade häng på täten och tätcyklisterna. Orkade till och med växla ett och annat ord  med dem i uppförsbacken.

Spårets Oskar var dock den starkare i herrklassen på milloppet, liksom Peter Ngarariga i Snöfemman. Applåder till bägge!
Tove, också från Spåret tog hem dammilen och Abebea Aregawi vann damernas snöfemma. Applåder här också!!

Jag är dugligt trött i händerna efter att ha applåderat och hejat närmare 90 minuter i sträck, “Du ser stark ut”, “lätta fina fötter!”, “bara sista biten kvar nu…” och andra plattityder som för den tävlande betyder så mycket. Det vet ju jag sedan favvo-supportern Karin hejade sig blå under Långlöparnas Kväll. Farten i hennes kurva gick upp betydligt jämfört med Juhlins mer återhållsamma noteringar i blocket.

Surkartast idag var damerna som promenerade i slingan och högljutt beklagade sig över att “det knappt gick att ta sig fram” när milklassen kom dundrande som en vilsen renhjord. Men annars var det idel glada miner i leden.

Med min vanliga otur kommer jag säkert att vinna – och inte kunna åka…

“You have successfully applied for entry in the ING New York Marathon 2010″

Jag dog på tredje jävla bron, fick kramp vid 27, ville dö från 30. Och jävlar i mig, det här ska göras om! Har ont överallt, gråter av stolthet och är mycket nöjd.

Jaha, medan ni andra laddade för ett marathon passade jag på att göra tvärtom. Sällan har förberedelserna varit så kass…

Egentligen börjar det hela redan i april – när benen gick sönder innan Stockholmsmaran. Efter SM har jag sprungit fyra! pass över 20 km. Ja, och två tävlingar inom en vecka då…
Å andra sidan sprang jag bara fem pass över 20k (+ två tävlingar) mellan SM08 och ÅM08 - så det kanske inte var så knasigt lite i alla fall? Även sträckan visar sig vara ungefär samma – eller strax över 50 mil. Men även då hade jag velat träna mer…

Så löpningsförberedelserna var desamma alltså – förutom att jag faktiskt är snabbare nu. Vilket ju talar för ett bättre lopp.

Men då måste man greja sista veckan bättre. Det är inte rätt att kolhydratladda med Raki. Inte heller att stressa som en galning för att få ihop allt på jobbet. Att somna sittandes på ett hotellrum i Oslo, samtidigt som man “jobbar” (Jonas är av avvikande åsikt huruvida jag bidrog…) är inte heller att rekommendera – speciellt inte om anledningen är “frossa” och “halsont”.

På fullt allvar: på fredagen trodde jag inte att jag skulle komma till start. På lördagen käkade jag alvedon. På söndagsmorgonen var det okej, men inte mer. Sex kilometer in i loppet konstaterade jag att det “vore skönt om skiten i bihålorna skulle kunna få för sig att komma ut”. Men jag går händelserna i förväg.

De yttre förutsättningarna var optimala! Underbart väder med en temperatur kring 6-7 grader, lite duggregn i luften och i princip vindstilla, i alla fall för att vara en åländsk höstmorgon… Trevligt sällskap att ladda upp med bidrog med den sista hörnstenen i rekordbyggandet.

Jag valde att lägga mina geler i “egen-vätskalådorna”. Ett bra val att slippa släpa den. Skrev på handryggen vid vilka stationer jag lagt dem, rutinerat värre – och det gav en detalj till som jag rekommenderar: jag visste när nästa vätskestation skulle komma – en inte alldeles oviktig kunskap mot slutet av loppet.

Dessutom värmde jag upp! 400 meter och ett par 50-meters strides. Läskigt! Men rätt skönt. I med lurarna i öronen och iväg! I 4:25-tempo… Om ni läste ovanstående så är “men vad i helvete gööör han???” en rimlig reaktion. Men det kändes rätt okej – även om pulsen var lite för hög. Strax över 170, vilket ju bli liktydigt med omkring syratröskeln. Härligt, hätligt, men farligt, farligt. Johan hamnade bakom – passerade efter några kilometer och seglade sedan iväg mot ett monsterpers. Skönt att jag har 11 år på mig att toppa det…

Mark hamnade däremot precis framför. Och bakom. Och framför. Och så höll vi på. Tempot sjönk till mer rimliga 4:40 – och vi växeldrog hela vägen till vändningen, med några enstaka konversationer – jag hade lurarna på och för min del var det nog rätt bra. Jag tenderar att prata annars, och det sliter både på mig och honom…

Vid vändningen mötte vi Johan med några hundra meter kvar och Magnus några hundra meter efter. Masse dök upp överraskande fort, vilket ju också skulle visa sig bli ett monsterpers i slutändan. Även Jonas överraskade med att komma tidigare än jag kalkylerat med. I alla fall till vändningen…

Vi drog växelvis, fick sällskap av damsegraren fram till 28-29k – sedan seglade hon iväg. Jag lämnade Mark efter ca 35 med ett “I never saw it coming, I should have started running”-rus i öronen. Nu var det kanske inte jag som ökade – för kilometertiderna närmade sig fem med stor hastighet. Uppför svinryggen var de till och med över ett par gånger. För övrigt tyckte jag att “jag har ont överallt – jag måste ha fått svinryggsinfluensan” var fantastiskt roligt, vilket säger en del om hur smart man är efter 30k i tröskelfart…

Sista biten var tung. Riktigt tung. Den tveksamma uppladdningen gjorde sig påmind och 3:20-möjligheten försvann uppför svinryggen. Att öka tempot var inte heller någon riktig möjlighet, eftersom pulsen redan var rätt hög. Snarare så att jag fick bevaka att den inte knallade för högt.

Med tre-fyra kilometer kvar insåg jag att jag höll på att tappa perset med några sekunder, vilket skulle vara rätt retligt. Så efter en kort promenad (ca 30 sek i tidstapp)  efter sista vätskekontrollen (jag vill verkligen ha energin) så ökade jag något sista två (vilket i det fallet handlade om 5:05-5:10) och släppte pulsen vilket fick den att kliva iväg mot och över 180. Således ansamlades rätt ansenliga mängder mjölksyra och benen var löjligt stumma. Men då var det en kamp mot klockan som jag vägrade förlora! 3:24:25 och 23 sekunders pers, vilket väl i sammanhanget får vara okej. Med tanke på att snittpulsen var 171 så gjorde jag nog allt jag kunde. Möjligen att jag hade kunnat kapa någon minut på en smartare start – men det är ju tråkigt

Nöjd? Jag måste vara nöjd. Torsdagen innan var jag säker på att inte kunna starta. Kvällen innan var jag inställd på att jogga runt. Att jag sedan känner att taskiga förberedelser pajade en dag med perfekta yttre förutsättningar är väl strunt samma. För det rådde jag krasst sett inte över…

Benen mår för övrigt utmärkt! Jag lät dem spinna loss på trainern igår i ett tafatt försök att lära mig cykla… 45 minuter totalt med 30 min HLK3 (Hög/Låg Kadens i treminutersintervaller) får väl anses som en bra start, även om runt 200W under H-delen knappast skrämmer livet ur konkurrenterna… Pulsen toppade på 149 i varje högperiod – så jag lät kroppen “vila” en smula i alla fall. Skulle säkert kunna springa, men väntar ett tag till med det… Men det ska bli ruskigt skönt med lite lågintensiv grundträning ett tag nu. Kör nog de intervaller som kroppen känner för på cykeln och joggar mest med löparskorna på. Simma? Äh, det är två år till Kalmar

Dessutom drog jag till Berlin (med jobbet) och blev nostalgisk måndag-tisdag. Den staden tog sig rakt in i hjärtat på mig och jag planerar redan nästa års resa. Det kommer att bli italiensk lyxmiddag på Bacco, Apfelstrudel på operacaféet och boende närmare Brandenburger Tor denna gång. Vem ska med

Det var en evinnerlig tur att jag satte alarmet på klockan också. För mobiltelefonen hade beslutat sig för att ställa om sig själv till vintertid under natten. Tyst som musen smög jag upp och drog på mig kläderna och gick ner till hotellfrukosten. Lite gröt, en smörgås, ett glas äppeljuice och en kopp kaffe, var den frukost som jag skulle stå mig på under dagen. Upp på rummet för en sista stunds uppladdning innan vi gick bort mot stadion.

Kl0830 går startskottet för Åland marathon. Det ÄR tidigt. Men det är avvägt så att man ska kunna springa loppet och ändå hinna med båten tillbaka till Stockholm. På arenan mötte vi upp med klubbkompisen Mark. Han har också skrivit ett inlägg om loppet i sin blogg. Det är dock en blogg med lite viktigare innehåll än vad vi kan uppvisa.

På startlinjen stod alltså 6 st Linnéalöpare och huttrade förväntansfullt. Startskottet går och vi springer. Loppet på Åland attraherade i år 189 män och kvinnor. För mig går det lätt att springa och min kropp är pigg. Den löst formulerade planen var att gå ut i 5:13min/km-fart och se hur långt det håller. Men det visar sig att varje kilometer går lite snabbare. Jag håller igen så gott det går men första milen går på 50:56 och då är man på toppen av Svinryggen. Banans högsta punkt. Ner på andra sidan ökar farten och bibehålls bort till vändningen. Den andra milen springer jag på 49:55. När jag rundade kon vid halvmaranoteringen tror jag att funktionärerna sa 1:46:40. Vilket låter lite högre än vad jag hade på klockan. Men ändå helt okej. Tidigare två år jag sprungit på Åland så har man mötts av en storm i ansiktet efter man vänt. Men i år blev det bara en liten bris.

Den tredje milen går ganska lätt och det rullar på bra. Jag ligger stadigt på farter strax över 5min/km. Och tiden för den tredje milen blir 50:15. I Berlin stumnade jag efter 35 och innan dess i Landskrona stumnade  jag innan 30km. Jag känner mig fortfarande pigg och trots att kilometertiderna ökar när jag tar mig över Svinryggen igen så blir mina ben inte trötta förrän efter 38-39km. Men jag klarar mig från att helt klappa ihop. Den fjärde milen avklarar jag på 54:25. En halv seger redan där. Den sista biten in mot mål säger jag till mig själv “Håll ihop nu, Karlsson”.

Sista halvmilen vet jag att jag kommer sätta nytt prydligt personligt rekord. Jag ägnar min tankeverksamhet år att räkna ut vilka sluttider jag får vid olika farter. Jag känner att en tid under

3:40 inte är omöjlig. När man svänger in mot stadion rycker jag ur hörlurarna ur öronen för att känna stämningen. Jag hör Görel-älsklingen och det andra resesällskapet heja fram mig. Och när jag korsar mållinjen stänger jag av klockan på 3:39:05. Det är en snygg sänkning av mitt PB med drygt 11 minuter. Fantastiskt skönt att ha gjort ett lopp där jag hållt ihop hela vägen och dessutom på en tid som jag är riktigt nöjd med.

Imål fick jag min medalj runt halsen. Den lade jag inte ifrån mig på hela kvällen.

Efter ombyte och inväntande av klubbkamrat så gick vi tillbaka till hotellet där väskorna hade lämnats. Där kunde jag äntligen få torra strumpor och skor på mig. Det var en ljuvlig känsla. Sen gick vi ner till båten och direkt ner till Saunaavdelningen där saltavlagringarna duschats bort. En bastu och bubbelpool gör mirakel för trötta marathonben. Efter badet så var det dags för middagsbuffén. Man blir lätt hungrig efter att ha sprungit drygt fyra mil. Och kroppen skriker efter proteiner för att reparera trasiga muskler med. Och ölen smakade oförskämt bra.

Efter middagen shoppade vi lite och gick sedan bort mot bollhavet där barnen fick leka medan vi berättade för varandra hur vi hade det på banan. Alla 6 Linnéalöpare som sprang marathonloppet satte nya personliga rekord. Den enda Linnéalöparen (jodå, jag har löst medlemskap åt henne) som sprang FunRun, min alldeles egna Görel-älskling, satte också ett personligt rekord på milen. 1:05:25 lyder nu familjens bästa milloppsnotering på.

Nu blir det en lugn tid några veckor framöver innan det är dags att ge sig ut och ta tag i de sista 9 minutrarna som återstår att förbättra sig under 2010. Det är i alla fall den nuvarande planen. och ser man ett år till bortåt så är det att under 2011 springa under 3:20, vilket i så fall kvalificerar mig till Boston 2012. Let’s see what happens until then.