maxochnisse.se

Låt oss ta det från början, att bara berätta om värmen, myggen och krampkänningarna vore att göra det alltför lätt.

Jag hade aldrig tänkt springa Marathon, jag såg det som imbecillt och destruktivt att lägga ner all den tid och träning som skulle krävas för ett lopp som ändå inte gick att vinna. Dessutom ansåg jag mig ha bra kondition utan att behöva träna, jag höll mina 73kg i schack utan att tänka på det.

Det där förändrades våren 2007, när min nye chef glatt meddelade att han anmält hela ligan till Rösjöloppet. Jo tjena, jag som inte hade sprungit sedan ryska ubåtar belägrade kusten. Fast då var jag rätt snabb, dryga 10 minuter på 3000m – inte kunde väl ett litet träningsuppehåll ändrat på det.

Insåg att jag behövde nya skor iaf, och gav mig sen ut i mitt nya liv. 4.3km på 24 minuter – med en puls som formligen skrek. Att springa i uppförsbackarna var inte att tänka på utan fick bli ett mål längre fram. Mycket längre fram.

Jag lyckades dra på mig en bihåleinflammation inför Rösjöloppet, så det blev aldrig av för min del. Lika bra det. Nu fick jag istället tid för att träna utan större press. Sedan följde överansträngda hälsenor, Midnattssloppet, Hässelbyloppet och en tanke på en halvmara.

RunnersWorld.com hade en träningsprogramsgenerator som tryckte ut ett progressivt schema med slut på Kungsholmen Runt, snart sprang jag miles-intervaller på Lidingövallen, och upptäckte raskt att innerspåret inte alls var 400m…men det var skönt att känna sig ohyggligt snabb ett par veckor.

KR Genomfördes nästan helt enligt plan trots värmen, liksom Lidingöloppet. Däremellan hann jag med en muskelbristning i vaden och en usel prestation på Stockholm Halvmarathon, som ändå var bättre än KR…

Därmed är vi framme vid årets mara, som förberetts ordentligt, 1200k senaste halvåret, PB på milen och halvmaran, kolhydratladdning en masse veckan innan tillsammans med feber helgen före.

Jag minns att sista långpasset, som till större delen genomfördes i tävlingsfart under en brännande sol enligt tröskelgudens påbud, gav en känsla av “jaha, nu skall det bara levereras”. Den känslan följde med hela sista veckan, målbilderna var klara och egentligen var det bara vädret kvar att oroas över. Det som ändå inte går att påverka, så varför oroas?

Själva loppet är inget att yvas över, jag höll planen till cirka 33k, drack på varenda vätskestation utom den första – den efter 2k – medhavd dricka till 5k. Passerades av 3.15-farthållarna på Strandvägen, kring 29k. Njöt av det blå linnet och alla hejarop och langning från klubbkamraterna. Vid 33k började ett annat lopp, med krampkänningar, trötthet och allt som hör till. Jag gick delar av andra passagen av Västerbron, ville för allt i världen inte att krampen skulle bli verklighet, och jämfört med de andra som tog sig över bron samtidigt så var det ingen större placeringsförlust. Vid de följande västskestationerna så blev gångpauserna längre, så långa att jag någonstans fick i mig tre muggar dricka och lite gel. Gjorde lite kosmetisk stretch av baksidorna på Torsgatan till dess jag blev passerad av 3.30-farthållarna och tänkte att nu var det nog dags att sätta fart. Så det gjorde jag, men inte utan viss ansträngning.

Det var oerhört skönt att nå 40k, att äntligen våga sträcka ut och inse att det bara var några svängar kvar till energikicken från småtjejerna, innan sista backen vid Sturegatan.

Så själva loppet var inget att berätta om, inte något som ingen annan redan sagt eller många upplevt. Promenaden från medaljösen till FINISHER-tröjan däremot – sjutton resor värre än loppet. Det var stelt utan dess like, trappan ner till ÖiP fick besegras baklänges liksom rampen ner efter att jag fått tröjan. De usla försöken till stretch skall vi inte ens nämna, inte heller krampattackerna vid strumpbytet.

Men det var det värt, målsättningen före loppet var 3.20, en ambitiös premiärtid men inte orimlig. Att resultatet blev 3.28.37 är jag helt nöjd med, eftersom planen höll så länge och förberedelserna var så bra. Hela tappet kommer på sista milen, och det är ju skönt att veta att det bara är en mil som behöver specialgnuggas, det är ju så mycket lättare än fyra…

Morgonen inleddes med att jag inte kunde röra mig…
Sex timmars sömn med fyra skvalande toabesök gjorde inte intresset av uppstigning större.

Men: jag hade haft mitt roliga, och det var bara att pallra sig upp, slänga i sig frukosten och en stor dos diklofenak…

Vi tog, tack och lov, bilen till Stadion – eftersom vi skulle fara runt halva sörmland efteråt. Med tanke på min fart i benen så hade vi behövt starta ett par timmar tidigare om vi skulle tagit oss dit kommunalt. Å andra sidan hade inte M blivit åksjuk och kräkts i bilen om vi hade gjort det…

Väl på plats nålade vi fast nummerlappen på M – som startade 10:10. Medan jag, L och P gick och köpte skor till L utspelade sig följande:

• M och S gick in i startfållan, fulla av förväntan
• M stack iväg som ett jehu
• M bröt ihop – eftersom hon insåg att hon inte skulle vinna
• M vägrade springa mer, och sittstrejkade – men ville ändå ha medaljen!
• M och S gick till vätskekontrollen
• M såg klocktornet – och sa “men, nu är vi ju snart framme – då kan jag springa!”
• M kommer in i full kareta på Stadion – och eftersom hon är ensam på plan så möts hon av speakerns fulla engagemang och publikens jubel
• M skär mållinjen på sisådär 14 minuter

Snyggt jobbat av S – säger jag! Att få henne i mål, alltså (14 minuter på 1050 meter gratulerar jag inte just henne till…)

Under tiden fick vi tag på ett par joggingskor med kardborreband (det är tur att chipet satt i nummerlappen, för snacka om chiporo annars!) Vi släntrade mot ingången till startfållan – och där uppenbarade en detalj sig som i alla fall inte jag, jag vet inte med L, hade funderat på: Lämning!

Till saken hör att L, precis som jag (i samma ålder, höll jag på att skriva – tills jag kom på att jag fortfarande är typ likadan) avskyr avsked. Oavsett hur korta de är. Och lägger man till spänningsmomentet att hon skulle springa själv så blev det inte mindre underläppsdarr. Jag han tänka “fan, hur ska jag lösa det här med P i hasorna – dessutom). Ungefär då fick jag en stålsatt kram och hon kastade sig in bakom avspärrningen! Jag smög mig fram och tjuvtittade lite, och när de släppte in dem mot starten så kutade hon fram helt utan tvekan. Det går i alla fall över fort…

Jag och P knallade mot Stadion. Det gick oerhört långsamt – och P fick dra pappa i armen vid flera tillfällen för att han gick så långsamt, och kryckigt. Men vi hann upp till målgången i alla fall. I sista kurvan såg L sådär trött ut som man ska göra när man springer lopp – det var ingen mesjogg där inte! Hon kastade sig i alla fall i mål på 6:36 – med en kilometertid på 6:17. 1:42 efter segraren.

Rubriken är ett litet internskämt mellan mig och ett par kompisar som också håller på världens viktigaste fotbollslag - AIK. Nu är det dessvärre inte världens bästa fotbollslag, rätt sällan ens sveriges bästa fotbollslag… Vi har en “tävling” om vem som snabbast lyckas ge upp säsongen med ett vettigt argument (årets säsong lever fortfarande, även om ingen på allvar tror att de ska vinna…).

Snabbast hittills är två veckor innan premiären -06. Då tippade Ralf Edström AIK som slutsegrare. Han har aldrig tippat rätt, så säsongen tog slut redan där…

Ungefär så snabbt tog mitt lopp slut igår… Eller som jag sa till någon (eller alla?): Det var rätt okej fram till två.
Mil? Kilometer? var motfrågan.
Nope. Klockan två, sedan gick starten.

För låren hade inte vaknat. Inte alls faktiskt. Den feta träningsvärken satt kvar som ett spännband kring musklerna. Det var knappt uthärdligt i 4 km. Sedan var det krig i stort sett oavbrutet resten. 38 km… Tyvärr lyckades jag inte riktigt anamma någon glädje heller. Att själva målsättningen fick revideras gör mig inte så mycket, marathon är en svår konstart och man kan inte pricka rätt jämt. Men smärtan gjorde att det inte var jättekul.

Det tydligaste tecknet att jag inte sprang på allvar var att jag stannade och pussade barnen på Torsgatan – första varvet…

Men ungefär där träffade jag Thai-Thomas, och vi sprang ihop en bra bit – vilket lyfte de kilometrarna. Plus allt superhejande från alla som stod och hojtade. Det värmde! Tack!!

Jag promenerade för övrigt genom vätskekontrollerna och hällde vatten över låren för att försöka få något att hända – till rätt liten nytta… Däremellan sprang jag i ungefär 5:10-tempo, tror jag. Jag hade inget fokus alls på tiden, utan konstaterade istället att det fanns rätt lite värde i att försöka trycka på bara för att tjäna några minuter på sluttiden. Det enda intressanta var att ta sig i mål. Vilket jag gjorde – tvärtom vad alla som såg mig trodde

Nu tror ni att jag är missnöjd – men icke! Jag är otroligt nöjd över att jag sprungit ett maraton med smärta från steg ett. Om jag någonsin hamnar på startlinjen i ett ironman så är det en fantastiskt viktig vetskap att ha: jag klarar det! Och att klara ett maraton är alltid en bedrift, oavsett tid! Det kommer ju dessutom att komma fler lopp. Många fler lopp. Och om 3:47 är en “dålig tid” så kommer jag att vara nöjd med kommande lopp. 3:47 är för övrigt en kanontid – jag hade bara tänkt mig en halvtimme snabbare

Festen sedan blev toppen – även om det var lite snopet att det tog mig så otroligt lång tid att ta mig hem. Trist att inte hinna mer än fyra ord med tröskelkungen, men vi får hoppas på nya chanser! Alla ni andra gjorde ett fantastiskt jobb med de sista grejerna för att då allt på plats – och att Thomas orkade stå och grilla tio kg kött var inget annat än en bedrift!

Efter sex timmars sömn och fem kisspauser under natten så har dagen bjudit på minimaran, bröllopsdagslunch med svärföräldrarna och födelsedagsfika hos S kusin. Och två timmars bilkörning. Lite sliten, så jag återkommer med fler reflektioner och minimaraberättelser senare.

Stort grattis till alla som kom i mål. Ni andra får knyta näven och konstatera: “Nästa år, då jävlar…”

Jag är skönt slutkörd i mina ben. Men det finns de som har det värre och min tankar är med er.

Dagen började med en stadig frukost iklädd nummerlapp och vidarefärd in till Nix för att vara stirrig tillsammans med honom. Traditionen bjuder att vi tar oss in till stan fnittrandes som små flickor, så även iår. Inne på Östermalms IP strålade vi samman med Linnéalöpare och bloggare. Det är faktiskt mindre nervöst att dela väntan med vänner. När vi gick upp på Lidingövägen gjorde jag sällskap med skånepågarna Dunceor och Benet. Tack, för sällskapet. Ni höll tydligen ihop en bit på vägen. Trevligt!

Det var ett snabbt lopp. Inte på så sätt att jag sprang fort. Utan för att tiden gick fort. I alla mina tidigare lopp har jag under någon del av loppet drabbats av tristess och haft långtråkigt. Men inte nu. Tiden bara flöt fram och jag höll ganska exakt samma fart som jag hade tänkt från början. Benen var pigga och lätta och det började gå allt fortare och fortare utan att jag hade riktig koll på det. Och jag plockade stadigt placeringar.

Jag sprang och väntade på att värmen skulle ta ut sin rätt och på Södermälarstrand andra varvet så högg det lite i låret och väntade jag på det massiva lårkrampet och slog av lite på takten. Men krampen kom inte. Om det var att jag slog av på farten eller om det var ett falskt alarm, vet jag inte. Men jag är glad att jag slapp den. Hela vägen efter Västerbron till Stadion matade benen på och det kändes kanonskönt. Jag höll fortsatt bra fart och tog i lite extra mot slutet.

Det är en fantastisk känsla att springa in på Stadion. Det går inte att beskriva. Det är makalöst. Fullständigt makalöst. Tårarna sprutar när man får se familjen på läktaren. Vilken känsla. Jag är där! Igen! Underbart. Medaljen väger tungt i handen på vägen till ÖIP. Men den är min. Nu är de fem till antalet i bokhyllan.

Inne på ÖIP samlades alla tappra hjältar för att berätta krigshistorier och slicka sina sår. Det är en armé av vinröda löpare som pustar ut. Några är glada, några är nöjda och några är ledsna. Men alla har ett minne. Och alla minnen har en mening. Titta på minnet, hälsa på det, omfamna det, lägg det i sin låda och gå vidare.

Jag vill tacka familj och vänner och främlingar som stöttat, både mig och andra Linnéalöpare. You are my heroes!

Nix flyyyger iväg – och kommer säkert att få ångra det. Masse tror att han ska turista, men kommer att få blodad tand på vägen. Vi kommer dock båda att sätta pers så att det sjunger om det. I alla fall om vi får bestämma.

Men nu har vi inte tid med er, vi har ett lopp att springa. Men vi hör av oss senare

Jaha, det här blir man ju lite kluven till…

15-dagarsprognoserna visar på regnskurar, relativt vindstilla och 12 grader för fredagen 29/5. Optimalt löparväder, om man bortser från regnet då, möjligen. Men det blir trångt hemma på festen
Å andra sidan har de ju svårt att tala om vad det blir för  väder i eftermiddag ibland, speciellt om det är ostadigt. Så mycket kan hända!

Imorgon kommer alltså första prognosen för 30/5. Stay tuned!

Bildgalleri!

Stockholm Marathon 08 och festen

Enjoy!

Morgon! Vaknade kl 8 ungefär. Inte direkt laddad att springa. Klippte mig och rakade av mustaschen. Jag tänkte att det kunde vara kul att raka av den på kvällen. Men den kändes varm och ivägen. Och nu i efterhand är jag glad att jag rakade bort den.

Efter frulle och ytterligare en genomgång av packningen åkte jag till StEssingen för att sammanstråla med kompisarna inför infärden till stan. Det var fantastiskt skönt att ha någon att dela nervositeten med. På Östermalms IP checkade vi in klädpåsen och samlades vid TSMs lila flagga i Ekbacken. Kul att träffa de andra TSMarna och tillsammans gå upp till Lidingövägen. Efter starten skingrades vi snabbt. Niklas seglade snabbt ifrån och efter ett tag även Karin. Jag sprang på och efter ett tag kom 3:45farthållaren, tillika TSM-ledaren Jan Paraniak, ikapp. Jag hängde på den klunga som bildats bakom honom. Men det gick fort. Runt 5min/km-tempo vilket jag tyckte var lite snabbt, så jag släppte utanför USAs ambassad. Sedan flöt kilometrarna på och värmen var olidlig. Jag kände mig stark men hade redan här släppt alla tidsmål. Mitt mål var att komma runt på enklaste sätt.

I Rålambshovsparken, efter 13km såg jag Görel-älsklingen, Adrian-9, Syster-Agneta, Svåger-Sven, Lilla Hanna och låtsaskusinerna Erik och Lukas som stod och hejade. Jag pussade snabbt på Görel-älsklingen och stack vidare. Jag mådde hur bra som helst.

Vid halvmaravarvningen på Valhallavägen passerade jag på 1:53:59. Här flöt det på bra fortfarande. På Gärdet kom jag ikapp farthållar-Janne som ahde tagit av sin farthållarflagga och gick. Jag frågade hur han mådde och han hade huvudvärk. Värmen tog verkligen ut sin rätt idag och ut mot Djurgården började jag stumna. Det var jobbigt att springa men det gick vägen. Den allt lägre farten stressade inte mig det minsta. Johan hann i kapp mig någonstans på Djurgården. Han startade mycket längre bak och så fräsch ut när han sprang ifrån mig.

Jag lunkade vidare och var allmänt tillfreds med livet och löpningen. På Södermälarstrand kom jag ikapp Johan igen. Då led han av kramp i låren. Det gick inte fort. Jag fortsatte dock och gick första gången en bit upp för pårampen till Västerbron. Nu var det rejält tungt men jag var ändå helt säker på att jag ändå skulle klara loppet. På Torsgatan började jag känna av krampen på smalbenen och jag var tvungen att gå och stretcha lite. Där kom Mia ikapp mig och vi drog lite tillsammans och peppade varandra upp mot Odenplan. Här släppte min krampkänning och jag seglade iväg från Mia igen. Sista två kilometrarna in mot mål var lätta och jag sprang, mycket nöjd, in på Stadion. Var mycket rörd av stämningen och efter målgång och att jag fått medaljen i handen såg jag min älskling uppe på läktaren. Det var verklgien underbart. Jag signalerade min kärlek till henne och fortsatte ut från Stadion. Mycket lycklig, med världen finaste medalj i handen.

På ÖIP hämtade jag ut min finisher-tischa och min klädpåse. Lommade bort till TSM-flaggan och kramades med vännerna… Vilken härlig start på en härlig kväll.

To be continued.

Tänk er följande:

Ni har just gått i mål på Stockholm Marathon, den 31/5 2008. Solen skiner och det är ca20grader varmt. Jubileumsmedaljen med Centralstationen präglad på framsidan vilar i en svettig hand. Lyckan är på topp och leendet går från öra till öra.

Ni tar er längs Lidingövägen bort till Östermalsm IP i en strid ström av tysta, nöjda, löpare. Ni hämtar ut er persedelpåse och byter ut det svettiga linnet mot den nyss erhållna finisher-T-shirten. Ni träffar några vänner och nickar nöjt mot andra. Äter tröttsamt på godsakerna som fanns i goodie-bagen. Akta er för yoghurten! Den är lömsk när den är varm efter en dag i solen. Magen vill inte ta emot den. Bullen växer i munnen… Någon skålar med dig i champagne… Du får en sipp. Du är lycklig, trött och hungrig.

Du och några vänner går ner och tar 1:an ut mot StEssingen, där fler vänner möts i en trädgård och du bjuds på en caterad måltid, med Pasta och något grillat. Eventuellt en kall öl. Du får tillfället att i ett hörn av trädgården ta ett bad i en badtunna. Och eventuellt en massage av några massage-elever som satt upp sina bord.

Fler vänner, som du aldrig träffat förut, ansluter till festen och ni sitter nöjda under träden och berättar om era erfarenheter om och om igen. Interna skämt florerar och stämningen är på topp. När kvällen övergår i natt ger ni värden er del för utläggen. Tackar alla nya vänner och ger er av hemåt med ett nöjt leende på läpparna och med medaljen i handen.

Ett, för mig, perfekt sätt att tillbringa tiden efter ett marathonlopp. Jag kommer! Jag tar med Görel-älsklingen och eventuellt Adrian-9. Platsen är Nix trädgård och NI är också bjudna! Och jag räknar med att ni kommer… om än så bara för att äta lite mat och snacka en stund. Ölen är frivillig, men en bra återhämtningsdryck. Jag avslutar med att säga att “the more the merrier”

Vad heter det egentligen? Maraton eller Marathon? T eller th?

Jag har valt att skriva med th, genomgående i denna blogg. Men många stavar med t. Jag accepterar båda stavningarna. Men ser gärna att man är konsekvent. Stockholm Marathon stavar med th. Så gör även Stockholm Halvmarathon. Ett ord som bör ihopskrivas tycker jag.

I denna text, som är kopierad från www.stockholmhalvmarathon.se, kan man se båda stavningarna och en särskrivning. På medaljen som delades ut efter förra årets lopp har halvmarathon särskrivits, men mellan orden sticker stadshustornet upp. Det kan därmed vara en artistisk frihet.

I orten som loppet är uppkallat efter stavar de ?????????. Det spännande tecknet, ?, theta, står det följande om i Wikipedia:

Theta (grekiska ???? théta) (versal: ?, gemen: ?) är den åttonde bokstaven i det grekiska alfabetet, men var ursprungligen den nionde och hade därför i det joniska talbeteckningssystemet siffervärdet 9. Dess ljudvärde var ursprungligen ett aspirerat t-ljud, [t?], men har i modern grekiska ändrats till ett tonlöst läspljud, [?].

I antiken uttalades det alltså med t och därmed bör Marathon uttalas med ett t-ljud. Fast på senaste tiden “i modern grekiska” uttalas det med th. Alltså som engelsmännen uttalar loppet.

Vad är då rätt? Ja, det tänkte jag att vi tillsammans skulle besvara. Jag röstar för att uttala det med t men stava med th. So, what do you think?