maxochnisse.se

Ah! Äntligen fredag. “Let´s Run” på fyran – “Så ska det löpas” på statliga kanalen. Eller?

Jag vet inte, jag var ute och sprang istället. Efter många om och men. Hustrun är fortfarande förkyld, så efter att ha hämtat barn, promenerat med P3 och tittat på tåg, följt L7 till kompisparty och köpt pizza till familjen kunde jag äntligen storma iväg. 18:52 blev starttiden – och jag tackar alldeles extra för uppfinningarna Proteinbar och Energikaka. Utan dem hade energin varit rätt låg.

Jag har inte riktigt vant mig vid att passen mellan långpassen närmast också är att betrakta som långpass och hade således inte med mig vare sig dricka eller energi. En timme och fyrtiofem minuter kan vara i längsta laget utan en droppe – men jag blev egentligen aldrig törstig. Däremot tröt orken en smula mot slutet – strax innan det var dags för 10*30 sekunders ruscher, detta diaboliska påfund av coachen. Plåga stackars trötta ben på det sättet, kan aldrig vara nyttigt Jag tog dem högst försktigt idag – mer att betrakta som kortare fartökningar i omkring fyratempo. Det har varit en ganska markant ökning i såväl mängd som fart som belastning denna vecka och jag känner noga efter innan jag förivrar mig. Idag fanns inte benen för att ruscha med snabbare än så.

Själva passet tog slut efter 17k. I början runt 5:10-tempo, mot slutet mera 5:25-5:30. Totalt 5:22 med 149 i snittpuls. Det var nämligen utsatt 150 i programmet. Ett högst stabilt pass där jag mest låg och bromsade för att inte springa för fort – med en ständigt tanke på söndagens pass i bakhuvudet. 135@145 och 30@165 som bekant. Kom stormande för hämtning av dotter med andan i halsen och gick sedan hem och tryckte in energi i olika former innan jag gick och la mig och…snurrade…

Så nu sitter jag här istället - det är förbannelsen med sena pass.

Mötte för övrigt Linnéaiten Patrick – vi hann i alla fall säga “tjena”. Så vi hade fredagsmys ihop. Typ.

Ha! Det ordet kan ju läsas på två sätt. Båda gällde idag. Passet idag var kortare långpass, till skillnad mot helgens kommande längre långpass. Och kortare långpass sker i något högre belastning – just nu enligt formeln 30min@[145 155 165 145] till skillnad mot längre långpass som går enligt 130-150@145 krönt med 30@165 som avslutning. Glasklart, eller hur! Kul är det i alla fall. I alla fall det kortare av de långa passen.

Har jag krånglat till det klart nu? Inte enligt hustrun i alla fall, som fick ta över vid sånginlämningen 16:10 och sedan komma försent till skolmötet 18:30. Hon var surare när hon gick än när hon kom hem i alla fall… Mitt “försvar” är att jag faktiskt trodde att det började 18:45, och dessutom lyckades missbedöma tiden runt den lilla extrasvängen på slutet.

Jag sprang ner till S:t Eriksgatan och hakade på marabanan. I korsningen Odengatan/Karlavägen hade 30 minuter gått i 5:15. Nerförsbacke. Sedan rantade jag längs marabanan ner till Berwaldhallen – vek av enligt nya sträckningen. Där var det halt. Som i ishalt. Och uppför greve von essens är det slakmota. Precis efter nerförslutet igen hade det gått en halvtimme till. I 5:05 denna gång.

Fartökning nummer 2 i radiobacken således. Helt okej – och skönt att sträcka ut längs Strandvägen. Ända tills jag kom till trafikinfarkten som kallas Normalmstorg. Note to self: spring inte där! Jag fick gå från Hallwylska till Kungsträdgården. Klart nerköp. Klockan avstängd. När jag sedan kom till Slottsbacken var det halt. Som i stopp. I alla fall för bilarna. Slottssprinten var precis avslutad, och det fina med det var att man kunde springa lite som man ville på Skeppsbron. Det kunde man också på södermälarstrand, även om cykelbanan inte alltid är mest uppskattad att man springer på. Av cyklisterna alltså. Nu var det inga sådana på den lilla asfaltssträngen, och lagom när jag nådde Västerbron hade nästa halvtimme passerats i 4:35-tempo. Sista halvtimmen var, som vanligt, en massa broar uppför, med en liten sväng på lillan. Sextempo ungefär, som avslutning.

Totalt 23k i 5:10-tempo med 153 i snittpuls. Ett väldigt lättsprunget pass som jag kan rekommendera er att prova. Tiden går fort när man har roligt!

Vissa ord är vackrare än andra. Just nu står snösmältning rätt högt på min lista. Andra ord kan ibland vara helt vardagliga, medan de vid andra tillfällen blir som ren poesi och kan få en att bryta ut om inte i lyckotårar så i alla fall i ett lyckligt, nästan saligt, leende. Sådana ord kan vara så banala som “det ser bra ut”. I alla fall om de yttras av tandläkaren.

Ni som hängt här ett tag minns kanske att jag inte riktigt gillar tandläkaren. Bland annat skrev jag ett inlägg strax efter att jag bet av en visdomstand. För er som vill bevittna mer ångest rekommenderar jag att söka på “tandläkare” uppe i högra hörnet…

Att då få ett “det ser bra ut” får en att betala de 710 kronorna i ren glädje – jag var helt säker på att de senaste två åren närmast nött ner mina gaddar till en nivå att det var dags att rotfylla dem allihop. “Det ser bra ut”. Det är ren lycka!

Att dessutom kröna besöket med 1,5 timmes löpning gör det inte sämre. Att sedan remmen till pulsbandet gick av är i sammanhanget en värdslig sak. Jag har fler Och dessutom måste jag till RS och reklamera. Det är aldrig fel att gå till RS. Runt 5:50-tempo blev det när jag försökte springa på känn. Förkylningen fick ge sig av bara farten. Hoppas jag. Men en lycka kommer kanske inte heller ensam?

Jag har aldrig varit närmre den frågan än just nu, just idag. Och nej, det var inte krönikör Esk som ställde den – trots vår geografiska närhet. Det var istället coachen som ställde den. Eller: egentligen frågande han redan innan hur det skulle kännas efter.

Dessvärre tappar klockan bort filerna i överföringen, eller snarare – den lyckas inte överföra så de blir kvar i klockan. Men å andra sidan talar ju inte klockan om hur det kändes… Än… De kanske löser båda problemen i nästa firmware?

Det kändes toppen. Eller, att springa i normalt tempo kändes ruskigt bra, men jag är nog kanske inte helt kry – det känns i alla fall inte så nu några timmar efter. Jag lyckades i alla fall få vabvakt (P3 har nackspärr, M5 har mask – latmask närmare bestämt) och kunde susa ut på en snabbrunda på 45 minuter (allt enligt plan) med snittpuls på 155 (hmm, stod det verkligen snitt? Det kanske stod max? Äh – strunt i coachen, det var grymt att springa “fort” igen). Rätt snabbt (runt 4:40) i början, till viss del med hjälp av nerförsbackarna. Långsammare i uppförsbackarna hem, dels beroende på allmäntillståndet, tror jag. Strax över femtempo i alla fall, men då var bromsen i ordentligt i uppförsluten.

Så svaret är: får jag bara bli ordentilgt frisk så kändes det kanon! Mer fart under sulorna tack!

En försmak av framtiden. Det var vad gårdagens pass bjöd på. Rätt många meter var med hyggligt bra fäste under sulorna. Om det var det eller något annat som sköt iväg mig i 5:30-fart är oklart, men det gick i alla fall riktigt bra att springa hyggligt snabbt med 143 som max. I 6k. Sedan tog energin slut. Eftersom hela eftermiddagen fylldes med möten så dränerades energiförrådet i samma takt som koffeinmättnaden blev allt högre. Kombinerat med lite småförkylningskänslor så blev det en form av mindre *bonk* av det. Mot slutet var det mer 6-tempo, och eftersom det dessutom är uppför till ön så blev det till och med 6:30. Å andra sidan brukar det kunna bli över sju uppför – så vadårå.

Sedan avslutades det hela med 10 st tjugosekundare i mellan 2:58 och 3:58 beroende på vilken lutning som erbjöds. 2,5k tog det att springa en kvart, således nerjogg på dryga minuten. De tjugo ligger på ungefär 100 meter, nerjoggen på 150.

Men! Det viktigaste av allt hände innan passet. Jag fick äntligen träffa Ingmarie. Jag sprang förbi henne, kände igen henne omedelbart, och tvärvände. Hon har varit inne på det redan, men det är intressant att man kramar personer man träffar för första gången. Rasande trevligt, jag hade krasst sett kunnat stå där fortfarande.

Men det blev knappt 15k i 5:45-tempo med 144 i snittpuls. Ett bra alternativ, men inte bättre. Appropå bättre så mår jag inte det. Bättre alltså. Snarare tvärtom. Speciellt efter tre timmars handling, kombinerad stor- och födelsedagshandling – för imorgon firar vi S. Nuffrorna vågar jag inte skriva

I stan igen efter en härlig vintervistelse. Snö i fjällen är helt okej, snön hemma får gärna börja försvinna. Å andra sidan äter marssolen snö med god aptit, så det finns hopp för barmarken.

Masse och jag bokade möte. 09:00 på Gullmarsplan. Görel ansåg att det var att häda att springa samtidigt som vasaloppet körs. Ligger onekligen något i det, vi sprang ändå.

Jag var lite piggare än Masse och körde runt den stackaren i den vita fläcken på kartan som andra kallar “söderförort”. Runt sextempo i 15k, rejält långsammare sista knappa fem tog oss till säker mark efter två timmar och i mitt fall med oerhört låg snittpuls. 134 i snitt får en ju nästan att tro att pulsbandet var trasigt?

Bland annat avhandlades min likhet med en kyckling i ugnen (jag har nämligen en “klarknapp” som poppar upp när jag åker skidor. Över 80 km/h och hjälmen far upp och stoppas endast av hakbandet) och kroppens njutningscentrum definierades som “höftböjarna och dess (centralt belägna) närområde… Som ni förstår gick ni miste om nästan ingenting, mestadels beroende på att vår respektive snittpuls gjorde att det var jag som höll låda. Skillnaden från annars var att Masse inte ens orkade försöka flika in

Skönt pass – men ont som fan i höft och ljumske. Men bara efteråt? Och inte nu ytterligare en stund efteråt? Har för mig att det finns på skadedefinitionsskalan rätt långt ner, så i mitt fall är det att betrakta som “närmast skadefri”…

Det kanske är någon alldeles särskilt uppmärksam läsare som konstaterat att inläggens kvalitet höjts väsentligt i veckan. Det beror på att jag är i fjällen och inte har hunnit skriva. Men jag har hunnit åka skidor av olika sorter. Med tanke på det backhäng man tvingas in i med sjuåringar som går i skidskola tre timmar, träffar kompis som det prompt ska åkas med och de två andra med enbart 1,5 timmes skidskola så är jag närmast överlycklig att jag åkt längd överhuvudtaget! En kort recap:

Lördag – uppresa. Hann ändå ut i spåren i elljuset. Backigt som bara den. 5k på 35 minuter.

Söndag – Hann med en sväng till strax innan elljuset klev in. Gula 5k-slingan, som inte heller är utan backar. Tack och lov bara två stycken. Först en uppför i 2,5 km… Grymt fäste – absolut inget glid. 7k på 45 minuter.

Måndag – första dagen i backen för barnen. Vi tog det piano, men åkte återigen längd. Bakhalt som tusan (det är svårt att valla…). 5,5k på 45 minuter.

Tisdag – första dagen i backen. Eftersom skidskolan hade barnen fick vi ihop 1,5 timmes åkning. Och eftersom det inte är några liftköer hinner man faktiskt en hel del. Sisådär 8-10 åk i alla fall. Eftermiddagen genomfördes med skidspetsarna pekandes uppåt i backen, fångades P3 som inte alls skulle göra “glasstrutar” utan tyckte “spagetti” var roligare. Roligast är dock när pappa håller en under armarna och far som ett jehu nerför backen. Låt oss kalla det “styrkepass”… Det hela avslutades med en föräldrakurs i carving, medan barnen rusade av sig i lekhuset.

Onsdag – vaderna lite förvånade efter alpinåkningen. Går lite styltigt. Samma upplägg som övriga dagar: 1,5 timme egen åkning, eftermiddagen åt fel håll. Åkte sedan längd hem från backen. Första 3k är helt fantastiska! “Vasaloppslika” påstås det. Bra glid och rasande fart. Höll strax över fyratempo, innan jag jobbade mig uppför berget 2k, nerför igen, och sedan upp igen på andra sidan dalen (hemåt). 8k på 45 minuter, trots klättrandet.

Torsdag - fortsatt förvånade vader. Avslutade med off-pistkurs. Hur tänkte jag där? Skog har träd. Träd är orientering. Jag gillar inte skog…

Fredag, det är idag det. Återigen förmiddag för sig själv, eftermiddagen dock med tävling för barnen.

Lördag: Vi får se. Kanske ett pass längd. Eller också låter jag benen vila! Men med väder som på bilderna är det svårt att hålla sig still.

Ni kanske undrar över viktrapporten? Den kommer! Vi har bara en rasande massa ursäkter att sammanfatta

…skulle man kunna travestera min ungdoms idol med att säga. Numera tycker jag att han upprepar sig, både litterärt och musikaliskt, eller så kanske det är jag som förändrat mig.

Hursomhelst, mängden inställda pass börjar stabilisera sig – senast häromdagen var jag och N’Batha och sprang ute i verkligheten och givet att underlaget inte höll sig på plats tycker jag att vår insats, eller min snarare – han har ju bara haft sjuka barn och ingen egen släng av Ebola, gikt eller H1N1, var godkänd.

Passen sedan penicillinkuren har handlat om att hitta tekniken att sätta ena foten framför den andra i en fart som är snabbare än att gå.  Lösningen stavas hamsterband, detta infernaliska trick att inte ta sig någonstans.
Efter några timmar på bandet kan jag likt Arkimedes utbrista Eureka, enär hemligheten stavas planering och målmedvetenhet. Man ställer sig inte på bandet för att ha en trevlig stund, man ställer sig där för att uppfylla ett mål, oavsett om det är totala kalorier så att man kan ta en extra cheeseburgare till chicky-bitsen eller om det är ett antal intervaller i jämn och hög fart.

4*4 har varit räddningen, tillräckligt få för att hinnas med under en lunch, men tillräckligt många för att reta cirkulationen – och med 4% lutning har cirkulationen blivit retad… Nu tar vi nya tag!

Jag och Masse käkade lunch idag. Johan ville inte följa med – skyllde på “kort framförhållning”. Jag tycker att tre kvarter räcker…

Vi kom i alla fall in i en diskussion om klädföretagens prioriteringar. Krasst sett känns det som att det finns två vägar att gå: antingen plöjer du ner stålar i att göra grymma produkter eller också plöjer du ner stålar i att få folk att tro att du gör grymma produkter. Det läskiga är att det sistnämda verkar fungera. Min garberob består av stora delar Nike, Adidas och annat som jag köpt för att “det vet man ju att det är bra”. Vet man? Hur vet man det? Jo, det har man ju sett på TV och i tidningarna. I deras reklam.

För om man läser tester i tidningar som har lite streetcred så är det sällan de stora märkena som vinner. Snarare tvärtom, det är ogenomtänkta lösningar och till och från rätt hafsig kvalitet – medan det “okända” antingen är kass eller ruskigt bra. Problemet är att hitta de sistnämnda.

Men i det kanske prylbloggen kan vara en hjälp? Vi pratade lite med Viktor i ett besök på RS (nu förvånade vi er säkert  – att vi går dit på lunchen…) och han verkar vara en vettig kille. Vi försökte klämma honom lite på pulsen på Nikes Lunarwhatever, och han hade den goda smaken att faktiskt inte ljuga ihop ett omdöme utan bara krasst konstatera att han inte provsprungit den på asfalt ännu. Det är hedervärt att inte kränga saker under falska förespeglingar! Däremot när han samma intresserade förhoppningar som vi kring den.

I övrigt har det varit lite tyst ett par dagar – jag skyller på OS och lite ont i “ni vet var”. Sprang hem i onsdags – vilket var helt okej. Lite överraskande ont igår, men bra idag. Jag får se om tänkt långpass hinns med eller byts mot trainer och packbestyr. Nästa vecka blir vilovecka med långfärsskidor på programmet. Helt okej det med!

För övrigt anser jag att snön ska smälta i Stockholm!

Markus Wisborg heter en löpare och tillika vågsurfare jag känner. Vi lärde känna varandra genom Funbeat, denna ypperliga community för träningsbenägna. Markus var ute och sprang igår och noterade att naturen förärat honom med vackra smycken som tack för besöket. Det som förvånar mig mest är att Marcus faktiskt inte noterade örhängena förrän han kom hem! Rätt coolt.

/N’batha