maxochnisse.se

Jag har aldrig varit närmre den frågan än just nu, just idag. Och nej, det var inte krönikör Esk som ställde den – trots vår geografiska närhet. Det var istället coachen som ställde den. Eller: egentligen frågande han redan innan hur det skulle kännas efter.

Dessvärre tappar klockan bort filerna i överföringen, eller snarare – den lyckas inte överföra så de blir kvar i klockan. Men å andra sidan talar ju inte klockan om hur det kändes… Än… De kanske löser båda problemen i nästa firmware?

Det kändes toppen. Eller, att springa i normalt tempo kändes ruskigt bra, men jag är nog kanske inte helt kry – det känns i alla fall inte så nu några timmar efter. Jag lyckades i alla fall få vabvakt (P3 har nackspärr, M5 har mask – latmask närmare bestämt) och kunde susa ut på en snabbrunda på 45 minuter (allt enligt plan) med snittpuls på 155 (hmm, stod det verkligen snitt? Det kanske stod max? Äh – strunt i coachen, det var grymt att springa “fort” igen). Rätt snabbt (runt 4:40) i början, till viss del med hjälp av nerförsbackarna. Långsammare i uppförsbackarna hem, dels beroende på allmäntillståndet, tror jag. Strax över femtempo i alla fall, men då var bromsen i ordentligt i uppförsluten.

Så svaret är: får jag bara bli ordentilgt frisk så kändes det kanon! Mer fart under sulorna tack!

En försmak av framtiden. Det var vad gårdagens pass bjöd på. Rätt många meter var med hyggligt bra fäste under sulorna. Om det var det eller något annat som sköt iväg mig i 5:30-fart är oklart, men det gick i alla fall riktigt bra att springa hyggligt snabbt med 143 som max. I 6k. Sedan tog energin slut. Eftersom hela eftermiddagen fylldes med möten så dränerades energiförrådet i samma takt som koffeinmättnaden blev allt högre. Kombinerat med lite småförkylningskänslor så blev det en form av mindre *bonk* av det. Mot slutet var det mer 6-tempo, och eftersom det dessutom är uppför till ön så blev det till och med 6:30. Å andra sidan brukar det kunna bli över sju uppför – så vadårå.

Sedan avslutades det hela med 10 st tjugosekundare i mellan 2:58 och 3:58 beroende på vilken lutning som erbjöds. 2,5k tog det att springa en kvart, således nerjogg på dryga minuten. De tjugo ligger på ungefär 100 meter, nerjoggen på 150.

Men! Det viktigaste av allt hände innan passet. Jag fick äntligen träffa Ingmarie. Jag sprang förbi henne, kände igen henne omedelbart, och tvärvände. Hon har varit inne på det redan, men det är intressant att man kramar personer man träffar för första gången. Rasande trevligt, jag hade krasst sett kunnat stå där fortfarande.

Men det blev knappt 15k i 5:45-tempo med 144 i snittpuls. Ett bra alternativ, men inte bättre. Appropå bättre så mår jag inte det. Bättre alltså. Snarare tvärtom. Speciellt efter tre timmars handling, kombinerad stor- och födelsedagshandling – för imorgon firar vi S. Nuffrorna vågar jag inte skriva

I stan igen efter en härlig vintervistelse. Snö i fjällen är helt okej, snön hemma får gärna börja försvinna. Å andra sidan äter marssolen snö med god aptit, så det finns hopp för barmarken.

Masse och jag bokade möte. 09:00 på Gullmarsplan. Görel ansåg att det var att häda att springa samtidigt som vasaloppet körs. Ligger onekligen något i det, vi sprang ändå.

Jag var lite piggare än Masse och körde runt den stackaren i den vita fläcken på kartan som andra kallar “söderförort”. Runt sextempo i 15k, rejält långsammare sista knappa fem tog oss till säker mark efter två timmar och i mitt fall med oerhört låg snittpuls. 134 i snitt får en ju nästan att tro att pulsbandet var trasigt?

Bland annat avhandlades min likhet med en kyckling i ugnen (jag har nämligen en “klarknapp” som poppar upp när jag åker skidor. Över 80 km/h och hjälmen far upp och stoppas endast av hakbandet) och kroppens njutningscentrum definierades som “höftböjarna och dess (centralt belägna) närområde… Som ni förstår gick ni miste om nästan ingenting, mestadels beroende på att vår respektive snittpuls gjorde att det var jag som höll låda. Skillnaden från annars var att Masse inte ens orkade försöka flika in

Skönt pass – men ont som fan i höft och ljumske. Men bara efteråt? Och inte nu ytterligare en stund efteråt? Har för mig att det finns på skadedefinitionsskalan rätt långt ner, så i mitt fall är det att betrakta som “närmast skadefri”…

Det kanske är någon alldeles särskilt uppmärksam läsare som konstaterat att inläggens kvalitet höjts väsentligt i veckan. Det beror på att jag är i fjällen och inte har hunnit skriva. Men jag har hunnit åka skidor av olika sorter. Med tanke på det backhäng man tvingas in i med sjuåringar som går i skidskola tre timmar, träffar kompis som det prompt ska åkas med och de två andra med enbart 1,5 timmes skidskola så är jag närmast överlycklig att jag åkt längd överhuvudtaget! En kort recap:

Lördag – uppresa. Hann ändå ut i spåren i elljuset. Backigt som bara den. 5k på 35 minuter.

Söndag – Hann med en sväng till strax innan elljuset klev in. Gula 5k-slingan, som inte heller är utan backar. Tack och lov bara två stycken. Först en uppför i 2,5 km… Grymt fäste – absolut inget glid. 7k på 45 minuter.

Måndag – första dagen i backen för barnen. Vi tog det piano, men åkte återigen längd. Bakhalt som tusan (det är svårt att valla…). 5,5k på 45 minuter.

Tisdag – första dagen i backen. Eftersom skidskolan hade barnen fick vi ihop 1,5 timmes åkning. Och eftersom det inte är några liftköer hinner man faktiskt en hel del. Sisådär 8-10 åk i alla fall. Eftermiddagen genomfördes med skidspetsarna pekandes uppåt i backen, fångades P3 som inte alls skulle göra “glasstrutar” utan tyckte “spagetti” var roligare. Roligast är dock när pappa håller en under armarna och far som ett jehu nerför backen. Låt oss kalla det “styrkepass”… Det hela avslutades med en föräldrakurs i carving, medan barnen rusade av sig i lekhuset.

Onsdag – vaderna lite förvånade efter alpinåkningen. Går lite styltigt. Samma upplägg som övriga dagar: 1,5 timme egen åkning, eftermiddagen åt fel håll. Åkte sedan längd hem från backen. Första 3k är helt fantastiska! “Vasaloppslika” påstås det. Bra glid och rasande fart. Höll strax över fyratempo, innan jag jobbade mig uppför berget 2k, nerför igen, och sedan upp igen på andra sidan dalen (hemåt). 8k på 45 minuter, trots klättrandet.

Torsdag - fortsatt förvånade vader. Avslutade med off-pistkurs. Hur tänkte jag där? Skog har träd. Träd är orientering. Jag gillar inte skog…

Fredag, det är idag det. Återigen förmiddag för sig själv, eftermiddagen dock med tävling för barnen.

Lördag: Vi får se. Kanske ett pass längd. Eller också låter jag benen vila! Men med väder som på bilderna är det svårt att hålla sig still.

Ni kanske undrar över viktrapporten? Den kommer! Vi har bara en rasande massa ursäkter att sammanfatta

…skulle man kunna travestera min ungdoms idol med att säga. Numera tycker jag att han upprepar sig, både litterärt och musikaliskt, eller så kanske det är jag som förändrat mig.

Hursomhelst, mängden inställda pass börjar stabilisera sig – senast häromdagen var jag och N’Batha och sprang ute i verkligheten och givet att underlaget inte höll sig på plats tycker jag att vår insats, eller min snarare – han har ju bara haft sjuka barn och ingen egen släng av Ebola, gikt eller H1N1, var godkänd.

Passen sedan penicillinkuren har handlat om att hitta tekniken att sätta ena foten framför den andra i en fart som är snabbare än att gå.  Lösningen stavas hamsterband, detta infernaliska trick att inte ta sig någonstans.
Efter några timmar på bandet kan jag likt Arkimedes utbrista Eureka, enär hemligheten stavas planering och målmedvetenhet. Man ställer sig inte på bandet för att ha en trevlig stund, man ställer sig där för att uppfylla ett mål, oavsett om det är totala kalorier så att man kan ta en extra cheeseburgare till chicky-bitsen eller om det är ett antal intervaller i jämn och hög fart.

4*4 har varit räddningen, tillräckligt få för att hinnas med under en lunch, men tillräckligt många för att reta cirkulationen – och med 4% lutning har cirkulationen blivit retad… Nu tar vi nya tag!

Jag och Masse käkade lunch idag. Johan ville inte följa med – skyllde på “kort framförhållning”. Jag tycker att tre kvarter räcker…

Vi kom i alla fall in i en diskussion om klädföretagens prioriteringar. Krasst sett känns det som att det finns två vägar att gå: antingen plöjer du ner stålar i att göra grymma produkter eller också plöjer du ner stålar i att få folk att tro att du gör grymma produkter. Det läskiga är att det sistnämda verkar fungera. Min garberob består av stora delar Nike, Adidas och annat som jag köpt för att “det vet man ju att det är bra”. Vet man? Hur vet man det? Jo, det har man ju sett på TV och i tidningarna. I deras reklam.

För om man läser tester i tidningar som har lite streetcred så är det sällan de stora märkena som vinner. Snarare tvärtom, det är ogenomtänkta lösningar och till och från rätt hafsig kvalitet – medan det “okända” antingen är kass eller ruskigt bra. Problemet är att hitta de sistnämnda.

Men i det kanske prylbloggen kan vara en hjälp? Vi pratade lite med Viktor i ett besök på RS (nu förvånade vi er säkert  – att vi går dit på lunchen…) och han verkar vara en vettig kille. Vi försökte klämma honom lite på pulsen på Nikes Lunarwhatever, och han hade den goda smaken att faktiskt inte ljuga ihop ett omdöme utan bara krasst konstatera att han inte provsprungit den på asfalt ännu. Det är hedervärt att inte kränga saker under falska förespeglingar! Däremot när han samma intresserade förhoppningar som vi kring den.

I övrigt har det varit lite tyst ett par dagar – jag skyller på OS och lite ont i “ni vet var”. Sprang hem i onsdags – vilket var helt okej. Lite överraskande ont igår, men bra idag. Jag får se om tänkt långpass hinns med eller byts mot trainer och packbestyr. Nästa vecka blir vilovecka med långfärsskidor på programmet. Helt okej det med!

För övrigt anser jag att snön ska smälta i Stockholm!

Markus Wisborg heter en löpare och tillika vågsurfare jag känner. Vi lärde känna varandra genom Funbeat, denna ypperliga community för träningsbenägna. Markus var ute och sprang igår och noterade att naturen förärat honom med vackra smycken som tack för besöket. Det som förvånar mig mest är att Marcus faktiskt inte noterade örhängena förrän han kom hem! Rätt coolt.

/N’batha

Bryt mot SMHI:s rekommendation och ge er ut.

Visst – det är en snöstorm där ute, men banne mig om ni sitter inne.

Själv halkade jag runt i en knapp timme. Långpass imorgon. “Återätande” pågår

Vilken känsla. Vilken lättnad. Vilken röra!

Så var då februari snart över, trots glädjen över dess ankomst kan jag säga att den inte lämnat något större avtryck.

Året har hittills bjudit på 6 mils löpning, 5 veckor av olika förkylningar och ett simborgarmärke. Jämfört med samma period förra året är det som en piss i Mississippi.

Eftersom den senaste förkylningen började bosätta sig i bihålorna blev det ett besök hos Doktor Holm som lyfte sina trollspön och viskade “Amimox…..Nasonex….10 dagars vila till…”, och se – inte direkt vips och simsalabim, utan mer surdegsaktigt – tre försiktiga groddar till löppass har brutit fram utan att livet tryckts tillbaka. Det senaste ägde rum på löpband nummer 19 och innehöll en 4*4minuter @ 4.07 med 4% lutning.

Tack vare tjänsteresor blir även nästa vecka en försiktig vecka, det kanske är lika bra, men sen skall det bli åka av!

MT – MellanTröskel. Mellan LT och AT. Också “känt” som sweet spot. I det här fallet åtta minuter långa och fem till antalet. Den fjärde blev nog mera LT, eftersom jag gjorde allt jag kunde för att hänga med Anja nerför. Den sista blev lite störd i mitten – samtidigt som Vonn grenslade en slalomport. Hann med lite teknik i form av högkadens kring 130 i 30 sekundersintervaller. Och så lite hit och lite dit så blir det 90 minuter. Och ett brons, som tar upp kampen i bragdfrågan med Ferrys guld.

Jag hann inte med henne. Cykeln satt fast.