maxochnisse.se

I stan igen efter en härlig vintervistelse. Snö i fjällen är helt okej, snön hemma får gärna börja försvinna. Å andra sidan äter marssolen snö med god aptit, så det finns hopp för barmarken.

Masse och jag bokade möte. 09:00 på Gullmarsplan. Görel ansåg att det var att häda att springa samtidigt som vasaloppet körs. Ligger onekligen något i det, vi sprang ändå.

Jag var lite piggare än Masse och körde runt den stackaren i den vita fläcken på kartan som andra kallar “söderförort”. Runt sextempo i 15k, rejält långsammare sista knappa fem tog oss till säker mark efter två timmar och i mitt fall med oerhört låg snittpuls. 134 i snitt får en ju nästan att tro att pulsbandet var trasigt?

Bland annat avhandlades min likhet med en kyckling i ugnen (jag har nämligen en “klarknapp” som poppar upp när jag åker skidor. Över 80 km/h och hjälmen far upp och stoppas endast av hakbandet) och kroppens njutningscentrum definierades som “höftböjarna och dess (centralt belägna) närområde… Som ni förstår gick ni miste om nästan ingenting, mestadels beroende på att vår respektive snittpuls gjorde att det var jag som höll låda. Skillnaden från annars var att Masse inte ens orkade försöka flika in

Skönt pass – men ont som fan i höft och ljumske. Men bara efteråt? Och inte nu ytterligare en stund efteråt? Har för mig att det finns på skadedefinitionsskalan rätt långt ner, så i mitt fall är det att betrakta som “närmast skadefri”…

…skulle man kunna travestera min ungdoms idol med att säga. Numera tycker jag att han upprepar sig, både litterärt och musikaliskt, eller så kanske det är jag som förändrat mig.

Hursomhelst, mängden inställda pass börjar stabilisera sig – senast häromdagen var jag och N’Batha och sprang ute i verkligheten och givet att underlaget inte höll sig på plats tycker jag att vår insats, eller min snarare – han har ju bara haft sjuka barn och ingen egen släng av Ebola, gikt eller H1N1, var godkänd.

Passen sedan penicillinkuren har handlat om att hitta tekniken att sätta ena foten framför den andra i en fart som är snabbare än att gå.  Lösningen stavas hamsterband, detta infernaliska trick att inte ta sig någonstans.
Efter några timmar på bandet kan jag likt Arkimedes utbrista Eureka, enär hemligheten stavas planering och målmedvetenhet. Man ställer sig inte på bandet för att ha en trevlig stund, man ställer sig där för att uppfylla ett mål, oavsett om det är totala kalorier så att man kan ta en extra cheeseburgare till chicky-bitsen eller om det är ett antal intervaller i jämn och hög fart.

4*4 har varit räddningen, tillräckligt få för att hinnas med under en lunch, men tillräckligt många för att reta cirkulationen – och med 4% lutning har cirkulationen blivit retad… Nu tar vi nya tag!

Jag och Masse käkade lunch idag. Johan ville inte följa med – skyllde på “kort framförhållning”. Jag tycker att tre kvarter räcker…

Vi kom i alla fall in i en diskussion om klädföretagens prioriteringar. Krasst sett känns det som att det finns två vägar att gå: antingen plöjer du ner stålar i att göra grymma produkter eller också plöjer du ner stålar i att få folk att tro att du gör grymma produkter. Det läskiga är att det sistnämda verkar fungera. Min garberob består av stora delar Nike, Adidas och annat som jag köpt för att “det vet man ju att det är bra”. Vet man? Hur vet man det? Jo, det har man ju sett på TV och i tidningarna. I deras reklam.

För om man läser tester i tidningar som har lite streetcred så är det sällan de stora märkena som vinner. Snarare tvärtom, det är ogenomtänkta lösningar och till och från rätt hafsig kvalitet – medan det “okända” antingen är kass eller ruskigt bra. Problemet är att hitta de sistnämnda.

Men i det kanske prylbloggen kan vara en hjälp? Vi pratade lite med Viktor i ett besök på RS (nu förvånade vi er säkert  – att vi går dit på lunchen…) och han verkar vara en vettig kille. Vi försökte klämma honom lite på pulsen på Nikes Lunarwhatever, och han hade den goda smaken att faktiskt inte ljuga ihop ett omdöme utan bara krasst konstatera att han inte provsprungit den på asfalt ännu. Det är hedervärt att inte kränga saker under falska förespeglingar! Däremot när han samma intresserade förhoppningar som vi kring den.

I övrigt har det varit lite tyst ett par dagar – jag skyller på OS och lite ont i “ni vet var”. Sprang hem i onsdags – vilket var helt okej. Lite överraskande ont igår, men bra idag. Jag får se om tänkt långpass hinns med eller byts mot trainer och packbestyr. Nästa vecka blir vilovecka med långfärsskidor på programmet. Helt okej det med!

För övrigt anser jag att snön ska smälta i Stockholm!

Markus Wisborg heter en löpare och tillika vågsurfare jag känner. Vi lärde känna varandra genom Funbeat, denna ypperliga community för träningsbenägna. Markus var ute och sprang igår och noterade att naturen förärat honom med vackra smycken som tack för besöket. Det som förvånar mig mest är att Marcus faktiskt inte noterade örhängena förrän han kom hem! Rätt coolt.

/N’batha

Bryt mot SMHI:s rekommendation och ge er ut.

Visst – det är en snöstorm där ute, men banne mig om ni sitter inne.

Själv halkade jag runt i en knapp timme. Långpass imorgon. “Återätande” pågår

Vilken känsla. Vilken lättnad. Vilken röra!

Så var då februari snart över, trots glädjen över dess ankomst kan jag säga att den inte lämnat något större avtryck.

Året har hittills bjudit på 6 mils löpning, 5 veckor av olika förkylningar och ett simborgarmärke. Jämfört med samma period förra året är det som en piss i Mississippi.

Eftersom den senaste förkylningen började bosätta sig i bihålorna blev det ett besök hos Doktor Holm som lyfte sina trollspön och viskade “Amimox…..Nasonex….10 dagars vila till…”, och se – inte direkt vips och simsalabim, utan mer surdegsaktigt – tre försiktiga groddar till löppass har brutit fram utan att livet tryckts tillbaka. Det senaste ägde rum på löpband nummer 19 och innehöll en 4*4minuter @ 4.07 med 4% lutning.

Tack vare tjänsteresor blir även nästa vecka en försiktig vecka, det kanske är lika bra, men sen skall det bli åka av!

Det är svenskt motlut idag. Tänker mest på Anja – den vurpan var inte att leka med. Jag tror att hennes benstyrka är enda anledningen på att hon ens funderar på att åka skidor igen… Utan de lårmusklerna hade hon sopat i backen betydligt värre.

I det sammanhanget är att krokna i snömodden på tredje tusingen i N’batha-passet inte mycket att skriva om, så jag gör väl inte det då – utan kastar bara in siffrorna:

30 min @5:58 + 2×2000 meter @4:35 V:2 min ståvila + 30 min @6:49 + 1×2000 meter @4:47 + 20 min @7:18
18,46 km
05:55 min/km

Björnvalsen i OS? Ja, för all del. Men nu är det här en blogg som inte handlar om folk som stannar var tredje kilometer för att ta en liten paus och rekreationsskjuta lite – utan om folk som förflyttar sig lite mer kontinuerligt…

Jag gjorde nämligen det på lunchen, innan Ferry bestämde sig för att ställa till med det som måste räknas som en av de största bragderna vi sett sedan Vilda Väsby gick upp i Elitserien (och tog tre poäng på 22 matcher. Vet ni förresten vem som tränade dem? Inga googlingar, jag vill ha ärliga svar!)

Ja, just det. Kontinuerlig förflyttning under mer än tre kilometer. Eller drygt åtta kilometer i sextempo faktiskt. Kändes okej. Troligen följer jag upp det imorgon med ett klassiskt N’bathapass, om allt känns hunky dory.

Sedan finns det de som tycker att det är en bragd att träna mer än en heltidsarbetande småbarnsförälder med övervikt och dåligt immunförsvar… Det får väl stå för dem, det kanske har något med metabolisk ålder att göra som jag inte fattar? Jag har för övrigt inga större problem med snömodden – jag ska liksom ändå inte springa snabbt just nu.

Ja, det blev lite host och hack som resultat… Inte sjuk, men inte frisk – ett klassiskt “skitläge”.

Jag avbröt ett trainerpass i torsdags, för en nattning som havererade en våning upp. 22 minuter fick jag. Och, med handen på hjärtat, jag varken ville eller skulle nog fortsätta – med tanke på hur tungt det kändes och hur trött jag var.

Ingen träning sedan dess, vi får se hur det blir i helgen.

Appropå att söka sina rötter, så hittade jag en sammanfattning av Arthur Newtons teorier, ett namn som borde få ultralöparna att få något religiöst i blicken. Fem raka i Comrades 1922-1927. Artikeln återfinns i februarinumret av Triathlon Plus. Det är kanske inga världsnyheter, men det säger lite om hur man tänkte då – och faktiskt i viss opposition till hur (vissa teorier) är byggda idag:

1. Träna kontinuerligt och året runt. Många pass ofta, men lite lättare hellre än tung träning med långa pauser mellan.
2. Starta gradvis och träna varsamt. Det finns inga genvägar eller snabba fixar.
3. Träna först för distans, sedan för fart. Öka farten gradvis som en del av mängden.
4. Ha inte dagsscheman. Koncentrera er istället på veckans träning, då man lättare kan ta rätt pass på rätt dag, formmässigt.
5. Tävla inte på träning. Bränn inte krutet när det inte behövs. Spara det till viktigare stunder.
6. Överträna inte. Du ska aldrig tillåta dig att bli riktigt utmattad eller dödligt trött. Du ska alltid kunna träna dagen efter, om du inte kan det är det i princip alltid fartens fel.
7. Ge inte upp. Häng i och bygg din mentala styrka när det är som värst i träningsperioderna.
8. Vila innan tävling. Inget onödigt tävlande, inget onödigt tränande. De få kilometrarna man hinner få in är en luftpuff i jämförelse med resten av träningsdagboken.

Vilka punkter bryter ni mest emot? Tidigare var det glasklart 2, 3, 4, 6 (som skapade 1)  för min del. Med N’bathas hjälp kan vi stryka 2, 3, och i viss mån 4 och 6. Och därmed 1. Alltså stämmer artikelns titel ganska bra på mig: “Keeping it old school”

Jag hoppas att jag inte skär mig…

Lite sliten just nu. Tungt hela dagen. Lite så där “kliar i halsen” av trötthet och “overreaching”. Sjuk hustru. Känningar i vänsterbenet. Övervägde att ställa passet. Kom iväg 20:40.

Då passar ju ett långpass med intervaller kanon. Eller? Det lustiga är att det gick jäkligt fort. 2*2000 sedan 30 minuter jogg och 1*2000. Plus upp- och nervärmning. Tvåtusingarna drog jag av (längs med Kungsholms Strand respektive Norr Mälarstrand) på 4:20, 4:24 och 4:23. Ruggigt fort om ni frågar mig. Pulsen under 170 i snitt – inte över 173 någon gång.

Imorgon kommer facit: överprestation pga annalkande sjukdom eller bara ett grymt pass…