Har jag krånglat till det klart nu? Inte enligt hustrun i alla fall, som fick ta över vid sånginlämningen 16:10 och sedan komma försent till skolmötet 18:30. Hon var surare när hon gick än när hon kom hem i alla fall… Mitt “försvar” är att jag faktiskt trodde att det började 18:45, och dessutom lyckades missbedöma tiden runt den lilla extrasvängen på slutet.

Jag sprang ner till S:t Eriksgatan och hakade på marabanan. I korsningen Odengatan/Karlavägen hade 30 minuter gått i 5:15. Nerförsbacke. Sedan rantade jag längs marabanan ner till Berwaldhallen – vek av enligt nya sträckningen. Där var det halt. Som i ishalt. Och uppför greve von essens är det slakmota. Precis efter nerförslutet igen hade det gått en halvtimme till. I 5:05 denna gång.

Fartökning nummer 2 i radiobacken således. Helt okej – och skönt att sträcka ut längs Strandvägen. Ända tills jag kom till trafikinfarkten som kallas Normalmstorg. Note to self: spring inte där! Jag fick gå från Hallwylska till Kungsträdgården. Klart nerköp. Klockan avstängd. När jag sedan kom till Slottsbacken var det halt. Som i stopp. I alla fall för bilarna. Slottssprinten var precis avslutad, och det fina med det var att man kunde springa lite som man ville på Skeppsbron. Det kunde man också på södermälarstrand, även om cykelbanan inte alltid är mest uppskattad att man springer på. Av cyklisterna alltså. Nu var det inga sådana på den lilla asfaltssträngen, och lagom när jag nådde Västerbron hade nästa halvtimme passerats i 4:35-tempo. Sista halvtimmen var, som vanligt, en massa broar uppför, med en liten sväng på lillan. Sextempo ungefär, som avslutning.

Totalt 23k i 5:10-tempo med 153 i snittpuls. Ett väldigt lättsprunget pass som jag kan rekommendera er att prova. Tiden går fort när man har roligt!

Nej, ni får tycka vad ni vill – men vi vill tala om vad vi tycker om bloggsvärens tilltagande professionalism, med avlönade journalister som bloggar, och bloggen som dold marknadsföring.

Vad är en blogg enligt maxochnisse och vad den är till för?

En blogg görs av privatpersoner – helst utan att man får betalt ens av annonsörer eller tjänar pengar på den. I alla fall en “bra blogg” enligt vår åsikt. Dessutom får den gärna mana till eftertanke och vara med en viss ironi och samhällskritik, blandad med självkritik. Och skribenten får aldrig, aldrig ta sig själv på för stort allvar – för då når man en nivå av patetik som är skrattretande.

En blogg kan vara ett sätt att meddela nära och kära hur livet flyter på, eller en rapportering av utvecklingen mot ett specifikt mål. Många träningsbloggar startar på det sättet. En blogg kan vara en träningsdagbok. Men en blogg kan inte vara en marknadsföringskanal för ett företag, oavsett storlek på företaget. Enligt oss.

Av någon anledning blir det provocerande med inlägg av typen “se på mig” – när det är alltför uppenbart. Bland annat med omotiverade bilder på när man provar 27 olika plagg inför en löprunda eller fotograferar sig själv med en ny sorts ketchup. Syftet är bara att locka nya “sponsorer”. Det trista är att det verkar fungera.

Det är beklagligt att de bloggar som premieras i diverse tävlingar och dylikt är de som är glättiga, produktplacerande och halvprofessionella (det finns undantag). De är inte sällan en del av annat redaktionellt material och upphör i och med detta enligt oss att vara en blogg – det är i själva verket krönikor i bloggform, eftersom de (oavsett hur mycket de försöker friskriva sig) är underställda en chefredaktör. Att använda “antal besökare” som kvalitetsstämpel är för övrigt samma logik som att ge Nobelpriset i litteratur till Guillou eller Marklund. Visst, hyggligt underhållningsvärde – men jag drar mig för att ens kalla det litteratur…

Bloggosfären håller på att ta död på sig själv med allt glätt och bjäfs och semiprofessionalism i form av bloggar under “redaktionella” adresser. Tidskrifterna har en journalistik som är alldeles utmärkt; vi gillar tidningar. Och vi gillar bloggar. Vi gillar också köttfärs och tårta. Det betyder inte att det omedelbart blir bra bara för att man blandar dem.

Så vi gillar inte gratisgrejer? Jodå, skicka hit dem. Vi testar dem gärna. Men det blir inga krambilder av yoghurt bara för att den är gratis. Och vi skriver gärna positivt om saker som vi betalar för. Ni kommer däremot  aldrig att klämma in oss under någon redaktör – men ni får gärna länka och hänvisa om ni snor våra upplägg och idéer.

Ni som hängt här ett tag minns kanske att jag inte riktigt gillar tandläkaren. Bland annat skrev jag ett inlägg strax efter att jag bet av en visdomstand. För er som vill bevittna mer ångest rekommenderar jag att söka på “tandläkare” uppe i högra hörnet…

Att då få ett “det ser bra ut” får en att betala de 710 kronorna i ren glädje – jag var helt säker på att de senaste två åren närmast nött ner mina gaddar till en nivå att det var dags att rotfylla dem allihop. “Det ser bra ut”. Det är ren lycka!

Att dessutom kröna besöket med 1,5 timmes löpning gör det inte sämre. Att sedan remmen till pulsbandet gick av är i sammanhanget en värdslig sak. Jag har fler Och dessutom måste jag till RS och reklamera. Det är aldrig fel att gå till RS. Runt 5:50-tempo blev det när jag försökte springa på känn. Förkylningen fick ge sig av bara farten. Hoppas jag. Men en lycka kommer kanske inte heller ensam?

I dagen Aftonbladet så meddelas att årets första tussilago är siktad på Ingarö. Men vem blir först med en “riktig” observation? Rapportera in plats och tidpunkt i kommentarsfältet så koras en vinnare.

Den här gången finns det inget fysiskt pris. Det virtuella priset blir en 10-växlad silverfärgad DBS med pyspunka.

Let’s get ready to rumble!

EDIT: Tilläggas bör att det inte tas någon som helst regional hänsyn. En tidigt skymtad tussilago i Skåneland är först i landet. Punkt! Men däremot kan ett hedersomnämnande för första mälardalstussilagon göras.

Som statistiker så sysslar man mycket med siffror. Och det fina med dem är att trots att de bara är tio till antalet så kan de kombineras in i det oändliga. Alla har en siffra som är en favoritsiffra. Det roliga är att de allra flesta har sina favoritsiffror mellan 7 och 9. Sju och nio är siffrornas blå och röd.

Min favvosiffra är 0.

Nollan är en underbar uppfinning som man skulle kunna skriva rejält långa och intressanta blogginlägg om. Det är inte bara inget utan även tiopotensen. Underbar dubbelnatur i talet.

Nollan är en naturlig startpunkt. (Börja om från noll) och en vändpunkt (nollgradigt).

Där är jag nu. Där är naturen nu. Det borde vara nyår nu i dagarna. Romarna firade nyår den första mars. Det kanske vi borde ta tillbaka.

Efter en tråkig vinter ser jag nu fram mot våren. Det gror i rabatten och i mig. (NEEEJ, jag är inte med barn ) Jag börjar om från noll (0). Det gäller min löpning, viktnedgångsprojektet och jobbet. Peppad och taggad att starta om på nytt. Nya utmaningar.

Är det en tillfällighet att raketerna lyfter på 0?

I don’t think so. Let the countdown begin!

Symtom på förkylning

Vid förkylning svullnar slemhinnorna i näsa och svalg och avsöndrar vätska. Snuva, täppt näsa, hosta, heshet, huvudvärk eller obehagskänsla i halsen är vanliga symtom vid förkylning. En del personer kan även få feber, men den blir sällan hög.

från Vårdguiden

Ibland är det så enkelt att ställa internetdiagnos Jag kan bara kopiera ovanstående rakt in i dagboken. Vidare kan man läsa “Förkylningen brukar klinga av efter några dagar upp till ett par veckor.” Jag hoppas på det förstnämnda. Det blir gradvis bättre i alla fall – och förhoppningsvis kan jag tassa lite försiktigt fram emot tisdag-onsdag. Men lite trist är det att tappa en vecka. Till.

Frågan är om jag borde avstått träningen i veckan, med facit i hand? Jag är inte säker på det. Jag tror att det kan gå snabbare att bli av med eländet om man “provocerar” fram det och vilar bort det. Inte minst eftersom jag upplever att man ibland kan träna bort lättare symptom. Men det gäller inte vid halsont!

Men lite trist är det, att läsa om era långa fina pass på torra goa vägar, samtidigt som man mest får koncentrera sig på att hålla tillbaka rethostan – och att gå uppför en trappa är att betrakta som stentuffa intervaller.

Inom löpningen finns ingen sådan smart mekanism. Det borde finnas det. Idag var det en snabb löpningsgreen.

Det är lite kul det där med friktion. Löpningen är nog en av de få idrotterna där man vill ha en hög friktion. Utan en bra friktion så slinter skon i underlaget och farten blir lidande. I vinter har det sannerligen varit svårt att få fäste. Men NU är det vår och nu är det barmark på majoriteten av cykelbanorna. Visst finns det avsnitt där solen inte kommit åt att töa bort snön men det är helt acceptabelt att trippa över dem.

Det märks även ganska tydligt att det är barmark för med samma ansträningsnivå så går det upp till 20 sekunder snabbare per kilometer än när det är snö. Men vänta nu… Där har vi nästan ett mått. En stimpmeter för löpare. Men det måtten kanske får uppkallas efter mig. En Massemeter… Cool!

Ingen rast, ingen ro. Dags att montera takbox och packa inför nästa veckas skidsemester i Vemdalen. Ska bli otroligt skönt att få tillbringa veckan med familjen och bara ta det lugnt (förutom i skidbackarna då). Dessutom dags för en återhämtningsvecka i träningen!

Kanske att få tid till återhämtning då? Ja, det ligger något i det. Speciellt med ovanstående “sociala situation” så blir det lätt återhämtningen som får lida. Alla har vi säkert mötts av omgivningens krav på “umgås med barnen”, “tvättid” eller “middag med svärföräldrarna” efter avslutade 32k med fartökning – efter vilket man mest vill ligga i soffan och sova med benen högt i några timmar. Brist på återhämtning ger som bekant överträning och skador – därför är tid till återhämtning viktigt. Och svårt.

Det jag har i tanken (och rubriken) har med det att göra. Konsten att känna efter. När man tränar har man närmast ständigt småskavanker, som småbarnsförälder alltid en sjukdomskänning och det är inte alltid träningsviljan är på topp. Men om man ska hålla barnen hemma för lite snoriga näsor så får man säga adjö till arbetsgivaren och börja på säsongsbetonade jobb mellan maj och september (om barnen inte är allergiker, vill säga – för då kan man stryka de månaderna också). Likaså med träningen. Om man bara ska träna när man känner sig i toppform: utvilad, skadefri, utan förkylningssymptom så blir det underbara pass varje månad! Och så lätt att föra träningsdagbok! Det är bara att kopiera raden “underbart pass, allt var toppen” och skriva in på bägge dagarna som innehöll träning. Om det dessutom råkar infalla varannan tisdag så har man ju dessutom det så viktiga “kontinuitet” löst!

Men när är för mycket för mycket? Jumper har varit inne på det. Hans bästa vinterpass höll inte på att bli av. Jag har otaliga pass, gärna de efter jobbet, som börjar med ett “det här är inte rätt” och slutar med ett gutteralt “whoooohooo” och ren och skär runners high. Men jag har också pass där jag i princip blivit sjuk under passet. Som igår.

Idag sitter jag hemma. Från början var det vab. Nackspärren är borta på P, men jag tyckte en dag till var vettigt för att vara helt säker. M5 har fortfarande latmask. Dagen har dock utvecklats till BVAP. Barnens Vård Av Pappa. De sköter sig som de små gullungar de är (det ser ut som fan hemma, på ren svenska – men städa är ett värdsligt problem). Jag hankar mig upp och serverar nödtorftig föda (vilket röner kommentarer som “gnocchi med parmesan är min favoriträtt”) och ligger däremellan mest i ryggläge medan de springer omkring och kommer med små instick som “vilken färg har poliser på strumporna”. Det smarta svaret är för övrigt “vilken färg som helst” eftersom man då slipper leta i strumplådan efter svart…

Jag borde känt efter igår. Det var uppenbarligen fel att springa. Så säkert även i tisdags. Men senast försvann förkylningen. Då var det rätt. I söndags borde höften hindrat mig, om jag hade känt efter. Men det försvann efter torsdagspasset. Så hur ska man kunna “känna efter” med en kropp lika logisk som idén att klubba ihjäl delfiner för att de äter fisk (vi såg the Cove igår).

Skitkropp. Jag var ju på g! Jaja, ge mig ett par dar så är jag säkert på banan igen – men det börjar bli lite för ihåligt i träningsdagboken nu. Speciellt avseende långpass och cykelpass.