Dessvärre tappar klockan bort filerna i överföringen, eller snarare – den lyckas inte överföra så de blir kvar i klockan. Men å andra sidan talar ju inte klockan om hur det kändes… Än… De kanske löser båda problemen i nästa firmware?

Det kändes toppen. Eller, att springa i normalt tempo kändes ruskigt bra, men jag är nog kanske inte helt kry – det känns i alla fall inte så nu några timmar efter. Jag lyckades i alla fall få vabvakt (P3 har nackspärr, M5 har mask – latmask närmare bestämt) och kunde susa ut på en snabbrunda på 45 minuter (allt enligt plan) med snittpuls på 155 (hmm, stod det verkligen snitt? Det kanske stod max? Äh – strunt i coachen, det var grymt att springa “fort” igen). Rätt snabbt (runt 4:40) i början, till viss del med hjälp av nerförsbackarna. Långsammare i uppförsbackarna hem, dels beroende på allmäntillståndet, tror jag. Strax över femtempo i alla fall, men då var bromsen i ordentligt i uppförsluten.

Så svaret är: får jag bara bli ordentilgt frisk så kändes det kanon! Mer fart under sulorna tack!

Sedan avslutades det hela med 10 st tjugosekundare i mellan 2:58 och 3:58 beroende på vilken lutning som erbjöds. 2,5k tog det att springa en kvart, således nerjogg på dryga minuten. De tjugo ligger på ungefär 100 meter, nerjoggen på 150.

Men! Det viktigaste av allt hände innan passet. Jag fick äntligen träffa Ingmarie. Jag sprang förbi henne, kände igen henne omedelbart, och tvärvände. Hon har varit inne på det redan, men det är intressant att man kramar personer man träffar för första gången. Rasande trevligt, jag hade krasst sett kunnat stå där fortfarande.

Men det blev knappt 15k i 5:45-tempo med 144 i snittpuls. Ett bra alternativ, men inte bättre. Appropå bättre så mår jag inte det. Bättre alltså. Snarare tvärtom. Speciellt efter tre timmars handling, kombinerad stor- och födelsedagshandling – för imorgon firar vi S. Nuffrorna vågar jag inte skriva

Även om tanken på varje löppass är förknippad ett visst obehag, ligger i den andra vågskålen en i erfarenhet grundad visshet om att löpning inte bara är välgörande för hälsan på sikt utan också skänker omedelbar tillfredsställelse. Jag vet att jag mår bra till kropp och själ efter en löptur och att jag aldrig i efterhand ångrar att jag givit mig ut. Att löpningen som sådan ibland till och med kan vara njutbar, är att betrakta som bonus.

Hemligheten med min löpträning är inte dess innehåll utan att den över huvud taget blir av. Om jag hade varje träningspass bestämt på förhand, skulle de ofta bli inställda för att så småningom kanske upphöra helt, men det kontrakt jag skrivit på in blanco tillåter mig att fortsätta att springa. När jag snörar på mig löparskorna har jag bara som målsättning att komma ut och känna hur det känns att springa, något som erfarenheten lärt mig att aldrig förutspå. Vinterns hittills bästa löppass höll nära nog på att inte ens bli av, eftersom jag trött och olustig sköt på det till sena kvällen. Även när de första kilometerna känns som ren skit, fortsätter jag succesivt vidare och genomför till slut ett skapligt träningspass efter dagens förutsättningar. När jag ger mig ut förberedd för långpass, tar jag mig friheten att springa hur kort jag vill och gå när jag har lust, men när tröttheten väl kommer, springer jag nästan alltid vidare en god stund. Att bege mig till idrottsplatsen med kravet att springa intervaller, som på förhand bestämts till antal och längd, vore förödande för min disciplin, medan lusten att bara springa upp och “kuta lite på bana” ofta leder till intervallträning av kvalitet, ty självvald plåga kan vara njutbar i lagoma doser. Utan att ha någon uttalad ambition tycks jag bli något som påminner om en ambitiös löpare och det paradoxala är, att det är bristen på ambition som som leder till målet. Den ofrivillige löparen. Jumpers paradox.

Jag tog det med ro och stack till fjälls och for utför med ett par Atomic på pjäxorna. Barnen åker bättre än jag men jag ler mest. Mycket underligt sker när en arbetarpojke gör studiebesök i medelklassen.

Nu sitter jag med en veckas skolprojekt i hasorna och njuter av ett glas vin denna måndag. En dålig vana? Knappast. Det stannar vid ett. Ett gott.

Mina adepter presterar lite olika men jag säger att februari inte räknas. Nu kör vi som vanligt och mars är vår tid för mars gillar strid.

Rubriken? Det står så på min musmatta.
/N’batha

Edward Maya Feat Vika Jigulina – Stereo Love – Original

Det är så att längs med Skånes kustremsa och i de sörmländska skogarna hörs ibland skrik som är svårt att hitta kopplingar till även för de som roar sig med A-korsord. Dessutom knyts det nävar, kommer tårar, pekas i luften, slås för bröstet, pratas ut i tomma intet och tas segerskutt som skulle få Stefan Holm att ge bort OS-guldet direkt!

Jag talar förstås om den klassiska knutna näven. Fast den är rätt tråkig.

Har man inget mål har man inget att sträva efter och man vet inte vart man är på väg. Det säger alla som kallar sig “experter” eller i varje fall “lite kunniga” inom målsättningar, resultat, utveckling och jag vet inte vad. Alla kan det. Precis alla. Jag vill säga så här:

Har man inget mål har man inget att fira.

Jag bryr mig inte om det handlar om en tenta, ett säljkontrakt, en bra idé, en avklarad släktmiddag eller en vunnen match i tv-spel. Jag älskar att vinna och att klara av målsättningar, korta som långa. Prestigefulla eller inte.

Om jag kommer springa under 40 minuter på milen innan jag klarar 2 minuter på 800 meter vet jag inte, men jag vet att det kommer vara en sjuhelvetes segerchest och ett “JAAAA!!!” som får tårarna att spruta. För ni anar inte hur ofta jag tränar!

Kör hårt!

Masses kamera är trasig. Säger han. Han skyller också på resor till Åre och mycket kring mycket på andra plan. Det sistnämnda köper vi, det förstnämnda? Ja, okej för denna gång. Men nya tag krävs!

Nix hamnade på en platå första veckorna, men halkade ner strax under det blå strecket mot slutet. Å andra sidan rör sig fettprocenten försiktigt nedåt – så det kan vara okej i alla fall. Försök pågår att hitta ett jämviktsläge i livet utan att behöva logga varenda kalori – och det kommer kanske visa sig i marsrapporten att det är svårare än man kan tro för en gammal missbrukare.

Nix hörde, appropå missbrukare, under fjällveckan att det är ungefär 5% av de som går ner i vikt som sedan behåller den nya vikten. Det är för övrigt samma procentuella antal heroinister som klarar av att bli rena. Men det är ju lättare, som Masse konstaterade. De behöver ju inte “knarka lagom” i alla fall. Vi måste ju “äta lagom”. Taskigt. Men det är samma grundlösning i båda fallen: hitta ett nytt missbruk – i många fall är det som fungerar löpning.

Ja, det blev inte någon bild på Masse. Och Nix skrev sin vikt spegelvänt. Vi får hoppas på att mars blir bättre än februari – ur i det närmaste alla aspekter.

Söndagen blev bättre. Till skillnad från andra bloggskribenter som väljer att gå ut och strosa i förorterna, valde jag att se på Vasaloppet. Att se sport på TV inspirerar. Att se en så pass lång och spännade tävling som årets Vasalopp, får en att vilja vara med själv. Eftersom det var påsken 1976 jag senast stod på ett par längdåkningsskidor (dessutom en variant med skruvad stålkant och låg fästpunkt om man ville åka utför) är Vasaloppet inte aktuellt för min del. Än. Däremot kan jag cykla. Fram med trainern och upp i sadeln och trampa. Det hela gick utmärkt i ungefär 28 minuter, då. Plötsligt händer det! Jag får punktering. På trainern. Inomhus. Ingen fjösig pyspunka utan hål i slangen. Är detta ens möjligt?? Jag bannade mig själv för att inte ha bytt till ett trainerdäck utan av ren lättja fortsatt med mina tävlingsdäck. För andra gången denna helg fick jag användning för min devis… Oljig och irriterad, men med ny slang och däck kunde jag åter äntra sadeln. Inspirationen var dock inte riktigt densamma. De nio mil jag tänkt avverka, blev i alla fall 61 km på dryga två timmar. Energipåfyllning, kaffe och ombyte till löparkläder och en lite löprunda på det. En viss frustration tillsammans med glädjen över att det återigen var bitvis barmark, gjorde att de 8 km avverkades i 4:35 tempo, men med rejäl stumhet i benen mot slutet. Jag vet att jag kommer att få lida för det imorgon, men ni vet ju, Är man dum i huvudet ska man ha ett helvete!

Masse och jag bokade möte. 09:00 på Gullmarsplan. Görel ansåg att det var att häda att springa samtidigt som vasaloppet körs. Ligger onekligen något i det, vi sprang ändå.

Jag var lite piggare än Masse och körde runt den stackaren i den vita fläcken på kartan som andra kallar “söderförort”. Runt sextempo i 15k, rejält långsammare sista knappa fem tog oss till säker mark efter två timmar och i mitt fall med oerhört låg snittpuls. 134 i snitt får en ju nästan att tro att pulsbandet var trasigt?

Bland annat avhandlades min likhet med en kyckling i ugnen (jag har nämligen en “klarknapp” som poppar upp när jag åker skidor. Över 80 km/h och hjälmen far upp och stoppas endast av hakbandet) och kroppens njutningscentrum definierades som “höftböjarna och dess (centralt belägna) närområde… Som ni förstår gick ni miste om nästan ingenting, mestadels beroende på att vår respektive snittpuls gjorde att det var jag som höll låda. Skillnaden från annars var att Masse inte ens orkade försöka flika in

Skönt pass – men ont som fan i höft och ljumske. Men bara efteråt? Och inte nu ytterligare en stund efteråt? Har för mig att det finns på skadedefinitionsskalan rätt långt ner, så i mitt fall är det att betrakta som “närmast skadefri”…